Skolfrågor
Eftersom jag är gymnasielärare så kan jag inte undgå att skriva lite om skolfrågor. Detta har förstås inget med monarkin att göra och de som är enbart intresserade av monarki/republik frågor behöver förstås inte läsa denna del.
När man pratar om skolan pratar man ofta om elever och lärare men man pratar ytterst sällan om dem som bestämmer i skolorna nämligen rektorerna. Det största problemet i den svenska skolan är enligt min uppfattning ett organisationsproblem. Man har gett rektorerna ett alldeles för stort ansvar. De har det yttersta ansvaret inom bland annat följande områden: ekonomi, personal, elever, rekrytering, marknadsföring, pedagogik, planering, utvärdering, tjänstefördelning, schema, praktikplatser, löner, fortbildning, lokaler och vikarier. Att rektorerna bestämmer om så mycket är olyckligt på grund av att dem inte har den tid som krävs för att sätta sig in i alla frågor och gör därför utan att de kan rå för det ett halvdant jobb med ofta negativa konsekvenser.
För att åtgärda detta problem måste man fördela ansvaret till olika personer eller enheter. Det borde finnas en central enhet inom varje kommun som sysslade med rekrytering, utvärdering och lönesättning av alla kommunens lärare. Detta på grund att många lärare anser att rektorerna har ofta inte den kompetens som krävs för att utvärdera och sätta lön på ett rättvist sätt en lärare (lönesättningen är enligt flera lärare ytterst godtycklig). Denna centrala enhet skall också ansvara för att en vikarie ersätter omgående en sjuk lärare så att inte eleverna drabbas av missade lektioner (detta förekommer tyvärr ofta).
Att 20 av 27 kommunala skolor i Stockholm stad hade stora underskott i miljonklassen under läsåret 2006/07 är totalt oacceptabelt. Kvalificerade ekonomer borde vara ansvariga för skolans ekonomi och inte rektorer som ofta har bristande kunskaper i ekonomifrågor. Ekonomifrågan borde lösas genom att man ger varje lärare ett konto som han kan använda för att göra de inköp som skall vara relevant för de kurserna som läraren bedriver. Hur mycket pengar varje lärare får i sitt konto skall vara beroende på hur många elever han/hon har i sina olika klasser. Om läraren överskrider sitt konto eller gör inköp som inte har med utbildningen att göra så skall det dras från hans lön och om den summan överstiger hans lön så skall han omedelbart åtalas för förskingring. På sådant sätt är jag övertygad om att skolorna inte skulle ha stora underskott i miljonklassen samtidigt som man slipper de "slitningar" som kan uppstå när någon lärare får disponera en mycket större ekonomisk summa en vad en annan lärare får göra.
Flera olika internationella studier visar att den svenska skolan är medelmåttig trots att vi har världens dyraste och världens personaltätaste skola och är på väg neråt. I samma internationella studier kommer vårt grannland Finland med världens bästa resultat. Några anledningar till att det har gått så bra för den finska skolan är (efter att ha läst olika rapporter och diskuterat med olika personer som har bättre kunskaper än mig när det gäller den finska skolan):
Flera universitetslärare anser också att gymnasieeleverna här i Sverige inte har tillräckliga kunskaper. Gymnasieelever som börjar på universitet och högskolor är inte tillräckligt bra på att analysera och problematisera. De saknar också tillräckligt med kunskaper i att skriva, läsa och förstå svenska texter. Det anser lärarna på landets universitet och högskolor enligt Skolverkets utvärdering "Väl förberedd?" som presenterades den 30 november 2005 (1600 lärare som undervisar på universitet och högskolor deltog i utvärderingen). I den rapporten anser två av tre lärare inom teknik, naturvetenskap och humaniora att unga studenter i dag är sämre förberedda än för tio år sedan.
Enligt en artikel av David Fischer som publicerades i DN är förklaringen till att det har gått så för den svenska skolan följande: Det gick för bra för Sverige som land efter andra världskriget. Man blev för rik för snabbt. Då halva Europa låg i ruiner gick den svenska exportindustrin för full maskin. Med de nyvunna slantarna började man bygga utopier. Man drömde om att visa världen att man var bäst. En sådan dröm var den nya svenska skolan. När väl de första tecknen på att denna skola inte fungerade efter planerna visade sig, var det ingen politiker som vågade protestera och stöta sig med partiet och ledningen eftersom man inte ville riskera den egna platsen i solen. Vad kan vi göra? Fortsätta så här och bara plöja ner mer och mer pengar i skolan och sedan hoppas att det kommer att vända någon gång i en messiansk framtid har vi enkelt inte råd med. Hur i allsin dar har finnarna som kämpat sig igenom tre krig och betalat stora skadestånd till Sovjet lyckats med sin skola när vi så totalt misslyckats?
Tre grundpelare måste in i den svenska skolan för att den sakta men säkert skall börja fungera igen. Det ena är att lärarna måste återfå sitt rätta yrke, nämligen att undervisa. Det andra är att elever som har svårt att hänga med skall få hjälp tidigt, redan i årskurs ett, och då av speciallärare och inte som i dag på gymnasiet. Och det tredje att betyg skall sättas redan vid övergången från årskurs tre till fyra och att dessa skall följa en sju- eller tiogradig skala som vi hade förr och som används i övriga stater i Europeiska unionen.
Disciplinen och arbetsron i skolan är tyvärr mycket undermålig i den svenska skolan. Trots detta pratar många socialistiska politiker att man inte skall återinföra kadaverdisciplinen. Det är ytterst olyckligt att de socialistiska skolpolitikerna inte kan skilja mellan kadaverdisciplin och arbetsro. De socialistiska skolpolitikerna har tydligen trängt bort det faktum att barn som kommer från studieovana miljöer drabbas värst av bristen på struktur, ro och trygghet i skolan. Barn som har akademiska föräldrar kan alltid få hjälp av sina föräldrar när undervisningen brister på grund av stökiga elever. Därför är en skola med inriktning på kunskap och ordning och reda en förutsättning för att inte öka klassklyftorna i det svenska samhället. Några gånger får jag känslan att det är en önskan från de socialistiska politikerna att skapa mentalt svaga elever som behöver hjälp från samhället/staten och kommer därför när de blir äldre rösta på ett parti som stödjer inställningen att staten/samhället alltid skall stödja en oavsett hur mycket man har misskött sig.
Det finns också stora problem med vissa elever när det gäller själva studiedisciplinen eftersom de inte är beredda att anstränga sig. Det borde vara självklart att inlärning kräver en ansträngning av eleven. Sedan slutet av 1960-talet är det primära i den svenska skolan att eleven ska känna sig trygg. Samtidigt har många krav eliminerads då konsekvenserna av ett underkännande blev i stort sätt skolans och inte elevens ansvar. Skollagen lägger nästan hela ansvaret för studieresultaten på skolan. Om en elev inte uppfyller de mycket låga och devalverade kraven (som tyvärr har drabbat kvaliteten i utbildningen) för ett godkänt ifrågasätts inte elevens eget engagemang. Ansvaret läggs i stället på skolan som förväntas ge eleven det stöd som krävs för den kunskapsnivå som ett E står för. De socialistiska skolpolitikerna som anser att trygghet är det viktigaste har tydligen inte förstått att trygghet får man endast med framgång i livet och att den beror på en själv och dess ansträngningar.
Att avskaffa betygen i skolan som vissa socialistiska skolpolitiker föreslår är enligt min personliga mening ett av de sämsta förslag som någonsin har presenterats. Betygen behövs för att eleven skall få ett mått över hur bra man är i ett ämne. Betygen kan användas både för att ge arbetsamma elever beröm samtidigt som de kan vara tydliga varningsklockor till elever som missköter sig. Med hjälp av kontinuerliga betyg kan en elev jämföra med tidigare insatser och se om det behövs göras en större insats i ett visst ämne. Eleven måste precis som en idrottsman försöka förbättra sitt tidigare resultat för att bli bättre och lära sig mer. Med hjälp av betygen tävlar man alltså inte så mycket mot andra utan istället tävlar man mot sig själv och koncentrerar sig på sina egna prestationer. Det kommer alltid att finnas konkurrens mellan olika elever och om denna konkurrens äger rum på ett schyst sätt så kan den nästan bara ha positiva effekter eftersom eleverna sporrar och stimulerar varandra. Inställningen att inte ge barn betyg är enligt min åsikt absurd och kan jämföras med barn som tränar fotboll. Dessa får gärna träna att spela fotboll men de får inte spela en fotbollsmatch eftersom om de skulle förlora skulle de bli "märkta för livet".
Elever borde få betyg tre gånger per läsår. Detta p grund av att lärandet är en process och man måste koncentrera sig mycket mera på denna process än vad man gör i dagens svenska skola. Man borde få betyg vid avslutningen före jullovet, vid avslutningen före påsklovet, och vid avslutningen före sommarlovet. Dessa betyg skall bedöma de prestationer och den utvecklingsprocess eleven har gjort under perioderna augusti till november, december till februari och mars till maj. Under slutet av läsåret skall man också få ett helhetsbetyg som tar hänsyn till vilka betyg eleven fick under de tre betygsperioderna. Tyvärr finns det många skolor som bara ger betyg vid skolavslutningen något som gör många elever slappa och slöa de första månaderna eftersom de anser att de kommer att hinna bli klara med allt innan slutet av maj då betygen skall vara klara och registrerade.
Betygsbedömningen är tyvärr långt ifrån likartat i de olika skolorna och det finns olika anledningar för detta. En anledning är att vissa lärare ger för höga betyg på grund av att då blir alla nöjda. Skolledningen kan då hänvisa till skolpolitikerna att de har en kvalitativ skola. Lärarna kan säga att de är bra pedagoger samtidigt som de slipper rätta omprov och ha extra hjälpundervisningar. En annan anledning är att vissa lärare hoppar över vissa delar av kursen (oftast de svåraste delarna) något som gör att deras elever har möjligheter att få ett bättre betyg eftersom de examineras bara på delar av kursinnehållet (oftast de enklaste delarna). Att man kan ge helt felaktiga betyg beror också på att kontrollen från Skolverket är näst intill obefintligt och att betygskriterierna från Skolverket är otydliga och flummiga och kan tyvärr tolkas på många olika sätt.
En annan anledning till att vi har olika betygsbedömningar är att olika skolor använder olika sorts litteratur för samma kurs (vissa lärare använder ingen litteratur alls). Jag tycker att det är en självklar förutsättning att alla skolor borde använda samma litteratur för en specifik kurs om man vill att betygbedömningen skall vara lika över hela landet. Denna litteratur borde utvecklas av Skolverket i nära samarbete med engagerande undervisande lärare. Skolverket och dessa lärare ser till att kurslitteraturen utvecklas och förbättras för varje läsår. I denna kurslitteratur borde det också framgå tydligt vad eleverna skall göra för att få ett visst betyg eftersom otydligheter leder till stress för både lärare och elever och inte sällan till konflikter. Jag anser att Skolverket och skolpolitikerna borde ha insett detta för länge sedan men tyvärr har de inte gjord detta något som är förstås olyckligt för eleverna och lärarna.
Det skulle förstås vara bra att den litteratur som Skolverket utvecklar i nära samarbete med lärarna innehåller många olika uppgifter som har olika betygsnivåer och att provet som eleven gör är ett nationellt prov. Att det skall finnas många uppgifter där man kan ge vissa uppgifter till en elev och andra till en annan är mycket viktigt eftersom många elever kopierar från varandra istället för att själva jobba med sina uppgifter. Tyvärr kopieras och plagieras det alldeles för mycket och en stark anledning till detta fenomen är att det inte finns någon alvarlig påföljd för de som avslöjas vara fuskare.
En sak som är viktigt när det gäller betyg är att nationella prov införs för ALLA ämnen s att betygsbedömningen är lika över hela landet. Dock borde nationella proven inte vara så omfattande som till exempel nationella provet i svenska som är fem timmar lång (att det r s långt ogillas av många svensklärare). Två till tre timmar borde räcka. Här skulle Internet kunna användas där alla elever som gör provet kan komma åt det samtidigt. Nr det gäller de nationella proven vill många seriösa lärare ha nationella prov dels för att det visar på ett tydligt sätt att de har gjort ett bra jobb och dels för att se vad Skolverket anser är viktigt i en kurs. Motsatsen gäller förstås för oseriösa lärare eftersom då skulle det på ett tydligt sätt framstå att de har missköt sitt pedagogiska arbete.
Det nationella provet måste väga tungt i betygsättningen något som tyvärr inte görs idag. Det kan hända att elever skriver F på det nationella provet men får ändå får ett högt betyg av läraren! Som jag ser det borde det vara mer logiskt och rättvisare om läraren har enbart rättigheten att höja eller minska en elevs betyg med en betygsnivå. Om en elev skriver t.ex. F på det nationella provet så ska inte läraren få höja elevens betyg till B eller A utan enbart till E.
Det var bra att förra skolministern Ibrahim Baylan föreslog i den socialdemokratiska partikongressen som ägde rum i slutet av 2005 att införa nationella prov redan i årskurs tre (just nu får eleverna göra sitt första nationella prov i årskurs fem). Tyvärr röstades hans förslag ner av en flummigt inriktad majoritet av ombunden med motiveringen att barn inte ska behöva riskera att känna sig underlägsna redan vid så tidig ålder! Socialdemokraterna har samma inställning när det gäller tidigare betyg där man säger att man skulle kunna stämpla barn för livet med för tidiga betyg. Denna inställning är olycklig eftersom nationella prov och betyg handlar om att bedöma en elevs prestation och kunskaper inom ett specifikt ämne och inte själva personen. Betygen och de nationella proven ger eleverna en referensram för deras prestation så att de får möjlighet att prestera bättre. I socialdemokraternas skolvärld skall man stoppa huvudet i sanden och inte prata om elevens eventuella dåliga prestation och hoppas att problemet då försvinner av sig själv.
Jag är övertygat att om betyg införs i lågstadiet och mellanstadiet skulle många elever och föräldrar få på ett tidigt stadium tydliga varningsklockor när något inte stämmer istället för att få dessa varningsklockor i slutet av högstadiet (då man äntligen får betyg). Flera personer anser att för sena betyg bidrar till att utslagning av individer segmenteras. Att en stor del av de elever som slutar i högstadiet inte kan komma in på gymnasiets ordinarie program på grund av bristande baskunskaper är ett tydligt tecken på att dessa elever och deras föräldrar inte har fått tydliga varningsklockor i tid. Eftersom svenska och matematik är de viktigaste ämnena i grundskolan borde åtminstone dessa ämnen betygsättas redan från årskurs ett. P detta sätt visar man tydligt för eleverna att dessa ämnen skall man koncentrera sig extra på. Man gör också eleverna erfarna att hantera det som vissa kallar för "betygstress". Personligen anser jag att lite stress inte skadar utan är en förutsättning för att en elev skall vara observant och på hugget. Dessutom så har jag och många andra lärare insett att det är de oseriösa eleverna som har mest stress när det är dags för betygssättning medan de seriösa eleverna ser fram emot att få till slut sin belöning efter konsekvent och metodisk skolarbete.
Undersökningar har visat att friskolorna har en tendens att ge högre betyg än de kommunala skolorna. Efter att ha sett resultaten på de nationella proven i matematik, svenska och engelska har man konstaterat att dessa betygsskillnader är obefogade. Detta är förstås mycket orättvist för alla elever som går i kommunala skolor och därför borde man införa nationella prov i alla ämnen omgående så att rättvisa skippas. Dessa orättvisor äger rum delvis på grund av att skolorna konkurrerar med varandra om vem som skall få eleverna. Varje antagen elev genererar en penningsumma som skolan får från kommunen och detta medför att konkurrensen är stenhårt. Varje elev betyder alltså ett årligt tillskott på cirka 60 000 kronor, vilket fått till följd att eleven fått status som kund och som bekant har kunden alltid rätt. En skola med budgetproblem och de är i majoritet frestas att belöna underkända elever med godkända betyg för att behålla de. En elev kan också flytta till en annan skola så snart han känner sig hotad av ett underbetyg hur rättvist det än må vara.
Denna konkurrens har orsakat att man daltar alldeles för mycket med eleverna. Många elever får t.ex. behålla sitt studiebidrag trots att de har en mycket hög ogiltig frånvaro (över 60 %). När man påpekar att det är dags att lära gymnasieeleverna att ta konsekvenserna av sitt handlande och dra in deras studiestöd s får man höra att man inte skall straffa eleverna! Personligen anser jag att en av de viktigaste saker man måste lära sina gymnasieelever är att ta konsekvenserna av sitt handlande. En annan anledning till att man låter oseriösa elever få behålla sitt studiestöd är att om det dras in så förlorar elevens familj automatiskt andra stöd. Dessa är:
Systemet har allts stora brister eftersom dessa fyra punkter orsakar att oseriösa elever slipper undan sitt "straff". Med tanke på allt detta så är det nog bäst att man avskaffar studiebidraget och ökar med motsvarande summa barnbidraget så man slipper administrera vem som inte skall få sitt studiebidrag och vem som skall få tillbaka det.
En annan sak som förbryllar mig när det gäller den svenska skolan är att man låter elever gå vidare till nästa årskurs trots att eleven har många F från föregående läsår. En elev i gymnasiet kan t.ex. fortsätta till årskurs 2 trots att han har F i samtliga ämnen (skolan kan enbart erbjuda eleven att gå om läsåret). Detta orsakar stora problem både för undervisande lärare i årskurs 2 och 3, men också för eleven som inte kan hänga med i undervisningen eftersom han/hon saknar de baskunskaper som krävs för att klara en fortsättningskurs i ett visst ämne. Som jag ser det borde man ha vissa tydliga och kristallklara regler som samtliga skolor i riket måste och skall följa. En elev som inte klarar av ett visst ämne under ett läsår skall gå på sommarkurs och examineras på kursen innan det nästa läsåret börjar. Därefter sätter man följande regler som skall förstås gälla samtliga skolor i Sverige:
Om en elev har ett F i ett eller flera ämnen efter skolavslutning (oavsett årskurs) så skall eleven gå på 4 veckors sommarkurser som bedrivs av lärarkandidater. På sådant sätt får lärarkandidater välbehövlig erfarenhet samtidigt som eleven får en extra chans att nå godkänt betyg på de kurser man har F på.
Olika demokratiska frågor
Skolfrågor
VM-kval i fotboll
World cup qualification in football
|
|
Peter-Nikitas Samiotakis e-post: [email protected] |
|