Avslutningskommentarer
I dagens Sverige finns det partier som skulle föredra att ha en president istället för en kung, men tyvärr har inget av dessa på ett helhjärtat sätt arbetat för att införa republik. Till exempel står det att läsa i det socialdemokratiska partiprogrammet följande: "republik är att föredra som statsskick". Men det har inte hänt mycket under 1900-talet, förutom att kungahusets formella makt minskat och försvunnit undan för undan, vilket givetvis varit bra och önskvärt. Men nu på 2000-talet finns det många som tycker att det är hög tid att förverkliga visionen om ett äkta demokratisystem där statsöverhuvudet väljs av folkets representanter på ett demokratiskt sätt.
Efter att ha läst de olika partiernas åsikter kan man inte undvika att dra slutsatsen att de borgerliga partierna är för monarki medan övriga inte är det. Hur kan denna skillnad förklaras? Min personliga förklaring är att monarkin alltid har representerat och samverkat med överklassen på arbetarklassens bekostnad (Hjalmar Branting kallade för att nämna ett exempel kungen för "överklassens nickedocka"). Monarkin tjänar i propagandan som ett medel att sprida glans åt överheten, åt dess livshållning och åt föreställningen att somliga är förmer än andra. Det borgerliga samhället vill på många sätt förhindra att den känsla för jämlikhet och solidaritet som finns hos folkmajoriteten ska sätta sin prägel på hela samhällslivet. Det skulle nämligen leda till ändrade ekonomiska förhållanden och att överklassens makt delvis bryts eftersom arbetarklassen skulle få vatten på kvarnen när det gäller frågan om en jämlikare fördelning av kapitalet. Detta vet de flesta medlemmarna i de olika partierna och därför har de den inställning de har.
Det har också visat sig att våra monarker vid de tillfällen då de uttryckt politiska sympatier ständigt har fört högerpolitik (mer om detta kan man läsa i kapitlet "Kungens politiska inflytande" i pocketboken "För Sverige i tiden?"). Det finns också personer som tycker att kungen dessutom är väldigt klantig i sina uttalanden eftersom de går ständigt ut från ett "uppifrån förhållande" till människorna han pratar om. Det lyser igenom i varenda intervju anser dem. Jag vet inte om jag håller med detta påstående men det är värt att reflektera om.
Som jag ser det borde de borgerliga partierna bli kallade för låtsasdemokratipartierna eftersom de vänder demokratin ryggen när det gäller hur en statschef skall väljas. De borgerliga partierna och andra rojalistiska anhängare anser att svenskarna ännu inte har uppnått den grad av politisk mognad som krävs för att välja sig en statschef. De utfärdar således ett klart underbetyg åt vårt folks goda omdömes- och urskiljningsförmåga. I andra sammanhang är vi en mycket demokratiskt sinnad nation. Men när frågan om ett folkvalt statsöverhuvud tas upp, klassificeras svenskarna plötsligt till de demokratiskt underutvecklande folken (om inte detta är dubbelmoral så vet jag inte vad som är det)! Dylika principer om att hålla folket borta från att välja sina företrädare brukar användas i länder som inte är kända för demokrati.
En annan förklaring för att borgarna är för monarki är att de flesta i överklassen har fått sin förmögenhet via arv och därför har de inga invändningar till att man skall kunna få ärva saker och ting. Här måste jag påpeka att jag tycker att det är helt okej att man får ärva en förmögenhet men att få ärva ett statligt ämbete är helt enkelt oacceptabelt.
Statsmaktens utövare i dag uppträder ifråga om statsskicket som flyktingar från det egna förnuftet. Förnuftet frikopplas till förmån för kortsiktiga valtaktiska hänsyn. Sverige kommer troligtvis vara det sista landet i världen som avskaffar den odemokratiska monarkin tack vare det hyckleri som finns i en stor del av det svenska etablissemanget. Detta hyckleri bidrar till att politikerföraktet är så stort i vårt land.
Våra yrkespolitiker har ett mycket tungt ansvar som de inte bara kan vifta bort med befängda och komiska ursäkter som till exempel: "jag har så mycket annat att göra". Min uppmaning till er yrkespolitiker är att skippa ert sommarlov (som är på hela 3 månader!) och jobba istället hårt för att omforma Sverige till ett land som respekterar samtliga punkter i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Om ni inte klarar av detta så ber jag er i mänsklighetens namn att ni omprövar ert yrkesval.
Som vi har sett så är monarkin oförenlig med FN:s allmänna förklaring om mänskliga rättigheter på flera punkter. Eftersom detta tåls att upprepas nämner jag dessa punkter en gång till:
Artikel 1. Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter (se punkt 1 på denna webbplats).
Artikel 7. Alla ska vara lika inför lagen (se punkt 21 på denna webbplats).
Artikel 18. Alla ska få välja tro själva (se punkt 23 på denna webbplats).
Artikel 19. Envar har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet (se punkt 27 på denna webbplats).
Artikel 21. Alla har rätt att ta del i sitt lands styrelse direkt eller genom fritt valda ombud och att alla har rätt till lika tillträde till allmänna tjänster i sitt land (se punkt 25 på denna webbplats).
FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna är ett dokument som förtjänar respekt och vördnad dels på grund av sitt innehåll, dels på grund av de omständigheter som ligger bakom dess skapande (hur många av våra riksdagsledamöter har verkligen läst och förstått detta dokument?). Detta dokument skapades efter andra världskriget och dess skapare tog inte enbart hänsyn till olika förbrytelser som ägde rum under kriget utan tog också hänsyn till olika förseelser som ägde rum före kriget och som bidrog till att kriget startades. Ett krig som krävde cirka 50 miljoners liv. Om dagens politiker inte följer dessa regler kan man säga utan att överdriva att alla dessa människor dog förgäves (svenska politiker bryr sig kanske inte eftersom det var så få svenskar som dog under detta grymma och fasansfulla krig).
Jag som är en maktlös människa kan inte ta något ansvar över att vi har en statlig institution som kränker de mänskliga rättigheterna. De folkvalda däremot som har all den makt som krävs för att göra de ändringar de vill kan inte undvika att vara ansvariga (makt = ansvar). Att våra folkvalda accepterar att vi har en statlig institution som kränker de mänskliga rättigheterna eftersom de inte anser har den tid som krävs för att engagera sig är en inställning som är värre än oförlåtligt. Många av dem säger att de inte har tid med det eftersom de måste jobba med sina motionsdokument. Och visst är motionsdokumenten viktiga men dessa kan ALDRIG bli lika viktiga som det dokument som utformades i New York den 10 december 1948.
Som jag ser det är det dags att kräva att de mänskliga rättigheterna blir svensk lag (just nu är FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna inte juridiskt bindande i Sverige). Detta skulle innebära att alla personer och organisationer som kränker de mänskliga rättigheterna kan äntligen bli åtalade, dömda och straffade i vårt land. Det är också dags att kräva att de folkvalda innan de får deras riksdagsposter svär en helig ed att de skall respektera de mänskliga rättigheterna och de svenska lagarna under sin tjänst som makthavare. Tycker Du min kära läsare att jag kräver för mycket? Personligen anser jag att detta är det minsta man kan kräva av de som skall styra Sverige. Jag är dock övertygat att det inte kommer att bli så eftersom de konservativa/rojalistiska politikerna kommer med största sannolikhet att göra allt i sin makt för att sabotera och motverka en sådan ädel och nobel utveckling.
Sist men inte minst skall man inte glömma att de mänskliga rättigheterna är ett centralt begrepp för 1700-talets upplysningsfilosofer som otvivelaktigt påverkade de förståndiga och förnuftiga män och kvinnor som utformade FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Dessa upplysningsfilosofer kan inte jämföras med dagens partipolitiska "filosofer" som de olika partierna har. De spelar liksom inte i samma division och många gånger kan man fråga sig om de rent av spelar i samma sport! De mänskliga rättigheterna utformades första gången i den amerikanska oavhängighetsförklaringen 1776 som senare lades till grund för franska nationalförsamlingens rättighetsförklaring 1789. En rättighetsförklaring som sågs med avsky och ogillande av dåtidens monarkier eftersom de var uppskrämda över att folket i deras egna länder skulle kunna få samma "respektlösa och ohövliga" idéer!
Här kan tilläggas att många franska adelsmän efter den franska revolutionen flydde till de olika europeiska kungarikena och propagerade om ett gemensamt krig mot den förhatliga folkrörelsen. Ett krig som skulle fortlöpa i stort sätt från 1792 till fransmännens slutgiltiga nederlag i Waterloo den 18 juni 1815 mellan Frankrike och de övriga europeiska stormonarkierna (Storbritannien, Preussen, Ryssland, Österrike, Sverige, Spanien och Osmanska imperiet). Redan 1792 marscherade en gemensam preussisk och österrikisk armé mot Frankrike för att straffa (se likvidera) alla revolutionärer och ge tillbaka till de franska adelsmännen deras "rättfärdiga" privilegier. Fransmännen lyckades dock stoppa dem i Valmy, öster om Reims, trots anarkin som hade sprids sig över hela landet. Författaren och filosofen Goethe som var där sa följande till sina kamrater efter stridens slut: Från och med denna dag och från denna plats börjar en ny epok för världshistorien. En vacker dag kan ni säga: "jag vad där".
Olika demokratiska frågor
Skolfrågor
VM-kval i fotboll
World cup qualification in football
|
|
Peter-Nikitas Samiotakis e-post: [email protected] |
|