8. Detta att kungafamiljen är så populärt ska man ta med en nypa salt
Detta att kungafamiljen är så populärt ska man ta med en nypa salt eftersom de presenteras för det svenska folket på ett sätt som inte är helt objektivt. Trots att kungafamiljen har skyldigheter mot den svenska staten och lever på medborgarnas skattepengar utsätts de sällan för kritisk granskning av medierna. Den fria pressen i en demokratisk stat har ett ofrånkomligt ansvar i sin egenskap av opinionsbildare och en lika ofrånkomlig upplysningsplikt. En del av våra tidningar och Tv-kanaler har skamlöst svikit denna plikt. Tyvärr sitter undersåtligheten djupt även hos dessa företrädare för de "fria yrkena" - en beteckning som en gång avsåg att beteckna en viss grad av bildning och intellektuellt ansvar. Den mediala avgudadyrkan av kungligheter uppstår därför att personer som delgetts publicistiskt ansvar inte vill eller kan hålla sig på rätt sida om gränslinjen mellan nyhetsbevakning och gränslöst okritisk vördnad.
Få journalister behandlar kungligheter på samma sätt som ministrar och verkschefer. Monarkins stora stöd hos opinionen beror delvis på att den framställs mycket ensidigt i media. SVT (TV4 är ännu värre) framstår några gånger som Den Kungliga Kanalen med inställsamt fjäsk Tv-dokumentärer om kungafamiljen (det är tveksamt om dessa program kan klassificeras som dokumentärer). Tänk bara på de hyllningsprogram som sänds i statstelevisionen runt varje nyår. Reportrarna följer kungafamiljen jorden runt och speglar alltihop fullständigt okritiskt. Speciellt skvallertidningarna gör en stor insats för att hålla svenska folkets läsvanor på en låg smaknivå genom att uppmana svenska folket att beundra en familj som anses av dem vara finare än andra. Dessa tidningar gör nästan allt för att idolisera olika kungligheter. Om det svenska folket utan fjäskande massmedier blev informerat på ett sakligt sätt om monarkin så kommer en övervägande del av det svenska folket ändra uppfattning om vårt statsskick.
Ett exempel på hur vissa veckotidningar fjäskar för kungligheter och vissa politiker är nobelfesten. Nobelfesten skall enligt Alfred Nobel vara en fest och prisutdelning för dem som har under det gångna året gjort mänskligheten den största nytta. Och vilken fest man får se! Veckotidningarna koncentrerar sig i sin rapportering från nobelfesten mest på kungafamiljen (som om det var de som hade under det gångna året gjort mänskligheten den största nytta). Drottningens och prinsessornas klänningar verkar vara mycket mer intressantare än själva nobelpristagarna. De verkliga huvudpersonerna, pristagarna i fysik, kemi, medicin och litteratur hamnar i bakgrunden. Därför vill vissa personer att man skall införa inträdeskrav för vilka som skall få delta i nobelfesten. Enbart personer som har en högre utbildning eller seriösa meriter inom dem nyss nämnda områdena skall släppas in. En sådan regel skulle utesluta nästan hela regeringen och en stor del av politikerkåren något som skulle förstås vara mycket bra eftersom de borde koncentrera sig på de allvarliga problem som vårt land har. Deras platser borde ersättas av duktiga personer på pristagarnas ämnesområden. Personer som har bidragit på ett eller annat sätt att främja utvecklingen och som har stimulerat och inspirerat nobelpristagarna. Statschefen skall förstås vara inbjuden i festen eftersom det är självaste statschefen som delar ut priserna.
När det gäller journalister skall man inte glömma att journalisten Annette Kullenberg skrev en krönika för Aftonbladet i mars 2002 där hon i starka ordalag beskrev prinsessans Madeleines festande och mediers knästående inställning till kungahuset. Tyvärr skrevs krönikan om och tonades ner av Aftonbladets dåvarande chefredaktör Anders Gerdin innan den publicerades för det svenska folket. Efter att Annette Kullenberg blivit censurerad av sin egen chef valde hon att säga upp sig. Det finns alltså en censur här i Sverige något som inte borde förekomma i ett land som vill ge sken av att vara en nation där tryckfrihet och åsiktsfrihet råder. Det är åtminstone glädjande att det finns vissa journalister som inte uppför sig som kungahusets lakejer och hantlangare.
Det är också glädjande att kulturpersoner som Marianne Lindberg De Geer, konstnär och styrelseledamot i Statens Kulturråd, offentligt tackade nej att delta vid utdelningen av Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne år 2003 på grund av kronprinsessan Victorias medverkan. Lindberg De Geer ansåg att Victorias medverkan är en "antidemokratisk manifestation". Enligt Lindberg De Geer är monarkin antidemokratisk till sin konstruktion och en totalt förlegad feodal tradition. Om alla kulturpersoner skulle agera på samma ädelmodiga och oförfalskade sätt som Lindberg De Geer skulle den antidemokratiska monarkin ersättas inom en kort tid av en demokratisk institution som respekterar de mänskliga rättigheterna och som inte gör skillnad på folk och folk. Våra kändisar har ett stort ansvar eftersom många människor har dem som sina förebilder. Tyvärr glömmer många av dessa att de har detta förebildsansvar och struntar fullständigt i att monarkin är en odemokratisk institution som kränker de mänskliga rättigheterna. Vissa av dessa kändisar kan mycket väl jämföras med medeltidens hovnarrar med tanke på att de gör allt för att underhålla de "blåblodiga".
Under en tidsperiod gjorde SVT:s Rapport en granskning av den svenska monarkin. Detta var förstås bättre än ingenting men denna granskning kan inte betraktas som någon lyckad sådan eftersom man inte tog upp två av de allvarligaste fallen till varför den odemokratiska monarkin borde avskaffas. Dessa är att monarkin kränker de mänskliga rättigheterna och att monarkin diskriminerar bort helt dugliga personer från statschefsposten.
De som systematiskt odlar kungamyten som ett matnyttigt journalistiskt objekt hyser inga höga tankar om sina läsares och tittares kritiska omdöme eller andliga tillgångar i övrigt. Här måste det dock betonas att det finns kritiska journalister men när dessa önskar intervjua kungen s kan kungen inte ställa upp på grund av ett hårt belastat schema! Ett exempel på detta såg man när ett kritiskt dokumentärprogram om monarkin visades under julen 2002 i SVT som hette "Kungen och jag - och folket runt omkring". Om kungen eller någon annan i kungafamiljen överhuvudtaget vill ta emot någon som tänker garanterat ställa raka och kritiska frågor om monarkin så är det bara att kontakta mig. Jag hade skickat en e-post till de Kungliga Hovstaterna där jag begärde ett möte med någon medlem av kungafamiljen. Jag skrev bland annat följande:
Jag kan förstå att det kan finnas ståndpunkter på min hemsida som kungafamiljen inte delar och det är därför jag vill höra deras version så att jag kan göra min hemsida så objektiv och rättvis som möjligt. Meningen med det önskade mötet är att vi ska ha ett samtal som kan äga rum på ett lättsamt och behagligt sätt och präglas av en harmonisk och förstående anda.
Hovets svar på mitt brev var (svaret var undertecknat av Morgan Gerle):
Gällande förfrågan om Kungahusets medverkan för webbplatsen ifråga får jag dock meddela, att Kungahuset av principiella skäl inte yttrar sig med åsikter beträffande konstitutionella frågor och ärenden som berör innehållet i grundlagarna.
Här kan man alltså se att man från Kungahusets sida åberopar principiella skäl för att slippa stå till svars för att vara en odemokratisk institution som kränker de mänskliga rättigheterna. Efter detta brev svarade jag tillbaka med följande korta meddelande:
Tack för ert svar som var precis som jag förväntade mig dvs. ett kristallklart bevis på hur gammalmodig monarkin är eftersom man har uppenbarligen satt en munkavel på samtliga medlemmar i kungafamiljen. Detta är förstås oacceptabelt om man skall ta hänsyn till de mänskliga rättigheterna något som tyvärr monarkin inte gör.
Många gånger får man höra från den rojalistiska propagandan "nyheten" att kungafamiljen beter sig som vanliga människor. Ännu tycks ingen som företräder den rojalistiska propagandan kommit på tanken att de kungliga möjligtvis är vanliga dödliga människor och att detta påstående inte borde vara någon nyhet. Dock kan man inte påstå att de är helt vanliga människor eftersom helt vanliga människor särbehandlas inte. Den rojalistiska propagandan försöker hålla en balans i sin beskrivning av de kungliga. Samtidigt som de presenteras som mänskliga så presenteras de också som överlägsna, mystiska och speciella så att vanliga människor inte skall få den respektlösa tanken att ifrågasätta deras privilegierade ställning. Den rojalistiska propagandans främsta uppgift är att se till att det ser helt normalt ut när de mänskliga rättigheterna och de demokratiska principerna kränks till förmån för en institution som särbehandlar vissa och diskriminerar andra. Man kan verkligen bli mörkrädd av en sådan medeltida inställning och attityd.
Efter sin födelse har kungligheter i regel inte utfört någonting som utmärker de framför andra personer. Ingen begär heller att de ska utföra någonting extraordinärt (trots att de skall behandlas på ett extraordinärt sätt). Och detta repellerande skådespel framförs dagligen i olika "civiliserade" demokratier där jämlikheten människor emellan anses vara slutgiltigt bekräftad och tillämpad. Ett exempel på hur kravlöst det är att vara monark här i Sverige är att Fredrik I som var svensk kung under cirka 30 år (1720-1751) inte behövde lära sig svenska under alla dessa år (han var tysktalande). Karl XIV Johan kunde inte heller många svenska ord då han efter 34 år i Sverige avled (han var fransktalande). Man kan allmänt säga om de olika länders kungafamiljer att: "få har kostat så mycket för att prestera så lite". Det finns alltid undantag - Silvias engagemang för barns mänskliga rättigheter är ett exempel på detta. Dock tror jag att om hon var folkvald skulle hon kunna åstadkomma mycket mer.
När det gäller kronprinsessan Victoria så verkar hon vara en mycket seriös person och hon kommer säkert lyckas med att bli en bra statschef. Detta får man på ett indirekt sätt lära sig om man läser boken Victoria, Victoria! som till hälften är ren rojalistisk propaganda. Nej nu skall jag inte vara taskig så jag tar tillbaka detta och säger istället att boken till hälften inte är ren rojalistisk propaganda. Allvarligt talat är boken bra och jag tycker att Victoria ger intryck av att vara en schysst person. Att hon ägnar mycket av sin tid för att förberedda sig för att bli en bra statschef hedrar henne verkligen. Detta arbete kommer inte att vara bortkastad tid när Sverige får en demokratisk vald statschef eftersom det kan mycket väl vara Victoria som väljs. När det gäller boken Victoria, Victoria! så saknar jag dock Victorias åsikter om FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna speciellt med tanke på att hon praktiserade under en tid i FN.
Avslutningsvis ska man inte glömma att en orsak till monarkins popularitet är att före år 1973 delade kungen ordnar och medaljer på "löpande band" (cirka 5000 per år) till majestätets trogna folk. Fanns det någon öppen republikan som fick en sådan medalj med tanke på att det är kungen som har sista ordet när det gäller vem som skall få och vem som inte skall få en medalj? De som har fått en hedersorder eller medalj vill gärna behålla monarkin av dels rent egoistiska skäl eftersom om den avskaffas så kommer deras hedersorder eller medalj att minska i aktningsvärde. Den mest förekommande typ av medalj som delas ut av vår statschef heter Hans Majestät Konungens medalj. Detta tycker jag är mycket egendomligt eftersom det är den svenska staten som finansierar konstruktionen av medaljerna och därför borde en sådan medalj heta Den Svenska Hedersmedaljen för Extraordinära Insatser eller något liknade. Att medaljen istället heter Hans Majestät Konungens medalj handlar mycket om att man vill ge själva prisutdelaren stor eloge och erkännande.
Olika demokratiska frågor
Skolfrågor
VM-kval i fotboll
World cup qualification in football
|
|
Peter-Nikitas Samiotakis e-post: [email protected] |
|