31. Vi kan inte ha en statschef som är diktaturanhängare
"Vi kan inte ha en statschef som är diktaturanhängare." Detta sa statsvetarprofessor Olof Petersson till pressen dagen efter att vår odemokratiskt valda statschef hyllade en diktatur med sin närvaro och sina kommentarer. Olof Petersson påpekar också att kungen borde göra den svenska demokratin en tjänst och abdikera eftersom kungen har brutit mot regeringsformen. Detta på grund att det står tydligt i regeringsformen att kungen inte får uttala sig så att det kan uppstå spänningar mellan statschefen och de politiskt valda organen, särskild när det gäller utrikesfrågor.
Regeringsformen som är en av våra grundlagar innehåller en bestämmelse som direkt avser kungens utrikesresor: "Statschefen skall samråda med statsministern innan han reser utrikes." Under Göran Perssons presskonferens efter Brunei skandalen bekräftade Göran Persson att han inte talat med kungen inför Brunei resan och att han inte heller brukar göra det när kungen åker utomlands. Hans kommentarer var: "Det är självklart så att de som bereder utländska statsbesök, utgående och ingående, är utrikesdepartementet, det görs inte av statsministern." Olof Petersson anser i en debattartikel i DN att Göran Perssons inställning är ingenting annat än ett grundlagsbrott. Olof Petersson anser också att ansvaret faller i första hand på kungen, som rest utrikes utan att först samråda med statsministern som grundlagen beordrar honom att göra. Av dessa kristallklara fakta framstår både kungen och dåtidens statsminister Göran Persson som medskyldiga eftersom ingen av dessa verkar ta den svenska grundlagen på allvar.
Olof Petersson var också mycket kritisk mot dåtidens informationschef för hovet Elisabeth Tarras-Wahlberg som i en direkt TV-sändning utskällde riksdagsledamoten Birgitta Ohlsson. Petersson påpekar att när en tjänsteman i hovet läxar upp en folkvald tyder det på att inkompetensen och omdömeslösheten även omfattar kungens rådgivare. Personligen blev jag förvånad över att Elisabeth Tarras-Wahlberg försökte spela en överlägsen överklassdam som skulle läxa upp en "okultiverad uppkomling" som försöker enligt henne vinna uppmärksamhet och politiska poäng genom att kritisera vår odemokratiska monarki. Kan Elisabeth Tarras-Wahlberg beteende ha berott på att vara helt oförberedd över att den svenska opinionen kan påverkas kraftigt när karismatiska personer som t.ex. folkpartisten Birgitta Ohlsson får möjligheten att offentligt kritisera den odemokratiska monarkin? Apropå Birgitta Ohlsson tycker jag att det är ytterst konstigt att hon inte fick någon ministerpost när de borgliga partierna vann riksdagsvalet 2006.
Några dagar efter Brunei skandalen uttalade sig Elisabeth Tarras-Wahlberg i media att Brunei krisen är en storm i ett vattenglas. Ja det beror förstås vilken bakgrund man har som människa. Enligt Carl Söderbergh som är generalsekreterare på Svenska Amnesty så gör kungens uttalande mycket stor skada. Det fungerar som ett klartecken till sultanen och hans regim anser han i en intervju i Aftonbladet. Enligt Söderbergh gör kungens uttalande arbetet svårare för Amnesty och andra människorättsorganisationer. Och han avslutar med att påpeka att kungen brister också i hänsyn till de människor som faktiskt suttit som samvetsfångar.
Här kan man fråga sig hur kan kungen göra ett sådant felaktigt och klumpigt uttalande? Min personliga åsikt är att man har låtit den svenska monarkin att bli mer och mer verklighetsfrämmande tack vare att man har gett kungafamiljen uppdrag där man inte skall få kunna delta i olika fria debatter. Ola Lindholm som ledde den tv-sända hyllningsgalan "Grattis Victoria" under sommaren 2003 har tydligen ungefär samma åsikt när han i Expressen säger: Det var svårt att hålla sig för skratt. De är som ett gäng seriefigurer, förutom Victoria som uppvisar vissa mänskliga drag. Därför anser jag att det skulle vara bra för både Sverige och kungafamiljen att de får delta i olika debatter. Genom att en människa deltar i olika debatter blir hon mer medveten om andras åsikter och får en bättre förståelse samtidigt som man några gånger upptäcker att man själv inte har samma åsikter som man trodde man hade före en alvarlig debatt. Tyvärr har inte kungen fått möjligheten att delta i sådana debatter där han kan utveckla sitt tankesätt och har olyckligtvis blivit kallat för en inkompetent statschef av bland annat DN:s ledare den 11 februari 2004.
Om han var en skicklig och slipad debattör är det ytterst tveksamt att han skulle framställas som en inkompetent statschef. Vissa tycker att det alltid borde finnas människor runt omkring kungen som hjälper honom när han får olika frågor. Personligen anser jag att på detta sätt hindrar man kungen att utveckla sin egen talarförmåga och jag ser fram emot att kungen väljer (när grundlagen tillåter det) att till slut komma fram och delta i olika debatter. En vecka efter kungens kommentarer säger en bestämd Elisabeth Tarras-Wahlberg att det kommer att dröja länge innan kungen kommer att uttala sig igen! Personligen tycker jag att det är mycket förbryllande att en hovdam skall bestämma när en kung skall göra uttalanden och när han inte skall göra det.
Att den socialdemokratiska regeringen godkänt Brunei resan är ytterst egendomligt med tanke på att det finns många andra länder som borde anses mer viktiga än det lilla landet Brunei. Här skall man inte glömma att det var kungen själv som tjatade om att få åka till Brunei. Kungens motiv synes vara ytterst tvivelaktiga: kul att få snacka lyxbilar med sultanen, och hjälpa sin kompis mångmiljonären Sven-Philip Sörensen att sy ihop ett affärsavtal med diktaturen. Enligt SVT:s program A-ekonomi var Sven-Philip Sörensen företag inte ens svenskregistrerad under Brunei resan, det var Londonbaserat (efter att detta avslöjades har man sagd att företaget skall bli svenskregistrerad). Vi svenska skattebetalare betalade alltså pengar som användes för att göra reklam för ett utlandsföretag på bekostnad av svenska konkurrerande företag tack vare kungens försorg! Att kungen också ger ut den förnämsta svenska ordensutmärkelsen, en Serafimerorden, till en diktatur är rätt så omdömeslöst. När det gäller Serafimerorden har både kungen (som har föreslagit det) och regeringen (som har tillåtit det) ett tungt ansvar.
Många anser att Göran Persson var en riktig mes som inte vägrade kommentera och kritisera kungens uttalanden. Dock finns det en logisk förklaring till att han inte kritiserade kungens uttalande. Man kritiserar inte någon för något när man själv har gjort samma sak. Göran Persson har själv prisat diktaturen Kina som ett stabilt land. Ett land där avrättningar äger rum på "löpande band" och där den avrättades familj får betala nackskotet. Socialdemokraten Pierre Schori har betecknat diktatorn Fidel Castro som en "renssansfurste" medan Olof Palme hyllade ofta diktaturen i Nord Vietnam. Birgitta Dahl - också hon socialdemokrat - prisade på sin tid röda khmererna från Kambodja, vid tillfället i fråga världens ledande massmördare. Trots att de röda khmerernas illdåd blev allmänt kända redan i slutet av 1970-talet avvisade hon dessa påståenden genom att säga följande "Alla vet ju att mycket av det som skrivits om Kambodja varit lögn och spekulationer" (Vietnam Nu, nr 2 1977). Det tog 20 år för Birgitta Dahl - efter att hon har utsatts för omfattande kritik - att ta avstånd från sina uttalanden i en debattartikel i Dagens Nyheter.
Röda khmererna som leddes av Pol Pot (som hade skolats av de ökända franska kommunisterna i Paris när han var ung) hade dödat cirka 2 miljoner människor mellan åren 1975 till 1978 (den verklighetsbaserade och Oscarbelönade filmen The Killing Fields - Dödens Fält med en ung John Malkovich i rollen som en amerikansk journalist, avspeglar denna fasansfulla tid då ett människoliv inte var mycket värd i Kambodja). Den 17 april 1975 intar röda khmererna Phnom Penh som är Kambodjas huvudstad. Världen såg med häpnad på då röda khmererna tömde städer, förstörde västerländska varor, avskaffade pengar och finansinrättningar och började likvidera den västerländskt influerade eliten. Den romersk-katolska katedralen i huvudstaden bröts ner sten för sten tills inget spår fanns kvar av det som varit det mest framträdande västerländska byggnadsverket i landet. Eftersom man ville börja om på nytt så sa röda khmererna att man skall börja en ny tidsålder och året 1975 ersattes med året 0.
Bara några timmar efter att röda khmererna hade gått in i Phnom Penh beordrade de att staden skulle evakueras. På 3 dagar evakuerades 2 miljoner från huvudstaden tack vare att soldaterna marscherade från dörr till dörr och bokstavligen föste ut människorna på gatan under vapenhot - den som vägrade sköts på fläcken. Det påtvingade uttåget från de stora städerna innebär döden för omkring 400 000 på grund av hetta, brist på mat och vatten och inte minst den fullständiga avsaknaden av medicinisk hjälp (inga lager med dricksvatten, inga förråd av mat, inga skydd hade förberetts för de miljontals hemlösa). Alla utländska läkemedel förbjöds och den nya regeringen förespråkade användningen av preparat framställda av lokala örter. Outbildad personal utförde medicinska operationer medan de riktiga läkarna hade skickats till risfälten för att jobba där 15 timmar/dag. Skolorna och biblioteken stängdes kort efter röda khmererna kommit till makten och tidningar existerade inte. Att bära glasögon räckte för att man skulle identifieras som en medlem av intelligentian och därmed en fiende till revolutionen. Andra personer som ansågs vara revolutionens fiende var: officerare, byråkrater, markägare, handelsmän, utbildade arbetare, personer utbildade i väst och många buddistmunkar.
Efter att röda khmererna hade eliminerat sina klassfiender vände dem sin uppmärksamhet mot Kambodjas etniska minoriteter. Pol Pot ansåg att det bara fanns en ren ras: khmererna, som härstammade från nedre Kambodja. Kineserna var förmodligen den största minoritetsgruppen i Kambodja och hälften av dem dukade under Pol Pots regim. Chamfolket och muslimerna utgjorde också måltavlor och avrättades hänsynslöst. Men röda khmerernas värsta förföljelse drabbade de kambodjanska vietnameserna. Röda khmererna hade eliminerat vietnameser i Kambodja ända sedan 1970 men nu blev det ett brott belagd med dödsstraff att tala vietnamesiska eller se ut som en vietnames. Kambodjanska män som var gifta med vietnamesiska kvinnor instruerades att döda sina fruar eller själva bli avrättade. Mer än 20 000 etniska vietnameser förlorade livet.
Dock skulle det visa sig att Pol Pots livslånga hat mot vietnameserna skulle bli hans och de röda khmerernas undergång. Efter en rad våldsamma sammanstötningar längs den vietnamesiska gränsen under julen 1978 bestämmer sig granlandet Vietnam att avsluta röda khmerernas skräckvälde i Kambodja genom att invadera landet med 150 000 erfarna och välbeväpnade trupper. Dessa erfarna trupper som några år tidigare hade lyckats besegra den amerikanska armén i Vietnamkriget lyckas utan några större svårigheter besegra massmördarna och få Pol Pot att fly till djungeln där han tyvärr klarade sig att undgå rättvisan och dö i april 1998 av naturliga orsaker. De vietnamesiska trupperna hade redan den 7 januari 1979 nått huvudstaden Phnom Penh och välkomnades överallt av det kambodjanska folket med öppna armar och glädjerop.
Vietnamesernas invasion av Kambodja leder tyvärr i sin tur att Kina, som stödde röda khmererna att invadera Vietnam. Dock efter några veckor drar sig kineserna tillbaka. Enligt kineserna hade deras invasion bara varit en tillfällig aktion där man ville ge en läxa till vietnameserna och därefter dra sig tillbaka. Dock finns det andra påståenden som gör gällande att kineserna hade stora förluster när de stred mot den vältrimmade vietnamesiska armén. Här skall man inte glömma att Sovjetunionen hade mycket starka förbindelser med Vietnam på den tiden och hade deklarerat efter Kinas anfall att de inte skulle vanära de samarbetsbeslut man hade med Vietnam och att de som styr Pekings politik borde avsluta anfallet mot Vietnam innan det är för sent. Vad som skulle hända om kineserna inte drog sig tillbaka kan man bara spekulera om. Själv utesluter jag inte att denna konflikt skulle kunna ha lett till ett förödande storkrig mellan Sovjetunionen och Kina.
Olika demokratiska frågor
Skolfrågor
VM-kval i fotboll
World cup qualification in football
|
|
Peter-Nikitas Samiotakis e-post: [email protected] |
|