7. Jag skulle önska ha en statschef som ofta besöker "fronten"
Jag skulle önska ha en statschef som ofta besöker "fronten" precis som den tyske generalen Erwin Rommel gjorde under 2:a världskriget. Med front i dagens sammanhang menar jag de olika diskussionsforumen som ger rum via olika media som TV, Radio och tidningar dr olika människor kämpar för att vinna gehör för sina värderingar och normer. När det gäller Rommel var han nästan alltid vid fronten och vid många tillfällen jobbade han tillsammans med soldaterna för att t.ex. skapa en ingenjörsbro samtidigt som fienden besköt dem med tungt artilleri. Han ville alltid föregå som ett gott exempel och krävde aldrig av sina mannar att göra något som han inte själv kunde klara av. Hans närvaro vid fronten bidrog till att han kunde ta de rätta besluten och snart blev han Tysklands främste general och Hitlers favorit. Rommel började sin officerskarriär 1912 då han blev underlöjtnant och under det första världskriget utmärkte han sig vid flera tillfällen. Han fick bland annat den högsta möjliga utmärkelsen Pour le Mérite (känd också under namnet Blue Max) 1917 när han med enbart en kompanistyrka till sitt förfogande lyckades fånga 9000 italienska soldater under 48 timmar.Under det andra världskriget skickade de allierade kommandotrupper till Rommels stabscentral som låg långt bakom tyskarnas linjer för att oskadliggöra honom - dock utan resultat eftersom Rommel nästan aldrig var så långt ifrån fronten. Till och med Englands premiärminister Winston Churchill fick erkänna att man hade en mycket skicklig motståndare att göra med. Det gjorde han t.ex. i det engelska parlamentet när de engelska förlusterna i Nord Afrika bara blev större och större - trots fler soldater och eget luftherravälde i det aktuella området.
Rommel behandlande också mycket väl sina krigsfångar och ignorerade Hitlers order om att alla kommandosoldater som togs till fånga skulle skjutas. Genom att trotsa Hitlers order tog han en mycket stor risk samtidigt som han visade att han hade integritet och heder som många andra ledare saknade och fortfarande saknar. Han kunde ha hamnat i en av Gestapos ökända tortyrkällare. För många personer som ofrivilligt hamnade där kom döden som en befrielse. Rommel var inte heller rasist trots att han levde i ett land som propagerade för den ariska rasens överlägsenhet. När han under sommaren 1942 erövrade Tobruk i Nord Afrika tog han cirka 33 000 allierade soldater till fångar där många av dessa fångar var sydafrikanare. Då begärde de sydafrikanska officerarna som hade blivit tillfångatagna att man skulle separera de vita fångarna från de svarta. Rommel svarade att han avvisar detta förslag och påpekade att de svarta är också sydafrikanska soldater eftersom de bär samma uniform och har stridit sida vid sida med de vita.
När kriget var slut återvände de flesta överlevande tyska soldaterna till sitt hemland (dock inte Rommel som dog 1944). När de som hade varit tillsammans med Rommel blev utfrågade av sina egna landsmän eller av ockupationsmakten om vad de hade gjort under kriget kunde de med stolthet svara: "jag stred med Rommel".
Jag vill att de vanliga människorna här i Sverige skall kunna känna gemenskap och samhörighet med vår statschef precis som Rommels soldater kände för sin generalfältmarskalk. Detta kan t.ex. åstadkommas genom att statschefen debatterar med vanligt folk på helt förutsättningslösa villkor annars finns det stor risk att han/hon inte upplevs som trovärdig. Jag har tyvärr aldrig sett en sådan diskussion i Sverige och undrar om Du min käre läsare har sett en sådan diskussion?
Olika demokratiska frågor
Skolfrågor
VM-kval i fotboll
World cup qualification in football
|
|
Peter-Nikitas Samiotakis e-post: [email protected] |
|