18. Har kungen någon talan i den svenska politiken?
Att kungen inte har någon talan i den svenska politiken och enbart har symbolisk makt är långt ifrån sant. Han har förmånen att personligen få träffa många betydelsefulla politiker som han samtalar med och har därmed möjligheten att påverka de på ett direkt eller indirekt sätt. Ett exempel på detta är att kungen deltar som ordförande i utrikesnämnden tillsammans med regeringen och oppositionen och där rikets förhållande till andra länder avhandlas. Många vill att monarken träder tillbaka som ordförande i utrikesnämnden speciellt efter fiaskot då vår regering och opposition hölls i okunnighet om de fasansfulla och ohyggliga terrordåden som ägde rum i USA den 11 september 2001 genom hovets försorg. Att en hovmarskalk skall vara ansvarig bedömare för huruvida vår demokratiska ledning skall få ta del av information som rör människors säkerhet är ytterst olämpligt och olyckligt. Kungen är också ordförande vid särskilda informationskonseljer med regeringen och vid den särskilda konselj i vilken regeringsskifte ger rum. Han förklarar riksmötet öppnat, en tradition som ceremoniellt påvisar att riksdagen erhållit sin makt från kungen och inte från folket. Här skall man heller inte glömma att när riksdagen öppnas tvingas de folkvalda att resa sig upp för kungen och sjunga kungasången istället för att sjunga nationalsången. När man firar nationaldagen på Skansen inleds firandet med ett fyrfaldigt leve för kungafamiljen istället för ett fyrfaldigt leve för Sverige!
Att ingen politiker som är emot monarkin ännu har kunnat lyckas med att se till att avskaffa den odemokratiska monarkin - eller att ens de senaste 40 åren kunna ta upp frågan om monarkins existensberättigande på riksdagens dagordning - visar tydligt vilken "symbolisk" makt hovet och dess representanter har bakom riksdagens kulisser. Det visar också att vi tyvärr saknar politiker med ett utvecklat demokratiskt sinnelag, politiker med förståelse för social rättvisa och framförallt visar det att vi har politiker som uppenbart inte respekterar till fullo de mänskliga rättigheterna. Här har det socialdemokratiska partiet ett stort ansvar dels därför att det är det största partiet dels för att de har styrt Sverige under nästan hela 1900-talet. Tage Erlander ignorerade fullständigt många socialdemokraters vädjan att införa republik och gjorde allt för att skydda dåtidens kung Gustaf VI Adolf som han hade en mycket bra kompisrelation med. Hans egna kommentarer var: "Visst är jag republikan, men det behöver inte innebära att jag vill ha republik." Snacka om en man som talade med kluven tunga. Dock skall man inte förglömma att Tage Erlander när han var yngre och för första gången blev statsråd var tvungen att svära under ed bland annat kungen och det kungliga huset trohet och att med liv och blod försvara det konungsliga väldet. Detta fick alla statsråd svära på under denna tidsperiod.
Tage Erlander styrde det socialdemokratiska partiet med järnhand under hela 23 år! Partiet hade näst intill blivit hans privata egendom. Erlanders grabbiga ledarstil åstadkom en avtagande sympati för det socialdemokratiska partiet bland studerande och kulturarbetare. Han tog sig också i stort sätt friheten att på egen hand utse sin efterträdare, Olof Palme genom att på ett tydligt sätt stödja honom som kandidat. Uppenbarligen var demokratiska principer inte viktigt för honom. Här kan man verkligen undra om den interna demokratin inom det socialdemokratiska partiet existerar. Hjalmar Branting, Per Albin Hansson och Olof Palme var partiledare till deras död. Tage Erlander lämnade partiledarposten när han var 68 år medan Ingvar Carlsson var "endast" 62 år när han lämnade över partiledarposten till Göran Persson och det gjorde han eftersom han inte önskade fortsätta mer. Om han hade vald att fortsätta skulle han med största sannolikhet fortfarande vara partiledare eftersom det tydligen är en tradition i det socialdemokratiska partiet att andra personer inte får en rimlig chans att utmana den existerande partiledaren. När det gäller Göran Persson så avgick han som partiledare år 2007, 58 år gammal som konsekvens till att Socialdemokraterna förlorade riksdagsvalet som ägde rum 2006.
Man kan säga att socialdemokraterna internt är en konstitutionell monarki eftersom partiledaren lämnar sin post när han själv väljer att abdikera eller när han går bort. Till och med idag gällde principen att socialdemokraterna fick en ny partiledare när Göran Persson avgick och inte när en annan person vann över Göran Persson i ett internt demokratiskt val om partiledarposten.
Personligen tycker jag att det vartannat år skall äga rum val inom de olika partierna om vem som skall vara partiledare under de kommande två åren. I detta val skall alla partimedlemmar ha möjligheten att rösta på sin kandidat (via post eller Internet). Dagens situation där partiledaren väljs av en sluten samling (valberedningen) eller av en samling på cirka 100-300 personer i en kongress är från en demokratisk synvinkel totalt oacceptabelt speciellt med tanke på vilken makt denna person får när han/hon utses till partiledare. Att partiledarvalen äger rum enbart när den nuvarande partiledaren skall avgå gör ju inte saken bättre. Jag ser fram emot att en regel där det måste finnas ett partiledarval vartannat år blir svensk lag där alla partier som inte följer denna regel blir straffade genom att de inte tillåts delta i kommande riksdagsval. Ett kriterium som man kan använda för att bedöma hur bra ett parti är att se vilken interndemokrati den har.
Här i Sverige gäller regeln att om man inte har chans att vinna i ett val skall man inte heller ställa upp i det. Detta medför att alldeles för många val görs med enbart en kandidat. Detta liknar faktisk mer diktatur än demokrati. Varför har man då en sådan inställning? Är det så att man betraktas som en "loser" och helt passé om man inte vinner? Tänk om alla atleter som deltar i OS hade en sådan inställning? Är det så att vinnaren i valet kommer efter valet utnyttja sin makt för att manövrera bort sina rivaler så att de aldrig mer kan hota hans maktposition? Jag vet faktiskt inte varför det är så och vill bara ta upp det så att Du min käre läsare kan reflektera över detta. Några personer påstår att allt är uppgjord och därför finns det ingen anledning att någon annan skämmer ut sig genom att ställa upp. Efter Anna Lindhs tragiska bortgång fick man känslan (efter ha hört olika socialdemokraters inte så vältänkta kommentarer) att det var uppgjord att Anna Lindh skulle ta över efter Göran Persson när han inte längre önskade att fortsätta mer som partiledare.
Ingen kvinna har heller varit partiledare hos socialdemokraterna innan Mona Sahlin valdes under mars 2007. Mona Sahlin var nära att bli partiledare redan under hösten 1995 men då startades plötsligt en hatkampanj mot hennes person. Troligen var det personer inom det egna partiet som låg bakom denna förföljelse. Detta påstår jag eftersom jag vet att Mona Sahlin inte är omtyckt bland ett antal av hennes egna ”partikamrater". I detta fall blev det troligtvis ett samarbete mellan de två olika politiska blocken eftersom "häxjakten" mot Mona Sahlin hade uppnått enormt stora proportioner. De finns vissa personer som anser att det är uppenbart att Mona Sahlin blev förråd av någon/några inom sitt eget parti som avslöjade till tidningen Expressen att Mona Sahlin hade använt det kontokort hon hade tillgång till i tjänsten för privata ändamål. Enligt vissa källor hade några socialdemokrater åsikten om att Mona Sahlin inte hade någon slagkraft i utlandet något som skulle enligt dem försämra möjligheten för Sverige att göra bra utlandsaffärer och föra en bra utrikespolitik. Enligt samma källor hade det socialdemokratiska och det moderata ungdomsförbunden hemliga möten där man hade som gemensamt mål att få bort Mona Sahlin.
Anna Lindh som var en av socialdemokraternas skickligaste politiker hade länge tippats som Göran Perssons efterträdare när han skulle bestämma sig för att lämna partiledarposten. Tyvärr blev Anna Lindh kallblodigt mördad på NK av ett känslokallt monster (för mig är alla mördare känslokalla monster som borde få samma chans till ett nytt fritt liv som de gav deras offer dvs. inget och istället få livstids straffarbete - vissa personer anser att man borde precis som i USA, Ryssland och Japan avrätta mördare med en giftinjektion eftersom situationen här i Sverige har försämrats dramatiskt till det sämre där mord och mordförsök äger rum nästan varje dag). Vissa personer vill att man skall tillämpa "street justice". Polisen Don Anderson berättar i en intervju i Metro att många av hans poliskollegor tyckte att han borde ha skjutit på plats Annika Östberg och hennes pojkvän William Cox när han arresterade dem. När olika skolmassaker äger rum får man till slut höra att förövarna har tagit självmord. Personligen tror jag att i vissa av dessa fall har "street justice" tillämpats där polisen när de ser att förövarens ammunition har tagit slut eller när förövaren kapitulerar avrättar honom för att bland annat slippa belasta skattebetalarna med de kommande rättegångs-, vård- och fängelsekostnader som handlar om belopp i miljonklassen.
Att människor går så långt att de "smutsar ner" sina händer med att mörda en medmänniska beror delvis enligt min uppfattning att man inte är tillräckligt hårda mot alla återfallsbrottslingar. Dessa människor fortsätter sin kriminella bana och vidareutvecklar sina "färdigheter" med tidens gång utan någon som helst respekt för lagen eller andra människors fysiska och psykiska hälsa. Som jag ser det borde en återfallsbrottsling som döms för andra gången få ett straff som är dubbelt så hårt i jämförelse med om han tidigare inte hade begått något brott, en återfallsbrottsling som döms för tredje gången skall få ett straff som är tre gånger så hård i jämförelse med om han tidigare inte hade begått något brott osv. Om t.ex. en person döms till 6 månader fängelse för inbrott och detta är hans femte fallande domstolsbeslut så skall han avtjäna ett straff som är 6*5=30 månader (2,5 år). På sådant sätt skyddas samhället bättre eftersom återfallsbrottslingarna inte utger något hot mot hederliga människor så länge de sitter inlåsta i ett fängelse eller i ett straffarbetsläger (dessa straffarbetsläger kan gärna för mig vara placerade vid utkanterna av Sahara öknen där man låter fångarna plantera träd och växter för att försöka minska ökenområdet och omvandla det till bebodda och gästvänliga områden). Jag är övertygad om att den bästa vården kriminella kan få är ett hårt arbete ute i naturen där man utför meningsfulla arbetsuppgifter som samhället uppskattar.
Den 11 september 2003 klockan 05:29 avled Anna Lindh och då förlorade både socialdemokraterna och Sverige en färgstark och skarp politiker som kämpade för de mänskliga rättigheterna och var republikan (detta hade hon själv berättat för mig). Jag hade förmånen att träffa Anna Lindh tillsammans med Greklands utrikesminister Georgios Papandreou när de kom till besök på den gymnasieskola jag jobbar på. Vi hade tillsammans med elever som var intresserade av samhällsfrågor möjligheten att diskutera olika frågor.
Diskussionen som ägde rum var mycket intressant och jag kommer ihåg att Anna Lindh var avslappnad och berättade vid ett ögonblick en rolig historia om ministerbarn som fick alla i klassrummet att skratta. Jag kommer inte ihåg i ordalag Annas skämt och därför hoppar jag över att berätta den eftersom jag inte skulle ge den en rättvis bild. Det som bidrog till detta skämt var min kommentar till Georgios Papandreou att jag tyckte att han gjorde ett bra jobb men att situationen trots allt började likna mer och mer med monarki i det avseende att både hans far och farfar har båda varit under en tid Greklands statsministrar och att han nu är utrikesminister. Papandreous svar var att det finns en stor skillnad som är att han och hans far och farfar inte har ärvt sina poster utan fått dessa efter demokratiska val något som man inte kan säga om en monark. (Cirka två år därefter valdes Georgios Papandreou till partiledare för PASOK där alla partimedlemmar och partisympatisörer fick möjligheten att gå och rösta. Detta var förstås mycket bra om man bortser från faktumet att det fanns bara en enda kandidat att rösta på).
Jag kommer också ihåg att jag hade sagd att vi troligtvis hade två blivande statsministrar i vårt klassrum. Georgios blev lite röd i ansiktet när han hörde detta medan Anna förnekade detta genom att säga att hon inte var intresserad över statsministerposten (det var inte Göran Persson heller en dag innan han blev statsminister). Jag publicerar här några bilder som jag tog under detta möte för att läsaren inte skall glömma att under en kort period i Sveriges historia hade vi en mycket skicklig och engagerad person som kämpade runt om i världen för demokrati och mänskliga rättigheter. Hennes namn var Anna Lindh och hon skulle säkert blivit en förträfflig statsminister om inte ödet ville annat.
|
|
|
|
|
|
|
Olika demokratiska frågor.
Skolfrågor.
VM-kval i fotboll
World cup qualification in football
|
|
Peter-Nikitas Samiotakis e-post: [email protected] |
|