Monarkins historia är inget att skryta om

4. Monarkins historia är inget att skryta om

Har inte de flesta kungafamiljer som existerat under historiens gång, oavsett land, levt ett lyxigt liv på bekostnad av de svaga i samhället? Var inte förhållandena sådana, för att nämna bara ett exempel, i Sverige under andra halvan av 1800-talet? Det var då cirka en miljon svenskar fick lämna sitt älskande land och flytta till Amerika för att slippa svält, fattigdom och sociala orättvisor samtidigt som dåtidens kungafamilj levde sitt liv som vanligt, dvs. ett liv i lyx och överflöd. Många människor här i Sverige betecknar vår rojalistiska statsform som en "fin tradition". Att någonting har en lång tradition är inte ett argument för att det är bra. Bara för att någonting har "fungerat" i ett historiskt sammanhang behöver det inte ha något värde i ett annat. Man ska också vara tveksam till att legitimera företeelser genom historien och istället använda sitt sunda förnuft. Monarkin är en institution med lång tradition i det här landet - men det var dödsstraff, barnaga, obligatorisk kristendomsundervisning, träldomen, förmyndarskapet för kvinnor, adelns ensamrätt till högre statliga befattningar, dödsstraff för majestätsbrott och den inkomstrelaterade rösträtten också, innan de avskaffades när de inte har passat in i samhället.

Tillsammans med adelsmän har kungarna gått i bräschen för att kväva varje oliktänkande och aktivt understödja orättvisor. Nästan alla kungafamiljer har fötts till rikedom, inflytande och positioner som inte är nåbara för vanliga dödliga medborgare. Adeln hade också som sagd monopol till alla höga statliga befattningar. Detta kan jämföras med att till exempel de svenska bönderna inte hade över huvud taget någon rätt till utbildning bortsett från bibelstudier (den allmänna skolplikten infördes 1842 i Sverige). När det gäller den svenska adeln så har den omfattas ända fram till den 1 juli 2003 av speciella regleringar där staten hade erkänt adeln som en offentligrättslig korporation i det svenska samhället. Dessa regleringar var Riddarhusordning från 1866 och Ridderskapets och adelns privilegier från 1723. I praktiken innebär det att adeln fick uppbära skatt av sina manliga medlemmar för att finansiera sin föreningslokal (Riddarhuset i Stockholm) och att adeln bara kan reproduceras via manliga arvingar. Staten legitimerade alltså en ordning som var både odemokratisk till sin natur och ojämlik mellan könen.

Att adeln är en hierarkisk institution som kategoriserar människor inte på grund av vad man har åstadkommit utan på grund av vilka föräldrar man har är något som inte borde förekomma i ett modernt samhälle där alla människor skall ha samma värde och bedömas efter sina gärningar. I adelns värld är en hertig mer värdefull än en markis som i sin tur är mer värdefull än en greve. Efter grevar kommer baroner och friherrar och därefter personer som tillhör riddarorden. Avslutningsvis längst ner i hierarkitrappan placeras de vanliga människorna som de brukar kalla för de ofrälse. Genom att kalla de vanliga människorna för de ofrälse så menar man de människor som inte var befriade (inte frälsta) från att betala skatt. Adeln behövde inte betala skatt, det räckte med att de ställde upp som krigare med häst tillsammans med sina privata arméer (som behövdes för att övervaka deras privata intressen) när kungen önskade föra krig mot en främmande makt eller kväva ett bondeuppror.

Många rojalister anser att avskaffandet av monarkin vore att drastiskt bryta med vårt lands historia och därmed sudda ut en del av Sveriges identitet. Att påstå att kampen för utökad demokrati i detta fall i form av en demokratiskt vald statschef är detsamma som att drastiskt bryta med vårt lands historia kan inte ses som ett argument, utan snarare som en fullkomlig brist på argumentation. Eller är rojalisterna lika bestörta över införandet av allmän rösträtt eller införandet av den allmänna skolplikten? Dessa förändringar måste ju i konsekvensens namn också ses som drastiska brytningar med vårt lands historia.

Att framställa vår rojalistiska statsform som en "fin tradition" är en skymf mot alla de svenskar som under seklernas gång krävt social rättvisa och blivit motarbetade. Monarkin härstammar från en tid då så gott som nästan allt var orättvist och föreställningen att alla människor hade lika värde fanns inte för de flesta styrande. Många människor på den tiden hade tvingats ut i krig på grund av våra kungars infall och egna syften. Ett exempel på detta är att Gustaf III började på egen hand ett krig med Ryssland (1788) i uppenbar strid mot dåtidens regeringsform som krävde ständernas samtycke till anfallskrig. Enligt vissa historiker startar Gustav III kriget eftersom hans egna usla finanser på grund av hans vidlyftiga leverne skulle kunna döljas i kostnaderna för kriget. Hans sjunkna popularitet skulle också växa igen om kriget blev framgångsrikt. Han startade alltså kriget delvis för att bli mer populär. Att många människor skulle dö i detta krig var tydligen mindre viktigt för honom.

De som tycker att monarkin är en fin historisk tradition borde läsa historien om våra krigarkonungar som bringade med sina erövringskrig elände och svält för det svenska folket (och förstås andra folk också) eftersom krigen krävde stora resurser på bekostnad av böndernas och arbetarnas livnäring. Är det något att se upp till? Karl XII var en krigsäventyrare och folkförstörare som August Strindberg kallade för Sveriges bödel. Under de erövringskrig som Karl XII förde så dödades sammanlagt cirka 200 000 svenskar (soldater och annan försörjningsmanskap). Enbart vid hemmarschen över fjällen efter Karl XII:s död i Norge år 1718 omkommer 23 000 svenskar av köld, brist på mat och utrustning och i efterföljande sjukdomar (enligt en DN-artikel publicerad den 26 april 2005 där Jan Lindegren, professor i historia vid Uppsala universitet berättar om vilka katastrofhändelser som har skördat flest svenska liv). Hur hårt det svenska samhället drabbades av kungarnas krig kan man föreställa sig när man läser att hovet i Stockholm överhuvudtaget inte vågade bjuda in utländska potentater till Gustav II Adolfs begravning i Stockholm, eftersom dessa då med egna ögon skulle kunna konstatera hur fattig och eländig staden var (från boken Helvetets förgård av Lars Holger Holm).

Gustav II Adolf såg till att Sverige ingrepp i det 30-åriga kriget något som ledde till hans och många svenska soldaters död. Dock finns det många som anser att om Gustav II Adolf inte ingrepp så skulle katolikerna erövra alla protestantiska länder och tvinga dess medborgare att konvertera till katolicismen. Under sådana fälttåg brukade arméerna plundra och våldta något som förstås inte uppskattades av lokalbefolkningen. Efter kriget var Tyskland nästan ödelagd. Från 16 miljoner som bodde där innan kriget började så var befolkningen 4 miljoner när kriget slutade. Cirka 30 000 byar blev förstörda under kriget.

Redan vid den första striden där Gustav II Adolfs armé (som bestod av bland annat legoknektar främst från Skottland och Schweiz) var inblandat i började det spåra ut. Den 3 april 1631 erövrar Gustav II Adolf den protestantiska staden Frankfurt an der Oder som var ockuperad av en kejserlig försvarsstyrka. I detta slag förlorade Gustav II Adolf 800 man något som orsakade en blodig hämnd där 1300 av försvararna dödades efter att staden hade fallit. Att staden var protestantisk hindrade inte Gustav II Adolfs armé att plundra den. Nyheten om vad som hände i Frankfurt an der Oder orsakade att panik spreds över hela Tyskland och stora städer som Prag och Wien började omedelbart förbättra sina försvarsanläggningar som man hade försummat under en lång tid. En bidragande orsak till plundringarna var att den svenska armén inte hade fått sin lön på länge. De svenska kavalleristerna red ut i landsbygden och plundrade allt som var möjligt. När Gustav II Adolfs allierade stad Magdeburg belägrades av den kejserliga armén ville Gustav II Adolf marschera ditt för att undsätta staden. Men han kunde inte göra det på grund av att den neutrala staten Sachsen inte tillät Gustav II Adolfs armé att passera eftersom man var rädd för all förstörelse som troligtvis skulle orsakas. Detta ledde till Magdeburgs fall den 10 maj 1631 och Gustav II Adolf la hela skulden på Sachsen.

Under nästa år hade Gustav II Adolf börjat attackera och förstöra norra Bayern med hoppet att den kejserliga armén, under Wallensteins ledning, skulle gå ut och möta honom för en avgörande strid. Men Vallenstein valde istället att attackera Sachsen (som under tiden hade blivit Gustav II Adolfs allierade) och på sådant sätt blockera hemvägen och all kommunikation med hemlandet för Gustav II Adolf. Efter detta var Gustav II Adolf tvungen att marschera tillbaka och till slut möta Vallenstein i Lützen den 6 november 1632 där hans armé segrade men där han själv stupade tillsammans med cirka 4500 svenska soldater.

Vissa rojalister påstår att Gustav II Adolfs armé uppträdde exemplariskt under sin vistelse i Tyskland under det 30-åriga kriget. Mot detta påstående strider Ulf Nilssons artikel i Expressen som publicerades den 23 maj 2006 där han skriver att "Gustav II Adolf skickade ut en här som mördade och stal utav - förlåt uttrycket - bara helvete. Att sticka värjan genom en djupt troende katolik var för en protestantisk svensk en hederssak". Med påståendet att svenskarna uppträdde exemplariskt håller nog inte heller den tyska befolkningen med. Detta kan man konstatera när nazisten Franz Schwede-Coburg utses av Adolf Hitler till Gauleiter (landshövding) över Pommern år 1934. Folkhumorn de efterföljande åren talade om "die zweite Schwedenzeit" (den andra svensktiden), med hänvisning till de svenska knektarnas bistra uppträdande i Tyskland under 30-åriga kriget. Mer om Franz Schwede-Coburg och dem tragiska och fasansfulla händelser som ägde rum för det mesta i Ostpreussen under tidsperioden augusti 1944 - april 1945, när en hämndlysten sovjetisk armé lät den tyska civilbefolkningen betala för vad de tyska erövrarna hade gjort i Sovjetunionen kan man läsa i boken Stalins hämnd av Niclas Sennerteg. Denna bok rekommenderas inte för personer som har en utvecklad empatisk förmåga kombinerat med hjärtproblem.

Det skulle tyvärr visa sig att den tyska civilbefolkningen fortfarande skulle få betala ett högt pris efter krigsslutet i Europa den 8 maj 1945. I början av maj 1945 började amerikanska militärenheter komma i kontakt med sovjetiska militärenheter i Tyskland. Amerikanerna försökte i början ha en vänlig relation med sina allierade från Sovjetunionen men snart insåg de att de odisciplinerade sovjetiska soldaterna sporrades av tre olika lustar som de bedrev hejdlöst, dricka alkohol i oändligt stora mängder, plundra civilbefolkningen och hoppa på tyska kvinnor och våldta dem (cirka 2 miljoner tyskor blev våldtagna). Det sägs att en bidragande orsak till allt detta var att de sovjetiska soldaterna använde sig av den anabola steroiden ryssfemmor som gjorde de våldsamma och likgiltiga för den skada dem åstadkom andra människor. Plundringen av civilbefolkningen hade nått sådana proportioner att de sovjetiska soldaterna inte tvekade att dra ut guldtänder från levande tyskar. Om tysken protesterade kunde det hända att han/hon sköts ner för att de sovjetiska soldaterna skulle kunna i lugn och ro dra ut guldtänderna.

De sovjetiska soldaterna hade satt i system att stoppa alla tåg som lämnade den sovjetiskkontrollerade områden vid den sista stationen innan tåget hamnade i det amerikanska kontrollområdet. Där plundrade och misshandlade man de tyska tågpassagerarna. Nr tågen kom till amerikanskkontrollerat området kunde amerikanska soldater upptäcka några döda och många fler skadade tyska passagerare. Till slut fick den amerikanska befälhavaren för den berömda 82:a luftburna divisionen (denna division anses vara USA bästa division och kallas för All American där alla dess soldater har insytt i deras uniform vid den vänstra armen AA symbolen) general James M. Gavin veta vad som försiggick och bestämde sig för att inspektera personligen ett tåg som just hade kommit över till det amerikanskkontrollerade området. Där påträffade han flera sårade och vissa dödade tyska passagerare. Det var då han plötsligt stödde på några sovjetiska soldater som förgrep sig p en äldre tysk kvinna. När de sovjetiska soldaterna såg general Gavin eskorterad av flera välbeväpnade elitsoldater från den 82:a luftburna divisionen lämnade de snabbt tåget skrattande samtidigt som general Gavin försökte hårt att behärska sig och inte dra ut sin revolver. Efter denna incident beordrade general Gavin sina soldater att använda om det behövs sina vapen för att skydda den tyska civilbefolkningen. Amerikanarna tvekade inte längre att skjuta varningsskott när de såg sovjetiska soldater hoppa på den tyska lokalbefolkningen. Vid ett tillfälle blev tre sovjetiska soldater skjutna av en amerikansk soldat från den 82:a luftburna divisionen när de ignorerade amerikanens varningsskott.

När det gäller monarkin tillskrev många kungar sin gudomliga härkomst och förklarade för folket om att de var tillsatta av Gud att styra dem. Furstarna verkställde endast Guds vilja - vem vågade sedan trotsa deras befallningar? Överhetens befallningar kunde många gånger kännas grymma och omänskliga, men eftersom de ytterst var utfärdade på order av Gud återstod det endast att lyda, tiga och lida. Om man trotsade överheten skulle man hamna i eldriket och skyffla kol i evighet efter evighet. Några av våra kungar agerade som rena envåldshärskare. Gustav Vasa (känd också under öknamnet Gustav Fasa) hade t.ex. många liv på sitt samvete om han nu överhuvudtaget hade något samvete. De människor som ifrågasättande hans oinskränkta makt och startade Dalaupproren eller Dackefejden (som ägde rum mest i Småland) blev avrättade på "löpande band". Snacka om "fina traditioner"!

Dackefejden var till stort sätt över när Nils Dacke dödades i juli 1543. Hans lik fördes till Kalmar där det steglades och halshöggs av Gustav Vasas män (för de som inte vet så betyder ordet stegla att spika fast del av en avrättad persons kropp på hjul fäst på påle i förnedrande och avskräckande syfte). Dackes huvud sattes på en stång, enligt traditionen med en kopparkrona på huvudet. Man skall heller inte glömma att när Gustav Vasa år 1525 belägrade Kalmar slott lovade han besättningen fri lejd om de överlämnade slottet i hans händer. När försvararna till slut föll för de tilltalande löftena bröt Gustav Vasa alla heliga försäkringar och lät avrätta hela försvarsstyrkan till sista man.

Många rojalister anser att det inte hade funnits ett styrelsesätt som hade varit bättre under denna tid och att Sverige inte hade existerat utan en stark monarki under 16-1700 talet. Detta påstående har jag svårt att ha förståelse för eftersom våra kungar förde nästan alltid anfallskrig. Enligt dessa rojalister hade en republik eller liknande aldrig kunnat försvara Sverige. Mitt svar på detta är att Romarriket som har varit ett av de största och mest långvariga riken var en republik redan från 509 f.Kr. med senaten som högsta organ och där en folkförsamling hade lagstiftande makt. Tack vare detta kunde de skapa ett välmående och starkt rike som hela tiden blev större och starkare samtidigt som de visade att de kunde uthärda svåra prövningar. Den 2 augusti 216 f.Kr. äger rum slaget vid Cannae där den kartagiske fältherren Hannibal lyckas besegra 8 romerska legioner och på sådant sätt till synes möjliggöra erövrandet av självaste Rom. Trots detta enorma nederlag så visar romarna en moral och en andlig styrka som man bara kan se i en stat där alla medborgarna har i stort sätt samma rättigheter och lyckas inte bara med att rädda Rom utan lyckas också under de kommande åren med att erövra Spanien från kartagerna och till slut erövra självaste Karthago.

Tyvärr för Rom så inför man inte en begränsning på hur ofta en person får vara konsul. Gaius Marius (han var gift med Julius Ceasars faster Julia) fick vara konsul 7 gånger och började bete sig som en monark samtidigt som han började ogilla den andra konsuln Lucius Cornelius Sullas framgångar på slagfältet och inom politiken (Rom hade 2 konsuler där mandatperioden var på ett år för varje en). Denna konflikt orsakar år 82 f.Kr ett kort men blodigt inbördeskrig mellan Sulla och Marius där Sulla segrade och utsåg sig själv till diktator på livstid. Dock så avgick Sulla självmant 79 f.Kr och dog av sjukdom året därpå med resultat att republiken återinfördes. År 49 f.Kr blir Julius Ceasars på grund av sina segrar i Gallien så populär att den romerska senaten blir oroad över att han skulle bli så populär att han skulle våga trotsa den romerska senaten. När senaten krävde att Ceasar skulle upplösa sina legioner och återvända till Rom ensam vägrar Ceasar och marscherar istället med en del av sin här över floden Rubicon där han sa tärningen är kastad. Anledningen till att Ceasar gjorde detta är att han befarade att han skulle mördas av sina politiska motståndare om han kom ensam till Rom. Enligt romersk lag fick en här inte passera denna flod. Detta orsakade inbördeskrig mellan Julius Ceasar och Gnaeus Pompejus och dennes anhängare. Vid slaget i Farsalos i centrala Grekland den 9 augusti 48 f.Kr segrar Julius Caesars över Pompejus som flyr till Egypten där han mördas.

Den 15 mars 44 f.Kr knivhöggs Julius Ceasar av flera senatorer där bland annat Cassius och Caesars gamle vän Brutus som hade sympatiserat med Pompejus var deltagande. Ceasar faller döende under en staty som föreställde Pompejus där han enligt myten säger även du min Brutus. Ett nytt inbördeskrig äger rum där Julius Ceasars adoptivson Octavianus i samarbete med Ceasars högra hand Marcus Antonius lyckas besegra i Filippi, i norra Grekland år 42 f.Kr Brutus och Cassius som möter döden där. Efter inbördeskrigets slut får Marcus Antonius ansvaret för Roms östra provinser där har träffar den egyptiska drottningen Kleopatra och blir förälskad i henne. Drottning Kleopatra hade ett grekiskt ursprung eftersom en av hennes förfäder var en av Alexander den stores generaler med namnet Ptolemaios. Enligt historiken Plutarchos var Kleopatra helt enkelt oemotståndlig eftersom hon hade en sexuell utstrålning som kombinerades med hennes charmanta konversationsförmåga och karisma som var så tydlig i allt hon sa eller tog sig för. Marcus Antonius umgänge med drottningen gjorde att han mer och mer började bete sig som en kung något som till slut orsakade ett nytt inbrdeskrig mellan honom och Octavianus. Vid sjöslaget vid Actium, på Greklands västkust, som ägde rum den 2 september år 31 f.Kr. besegras Marcus Antonius och Kleopatras förenande styrkor. Fyra år senare år 27 f.Kr omvandlas Romarriket från republik till kejsardöme (monarki) där Augustus Octavianus blir Roms första kejsare.

Att Romarriket omvandlades till monarki orsakade till slut Romarrikets fall eftersom man vid vissa tillfällen hade mycket odugliga kejsare (Caligula, Nero, Domitianus och Commodus till exempel). Dock så var man under en period (98-180 e.Kr) smarta nog att se till att kejsaren adopterade en person som ansågs vara lämplig att ta över kejsartiteln. Denna tradition avslutas olyckligtvis vid Marcus Aurelius död något som man också kan se vid filmerna Gladiatorn med Russell Crowe och The Fall of the Roman Empire med bland annat Sophia Loren och Alec Guinness. I filmen Gladiatorn vill Maximus Decimus Meridius (som är en fantasiperson som aldrig har existerat) hämnas sin familjs död samtidigt som han vill avskaffa monarkin och återupprätta republiken där senaten skall ha makten. Denna film kan alltså klassificeras som en republikansk film. Andra historiska filmer som kan delvis klassificeras som republikanska är Braveheart och Patrioten där Mel Gibson visar vad han tycker om monarkin i allmänhet och den engelska monarkin i synnerhet. Att han ogillar monarkin kan möjligtvis bero på att alla australiensare tvingas ha en statschef som bor på andra sidan jordklotet. Den engelska monarken - i dagens fall Elizabeth II - är Australiens statschef.

Vissa av våra kungar var riktiga "fredsduvor" ta bara till exempel Karl X Gustav. Efter freden med Danmark i Roskilde år 1658 vill Karl X Gustav vända sig mot Brandenburg och Österrike och när de har besegrats skall Sverige alltid enligt Karl X Gustavs planering starta erövringskriget mot Polen. Men eftersom han inte tror att Danmark skall respektera Roskildes fredsvillkor bestämmer han sig tillsammans med rådet att först och främst måste Danmark erövras och utplånas som självständig nation så att man inte behöver frukta ett danskt angrepp i ryggen. Den 11 augusti 1658 står svenskarna framför Köpenhamn och börjar belägra den samtidigt som den svenska flottan bombarderar staden frn sjön. Efter cirka 2,5 månader av konstant belägring ser det ut att Köpenhamns fall tycks närma sig. Då anländer den mäktiga holländska flottan som lyckas skjuta sig igenom den svenska flottan och undsätta den belägrade staden. Den 9 februari 1659 stormar den svenska armén staden något som är ett mycket riskabelt företag eftersom den svenska anfallsstyrkan är enbart på 8 000 man medan försvararna är på 13 000 man. Att danskarna fick veta om stormningen i förväg gjorde ju inte saken bättre för den svenska armén som led stora förluster och fick dra sig tillbaka efter 3 timmars häftiga och blodiga strider.

Karl X Gustav son Karl XI var enbart 5 år gammal (år 1660) när han tog över kungatiteln efter att hans far hade avlidit. Eftersom han var för ung att styra landet tog en förmyndarregering över och som bestod av några få adelsmän som hade nära kontakter med hovet. Denna förmyndarregering misskötte sitt uppdrag och bidrog till att upplösningen inom den statliga förvaltningen blev större och större samtidigt som de själva såg till att öka sina egna förmögenheter. Till slut fick Sverige be om penningsunderstöd från Frankrike för att kunna klara statens finanser. Eftersom Frankrike hamnade i krig med flera andra länder krävde den franska kungen Ludvig XIV (mer känd som Solkungen och som med sina 72 år på tronen är den monark som har regerat längst i världshistorien) Sveriges bistånd enligt avtalets ordalydelse. Sverige var tvungen att skicka en här mot Brandenburg. Det olyckliga slaget vid Fehrbellin den 18 juni 1675 uppenbarade det svenska militärväsendets djupa förfall och blev för flera makter signalen till öppet anfall mot det svaga och demoraliserade Sverige. Tysk-romerska riket, Holland och slutligen Danmark blev Sveriges dödsfiender. Allt detta kunde ha undvikits om man hade en republik där Sverige skulle ha blivit styrd av kvalificerade och förståndiga personer istället för en femårig monark och en korrupt förmyndarregering.

Vissa rojalister påstår att med hjälp av en stark och mäktig monarki slipper man krig och elände och att monarki är garanti för fred och stabilitet. Mitt svar på detta ytterst oseriösa påstående är att Sverige har deltagit i 31 olika krig mellan åren 1521 och 1814 (då vi för det mesta hade en stark monarki). Detta kan man läsa i boken Svenska Krig 1521-1814 som r skriven av Ulf Sundberg. Efter 1814 har Sverige inte deltagit i något krig och en förklaring till detta fenomen är troligtvis att monarkerna hade förlorat en del av sin makt under 1800-talet. Något som stödjer detta påstående är de händelser som ägde rum under 1864. Under detta år ville den svenska kungen Carl XV att Sverige skulle förklara krig mot Preussen eftersom Preussen hade startat ett krig mot Danmark. Lyckligtvis fick kungen inte sin vilja igenom eftersom den svenska regeringen var negativ inställd till ett krig mot Preussen. Om vi alltså hade en stark monarki där kungen fick sin vilja igenom skulle Sverige deltagit i ett krig mot Preussen. Detta skulle troligtvis innebära en svidande förlust med tusentals döda mot Preussens armé som på den tiden inte var att leka med. Detta fick danskarna (1864), österrikarna (1866) och fransmännen (1870-71) bittert uppleva. Preussarna lyckades förnedra fransmännen genom att bland annat erövra självaste Paris. Att fransmännen var så entusiastiska att kriga mot Tyskland i första världskriget berodde på att man ville ta revansch efter 1870-71 kriget. Till sist skall man inte glömma att Gustaf V hustru drottning Victoria som var tyska var stark förespråkare till att få med Sverige i kriget på Tysklands sida mot Ryssland under första världskriget. Som tur var fick hon inte sin vilja igenom.

De vanliga medborgarna hade före 1900-talet inte någon större möjlighet att påverka de sociala orättvisor som ägde rum på deras bekostnad. Detta på grund av att den allmänna rösträtten i Sverige infördes så sent som 1909 för män och 1921 för kvinnor. Kungen Gustav V motarbetade länge parlamentarismen (parlamentarism = den styrande makten skall ha stöd av den lagstiftande församlingen) och ingrep i inrikespolitiken till förmån för de konservativa/borgerliga partierna, t.ex. borggårdstalet 1914 som bidrog till en konstitutionell kris och att ledaren för det liberala samlingspartiet Karl Staaff fick avgå som statsminister. Karl Staaff och hans regering såg talet som en avsiktlig skymf och krävde att kungen i fortsättningen skulle informera statsministern i förhand om sina politiska uttalanden. Kungen vägrade och detta orsakade att regeringen beslöt sig för att avgå.

Men 1917 blev kungen i princip överkörd då Sverige äntligen fick en parlamentarisk regering mot hans vilja. Att kungen inte ingrepp troligtvis berodde på att revolution låg i luften något som kungen förstås ville undvika. Det sägs att Gustaf V var så skrämd över de revolutionära stämningarna att han beredde sig att gå i landsflykt. Samtidigt inlogerades pålitliga trupper i Stockholm för att stävja befarande revolter. Dessa trupper installerade kullsprutsnästen vid strategiska positioner runt om Stockholms slott och var bereda att öppna kullsprutseld mot folkmassorna om de fick en sådan order.

I Ryssland inleddes revolutionen i februari samma år med resultat att tsaren Nikolaus II störtades något som förstås också påverkade Gustav V beslut att inte ingripa. Här är det bra att betona att februarirevolutionen i Ryssland leddes av liberaler och moderata socialister och inte av kommunister som den dåligt pålästa moderat EU-parlamentarikern och rojalistfundamentalisten Anna Ibrisagi hävdar. Det var oktoberrevolutionen som ägde rum 8 månader senare som leddes av kommunisterna. När det gäller Karl Staaff fick han aldrig uppleva att Sverige fick en parlamentarisk regering eftersom han avledd 1915 enbart 55 år gammal och efter att ha utsatts för en intensiv hatkampanj från konservativa/rojalistiska motståndare.

Det är kungligheternas smala lycka i dessa tider när historielösheten griper kring sig att folk inte minns annat än vad skvallertidningarna och kvällsblaskorna säger åt dem. För de som tror på alla människors lika värde känns monarkin oerhört förlegad. Kungadömet utgör de sista spillrorna av ett privilegiesamhälle som många inte längre vill ha kvar (speciellt personer med ett utvecklat demokratisk sinnelag och personer som verkligen respekterar de mänskliga rättigheterna). Frågan är därför om kungahuset någonsin kan få en meningsfull roll annan än att enbart vara "symbol för Sverige"? Monarki och rojalism är enligt mitt sätt att se det resultat av likgiltighet, brist till förståelse för de mänskliga rättigheterna, och ett reformfientligt sinnelag. Ett utvecklat samhälle borde kunna bättre.

De olika partiernas åsikter om monarki kontra republik.
Olika riksdagsledamöters åsikter om monarkin.

Kommentarer till moderaternas inställning.
Kommentarer till kristdemokraternas inställning.
Kommentarer till folkpartiets inställning.
Kommentarer till socialdemokraternas inställning.
Kommentarer till vänsterpartiets inställning.
Kommentarer om valet 2002.
Avslutningskommentarer.
Ett förslag på hur en demokratisk statschef skall väljas
Monarkins 10 budord

Olika demokratiska frågor
Skolfrågor
VM-kval i fotboll
World cup qualification in football

Bibliografi

Tillbaka till startsidan

Peter-Nikitas Samiotakis

e-post: [email protected]