Nu såg man på andra stranden bödeln långsamt upplyfta sina båda armar, en glimt av månen återkastades av klingan på hans breda svärd, de båda armarna sänktes åter, man hörde svärdets vinande, offrets skrik, sedan sågs en stympad massa sänka sig för hugget.
 

Alexandre Dumas:
De tre musketörerne.
Historisk roman.

LXVI. Afrättningen.

Aramis, Portos, Atos och d'Artagnan i filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna« (Sovjetunionen 1978)
Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).

 

LXVI. Afrättningen.

Det var nära midnatt; månen, stadd i aftagande och blodröd af ovädrets
sista dyningar, gick upp bakom den lilla staden Armentières, som i
dess bleka ljus aftecknade den dystra silhuetten af sina hus och
skelettet af sin höga genombrutna klockstapel.  Midt framför rullade
floden Lys sina böljor, liknande en ström af smält tenn, under det man
på andra stranden såg den svarta massan af träd afteckna sig på en
stormig himmel, inkräktad af tjocka kopparfärgade skyar, som
åstadkommo ett slags skymning midt i natten.  Till venster höjde sig
en gammal öfvergifven väderqvarn med sina orörliga vingar, och i dess
ruiner lät en uggla höra sitt genomträngande, periodiska, entoniga
läte.  Här och der på slätten, till venster och höger om vägen, hvarpå
det sorgliga tåget framskred, syntes några korta och tjocka träd, som
liknade vanskapliga dvergar, nedhukande sig för att på denna dystra
timme bespeja menniskorna.

En bred blixt öfverfor då och då horisonten i hela dess vidd,
slingrade sig öfver den svarta trädmassan och styckade som en
förfärlig turkisk kroksabel himmel och vatten i två delar.  Ej en enda
vindfläkt genomilade den tunga atmosferen.  En dödstystnad nedtryckte
hela naturen, marken var fuktig och hal af det fallna regnet, och det
åter upplifvade gräset doftade med mera friskhet.

Två betjenter höllo mylady under hvar sin arm och släpade henne med
sig.  Bödeln gick bakom, och lord Winter, d'Artagnan, Atos, Portos och
Aramis kommo efter bödeln.

Planchet och Bazin gingo sist.

De två betjenterne förde mylady nedåt stranden.  Hennes mun var stum,
men hennes ögon talade med sin obeskrifliga vältalighet, bönfallande
hos hvar och en af dem, hvilka hon betraktade.

Då hon befann sig några steg framför, sade hon till betjenterne:

--- I fån tusen pistoler hvar, om I gynnen min flykt; men om I
    öfverlemnen mig åt edra herrar, äro mina hämnare helt nära, hvilka
    skola låta eder dyrt betala min död.

Grimaud var villrådig.  Mousqueton darrade i alla leder.

Atos, som hört myladys röst, närmade sig hastigt; lord Winter gjorde
så äfven.

--- Bort med betjenterne! sade han; hon har talat till dem; då äro de
    icke längre pålitliga.

Man ropade fram Planchet och Bazin, hvilka intogo Grimauds och
Mousquetons plats.

Då de nedkommit till flodstranden, steg bödeln fram till mylady och
band henne till händer och fötter.

Då bröt hon tystnaden för att utropa:

--- I ären fega, eländiga mördare; I ären tio för att döda en stackars
    qvinna; akten eder; får jag icke hjelp, skall jag åtminstone varda
    hämnad.

--- Ni är ingen qvinna, sade Atos kallt, ni tillhör icke
    menniskoslägtet, ni är en demon, som sluppit lös ur afgrunden och
    som vi skola jaga dit tillbaka.

--- Ack, mina herrar dygdevänner, sade mylady, kommen i håg, att den
    af eder, som rör ett hår på mitt hufvud, är i sin tur en mördare!

--- Bödeln kan döda utan att derför vara mördare, min fru, sade mannen
    i röda kappan, i det han slog på sitt breda svärd; han är den
    siste domaren, ingenting annat; nachrichter, såsom våra grannar
    tyskarne säga.  Och då han vid dessa ord band henne, uppgaf hon
    två eller tre vilda rop, som gjorde ett hemskt och högst eget
    intryck, då de flögo ut i natten och förlorade sig i den djupa
    skogen.

--- Men om jag är brottslig, om jag begått de brott, för hvilka I
    anklagen mig, vrålade mylady, så dragen mig inför en domstol; I
    ären inga domare, som kunnen döma mig.

--- Jag föreslog eder Tyburn, sade lord Winter; hvarför ville ni ej
    komma dit?

--- Emedan jag icke vill dö, utropade mylady, i det hon spjernade mot,
    emedan jag är för ung att dö!

--- Qvinnan, som ni förgiftade i Béthune, var ännu yngre än ni, min
    fru, och är ändå död, sade d'Artagnan.

--- Jag skall gå i kloster, jag skall taga slöjan, svarade mylady.

--- Ni var i ett kloster, sade bödeln, och ni lemnade det för att
    störta min bror.

Mylady gaf till ett rop af förskräckelse och föll på sina knän.

Bödeln tog henne under armarna, reste henne upp och ville föra henne
till båten.

--- Min Gud, min Gud! skrek hon, vill ni då dränka mig?

Dessa skrik voro så sönderslitande, att d'Artagnan, som i början varit
ifrigast att förfölja mylady, nu sjönk ned på en trädstubbe och sänkte
hufvudet, i det han satte händerna för öronen; men det oaktadt hörde
han henne ännu hota och skrika.

D'Artagnan var yngst af alla dessa män; modet svek honom.

--- O, jag kan icke se detta förfärliga skådespel, sade han; jag kan
    ej samtycka till, att denna qvinna dör så der!

Mylady hade hört dessa få ord; hon återfick en gnista af hopp.

--- D'Artagnan, d'Artagnan! utropade hon, kom i håg, att jag älskat
    dig!

Den unge mannen steg upp och tog ett steg fram till henne.

Men nu steg äfven Atos upp, drog sin värja och stälde sig i hans väg.

--- Om du tar ett steg till, d'Artagnan, sade han, så skola vi korsa
    våra klingor.

D'Artagnan föll på knä och bad.

--- Se så, fortfor Atos, gör din pligt, bödel!

--- Gerna, monseigneur, sade bödeln, ty lika visst som jag är god
    katolik, lika visst tror jag mig handla rätt, då jag utöfvar min
    tjenst på denna qvinna.

--- Det är bra.

Atos tog ett steg fram till mylady.

--- Jag förlåter eder, sade han, det onda ni gjort mig; jag förlåter
    eder min förstörda framtid, min kränkta heder, min besudlade
    kärlek och min, genom den förtviflan, hvari ni störtat mig, för
    alltid spilda sällhet.  Dö i frid!

Lord Winter närmade sig nu i sin ordning.

--- Jag förlåter eder, sade han, min brors förgiftande och mordet på
    lord Buckingham.  Jag förlåter eder den arme Feltons död.  Jag
    förlåter edra mordförsök mot min person.  Dö i frid!

--- Och jag, sade d'Artagnan, förlåt mig, min fru, att jag genom ett
    svek, ovärdigt en adelsman, framkallat eder vrede, och deremot
    förlåter jag eder mordet på min olyckliga väninna och den grymma
    hämd ni tillämnat mig.  Jag förlåter och jag begråter eder.  Dö i
    frid!

--- I am lost, mumlade mylady på engelska, I must die.  Nu reste hon
    sig upp och kastade omkring sig en af dessa klara blickar, som
    tycktes springa fram ur ett eldöga.

Hon såg ingenting.

Hon lyssnade, men hörde ingenting.

Hon var endast omgifven af fiender.

--- Hvar skall jag dö? frågade hon.

--- På andra stranden, svarade bödeln.

Nu förde han henne i båten, och då han sjelf skulle stiga uti för att
följa henne, gaf Atos honom en summa penningar.

--- Se der, sade han, se der lönen för afrättningen; må man se, att vi
    handla såsom domare.

--- Godt, sade bödeln, och må nu denna qvinna i sin tur veta, att jag
    ej utöfvar mitt yrke, utan blott fullgör min pligt.

Och han kastade penningarna i floden.

Båten aflägsnade sig mot venstra stranden af floden, förande med sig
brottslingen och bödeln.  Alla de andra stannade på högra stranden,
der de föllo på knä.

Båten gled långsamt bort utmed färjtåget, under återskenet af en blek
sky, som hängde öfver vattnet i detta ögonblick.

Man såg den lägga till vid andra stranden; personerna aftecknades i
svart på den rödaktiga horisonten.

Under öfverfarten hade mylady lyckats lösa upp repet, hvarmed hennes
fötter voro bundna; då hon kommit helt nära stranden, hoppade hon lätt
i land och tog till flykten.

Men marken var fuktig; då hon kommit upp på vallen, halkade hon och
föll på sina knän.

Utan tvifvel fattades hon då af en vidskeplig tanke; hon insåg, att
himmeln vägrade henne sitt bistånd, och hon förblef i samma ställning,
hvari hon befann sig, med nedlutadt hufvud och hopknäpta händer.

Nu såg man på andra stranden bödeln långsamt upplyfta sina båda armar,
en glimt af månen återkastades af klingan på hans breda svärd, de båda
armarna sänktes åter, man hörde svärdets hvinande, offrets skrik,
sedan sågs en stympad massa sänka sig för hugget.

Bödeln tog af sig sin röda kappa, utbredde den på marken, lade kroppen
derpå och kastade äfven dit hufvudet, hvarefter han knöt i hop kappan
med de fyra hörnen, tog den på sina axlar och steg åter i båten.

Då han kommit midt på Lysfloden, stannade han i båten och ropade med
hög röst, i det han höll sin börda öfver strömmen:

--- Ske Guds rättvisa!

Och han sänkte liket, der det var djupaste vattnet, hvilket slöt sig
öfver det samma.

Tre dagar derefter återvände de fyra musketörerne till Paris; de hade
icke öfverskridit tiden för sin permission, och samma afton de
anlände, gingo de att aflägga sitt vanliga besök hos herr de Tréville.

--- Nå, mina herrar, frågade den tappre kaptenen, hafven I roat eder
    mycket under eder utflygt?

--- Ja, ofantligt! svarade Atos i sitt och sina kamraters namn.

------------------------------------------------------------------------

Denna fil senast ändrad 3 Jul  2006  

Innehåll: