Krämaren herr Bonacieux får en påse pengar av kardinalen.
Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).
Grunddraget av mäster Bonacieux' karaktär var en djup själviskhet, blandad med en låg girighet, det hela kryddat med en ytterlig feghet. Då den kärlek, som hans unga hustru ingav honom, var en blott underordnad känsla, kunde den icke bekämpa de ursprungliga egenskaper vi nyss uppräknat.
Krämaren herr Bonacieux får en påse pengar av kardinalen.
Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).
XIII. Herr Bonacieux.
I allt detta fans inblandad, som läsaren redan kunnat finna, en
person, om hvilken man, oaktadt hans äfventyrliga ställning, ganska
litet syntes bekymra sig. Denna person var herr Bonacieux, en
aktningsvärd martyr för de politikens och kärlekens ränker, hvilka så
lätt inflätades med hvarandra under detta på en gång så ridderliga och
så galanta tidhvarf.
Lyckligtvis, vare sig nu att läsaren påminner sig det eller icke,
hafva vi lofvat att ej förlora mannen ur sigte.
Polisen, som arresterat honom, förde honom direkt på Bastiljen, der
man lät honom darrande passera förbi en pluton soldater, som laddade
sina musköter.
Vidare införd i ett halft underjordiskt galleri, vardt han der från
deras sida, som ditfört honom, utsatt för de gröfsta förolämpningar
och den råaste behandling. Då sbirrerne sågo, att de ej hade att göra
med en adelsman, behandlade de honom som en stackare.
Efter ungefär en half timmes förlopp kom en skrifvare att göra slut på
hans tortyr, men icke hans oro, i det att han tillsade, att man skulle
föra herr Bonacieux in i förhörsrummet.
Två vaktkarlar bemäktigade sig nu krämaren, förde honom öfver en gård
och läto honom sedan träda in i en korridor, hvarest stodo tre
vaktposter, som öppnade en dörr och sköto honom in i en sal, der hela
möblemanget utgjordes af ett bord, en stol och en kommissarie.
Kommissarien satt på stolen och var syselsatt med att skrifva på
bordet.
Det två vakterne förde fången fram till bordet, och på ett tecken af
kommissarien aflägsnade de sig utom hörhåll.
Kommissarien, som hittills hade hållit hufvudet nedböjdt öfver
papperen, upplyfte det nu för att se, med hvilken han hade att göra.
Denne kommissarie var en man med ett frånstötande utseende, spetsig
näsa, gula utstående kindknotor, små, men spejande och lifliga ögon,
samt ett ansigte liknande på en gång räf och mård. Hufvudet, uppburet
af en lång och rörlig hals, sköt upp öfver den långa svarta rocken och
vaggade med en rörelse, nästan lik sköldpaddans, då hon sticker
hufvudet ur sitt skal.
Han började med att fråga herr Bonacieux efter hans namn och förnamn,
ålder, yrke och hemvist.
Den anklagade svarade, att han hette Jaques Michel Bonacieux, var
femtioett år gammal, f. d. krämare och bodde vid Fossoyeursgatan n:r
11.
Nu höll kommissarien, i stället för att fortsätta förhöret, ett långt
tal öfver faran för en simpel borgare att blanda sig i statssaker.
Han förband denna inledning med en framställning, hvaruti han ordade
om herr kardinalens bedrifter, denne oförliknelige minister, som
öfverträffat föregående ministrar, detta föredöme för kommande
ministrar, han, hvars bedrifter och makt ingen ostraffadt vågade
motsätta sig.
Efter denna senare del af sitt tal uppmanade han, med sin
sparfhöksblick riktad på den stackars Bonacieux, denne att begrunda det
vådliga i sin ställning.
Krämarens betraktelser voro redan gjorda: han förbannade den stund, då
herr de la Porte fått det infallet att gifta bort honom med sin
gudotter, och i synnerhet den stund, då denna gudotter anstäldes vid
drottningens garderob.
Grunddraget af mäster Bonacieux' karakter var en djup sjelfviskhet,
blandad med en låg girighet, det hela kryddadt med en ytterlig
feghet. Då den kärlek, som hans unga hustru ingaf honom, var en blott
underordnad känsla, kunde den icke bekämpa de ursprungliga egenskaper
vi nyss uppräknat.
Bonacieux betänkte sig verkligen på hvad man nyss sagt honom.
--- Men, herr kommissarie, yttrade han kallt, var öfvertygad, att jag
mer än någon annan känner och värderar denne oförliknelige
eminens' förtjenster, af hvilken vi hafva äran att styras.
--- Verkligen? frågade kommissarien med tviflande min; men om det
verkligen förhölle sig så, huru kunde ni då vara på Bastiljen?
--- Huru jag är här eller, snarare, hvarför jag är här, svarade
Bonacieux, se der, hvad som för mig är alldeles omöjligt att säga
eder, efter som jag sjelf är alldeles okunnig derom, men helt
visst är det icke för att på minsta sätt hafva med vett och vilja
misshagat kardinalen.
--- Men ni måste ändå hafva begått något brott, efter som ni är
anklagad för högförräderi.
--- För högförräderi! utropade Bonacieux förfärad; för högförräderi!
Och huru vill ni väl, att en stackars krämare, som hatar
hugenotterne och afskyr spaniorerne, kan vara anklagad för
högförräderi? Besinna, min herre, saken är till sin natur rent
omöjlig.
--- Herr Bonacieux, sade kommissarien, i det han betraktade den
anklagade, liksom om hans små ögon egt förmågan att läsa i
hjertats innersta djup, herr Bonacieux, ni har ju en hustru?
--- Ja, min herre, svarade krämaren darrande, kännande, att det var
just i den punkten, som saken skulle intrassla sig; det vill säga,
jag hade en hustru.
--- Huru? Ni hade en! Hvar har ni då gjort af henne, om ni icke
längre har henne qvar?
--- Man har bortröfvat henne, min herre.
--- Har man bortröfvat henne? sade kommissarien. Ah!
Bonacieux märkte vid detta ah, att saken allt mer och mer invecklade
sig.
--- Man har bortröfvat henne, återtog kommissarien, och vet ni, hvem
som begått detta röfveri?
--- Jag tror mig känna honom.
--- Hvem är han då?
--- Märk likväl, att jag påstår ingenting, herr kommissarie, jag blott
misstänker....
--- Hvem misstänker ni? Låt höra; svara uppriktigt.
Herr Bonacieux var nu i den allra största villrådighet; borde han
förneka eller omtala allt? Om han förnekade, kunde man tro honom veta
för mycket för att vilja bekänna; om han yppade allt, visade han prof
på en god vilja. Han bestämde sig således för att yppa allt.
--- Jag misstänker, sade han, en lång mörklagd man af högdraget
utseende, hvilken ser ut alldeles som en förnäm herre; han har
följt oss flere gånger, efter hvad det tyckes mig, då jag väntade
på min hustru framför lilla porten till Louvre för att ledsaga
henne tillbaka hem.
Kommissarien tycktes känna någon oro.
--- Och hans namn? sade han.
--- Åh! Beträffande hans namn, vet jag ingenting derom, men om jag
någonsin möter honom, skall jag ögonblickligen känna igen honom,
det ansvarar jag eder för, vore det ock bland tusen.
Kommissariens panna mörknade.
--- Ni skulle känna igen honom bland tusen, säger ni? frågade han.
--- Det vill säga, återtog Bonacieux, som nu märkte, att han tagit
orätt väg, det vill säga...
--- Ni svarade, att ni skulle känna igen honom, sade kommissarien; det
är bra; nu är det nog för i dag; innan vi gå längre, måste någon
varda underrättad om, att ni känner eder hustrus röfvare.
--- Men jag har ju icke sagt eder, att jag kände honom! utropade
Bonacieux förtviflad. Jag har tvärt om sagt eder...
--- För bort fången, sade kommissarien till de båda vaktknektarne.
--- Och hvart skall han föras? frågade skrifvaren.
--- I ett fängelse?
--- I hvilket?
--- Min Gud, i det första bästa, förutsatt, att det är säkert, svarade
kommissarien med en likgiltighet, som uppfylde den stackars
Bonacieux med fasa.
--- Ve mig, ve mig, sade han, olyckan sväfvar öfver mitt hufvud; min
hustru har då begått något förfärligt brott; man tror mig vara
hennes medskyldige, och man skall straffa mig med henne; hon har
således talat, hon har således bekänt, att hon yppat allt för mig;
qvinnan är så svag! Ett fängelse! Det första bästa! Så är det.
En natt är snart förbi, och i morgon till stegel och hjul, till
galgen. O, min Gud, min Gud, förbarma dig öfver mig!
Utan att i minsta mån lyssna till Bonacieux' klagovisor, vid hvilka de
för öfrigt borde vara vana, togo de båda vaktknektarne fången i armen
och förde bort honom, under det att kommissarien i hast skref ett
bref, hvarpå skrifvaren väntade.
Bonacieux tillslöt ej ögonen, icke derför, att hans fängelse var allt
för obehagligt, utan emedan hans oro var för stor. Han förblef hela
natten på sin bänk, darrande vid minsta buller, och när dagens första
strålar gledo in i hans kammar, syntes honom morgonrodnaden hafva
antagit grafvens färg.
Plötsligt hörde han reglarna dragas undan och gjorde ett förskräckligt
hopp. Han trodde, att man kom för ett hemta honom och föra honom till
schavotten; men när han i stället för skarprättaren, som han väntat,
helt enkelt såg sin kommissarie visa sig och dennes skrifvare från
föregående afton, var han färdig att flyga dem om halsen.
--- Eder sak har mycket invecklats sedan i går afton, min gode man,
sade kommissarien, och jag råder eder att bekänna hela sanningen,
ty eder ånger ensamt kan afvända kardinalens vrede.
--- Ja, jag är beredd att säga allt, utropade Bonacieux, åtminstone
allt, hvad jag vet. Var god och förhör mig.
--- Hvar befinner sig, att börja med, eder hustru?
--- Jag har ju redan sagt eder, att man bortröfvat henne.
--- Ja, men sedan klockan fem i går eftermiddag är hon, tack vare
eder, undkommen.
--- Har min hustru undkommit! utropade Bonacieux. O, den olyckliga!
Min herre, om hon verkligen kommit undan, så är det icke mitt fel,
jag bedyrar eder det.
--- Hvad skulle ni då göra hos eder granne, herr d'Artagnan, med
hvilken ni samma dag hade ett långt samtal?
--- Ah, ja, herr kommissarie, ja, det är verkligen sant, och jag
tillstår, att jag gjorde mycket orätt. Ja, jag var hos herr
d'Artagnan.
--- Hvad var ändamålet med detta besök?
--- Att bedja honom hjelpa mig att söka upp min hustru. Jag trodde
mig ega rättighet att återfordra henne, men efter hvad det nu ser
ut, tyckes jag hafva bedragit mig, och jag ber eder om ursäkt.
--- Och hvad svarade herr d'Artagnan?
--- Herr d'Artagnan lofvade mig sitt bistånd, men jag märkte snart,
att han blott ville förråda mig.
--- Ni vill bedraga rättvisan! Herr d'Artagnan har gjort ett aftal
med eder, och i följd af detta aftal har han jagat på flykten de
polistjenstemän, som hade arresterat eder hustru, och satt henne i
skydd mot alla efterspaningar.
--- Har herr d'Artagnan röfvat bort min hustru! Åh, kors, men hvad är
det ni säger!
--- Lyckligtvis ha vi herr d'Artagnan i våra händer, och ni skall
konfronteras med honom.
--- Välan, på min heder, jag begär icke bättre! utropade Bonacieux.
Det skall fägna mig att återse ett bekant ansigte.
--- För in herr d'Artagnan, sade kommissarien till de båda
vaktknektarne.
Dessa införde Atos.
--- Herr d'Artagnan, sade kommissarien, vändande sig till Atos,
förklara, hvad som förefallit mellan eder och den der herrn.
--- Men, utropade Bonacieux, det är icke herr d'Artagnan, som ni visar
mig der!
--- Huru! Är det icke herr d'Artagnan? utropade kommissarien.
--- Ingalunda, svarade Bonacieux.
--- Huru heter då den herrn? frågade kommissarien.
--- Det kan jag icke säga eder, jag känner honom icke.
--- Hvad! Känner ni honom icke?
--- Nej.
--- Har ni aldrig sett honom?
--- Jo, men jag vet icke, hvad han heter.
--- Edert namn? frågade kommissarien.
--- Atos, svarade musketören.
--- Men det är ju icke namn på en menniska, det är namn på ett berg!
utropade den stackars ransakaren, som började tappa hufvudet.
--- Det är mitt namn, sade Atos lugnt.
--- Men ni har ju sagt, att ni hette d'Artagnan?
--- Jag?
--- Ja, just ni.
--- Det vill säga, att man sagt till mig så här: »ni är herr
d'Artagnan«, och jag svarade: »tror ni det?« Mina vaktknektar
skreko då, att de voro säkra derpå. Jag ville icke motsäga dem.
För öfrigt kunde jag ju misstaga mig.
--- Herre, ni förolämpar rättvisans majestät.
--- Alldeles icke, svarade Atos lugnt.
--- Ni är herr d'Artagnan.
--- Nu ser ni, att ni säger det sjelf.
--- Men, utropade nu i sin tur herr Bonacieux, jag säger eder, herr
kommissarie, att här icke ges ett ögonblicks tvifvel. Herr
d'Artagnan är min hyresgäst, och följaktligen, ehuru han icke
betalat mig någon hyra och till och med just derför, bör jag känna
honom. Herr d'Artagnan är en ung man, knapt nitton eller tjugu
år, och den herrn är minst tretio år. Herr d'Artagnan tillhör
Desessarts' drabanter och den herrn tillhör herr de Trévilles
musketörer; betrakta uniformen, herr kommissarie, betrakta
uniformen.
--- Det är sant, mumlade kommissarien; det är vid Gud sant!
I detta ögonblick öppnades dörren häftigt, och en budbärare, införd af
en bland Bastiljens portvaktare, lemnade ett bref till kommissarien.
--- O, den olyckliga! utropade kommissarien.
--- Huru? Hvad säger ni? Om hvem talar ni? Det är väl icke om min
hustru, hoppas jag!
--- Jo, just om henne. Eder sak ställer sig just väl, minsann!
--- Åh, kors! utropade krämaren retad; gör mig det nöjet, min herre,
och säg, huru min egen sak kan förvärras i följd af hvad min
hustru gör, medan jag är i fängelse.
--- Jo, emedan hvad hon gör, är följden af en eder emellan uppgjord
plan, en infernalisk plan.
--- Jag bedyrar, herr kommissarie, att ni är i den djupaste
villfarelse, att jag icke det minsta vet af, hvad min hustru
ämnade taga sig för, att jag är alldeles främmande för hvad hon
gjort och att, om hon begått dumheter, jag förnekar, jag
förskjuter, jag förbannar henne.
--- Men, sade Atos till kommissarien, om ni icke mera behöfver mig
här, så skicka mig annanstädes; han är för tråkig, eder herr
Bonacieux.
--- För fångarne tillbaka till deras fängelser, sade kommissarien, i
det han visade med en åtbörd på Atos och Bonacieux, och må de
bevakas strängare än någonsin.
--- Emellertid, sade Atos med sitt vanliga lugn, om det är med herr
d'Artagnan ni har att göra, inser jag svårligen, huru jag skulle
kunna ersätta honom.
--- Gör hvad jag sagt, utropade kommissarien, och den strängaste
tystlåtenhet... ni förstår!
Atos följde sina vaktare, höjande axlarna, och herr Bonacieux lika så,
uppgifvande en klagolåt, som kunde krossat en tigers hjerta.
Man återinförde krämaren i samma fängelse, der han tillbragt natten,
och lemnade honom der hela dagen. Hela dagen grät Bonacieux som en
sannskyldig krämare; ty han var, såsom han sjelf sagt oss, icke någon
svärdets man.
På aftonen klockan nio, just då han ämnade gå till sängs, hörde han
steg i korridoren. Dessa steg närmade sig hans fängelse, hans dörr
öppnades, vaktknektar inträdde.
--- Följ mig, sade en polisman, som följde med knektarne.
--- Följa eder! utropade Bonacieux; följa eder, vid denna tid! Och
hvart, min Gud?
--- Dit vi fått befallning att föra eder.
--- Men det var ju icke något svar.
--- Det är emellertid det enda svar, vi kunna ge eder.
--- Ack, min Gud, min Gud, mumlade den stackars krämaren, denna gång
är jag förlorad!
Han följde mekaniskt och utan motstånd vaktknektaren, som kommit för
att hemta honom.
Han gick samma korridor, som han redan gått, passerade en första gård,
sedan en andra hufvudbygnad; slutligen fann han vid porten af yttre
gården en vagn och fyra karlar till häst. Man lät honom stiga upp;
polismännen togo plats vid hans sida, vagnsdörren lästes igen med
nyckel och båda befunno sig uti ett rullande fängelse.
Vagnen sattes i rörelse, långsam som en likvagns. Genom det med
hänglås försedda gallret kunde fången se husen och gatorna, det var
allt; men som äkta parisare kände Bonacieux hvarje gata på afvisarne,
på skyltarna, på lyktorna. I samma stund de anlände till Saint-Paul,
stället, der Bastiljens dömde afrättades, var han nära att svimma och
gjorde korstecknet två gånger. Han hade trott, att vagnen skulle
stanna der. Vagnen fortsatte emellertid sin väg.
Längre bort grep honom en ny stor fasa, nämligen när man for förbi
kyrkogården Saint-Jean, hvarest man jordade statsbrottslingar. En
enda omständighet lugnade honom något, den nämligen, att innan man
begrof dem, högg man vanligtvis hufvudet af dem, och att han ännu bar
hufvudet på sina axlar. Men när han såg, att vagnen tog vägen åt
Grèveplatsen, när han varseblef de spetsiga taken på stadshuset, när
vagnen for in under porthvalfvet, trodde han, att allt var förbi för
honom, och ville bikta sig för polismannen, och vid dennes vägran
uppgaf han så ömkliga rop, att denne tillsade honom, att om han
fortfor att sönderslita hans öron, skulle man lägga en kafle i munnen
på honom.
Denna hotelse lugnade i någon mån Bonacieux: om han skolat afrättas på
Grèveplatsen, hade det icke lönat mödan lägga kafle i munnen på honom,
efter man nästan hunnit fram till afrättsplatsen. Också passerade
vagnen den hemska platsen utan att stanna. Nu återstod ej mer att
frukta än La Croix-du-Trahoir; vagnen for just den vägen.
Denna gång fans intet tvifvel mer; det var vid Croix-du-Trahoir, man
afrättade fångar af lägre stånd. Bonacieux hade smickrat sig med att
anses värdig att afrättas vid Saint-Paul eller på Grèveplatsen; det
var således vid Croix-du-Trahoir, han skulle gå att ända sin färd och
sitt lefnadslopp. Han kunde ännu icke se det olycksaliga korset, men
han liksom kände, huru det närmade sig. Då han icke var mer än tjugu
steg derifrån, hörde han ett sorl af röster, och vagnen stannade.
Detta var mer, än den stackars Bonacieux kunde uthärda; redan
förkrossad af de på hvarandra följande sinnesskakningar, som han rönt,
lät han höra en svag qvidan, som man lätt kunnat taga för en döendes
sista suck, och han svimmade.
------------------------------------------------------------------------
Denna fil senast ändrad 7 Apr 2006