Ja, avgrunden har åter uppväckt eder, återtog Atos, avgrunden har gjort eder rik, har givit eder ett annat namn, avgrunden har givit eder nästan ett annat ansikte, men den har varken utplånat fläckarna i eder själ eller brännmärket på eder kropp.
 

Alexandre Dumas:
De tre musketörerne.
Historisk roman.

XLV. En äktenskaplig scen.

Aramis, Portos, Atos och d'Artagnan i filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna« (Sovjetunionen 1978)
Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).

 

XLV. En äktenskaplig scen.

Såsom Atos hade förutspått, dröjde det icke länge, innan kardinalen
steg ned.  Han öppnade dörren till rummet, der musketörerne befunno
sig, och fann Portos inbegripen i ett ursinnigt tärningsspel med
Aramis.  Han kastade en hastig blick i alla vrår af salen och märkte,
att en af hans män fattades.

--- Hvart har herr Atos tagit vägen? frågade han.

--- Monseigneur, svarade Portos, han begaf sig åstad att rekognosera,
    emedan han hört vår värd yttra något, som ingaf honom den tanken,
    att vägen ej vore säker.

--- Och ni, hvad har ni gjort, herr Portos?

--- Jag har vunnit fem pistoler af Aramis.

--- Viljen I nu återvända med mig?

--- Vi afbida eders eminens' befallning.

--- Till häst då, mina herrar, ty det är sent.

Stallmästaren stod vid porten och höll kardinalens häst vid tygeln.
Något längre bort syntes i mörkret en grupp af två karlar och tre
hästar; dessa båda karlar voro de, som skulle föra mylady till skansen
La Pointe och tillse, att hon komme om bord.

Stallmästaren berättade för kardinalen, hvad de båda musketörerne
redan yttrat i afseende på Atos.  Kardinalen gjorde en gillande åtbörd
och begaf sig åter på väg, iakttagande samma försigtighetsmått, som
han begagnat vid sin bortfärd.

Vi lemna honom nu på vägen till lägret, under skydd af stallmästaren
och de båda musketörerne, samt återvända till Atos.

Ett hundra steg bortåt hade han ridit sin jemna lunk, men så snart han
kommit ur sigte, hade han svängt om åt höger, tagit en omväg och ridit
tillbaka en tjugu steg i småskogen för att passa på den lilla truppen;
när han igenkände sina kamraters galonerade hattar och guldfransarna
på kardinalens kappa, väntade han, tills ryttarne vikit af i en krok
af vägen, och så snart han väl förlorat dem ur sigte, reda han i
galopp tillbaka till värdshuset, hvilket man utan minsta svårighet
öppnade för honom.

Värden kände strax igen honom.

--- Min officer, sade Atos, har glömt att säga den der damen en trappa
    upp en högst vigtig sak; han skickar mig nu för att godtgöra sin
    glömska.

--- Stig upp, sade värden; hon är ännu på sitt rum.

Atos begagnade sig af tillåtelsen, steg uppför trappan så tyst han
kunde, kom upp i förstugan, och genom den halföppna dörren såg han
mylady taga på sig sin hatt.

Han inträdde i rummet och stängde igen dörren efter sig.

Atos stannade framför dörren, insvept i sin kappa och med hatten
neddragen öfver ögonen.

Vid åsynen af denna stumma figur, lika orörlig som en bildstod, vardt
mylady förskräckt.

--- Hvem är ni och hvad önskar ni? utropade hon.

--- Ah, det är verkligen hon! mumlade Atos.

Och nedfällande sin kappa och uppskjutande hatten, steg han fram.

--- Känner ni igen mig, min fru? frågade han.

Mylady tog ett steg framåt, men studsade strax tillbaka, liksom hade
hon sett en orm.

--- Aha! sade Atos, godt, jag ser, att ni känner igen mig!

--- Grefve de la Fère! mumlade mylady, i det hon bleknade och drog sig
     tillbaka, ända till dess väggen hindrade henne att komma längre.

--- Ja, mylady, svarade Atos, grefve de la Fère sjelf, som nu kommer
    rakt från andra verlden för att få det nöjet att träffa eder.  Låt
    oss sitta ned och språka, såsom kardinalen säger.

Mylady, gripen af en outsäglig förskräckelse, satte sig ned utan att
säga ett ord.

--- Ni är då en afgrundsande, uppsänd på jorden! sade Atos.  Jag vet,
    att eder makt är stor, men ni vet också, att med Guds hjelp
    menniskorna ofta besegrat de mest fruktansvärda af de onda
    andarna.  Jag har redan förr funnit eder i min väg; jag trodde mig
    hafva förgjort eder, min fru, men antingen bedrog jag mig eller
    har afgrunden åter uppväckt eder.

Vid dessa ord, som hos mylady återkallade de förfärligaste minnen,
sänkte hon hufvudet med en qväfd suck.

--- Ja, afgrunden har åter uppväckt eder, återtog Atos, afgrunden har
    gjort eder rik, har gifvit eder ett annat namn, afgrunden har
    gifvit eder nästan ett annat ansigte, men den har hvarken utplånat
    fläckarna i eder själ eller brännmärket på eder kropp.

Mylady reste sig upp, som om en fjäder hade satt henne i rörelse, och
hennes ögon sköto blixtar.  Atos satt qvar på sin plats.

--- Ni trodde, att jag var död, icke sant, liksom jag trodde, att ni
    icke mera fans till, och namnet Atos hade dolt grefve de la Fère,
    liksom namnet lady Clarick hade dolt Anne de Breuil.  Var det icke
    så ni kallade eder, då eder aktningsvärde bror vigde oss vid
    hvarandra?  Vår ställning är verkligen ganska egen, fortfor Atos
    leende; hittills ha båda lefvat, endast för det vi trodde hvarandra
    vara döda och för det ett minne mindre besvärar än en lefvande
    varelse, ehuru väl ett minne stundom är alldeles förintande.

--- Men säg då, svarade mylady med dof röst, hvem för eder nu åter
    till mig och hvad vill ni mig?

--- Jag vill säga eder, att ehuru jag varit alldeles osynlig för eder,
    har jag ändå icke förlorat eder ur sigte.

--- Ni vet då, hvad jag gjort?

--- Jag kan säga eder, dag för dag, allt, hvad ni företagit eder,
    sedan ni inträdde i kardinalens tjenst ända till nu i afton.

Ett tviflande småleende sväfvade på myladys bleka läppar.

--- Hör på!  Det var ni, som tog de två diamanterna från hertigens af
    Buckingham bandros; det var ni, som lät föra bort fru Bonacieux;
    det var ni, som, ursinnigt kär i de Wardes och i förmodan, att ni
    tog emot honom, öppnade eder dörr för d'Artagnan; det var ni, som,
    öfvertygad, att de Wardes bedragit eder, ville förmå hans rival
    att döda honom; det var ni, som, då denne rival hade upptäckt eder
    afskyvärda hemlighet, nu ville låta döda honom genom två
    lönnmördare, dem ni skickat att följa honom; det var ni, som, då
    ni erfarit, att kulorna förfelat sitt mål, skickade förgiftadt vin
    tillika med ett falskt bref för att inbilla edert offer, att detta
    vin kom från hans vänner; det var ändtligen ni, som, i detta samma
    rum, sittande på den stol, der jag nu sitter, med kardinal de
    Richelieu nyss öfverenskommit att mörda hertigen af Buckingham,
    mot det att kardinalen gåfve eder d'Artagnans lif.

Mylady var likblek.

--- Ni är då Satan sjelf? sade hon.

--- Kanhända, svarade Atos, men hör i alla fall detta: mörda eller låt
    mörda hertigen af Buckingham, det rör mig föga, jag känner honom
    icke; för öfrigt är han en engelsman; men rör icke med änden af
    edert finger ett enda hår på d'Artagnan, som är en trofast vän,
    som jag älskar och försvarar, eller svär jag vid min faders
    hufvud, att det brott, som ni då begått, skall vara det sista.

--- Herr d'Artagnan har grymt förolämpat mig, sade mylady med dof
    röst; herr d'Artagnan skall dö.

--- Är det verkligen möjligt, att man kan förolämpa eder, min fru?
    sade Atos skrattande; han har förolämpat eder, och han skall dö?

--- Han skall dö, återtog mylady; hon först och han sedan.

Atos kände sig fattad liksom af en svindel; åsynen af denna varelse,
som ej liknade en qvinna, återkallade hos honom de förfärligaste
minnen; han erinrade sig, att han en dag, i en mindre farlig ställning
än den, hvari han nu befann sig, redan velat uppoffra henne för sin
heder; hans mordlystnad återvaknade nu, brännande och våldsam som en
feberyra.  Han reste sig nu i sin ordning upp, förde handen till sitt
bälte, tog en pistol derur och laddade den.

Mylady, blek som ett lik, ville skrika, men hennes isade tunga kunde
endast frambringa ett hest ljud, som ej liknade en menniskas röst,
utan snarare ett vilddjurs rosslande; tryckande sig intill den mörka
väggen, liknade hon, med sitt utslagna hår, fasans förfärliga bild.

Atos lyfte långsamt sin pistol, utsträckte armen så, att vapnet nästan
vidrörde myladys panna, och sade med en röst desto mera förfärlig, som
den röjde lugnet af ett oåterkalleligt beslut:

--- Min fru, ni lemnar mig strax det papper, som kardinalen skref åt
    eder, eller, vid min själ, skjuter jag eder för pannan!

Med en annan man hade mylady kunnat hysa något tvifvel, men hon kände
Atos för väl.  Emellertid förblef hon orörlig.

--- Ni har en sekund på eder att fatta edert beslut, sade han.

Mylady såg på hans ansigtes hopdragning, att skottet skulle aflossas;
hon förde hastigt handen till sitt bröst, framtog ett papper och
räckte det åt Atos.

--- Se der, sade hon; förbannelse öfver eder!

Atos tog papperet, stack åter pistolen i sitt bälte, närmade sig
lampan för att förvissa sig om, att det verkligen var det rätta, vek
upp det och läste:

   »Det är på min befallning och för statens väl, som innehafvaren af
   detta gjort hvad han gjort.

                                  3 december 1627.

                                                           Richelieu.«

--- Och nu, sade Atos, i det han återtog sin kappa och satte sin hatt
    på hufvudet, nu, då jag ryckt ur dig tänderna, huggorm, bit, om du
    kan!

Han gick ut ur rummet utan att ens se sig tillbaka.

I porten fann han de två karlarne och hästen, som de höllo vid tygeln.

--- Mina herrar, sade han, I veten, att hans eminens befalt eder utan
    minsta uppskof föra den der qvinnan till skansen La Pointe och att
    icke lemna henne, förrän hon gått om bord.

Som dessa ord verkligen öfverensstämde med den befallning de fått,
nickade de till bifallstecken.

Atos kastade sig lätt i sadeln och flög bort i galopp.  Men i stället
för att följa vägen red han rakt öfver fältet, ifrigt sporrande sin
häst, och stannade emellanåt för att lyssna.

Vid en af dessa halter hörde han på vägen steg af flere hästar.  Han
tviflade ej, att det ju var kardinalen och hans följe.  Strax jagade
han sin häst framåt, strök af honom med ljung och löf och stälde den
tvärs öfver vägen, ungefär två hundra steg från lägret.

--- Wer da? ropade han på afstånd, när han varseblef ryttarne.

--- Jag tror, det är vår tappre musketör, sade kardinalen.

--- Ja, monseigneur, svarade Atos, det är han sjelf.

--- Herr Atos, sade Richelieu, mottag min tacksägelse för den goda
    bevakning ni skänkt oss.  Mina herrar, vi äro nu framme, riden in
    genom venstra porten; lösen är: Konungen och Ré.

Kardinalen nickade härvid åt de tre vännerne och tog af åt höger,
åtföljd af sin stallmästare, ty denna natt låg han sjelf i lägret.

--- Nå väl, sade Portos och Aramis, då kardinalen var så långt borta,
    att han ej kunde höra dem, nå väl, han skref papperet, som hon
    begärde.

--- Jag vet det, sade Atos lugnt, ty här är det.

De tre vännerne yttrade ej ett enda ord på hela vägen till sitt
qvarter, utom när de gåfvo skildtvakterne lösen.

Man skickade endast Mousqueton för att säga Planchet, att hans herre
anmodades att, då han lemnade löpgrafven, genast begifva sig till
musketörernes qvarter.

Såsom Atos hade förutsett, gjorde mylady, när hon vid porten återfann
de tvenne karlarne, som väntade henne, ej minsta svårighet att följa
dem; väl hade hon ett ögonblick lust att låta föra sig till kardinalen
och berätta honom allt, hvad som tilldragit sig; men en upptäckt å
hennes sida skulle äfven medföra en dylik å Atos'; hon kunde väl säga,
att Atos hade hängt henne, men Atos kunde ock upplysa, att hon var
brännmärkt; hon ansåg derför rådligast att iakttaga tystnad, att helt
beskedligt fara sin väg och med sin vanliga skicklighet fullgöra det
svåra uppdrag, hon hade åtagit sig, men, sedan allt var fullbordadt
till kardinalens belåtenhet, af honom begära hämd.

I följd häraf befann hon sig, efter det hon rest hela natten, klockan
sju på morgonen vid skansen La Pointe; klockan åtta hade hon stigit
om bord, och klockan nio lyfte fartyget, som, med kaparbref af
kardinalen, troddes skola gå till Bayonne, ankar och afseglade till
England.

------------------------------------------------------------------------

Denna fil senast ändrad 1 Maj  2006  

Innehåll: