Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).
Hon skulle, Gud vare lov, ej få tråkigt, ty hon skulle ha det för en kvinna av hennes karaktär angenämaste tidsfördriv, en ljuv hämnd att uttänka.
Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).
LXIII. Vattendroppen.
Knapt hade Rochefort gått ut, förrän fru Bonacieux åter inträdde. Hon
fann mylady med leende ansigte.
--- Nå väl, sade den unga qvinnan, det har då händt, hvad ni fruktade?
I afton eller i morgon skickar kardinalen efter eder?
--- Hur vet ni det, mitt barn? frågade mylady.
--- Jag hörde det af budbärarens egen mun.
--- Kom och sätt eder här hos mig, sade mylady.
--- Här är jag.
--- Vänta, tills jag försäkrat mig, att ingen kan höra oss.
--- Hvarför all denna försigtighet?
--- Det skall ni få veta.
Mylady steg upp, gick till dörren, öppnade den, tittade ut i
korridoren, kom tillbaka och satte sig bredvid fru Bonacieux.
--- Då, sade hon, spelade han sin rol bra.
--- Hvem då?
--- Den, som anmälde sig hos abbedissan såsom kardinalens utskickade.
--- Det var då en rol han spelade?
--- Ja, mitt barn.
--- Denne man var då icke...?
--- Denne man, sade mylady, i det hon sänkte rösten, var min bror.
--- Eder bror! utropade fru Bonacieux.
--- Nå väl, det fins ingen mer än ni, som känner denna hemlighet, mitt
barn; om ni yppar den för hvem det vara må, är jag förlorad, och
kanske äfven ni.
--- O, min Gud!
--- Hör på, huru det hänger i hop. Min bror, som skyndade till min
hjelp för att föra mig bort härifrån, äfven med våld, om så
behöfdes, träffade kardinalens utskickade, som skulle hemta mig.
Han följde efter honom. Då de kommit till ett ensligt och
aflägset ställe på vägen, drog han värjan, uppmanande budbäraren
att lemna honom de papper han medförde. Budbäraren ville försvara
sig; min bror dödade honom.
--- Ah! sade fru Bonacieux, skälfvande.
--- Besinna, det var enda utvägen. Då beslöt min bror att bruka list
i stället för våld; han tog papperen, anmälde sig här såsom
utskickad från kardinalen sjelf, och om en eller två timmar kommer
en vagn att hemta mig å hans eminens' vägnar.
--- Jag förstår; det är eder bror, som skickar vagnen.
--- Ja visst; men det är icke allt; det der brefvet ni fått och som ni
tror vara från fru de Chevreuse....
--- Nå väl?
--- Det är falskt.
--- Huru så?
--- Jo, falskt; det är endast en snara, på det ni ej skall göra
motstånd, då man kommer för att hemta eder.
--- Men det är ju d'Artagnan, som kommer?
--- Ni misstar eder; d'Artagnan och hans vänner äro qvar vid La
Rochelles belägring.
--- Huru vet ni det?
--- Min bror träffade flere af kardinalens utskickade, förklädda till
musketörer. Man skulle kalla eder ut i porten, ni skulle tro, att
ni hade att göra med vänner, man skulle röfva bort eder och
återföra eder till Paris.
--- O, min Gud! Mitt hufvud förvirras i detta kaos af
orättfärdigheter. Jag känner, att om detta fortfore, återtog fru
Bonacieux, i det hon förde händerna till sin panna, skulle jag
varda vansinnig.
--- Hör!
--- Hvad är det?
--- Jag hör stegen af en häst; det är min bror, som far tillbaka; jag
vill säga honom ett sista farväl; kom!
Mylady öppnade fönstret och vinkade åt fru Bonacieux att äfven komma
dit. Den unga qvinnan skyndade till fönstret.
Rochefort red förbi i galopp.
--- Adjö, min bror! ropade mylady.
Chevaliern lyfte upp hufvudet, såg de två unga fruntimren och skickade
under ridten en vänlig helsning med handen åt mylady.
--- Den gode George! sade hon, i det hon tillslöt fönstret, med ett
ansigtsuttryck fullt af tillgifvenhet och melankoli.
Hon gick tillbaka och satte sig på sin förra plats, liksom hade hon
varit fördjupad i enskilda betraktelser.
--- Min goda fru, sade fru Bonacieux, förlåt, att jag stör eder, men
säg, hvad råder ni mig att göra? Min Gud! Ni har mer erfarenhet
än jag; tala, jag hör eder.
--- Först och främst, sade mylady, är det väl möjligt, att jag bedrar
mig och att d'Artagnan och hans vänner verkligen komma eder till
hjelp.
--- Ack, det vore allt för lyckligt! utropade fru Bonacieux; så mycken
sällhet är icke mig beskärd!
--- Då inser ni väl, att det vore helt enkelt fråga om tiden, ett
slags kappridning. Om edra vänner hinna först fram, är ni räddad;
om kardinalens handtlangare göra det, är ni förlorad.
--- Ack ja, ja, förlorad utan förbarmande! Hvad är att göra? Hvad är
att göra?
--- Här kunde väl ges en helt enkel, helt naturlig väg.
--- Hvilken, säg?
--- Det vore att gömma sig i granskapet och vänta för att sålunda
försäkra sig om, hvilka de äro, som komma för att hemta eder.
--- Men hvar skulle jag vänta?
--- Åh, den frågan är lätt besvarad; jag ämnar sjelf uppehålla mig
dold några mil härifrån, i väntan att min bror kommer och hemtar
mig. Nå väl, jag tar eder med mig, vi dölja oss och vänta
tillsammans.
--- Men man släpper mig ej härifrån; jag är här så godt som fånge.
--- Som man tror, att jag reser på kardinalens order, skall man icke
tro eder vara så angelägen att följa mig.
--- Nå väl?
--- Nå väl! Vagnen håller vid porten; ni tar farväl af mig; ni stiger
upp på fotsteget för att än en gång omfamna mig; min brors
betjent, som kommer för att hemta mig, är underrättad på förhand;
han vinkar åt postiljonen, och vi fara af i galopp.
--- Men d'Artagnan, d'Artagnan, om han kommer?
--- Det få vi ju veta.
--- På hvad sätt?
--- Ingenting är lättare; vi återskicka till Béthune min brors
betjent, på hvilken, som jag sagt, vi kunna lita; han förkläder
sig och tar qvarter midt emot klostret; komma kardinalens
utskickade, rör han sig icke ur fläcken; komma d'Artagnan och hans
vänner, för han dem till oss.
--- Han känner dem således?
--- Ja visst; han har ju sett herr d'Artagnan hos mig.
--- Ja, ja, ni har rätt. Sålunda går allt bra; allt är på bästa sätt,
men aflägsnom oss icke för långt härifrån.
--- Sju eller åtta lieues på sin höjd; vi hålla oss vid gränsen, till
exempel, och vid första alarm bege vi oss utom Frankrike.
--- Men hvad skola vi göra till dess?
--- Vi vänta.
--- Men om de komma?
--- Min brors vagn skall komma före dem.
--- Men om jag icke är hos eder, då man kommer för att hemta eder; om
jag till exempel spisar middag eller afton?
--- Gör en sak!
--- Säg åt vår goda abbedissa, att ni, för att lemna mig så litet som
möjligt, ber att få intaga edra måltider hos mig.
--- Skall hon tillåta det?
--- Hvilken olägenhet skulle väl ligga deri?
--- O, förträffligt! På det sättet varda vi ej åtskilda ett enda
ögonblick.
--- Nå väl, gå nu till henne och framställ eder anhållan; jag känner
mig tung i hufvudet; jag har lust att göra en tur i trädgården.
--- Gör det; hvar träffar jag eder sedan?
--- Här, om en timme.
--- Här om en timme! O, hvad ni är god! Jag tackar eder.
--- Hur kunde jag väl annat än intressera mig för eder? Om ni ock ej
vore så vacker och intagande, så är ni ju vän till en af mina
bästa vänner.
--- Den gode d'Artagnan! Ack, hur innerligt han skall tacka eder!
--- Det hoppas jag också. Välan, allt är öfverenskommet; låtom oss
gå.
--- Och ni går i trädgården?
--- Ja.
--- Följ korridoren; en liten trappa för eder dit.
--- Bra; tack.
De båda fruntimren lemnade hvarandra, i det de vexlade ett förtjusande
småleende.
Mylady hade talat sanning; hon kände sig verkligen tung i hufvudet, ty
hennes orediga förslag stötte mot hvarandra som i ett kaos. Hon
behöfde vara ensam för att ordna sina ideer; hon blickade obestämdt in
i framtiden, men tystnad och stillhet voro af nöden, för att hon
skulle kunna gifva en tydlig form, en bestämd plan åt sina ännu
orediga tankar.
Det angelägnaste af allt var att föra bort fru Bonacieux till ett
säkert ställe och der, om så fordrades, begagna henne som gisslan.
Mylady började frukta utgången af denna förfärliga duell, i hvilken
hennes fiender visade lika mycken ihärdighet, som hon röjde
förbittring.
För öfrigt, liksom man förut har känning af ett annalkande oväder,
anade hon, att denna utgång snart var för handen och ej kunde annat än
varda förskräcklig.
Såsom vi redan nämt, var det henne af största vigt att hafva fru
Bonacieux i sina händer. Fru Bonacieux var för d'Artagnan hela
lifvet; hon var honom mer än lifvet; hon var den qvinna han älskade.
Hon utgjorde alltså, i händelse af motgång, ett medel till
underhandling, genom hvilket man säkert kunde betinga sig goda vilkor.
Alltså, denna punkt var klar. Utan misstroende skulle fru Bonacieux
följa henne; en gång väl dold med henne i Armentières, var det lätt
att inbilla henne, att d'Artagnan ej kommit till Béthune. Allra sist
om fjorton dagar kunde mylady för öfrigt eftertänka, huru hon skulle
ställa till för att hämnas på de fyra vännerne. Hon skulle, Gud vare
lof, ej få tråkigt, ty hon skulle ha det för en qvinna af hennes
karakter angenämaste tidsfördrif, en ljuf hämd att uttänka.
Under det hon funderade, kastade hon ögonen omkring sig och inpräglade
i sitt hufvud trädgårdens belägenhet. Mylady var som en skicklig
general, hvilken tager i beräkning allt, både seger och nederlag, och
som, allt efter krigslyckans vexlingar, är beredd att rycka framåt
eller draga sig tillbaka.
Efter en timmes förlopp hörde hon en mild stämma ropa henne; det var
fru Bonacieux. Den goda abbedissan hade naturligtvis samtyckt till
allt, och att börja med skulle de nu spisa afton tillsammans.
När de kommo in på gården, hörde de bullret af en vagn, som stannade
vid porten.
Mylady lyssnade.
--- Hör ni? sade hon.
--- Ja, jag hör en vagn rulla.
--- Det är den, som min bror skickar oss.
--- Ack, min Gud!
--- Se så, mod!
Man ringde på klosterporten; mylady hade ej bedragit sig.
--- Gå upp i eder kammare, sade hon till fru Bonacieux; ni har väl
några juveler, som ni önskar taga med eder?
--- Jag har hans bref, sade hon.
--- Nå väl, gå efter dem och kom sedan in till mig; vi skola supera i
all hast; vi komma kanske att resa en del af natten och behöfva
derför hemta krafter.
--- Store Gud! sade fru Bonacieux, i det hon lade handen på sitt
bröst, mitt hjerta vill brista, jag förmår icke gå.
--- Mod blott, mod! Besinna, att ni redan om en fjerdedels timme är
räddad, och att hvad ni gör sker endast för honom.
--- Ja, ja, allt för honom! Ni har med ett enda ord återgett mig
modet. Gå, jag kommer sedan.
Mylady steg hastigt upp till sig; der träffade hon Rocheforts lakej
och gaf honom instruktion.
Han skulle vänta vid porten; om musketörerne händelsevis syntes till,
skulle vagnen fara af i galopp, köra rundt omkring klostret och vänta
mylady vid en liten by, belägen vid andra änden af skogen. I sådant
fall skulle mylady gå genom trädgården och till fots begifva sig till
byn; vi ha redan nämt, att mylady märkvärdigt väl kände denna trakt af
Frankrike.
Om musketörerne ej syntes till, skulle allt ske så, som öfverenskommet
var. Fru Bonacieux skulle stiga upp i vagnen under förevändning att
taga afsked af mylady, och vagnen skulle bortföra henne.
Fru Bonacieux kom in, och för att betaga henne alla misstankar, i
händelse hon kunde hysa sådana, upprepade mylady för henne, i lakejens
närvaro, hela den senare delen af hans instruktion.
Mylady gjorde några frågor om vagnen; den var förspänd med tre hästar
och kördes af en postiljon; Rocheforts lakej skulle rida framför
vagnen.
Myladys fruktan, att fru Bonacieux kunde hysa misstankar, var alldeles
ogrundad; den stackars unga qvinnan var för ädel att kunna misstänka
en sådan trolöshet hos en annan qvinna; för öfrigt var grefvinnan
Winters namn, hvilket hon hört abbedissan uttala, henne alldeles
obekant, och hon visste ej ens, att en qvinna haft en så stor och
ödesdiger andel i hennes lifs olyckor.
--- Ni ser, sade mylady, då lakejen gått ut, att allt är i ordning.
Abbedissan misstänker ingenting; hon tror, att man kommer för att
hemta mig å kardinalens vägnar. Denne man skall nu lemna de sista
orderna. Ät nu en smula, drick en tår vin och låt oss fara.
--- Ja, sade fru Bonacieux helt maskinmässigt, ja, låt oss fara.
Mylady vinkade åt henne att taga plats midt emot henne, slog i ett
litet glas spanskt vin och lade för henne af bröstet på en kyckling.
--- Se, sade hon till henne, om icke allt gynnar oss; se, hur det
skymmer; i daggryningen skola vi hinna fram till vår
tillflyktsort, och ingen skall ana, hvar vi äro. Mod blott! Ät
litet!
--- Fru Bonacieux åt helt mekaniskt några munsbitar och läppjade af
glaset.
--- Se så, se så, sade mylady, i det hon förde sitt glas till munnen,
gör som jag.
Men just som hon var på väg att föra glaset till sina läppar, förblef
hennes hand orörligt utsträckt; hon hade från vägen hört liksom ett
aflägset buller af galopperande hästar, som närmade sig, och strax
derefter tyckte hon sig höra hästar gnägga.
Detta buller ryckte mylady ur hennes glädje, liksom stormen uppväcker
oss midt under en skön dröm; hon bleknade och skyndade till fönstret,
under det att fru Bonacieux darrande reste sig upp och höll sig fast i
stolen för att ej falla omkull.
Ännu såg man ingenting; man hörde blott galopperandet, som städse
närmade sig.
--- O, min Gud! ropade fru Bonacieux, hvad är det för buller?
--- Det är våra vänner eller våra fiender, sade mylady med en
förfärlig kallblodighet. Stanna, der ni är; jag skall säga eder
det.
Fru Bonacieux förblef stående, stum, orörlig och blek som en bildstod.
Emellertid vardt bullret allt starkare; hästarna kunde ej vara på mer
än hundra femtio stegs afstånd; om man ännu ej såg dem, var det
derför, att vägen krökte sig. Emellertid var bullret så tydligt, att
man hade kunnat räkna hästarnas antal efter de jemna slagen af deras
hofvar.
Mylady blickade ut med den mest spända uppmärksamhet; det var just
tillräckligt ljust för att kunna igenkänna dem, som anlände.
Hastigt såg hon vid vägens krökning galonerade hattar blänka och
plymer svaja; hon räknade två, sedan fem och slutligen åtta ryttare.
En af dem red framför alla de andra på två hästlängders afstånd.
Mylady gaf till ett undertryckt anskri. I den, som red i spetsen,
kände hon igen d'Artagnan.
--- O, min Gud, min Gud! utropade fru Bonacieux; hvad är på färde?
--- Det är drabantuniformer, tillhörande kardinalens lifvakt; intet
ögonblick att förlora! utropade mylady. Låt oss fly, låt oss fly!
--- Ja, ja, låt oss fly! upprepade fru Bonacieux, men hon kunde ej
taga ett steg, fastnaglad af fruktan, som hon var, på sin plats.
Man hörde ryttarne rida förbi fönstret.
--- Kom då, men kom då! utropade mylady, i det hon sökte släpa den
unga qvinnan med sig, hållande henne vid armen. Tack vare
trädgården, hvartill jag har nyckeln, kunna vi ännu fly, men låt
oss skynda; om fem minuter är det för sent.
Fru Bonacieux försökte att gå, tog några steg och föll ned på sina
knän.
Mylady försökte resa upp henne och föra henne bort, men lyckades ej.
I detta ögonblick hörde man rullandet af vagnen, som vid musketörernes
åsyn körde bort i galopp.
Derefter smälde tre eller fyra skott.
--- För sista gången, vill ni komma? utropade mylady.
--- O, min Gud, min Gud! Ni ser ju, att krafterna svika mig, ni ser
ju, att jag ej kan gå? Fly ensam.
--- Fly ensam och lemna eder här? Nej, nej, aldrig! utropade mylady.
Plötsligt rätade hon upp sig, en afgrundsblixt framsköt ur hennes
ögon; hon skyndade till bordet och slog i fru Bonacieux' glas
innehållet af en ringinfattning, hvilken hon öppnade med en sällsam
brådska.
Det var en liten rödaktig kula, som strax upplöstes.
Derefter tog hon glaset med stadig hand.
--- Drick, sade hon, detta vin skall ge eder krafter; drick!
Hon förde glaset till den unga qvinnans läppar; denna drack
maskinmässigt.
--- Ah! Det var icke så jag ville hämnas, tänkte mylady, i det hon
med ett infernaliskt leende åter satte glaset på bordet, men, på
min ära, man gör hvad man kan!
Och hon störtade ut ur rummet.
Fru Bonacieux såg henne fly utan att kunna följa henne; hon var i
samma tillstånd som de, hvilka drömma, att man förföljer dem, och
förgäfves försöka att komma undan.
Några ögonblick förflöto; ett förfärligt buller hördes på porten;
hvarje ögonblick väntade fru Bonacieux, att mylady åter skulle visa
sig, men hon syntes ej till.
Flere gånger frambröt, utan tvifvel af förskräckelse, en kallsvett på
hennes brännande panna.
Omsider hörde hon gnisslandet af gallerportarna, som man öppnade;
bullret af stöflar och sporrar ljöd i trappan; ett starkt sorl af
röster närmade sig, och midt ibland dessa tyckte hon sig höra sitt
namn uttalas.
Plötsligt uppgaf hon ett högt glädjerop och störtade fram till dörren;
hon hade känt igen d'Artagnans röst.
--- D'Artagnan! D'Artagnan! utropade hon. Är det ni? Hitåt! Hitåt!
--- Constance! Constance! svarade den unge mannen. Hvar är ni? O,
min Gud!
I samma ögonblick gaf dörren till klostercellen efter för en stöt,
snarare än den öppnades. Flere karlar störtade in i rummet; fru
Bonacieux hade fallit ned i en länstol utan att kunna röra sig.
D'Artagnan kastade från sig en ännu rykande pistol, hvilken han höll i
handen, och föll på knä framför sin älskarinna; Atos stack åter sin
pistol i bältet; Portos och Aramis, som hade sina värjor dragna,
stucko dem åter i slidorna.
--- Ack, d'Artagnan, min högt älskade d'Artagnan, du kommer då
ändtligen! Du hade icke bedragit mig, det är ju du!
--- Ja, jag, Constance! Återförenade!
--- Ack! Hon sade väl, att du ej skulle komma, men jag hoppades ändå;
jag ville icke fly. O, hvad jag gjorde väl! Huru lycklig jag
känner mig!
Vid ordet hon steg Atos, som lugnt hade satt sig ned, åter hastigt
upp.
--- Hon? Hvilken hon? frågade d'Artagnan.
--- Mitt sällskap, hon, som af vänskap för mig ville rycka mig undan
mina förföljare, hon, som nyss flydde bort, emedan hon tog eder
för kardinalens drabanter.
--- Edert sällskap! utropade d'Artagnan, blekare än hans älskarinnas
hvita slöja. Om hvilket sällskap talar ni?
--- Om den, hvars vagn höll vid porten; om ett fruntimmer, som säger
sig vara eder vän, d'Artagnan; om ett fruntimmer, för hvilken ni
omtalat allt.
--- Hennes namn! utropade d'Artagnan; min Gud! Vet ni då icke hennes
namn?
--- Jo, man nämde det för mig; vänta litet... men det är
besynnerligt... o, min Gud! Mitt hufvud förvirras, jag ser icke
längre.
--- Hjelp, hjelp, mina vänner! Hennes händer äro iskalla, utropade
d'Artagnan; hon mår illa; store Gud, hon förlorar sansen!
Under det att Portos med hela styrkan af sin stämma ropade på hjelp,
skyndade Aramis fram till bordet för att taga ett glas vatten, men han
hejdade sig, då han såg den förfärliga förändringen i Atos' ansigte,
under det att denne, stående framför bordet, med håren resta på
hufvudet och med ögon stela af bestörtning, betraktade ett af glasen
och syntes vara ett rof för den förfärligaste misstanke.
--- Åh, sade Atos, åh nej, det är omöjligt! Gud skulle ej tillåta ett
sådant brott.
--- Vatten, vatten! ropade d'Artagnan; vatten!
--- O, arma qvinna, arma qvinna! mumlade Atos med bruten stämma.
Fru Bonacieux öppnade ögonen under d'Artagnans kyssar.
--- Hon kommer sig för! utropade den unge mannen;o, min Gud, min Gud,
jag tackar dig!
--- Min fru, sade Atos, min fru, i himmelns namn, hvems är detta tomma
glas?
--- Mitt, min herre, svarade den unga qvinnan med döende röst.
--- Och hvem hade slagit i vinet, som var i glaset?
--- Hon!
--- Hvilken hon?
--- Ah, nu mins jag, sade fru Bonacieux, grefvinnan Winter.
De fyra vännerne uppgåfvo ett enda och samma rop; men Atos' röst hördes
öfver de andras.
I detta ögonblick antog fru Bonacieux' ansigte en svartblå färg; en
dof smärta nedtryckte henne; hon föll flämtande i Portos' och Aramis'
armar.
D'Artagnan fattade Atos' händer med en ångest omöjlig att beskrifva.
--- Huru? sade han, du tror då... Hans röst bortdog i en snyftning.
--- Jag tror allt, sade Atos, i det han bet sina läppar blodiga för
att qväfva en suck.
--- D'Artagnan! D'Artagnan! ropade fru Bonacieux, hvar är du? Lemna
mig icke; du ser ju, att jag håller på att dö?
D'Artagnan släpte Atos' händer, hvilka han ännu krampaktigt höll i
sina, och skyndade fram till henne.
Hennes vackra ansigte var alldeles vanstäldt; redan hade hennes
glasartade ögon ej någon blick mera; en konvulsivisk darrning skakade
hela hennes kropp, och svetten strömmade öfver hennes panna.
--- I himmelns namn, skynda, ropa! Portos, Aramis, skaffa hjelp!
--- Utan gagn, sade Atos, utan gagn; för det gift, som hon blandar,
fins intet motgift.
--- Ja, ja, hjelp, hjelp! mumlade fru Bonacieux, hjelp!
Derpå samlade hon alla sina krafter, lade sina båda armar om den unge
mannens hufvud, betraktade honom ett ögonblick, som om hela hennes
själ öfvergått i hennes blick, och med ett snyftande rop tryckte hon
sina läppar mot hans.
--- Constance! Constance! utropade d'Artagnan.
En suck framträngde genom fru Bonacieux' mun, under det att hennes
läppar vidrörde d'Artagnans; denna suck, det var hennes kyska och
älskande själ, som uppsteg till himmelen.
D'Artagnan tryckte nu blott ett lik i sin famn. Den unge mannen
uppgaf ett rop och nedföll vid sin älskarinnas sida, lika blek och
iskall som hon.
Portos grät. Aramis knöt handen mot himmeln. Atos gjorde
korstecknet.
I detta ögonblick syntes en man i dörren, nästan lika blek som de,
hvilka voro i rummet; han blickade omkring sig och såg fru Bonacieux
död, d'Artagnan afsvimmad.
Han uppträdde just i det ögonblick af bedöfning, som följer på stora
katastrofer.
--- Jag bedrog mig ej, sade han; der är herr d'Artagnan, och I ären
hans tre vänner, herrar Atos, Portos och Aramis.
De, hvilkas namn uttalats, sågo med förvåning på främlingen; alla tre
tyckte sig känna honom.
--- Mina herrar, återtog den nyanlände, I, liksom jag, efterspanen en
qvinna, som, tillade han med ett förfärligt leende, bort farit
fram här, ty jag ser der ett lik.
De tre vännerne förblefvo stumma; både rösten och ansigtet påminde dem
om en man, hvilken de redan hade sett, men de kunde ej erinra sig
under hvilka omständigheter.
--- Mina herrar, fortfor främlingen, då I ej tyckens igenkänna en man,
som troligtvis två gånger haft eder att tacka för lifvet, måste
jag uppge mitt namn; jag är lord Winter, denna qvinnas svåger.
De tre vännerne gåfvo till ett rop af förvåning.
Atos steg upp och räckte honom sin hand.
--- Välkommen, mylord, sade han; ni tillhör de våra.
--- Jag reste från Portsmouth fem timmar senare än hon, sade lord
Winter; jag kom tre timmar senare än hon till Boulogne; jag
förfelade henne på tjugu minuter när i Saint-Omer, men slutligen
tappade jag hennes spår i Lilliers. Sedan for jag på vinst och
förlust och frågade mig för hos alla, då jag såg eder rida förbi i
galopp; jag kände igen herr d'Artagnan. Jag ropade på eder, I
svaraden mig icke; jag ville följa efter eder, men min häst var
för trött att kunna springa lika fort som edra; och dock ser det
ut, som I, oaktadt all eder skyndsamhet, ändock kommit för sent.
--- Ja, som ni ser, sade Atos, i det han visade lord Winter fru
Bonacieux' lik och d'Artagnan, hvilken Portos och Aramis sökte
åter bringa till lif.
--- Äro de båda döda? frågade lord Winter kallt.
--- Nej, lyckligtvis, svarade Atos; herr d'Artagnan är endast
afsvimmad.
--- Så mycket bättre! sade lord Winter.
I sjelfva verket slog d'Artagnan i detta ögonblick upp ögonen.
Han slet sig ur Portos' och Aramis' armar och kastade sig likt en
vansinnig öfver sin älskarinnas kropp.
Atos steg upp, gick med afmätta, högtidliga steg fram till sin vän,
omfamnade honom ömt och sade, då han utbrast i snyftningar, med sin
ädla och öfvertygande röst:
--- Min vän, var en man; qvinnor begråta de döde, män hämnas dem!
--- O, ja, sade d'Artagnan, är det fråga om att hämnas, så är jag
strax färdig att följa dig!
Atos begagnade detta ögonblicks styrka, som hoppet om hämd återgaf hans
olycklige vän, för att vinka åt Portos och Aramis att gå efter
abbedissan.
De båda vännerne mötte henne i korridoren, ännu helt bestört och
uppskakad af så många händelser; hon tillkallade några nunnor, som,
tvärt emot alla klostervanor, nu befunno sig tillsammans med fem
karlar.
--- Min fru, sade Atos, i det han tog d'Artagnans arm under sin, vi
öfverlemna åt edra fromma omsorger denna olyckliga qvinnas kropp.
Hon var en engel på jorden, innan hon vardt en himmelns engel.
Behandla henne som en af edra systrar; vi skola en dag komma
tillbaka och bedja på hennes graf.
D'Artagnan dolde sitt ansigte vid Atos' bröst och utbrast i
snyftningar.
--- Gråt, sade Atos, gråt, du hjerta, fullt af kärlek, ungdom och lif!
Ack, huru gerna ville jag ej kunna gråta liksom du!
Och han släpade sin vän med sig, öm som en fader, tröstrik som en
herrens tjenare, stor som den man, som lidit mycket.
Alla fem, åtföljda af sina betjenter, som förde deras hästar vid
tygeln, begåfvo sig på väg till staden Béthune, hvars förstad man
kunde skönja, och de stannade utanför det första värdshus de
påträffade.
--- Men, sade d'Artagnan, skola vi icke förfölja denna qvinna?
--- Senare, sade Atos, jag har mina mått och steg att taga.
--- Men hon undkommer oss, återtog den unge mannen, hon undkommer oss,
Atos, och det varder då ditt fel.
--- Jag ansvarar för henne, sade Atos.
D'Artagnan hade så stort förtroende för allt, hvad hans vän yttrade,
att han sänkte hufvudet och gick in i värdshuset utan att säga något.
Portos och Aramis sågo på hvarandra; de kunde ej begripa Atos'
trygghet.
Lord Winter trodde, att han talade så för att döfva d'Artagnans
smärta.
--- Nu, mina herrar, sade Atos, då han förvissat sig om, att det fanns
fem lediga rum i värdshuset, låt oss nu gå hvar och en till sig.
D'Artagnan behöfver vara ensam för att gråta och I för att sofva.
Varen lugna, jag åtar mig allt.
--- Jag tycker likväl, sade lord Winter, att, om det skall tagas några
mått och steg mot grefvinnan, detta är min sak, ty hon är min
svägerska.
--- Och min hustru, inföll Atos.
D'Artagnan smålog, ty han förstod, att Atos var säker på sin hämd, då
han uppenbarade en sådan hemlighet; Portos och Aramis sågo på
hvarandra och bleknade. Lord Winter trodde, att Atos mist förståndet.
--- Dragen eder nu tillbaka, hvar och en till sig, sade Atos, och
låten mig råda; I insen väl, att detta rör mig i egenskap af
hennes man. Likväl, d'Artagnan, om du har det i behåll, så lemna
mig det papper, som föll ur den der karlens hatt och hvarpå
stadens namn stod skrifvet.
--- Ah, sade d'Artagnan, jag förstår, detta namn skrifvet med hennes
hand...
--- Du finner, sade Atos, att det ges en Gud i himmeln!
------------------------------------------------------------------------
Denna fil senast ändrad 28 Jun 2006