Aramis, Atos, Portos och D'Artagnan till häst.
Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).
Under tiden närmade sig herr de Trévilles löften sin fullbordan. En vacker dag befallde kungen herr chevalier Desessarts att anställa d'Artagnan i sitt drabantkompani. D'Artagnan anlade suckande denna dräkt, som han för priset av tio sina levnadsår skulle velat utbyta mot musketörens rock.
Aramis, Atos, Portos och D'Artagnan till häst.
Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).
VII. Musketörernes hvardagslif.
När d'Artagnan var utom Louvre och han rådfrågade sina vänner, hvad
bruk han borde göra af sin andel i de fyrtio pistolerna, rådde honom
Atos att beställa en god måltid på La pomme du pin, Portos att taga en
betjent, och Aramis att skaffa sig en älskarinna efter sitt stånd.
Måltiden hölls samma dag, och betjenten passade dervid upp. Den förra
var bestäld af Atos och den senare anskaffad af Portos. Det var en
pikard, som den fåfänge musketören samma dag värfvat på bron de la
Tournelle, syselsatt att spottande göra ringlar i vattnet.
Portos hade ansett, att denna syselsättning vitnade om förstånd och
eftertanke, och hade antagit honom utan vidare rekommendation. Det
ståtliga yttre hos denne adelsman, i hvilkens tjenst han trodde sig
vara antagen, hade lockat Planchet, det var pikardens namn, och han
kände sig litet besviken, när han såg, att platsen redan var upptagen
af en medbroder vid namn Mousqueton, och när Portos antydde honom, att
som hans hushåll, ehuru på stor fot, icke tarfvade två tjenare, var
det nödvändigt att taga tjenst hos d'Artagnan. Men när han biträdde
vid den middag, hans nye herre gaf, och såg denne vid uppgörelsen
draga ur fickan handen full af guld, trodde han sin lycka gjord och
tackade himmeln, som låtit honom råka i händerna på en sådan Kroisos,
och han förblef vid denna åsigt ännu efter festmåltiden, med hvars
qvarlefvor han godtgjorde sig för långa fastor. Om aftonen deremot,
när han bäddade sin herres säng, slocknade dessa irrbilder. Sängen
var den enda möbeln i våningen, hvilken bestod af förmak och sofrum.
Planchet låg i förmaket på ett täcke, taget ur d'Artagnans säng och
som denne nu måste umbära.
Atos å sin sida hade en betjent, som han för sin tjenst dresserat på
ett egendomligt sätt och som man kallade Grimaud. Han var ytterst
tystlåten, denne värde herre, Atos väl att förstå. Sedan fem eller
sex år, hvilka han tillbragt i det förtroligaste umgänge med sina
kamrater Portos och Aramis, erinrade sig väl dessa, att de ofta sett
honom småle, men aldrig hade de hört honom skratta. Hans tal var kort
och uttrycksfullt, alltid sägande, hvad det ville säga och ingenting
mer: inga utsmyckningar, inga tillägg, inga öfverdrifter. Hans ord
utredde saken utan någon afvikning.
Ehuru Atos knapt var tretio år och lika utmärkt genom sitt yttre som
genom sina egenskaper, hade man aldrig känt till någon hans
älskarinna. Aldrig talade han om qvinnor. Väl motsatte han sig icke,
att man talade derom i hans närvaro, men man såg lätt, att detta ämne,
hvari han blott deltog med bittra ord och misantropiska infall, var
honom ganska motbjudande. Hans förbehållsamhet, hans skygghet, hans
stillatigande gjorde honom nästan till gubbe; för att icke störa sina
vanor hade han inöfvat Grimaud att lyda en blott åtbörd eller en stum
rörelse af läpparna. Det var endast vid tillfällen af stor vigt, han
talade till honom.
Stundom hände att Grimaud, som fruktade sin herre som elden, medan han
bar stor tillgifvenhet för hans person och stor vördnad för hans
snille, trodde sig hafva uppfattat hans önskan, störtade bort att
verkställa den, men gjorde i stället tvärt deremot. Atos ryckte då på
axlarna och agade Grimaud utan att dock vredgas. Vid sådana
tillfällen talade han något.
Portos hade, såsom man kunnat se, en karakter helt motsatt Atos'; han
talade icke blott mycket, utan äfven högljudt, föga bekymrande sig, må
den rättvisan göras honom, om man lyssnade på honom eller ej; han
talade för nöjet att tala och nöjet att höra sig sjelf; han talade om
allting utom vetenskapen, åberopande som skäl sitt, som han sade,
från barndomen inrotade hat till de lärde. Hans skick var mindre
ädelt än Atos', och känslan af hans underlägsenhet i detta afseende
hade i början af deras bekantskap ofta gjort honom orättvis mot denne
ädling, hvilken han då sökte öfverträffa genom sin lysande toalett.
Men i sin enkla musketörrock kunde Atos genom blotta sättet, hvarpå
han lyfte hufvudet eller tog ett steg, i ögonblicket intaga sin rätta
plats och anvisa den fåfänge Portos andra rangen. Denne fylde till
tröst deröfver herr de Trévilles förmak och Louvres högvakt med
skrytet om sin lycka hos könet, hvarom Atos aldrig ordade; och sedan
Portos öfvergifvit embetsadeln för bördsadeln, embetsmannafrun för
baronessan, gälde det för tillfället ingenting ringare än en utländsk
prinsessa, som för honom närde en oändlig välvilja.
Ett gammalt ordstäf, säger: sådan herre, sådan dräng. Vi öfvergå
således från Atos' betjent till Portos', från Grimaud till Mousqueton.
Mousqueton var en normand, hvars fredliga namn Boniface hans husbonde
utbytt mot det vida mer klingande Mousqueton. Han hade inträdt i
tjensten på vilkor att undfå kläder och husrum allena, men af ypperlig
beskaffenhet. Han förbehöll sig blott två timmar hvar dag för att
egna sig åt en industri, som kunde fylla hans öfriga behof. Portos
hade gått in på aftalet; saken passade honom förträffligt. Han lät åt
Mousqeton tillskära jackor af sina aflagda rockar och sina
reservkappor,, och tack vare en skicklig skräddare, som vände och
föryngrade de gamla plaggen och hvars hustru misstänktes att vilja
locka Portos från hans aristokratiska vanor, tog sig Mousqueton rätt
ståtlig ut, när han följde efter sin herre.
Hvad angår Aramis, hvilkens karakter vi tro oss hafva tillräckligt
skildrat, en karakter dessutom, som vi, i likhet med hans kamraters,
skola få tillfälle att följa i dess utveckling, så hette hans betjent
Bazin. Till ära för den förhoppning hans herre närde, att en dag
vinna inträde i det andliga ståndet, var han ständigt svartklädd,
såsom det anstår tjenaren hos en kyrkans man. Det var en karl från
Berry om tretiofem till fyrtio år, blid, fridsam, af godt hull, med
läsning af fromma arbeten fyllande den ledighet, hans husbonde skänkte
honom, ätande, noga räknadet, för två sin föga omvexlande, men
utmärkta middag. För öfrigt, efter behof, stum, blind, döf och af en
trohet utan vank.
Nu då vi känna, ytligt åtminstone, herrar och tjenare, öfvergå vi till
deras bostäder.
Atos bodde vid gatan Férou, två steg från Luxembourg; hans boning
utgjordes af två små ytterst snygt möblerade rum i ett hotel garni,
hvars värdinna, ännu ung och verkligt vacker, förgäfves gaf honom
ljufva ögon. Några lemningar af en försvunnen prakt sprungo i ögonen
här och der på väggarna af denna blygsamma bostad; der fans en värja,
rikt damaskerad, som förskref sig från François I:s tid, och hvars
fäste ensamt, inlagdt med dyrbara stenar, kunde vara värdt två hundra
pistoler, men hvilken likväl Atos, ej ens i stunder af ytterligt
betryck, kunnat förmås att pantsätta eller sälja. Denna värja hade
länge varit föremål för Portos' lystnad. Han skulle gifvit tio år af
sitt lif för att ega henne.
En dag, då han skulle hafva ett ömt möte med en hertiginna, försökte
han till och med få låna värjan. Atos svarade ingenting, utan tömde
sina fickor, framletade sina juveler, börsar, vapensmycken och
guldkedjor och bjöd Portos alltsammans; men värjan, sade han, var
naglad vid sin plats, som hon ej förr skulle lemna, än egaren sjelf
lämnade sin boning. Utom värjan fans der ett porträtt, föreställande
en ädling från Henri III:s tid, klädd med största elegans och prydd
med den Helige andes orden, och detta porträtt röjde med Atos vissa
slägttycken, som angåfvo, att denne herre och riddare af konungens
orden var en af hans förfäder.
Ett skrin slutligen af präktigt guldsmedsarbete och med samma vapen
som värjan och porträttet bildade en kaminprydnad, som svor ytterligt
mot rummens öfriga inredning. Atos bar ständigt på sig nyckeln till
detta skrin. En dag hade han öppnat det i Portos' närvaro, och denne
hade då kunnat förvissa sig, att detta skrin blott inneslöt bref och
papper, kärleksbref och familjhandlingar utan tvifvel.
Portos bebodde vid gatan Vieux-Colombier en rymlig våning af ett
utifrån ståtligt utseende. Hvar gång han med en vän gick förbi sina
fönster, i ett af hvilka Mousqueton i stort livré ständig höll sig,
visade Portos med blick och hand dit upp, yttrande: Det är min
våning. Men aldrig träffades han hemma, aldrig bjöd han någon stiga
dit upp, och ingen var i stånd att utröna, hvilka skatter detta
ståtliga yttre verkligen omslöt.
Aramis bebodde en liten våning, bestående af kabinett, matsal och
sängkammare, hvilken senare, belägen som det öfriga på nedra bottnen,
vette åt en liten trädgård, frisk, grön, skuggrik och ogenomtränglig
för granskapets blickar.
Hvad angår d'Artagnan, känna vi redan hans bostad, liksom vi ock gjort
bekantskap med hans betjent, mäster Planchet.
D'Artagnan, som af naturen var ganska nyfiken, såsom fallet är hos
folk med sinne för intrigen, bemödade sig ifrigt att utforska, hvad
Atos, Portos och Aramis i verkligheten voro, ty under dessa diktade
namn dolde hvar och en af de unga männen sitt adliga namn, i synnerhet
Atos, som så otvetydigt förrådde ädlingen. Han vände sig derför till
Portos för att få upplysning om Atos och Aramis och till Aramis för
att lära känna Portos.
Ty värr visste icke Portos sjelf om sin tystlåtne kamrats lif annat,
än hvad derom utdunstat. Man sade, att han lidit svårt i kärlekssaker
och att ett grymt svek förgiftat lifvet för denne ärans man. Hvilket
svek? Derom var en hvar okunnig.
Portos' lif deremot var lätt att lära känna, hans verkliga namn
undantaget, hvilket, liksom hans två kamraters, herr de Tréville ensam
kände. Fåfäng och pratsjuk, var han genomskinlig som en kristall.
Det enda, som kunnat vilseleda forskaren, skulle varit att tro på allt
det goda, han talade om sig sjelf.
Vidkommande Aramis, hvilken såg ut att icke hafva någon hemlighet, var
det en gynnare, som andades blott mysterier, besvarande knapphändigt
de spörsmål, man gjorde honom om andra, och undvikande dem, man gjorde
om honom sjelf. En dag, sedan d'Artagnan länge sport honom om Portos
och inhemtat det rykte, som lopp om musketörens lycka hos en
prinsessa, ville han också veta besked om Aramis' egna äfventyr.
--- Än ni sjelf då, min gode kamrat, ni, som ordar om andras
baronessor, grefvinnor och prinsessor?
--- Förlåt, afbröt Aramis, jag har talat, efter Portos sjelf talat
derom, emedan han skrikit i min närvaro om alla dessa grannlåter.
Men var viss, bäste herr d'Artagnan, att om jag hade dem ur en
annan källa, eller om han förtrott mig dem, skulle ingen biktfader
vara mer förtegen än jag.
--- Derpå tviflar jag ej, återtog d'Artagnan, men uppriktigt, det
synes mig, att ni sjelf är skäligen förtrogen med sköldemärken,
till bevis hvarå det fins en viss broderad näsduk, hvilken jag är
skyldig äran af eder bekantskap.
Aramis tog ej humör denna gång, utan antog sin blygsammaste min och
svarade salvelsefullt:
--- Min vän, glöm ej, att jag vill tillhöra kyrkan och att jag flyr
alla verldens lockelser. Den der näsduken, ni såg mig innehafva,
var mig ej anförtrodd, utan qvarglömd hemma hos mig af en af mina
vänner. Jag var tvungen att taga vara på den för att icke
blottställa dem, honom och den dam han älskar. För min del hvarken
har eller vill jag hafva någon älskarinna, deri följande det
välbetänkta föredömet af Atos, hvilken lika litet som jag har
någon.
--- Men för djefvulen, ni är ju icke abbé, efter som ni är musketör!
--- Musketör »tills vidare«, min vän, som kardinalen säger, musketör
mot min vilja, men kyrkans man i hjertat, tro mig. Atos och
Portos ha instuckit mig i kåren för att ge mig något att göra; jag
hade, just då jag skulle prestvigas, en liten ledsamhet med...
men det kan knapt intressera eder, och jag upptar eder dyrbara
tid.
--- Tvärt om, det intresserar mig mycket, utropade d'Artagnan, och jag
har för ögonblicket alls ingenting att göra.
--- Ja så, men jag har min mässbok att läsa, svarade Aramis, derefter
några verser att skrifva, som fru d'Aiguillon bedt mig om, och
sedan måste jag gå till gatan Saint-Honoré för att köpa smink åt
fru de Chevreuse, så ni finner, bäste vän, att om ni ej har brådt,
har jag det desto mer.
Och Aramis räckte hjertligt handen åt sin unge kamrat och tog afsked.
D'Artagnan kunde ej, så stor möda han än gjorde sig, få veta mera om
sina tre nya vänner. Han tog derför sitt parti att för det närvarande
tro allt, hvad man sade om deras förflutna, under hopp om säkrare och
rikare afslöjanden i framtiden. Tills vidare betraktade han Atos som
en Akilleus, Portos som en Aias och Aramis som en Josef.
För öfrigt var de fyra unga männens lif muntert. Atos spelade, men
alltid med otur. Likväl lånade han aldrig en sou af sina vänner,
fastän hans börs allt jemt stod till deras tjenst, och när han spelat
på hedersord, lät han alltid väcka sin borgenär klockan sex på
morgonen för att betala honom sin skuld från gårdagen.
Portos gjorde sig emellanåt osynlig; vann han i spel, såg man honom
öfvermodig och prålande; tappade han, försvann han fullständigt under
några dagar, hvarefter han åter dykte upp, blek och försynt, men med
pengar på fickan.
Aramis deremot spelade aldrig. Han var väl den slätaste musketör och
den sämste dryckesbroder man kunde se. Ständigt hade han något värf
att bestyra. Midt under middagen, då hvar och en, lifvad af vinet och
samspråket, trodde, att man ännu hade två eller tre timmar qvar vid
bordet, kunde det hända, att Aramis såg på sitt ur, steg upp med ett
förbindligt småleende och tog afsked af sällskapet för att gå, sade
han, att rådfråga en teolog, med hvilken han stämt möte. En annan
gång måste han gå hem för att skriva teser och bad sina vänner att
icke störa honom. Under tiden smålog Atos med det tjusande,
svårmodiga leende, som så väl anstod hans ädla ansigte, och Portos
drack, svärjande på, att Aramis aldrig skulle duga till annat än
bondprest.
Planchet, d'Artagnans betjent, bar sin lycka på ett ädelt sätt; han
erhöll tretio sous om dagen, och under en månads tid kom han hem glad
som en bofink och vänlig mot sin husbonde. Men när motgångens vind
började blåsa på hushållet vid gatan des Fossoyeurs, det vill säga när
kung Louis XIII:s fyrtio pistoler voro uppätna, åtminstone i det
närmaste, började han en klagolåt, som Atos fann vämjelig, Portos
ohöfvisk och Aramis löjlig. Atos rådde derför d'Artagnan att afskeda
lurken, Portos ville, att han först skulle piskas upp, och Aramis
påstod, att en husbonde endast bör lyssna till de lofqväden man egnar
honom.
--- Det der är lätt för eder att säga, återtog d'Artagnan: för eder,
Atos, som lefver stum med Grimaud, förbjuder honom att tala och
följaktligen ej får höra onda ord af honom; för eder Portos, som
för stor stat och är en gud för eder betjent Mousqueton; för eder,
Aramis, slutligen, som, städse upptagen af edra teologiska
studier, ingifver en djup vördnad hos eder tjenare Bazin, en
stillsam och from man; men jag, som saknar ställning och
tillgångar, som hvarken är musketör eller ens drabant, hvad skall
jag göra för att ingifva tillgifvenhet, fruktan eller vördnad hos
Planchet?
--- Saken är betänklig, svarade hans tre vänner, det är en huslig
affär; det är med betjenter som med hustrur; man bör genast ställa
dem på den fot, man önskar ha dem. Besinna eder derför noga.
D'Artagnan besinnade sig noga och beslöt att på försök genompiska
Planchet, hvilket verkstäldes med den samvetsgranhet, som d'Artagnan i
allt inlade; sedan han grundligt pryglat honom, förbjöd han honom att
gå ur tjensten utan tillstånd; ty, tillade han, framtiden kan icke
undgå att gynna mig, jag motser orubbligt bättre tider. Din lycka är
således gjord, om du stannar hos mig, och jag är för god husbonde att
låta dig gå miste om din lycka genom att bevilja det afsked du begär.
Detta sätt att gå tillväga ingaf musketörerne en hög tanke om
d'Artagnans slughet. Äfven Planchet greps af beundran och talade ej
mer om att gå sin väg.
De fyra unga männens lif var vordet ett gemensamt. D'Artagnan, som
inga vanor hade, efter som han nyss anländt från landsorten och råkat
in i en för honom alldeles ny verld, antog genast sina vänners vanor.
Man steg upp klockan åtta om vintern, klockan sex om sommarn och gick
att inhemta lösen och sakernas skick hos herr de Tréville.
D'Artagnan, fastän icke musketör, gjorde tjenst som sådan med rörande
punktlighet; han var ständigt på vakt, enär han alltid höll den af
sina tre vänner sällskap, som hade sin vakt. Man kände honom i
musketörhotellet, och en hvar höll honom för en god kamrat; herr de
Tréville, som uppskattat honom från första ögonkastet och som egnade
honom en verklig tillgifvenhet, tröttnade ej att anbefalla honom hos
kungen.
De tre musketörerne å sin sida älskade mycket sin unge kamrat. Den
vänskap, som förband dessa fyra män, och deras behof att träffas tre
eller fyra gånger om dagen, vare sig för en duell, för affärer eller
för nöje, gjorde, att de utan återvändo följde den ene efter den
andre som skuggor, och man mötte jemt de oskiljaktige, sökande
hvarandra från Luxembourg till torget Saint-Sulpice eller från gatan
Vieux-Colombier till Luxembourg.
Under tiden närmade sig herr de Trévilles löften sin fullbordan. En
vacker dag befalde kungen herr chevalier Desessarts att anställa
d'Artagnan i sitt drabantkompani. D'Artagnan anlade suckande denna
drägt, som han för priset af tio sina lefnadsår skulle velat utbyta
mot musketörens rock. Men herr de Tréville utlofvade denna gunst efter
två års profkurs, hvilken dock kunde afkortas, om tillfälle bjödes
d'Artagnan att göra kungen någon tjenst eller utmärka sig genom någon
bragd. D'Artagnan aflägsnade sig med detta löfte och begynte sin
tjenstgöring följande dag.
Nu var ordningen hos Atos, Portos och Aramis att vara på vakt med
d'Artagnan, när han gjorde sin. Chevalier Desessarts' kompani upptog
sålunda fyra man för en, den dag det upptog d'Artagnan.
------------------------------------------------------------------------
Denna fil senast ändrad 7 Apr 2006