Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).
Batisten slets sönder, blottande skuldrorna, och på en av dessa sköna, runda, vita skuldror igenkände d'Artagnan med obeskrivlig fasa liljan, detta outplånliga brännmärke, som bödelns vanärande hand påtrycker.
Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).
XXXVII. Myladys hemlighet.
D'Artagnan hade lemnat hotellet i stället för att strax stiga upp till
Ketty, oaktadt den unga flickans enträgenhet, och detta af två skäl:
först, emedan han på detta sätt undvek förebråelser, beskyllningar,
böner; för det andra, emedan han gerna ville ransaka sina egna tankar
och om möjligt äfven denna qvinnas.
Hvad som var klart för honom genast, det var, att han älskade mylady
ända till dårskap, men att hon icke det ringaste älskade honom. Ett
ögonblick insåg han, att det bästa han kunde göra vore att gå hem och
skrifva ett långt bref till mylady, hvari han bekände, att han och de
Wardes hittills varit en och samma person, och att han följaktligen
icke, utan sjelfmord, kunde åtaga sig att döda de Wardes. Men äfven
han sporrades af en vild hämdlust; han ville i sin tur ega denna
qvinna i sitt eget namn, och som denna hämd icke syntes honom sakna en
viss sötma, ville han icke försaka den.
Han gjorde fem eller sex slag kring Place royale och vände sig om
hvart tionde steg för att betrakta ljusskenet, som trängde genom
fönsterskärmarna i myladys våning; det var tydligt, att den unga
qvinnan gjorde sig mindre brådt nu än förra gången att återvända till
sitt sofrum.
Ändtligen försvann ljusskenet.
Med detta ljus slocknade den sista af d'Artagnans betänkligheter; han
erinrade sig de föregående särskilda omständigheterna, och med hjertat
i uppror och hufvudet i brand återvände han till hotellet och störtade
in i Kettys kammare.
Den unga flickan, blek som döden och darrande i alla lemmar, ville
hejda honom, men mylady, hvars öra var spändt, hade hört bullret och
öppnade dörren.
--- Kom, sade hon.
D'Artagnan kunde knapt tro, hvad han såg och hörde. Han trodde sig en
lekboll i ett af dessa fantastiska äfventyr, som man upplefver i
drömmen.
Han störtade likväl fram till mylady, vikande för samma
dragningskraft, som magneten öfvar på jernet. Dörren stängdes efter
dem.
Ketty störtade i sin tur fram till denna dörr.
Svartsjuka, raseri, sårad stolthet, korteligen alla de lidelser, som
kämpa om en förälskad qvinnas hjerta, eggade henne att yppa allt, men
hon vore ju förlorad, om hon bekände, att hon lånat sin hand åt ett
dylikt svek, och till råga på allt vore äfven d'Artagnan då förlorad
för henne. Denna sista tanke af kärlek manade henne äfven till detta
sista offer.
D'Artagnan å sin sida hade nått målet för all sin åtrå: det var icke
längre en medtäflare, som man i honom älskade, det var honom sjelf man
tycktes älska. En hemlig röst i det innersta af hans hjerta sade
honom väl, att han endast var ett hämdredskap, som man smekte i väntan
på, att det skulle gifva döden, men högmodet, egenkärleken, dårskapen
tystade denna röst, qväfde denna hviskning. För öfrigt trodde sig vår
gaskognare, med det sjelfförtroende, vi sett honom ega, kunna uthärda
en jemförelse med de Wardes, och han frågade sig, hvarför man ej kunde
älska honom för hans egen skull.
Mylady var icke längre för honom den qvinna med de olycksdigra
planerna, som ett ögonblick förskräckt honom; hon var nu en intagande
qvinna, som snart sjelf skulle röna samma böjelse hon ingaf honom.
Mylady, som icke hade samma skäl som d'Artagnan att glömma, ryckte
honom snart ur hans drömmar och återförde honom till verkligheten.
Hon frågade honom, huru vida de mått och steg, hvilka dagen derpå
borde leda till ett möte mellan honom och de Wardes, vore på förhand
noga bestämda.
Men d'Artagnan, hvars tankar tagit en helt annan flygt, glömde sig
obetänksamt och svarade artigt, att timmen var väl sen för att tala om
dueller på värja.
Denna köld för det enda intresse, som upptog mylady, förskräckte
henne, och hennes frågor vordo enständigare.
Då ville d'Artagnan, som aldrig tagit denna omöjliga duell på allvar,
vända bort samtalet, men förgäfves.
Mylady fasthöll honom inom de gränser, som hennes skarpblick och
jernvilja på förhand utstakat.
D'Artagnan trodde sig vara fyndig, då han rådde mylady att afstå från
sin hämdplan och tillgifva de Wardes.
Men vid första ord han yttrade spratt hon till och drog sig undan.
--- Skulle ni vara rädd, bäste d'Artagnan? sade hon med hvass och
spefull röst, som sällsamt återljöd i natten.
--- Det tänker ni ej, min älskade, svarade d'Artagnan; men besinna, om
den stackars grefve de Wardes vore mindre brottslig, än ni tror?
--- I alla fall, sade mylady allvarligt, har han bedragit mig, och i
samma stund har han också förtjent döden.
--- Då skall han också dö, efter ni fäller honom, sade d'Artagnan i så
fast ton, att mylady deri såg uttrycket af en hängifvenhet utan
gräns.
Genast makade hon sig intill honom.
Timmarna flögo på kärlekens vingar. När d'Artagnan beredde sig att
lemna mylady, påminde hon honom om hans hämdlöfte.
--- Ja, jag är beredd, sade d'Artagnan, men först vill jag vara säker
om en sak.
--- Om hvilken? sporde mylady.
--- Att ni älskar mig.
--- Kan ni längre tvifla derpå?
--- Nej, och jag tillhör eder också med kropp och själ.
--- Tack, min tappre älskling! Men liksom jag bevisat eder min
kärlek, skall ni också bevisa mig eder, icke sant?
--- Helt visst. Men om ni älskar mig, som ni säger, återtog
d'Artagnan, fruktar ni icke då för min skull?
--- Hvad kan jag väl frukta?
--- Att jag farligt såras, till och med dödas.
--- Omöjligt, sade mylady, ni är för god kämpe, för skarp klinga.
--- Ni skulle då icke föredraga en utväg, återtog d'Artagnan, som
kunde hämnas eder på samma gång den gjorde striden onödig?
Mylady betraktade under tystnad sin älskare; hennes klara ögon hade
ett sällsamt, olycksbådande uttryck.
--- Sannerligen, sade hon, tror jag ej, att ni nu åter tvekar!
--- Nej, jag tvekar ej; men ser ni, det gör mig verkligen ondt om den
stackars grefve de Wardes, sedan ni icke mer älskar honom; jag
tycker, att en man bör vara grymt straffad genom blotta förlusten
af eder kärlek och att han icke tarfvar annan näpst.
--- Hvem säger eder, att jag älskat honom? sporde mylady.
--- Åtminstone kan jag nu utan allt för mycken inbilskhet tro, att ni
älskar en annan, sade den unge mannen i öm ton, och jag upprepar,
att jag intresserar mig för grefven.
--- Ni? frågade mylady.
--- Ja, jag.
--- Och hvarför?
--- Emedan jag ensam vet....
--- Hvad?
--- Att han är långt ifrån att vara eller, rättare, hafva varit så
brottslig mot eder, som han synes.
--- Jag måtte säga! sade mylady med otålig min; förklara eder, ty jag
vet i sanning icke, hvad ni vill säga.
Hon betraktade d'Artagnan, som höll henne i sina armar, med allt mer
och mer lågande blickar.
--- Ja, jag är en man af heder, sade d'Artagnan, som föresatt sig att
göra ett slut, och sedan eder kärlek tillhör mig, sedan jag är
säker om att ega den, ty jag eger den ju, icke sant?
--- Hel och hållen, fortfar.
--- Nå väl, så känner jag mig liksom omskapad: en bekännelse tynger på
mig.
--- En bekännelse!
--- Om jag hade tviflat på eder kärlek, skulle jag icke aflagt den;
men ni älskar mig ju, min sköna herskarinna? Icke sant, ni älskar
mig?
--- Utan tvifvel.
--- Således, om jag, i ett öfvermått af kärlek, varit brottslig mot
eder, skall ni då förlåta mig?
--- Kanhända.
D'Artagnan försökte, under det ömmaste småleende han kunde antaga, att
närma sina läppar till myladys, men hon sköt honom undan.
--- Men den der bekännelsen, sade hon bleknande, hvad är det för
bekännelse?
--- Ni gaf de Wardes i torsdags ett möte här i detta samma rum, icke
så?
--- Jag? Nej, det är icke sant! sade mylady i så fast ton och med så
lugnt ansigte, att om d'Artagnan ej haft en så fullständig
visshet, skulle han tviflat.
--- Neka ej, min vackra engel, sade d'Artagnan leende, det tjenar till
ingenting.
--- Huru? Så tala då! Ni plågar mig till döds.
--- Åh, lugna eder, ni är icke brottslig mot mig, och jag har redan
förlåtit eder.
--- Vidare, vidare?
--- De Wardes har ingenting att skryta öfver.
--- Ingenting? Ni sade ju sjelf, att den der ringen...
--- Denna ring, min dyrkade, har jag. Torsdagens de Wardes och denna
dags d'Artagnan äro en och samma person.
Den oförsigtige väntade sig en bestörtning, blandad med blygsel, ett
litet oväder, som skulle upplösa sig i tårar, men han bedrog sig
grymt, och hans villa vardt icke lång.
Blek och fruktansvärd reste sig mylady, gaf d'Artagnan en våldsam stöt
för bröstet och ville rusa bort från honom.
D'Artagnan fasthöll henne vid hennes morgonrock af fint indiskt linne
för att bönfalla om förlåtelse, men med en tvär och kraftig vändning
sökte hon undkomma. Batisten slets sönder, blottande skuldrorna, och
på en af dessa sköna, runda, hvita skuldror igenkände d'Artagnan med
obeskriflig fasa liljan, detta outplånliga brännmärke, som bödelns
vanärande hand påtrycker.
--- Store Gud! utropade han, släppande sitt tag, och vardt stum,
orörlig, isad qvar på sin plats.
Men mylady slöt af d'Artagnans förfäran, att hon var röjd. Utan
tvifvel hade han sett allt; han visste nu hennes hemlighet, denna
förskräckliga hemlighet, om hvilken hela verlden var okunnig, utom
honom.
Hon vände sig om, icke mera som en ursinnig qvinna, utan som en sårad
panter.
--- Ha, eländige! sade hon, du har fegt förrådt mig, och till på köpet
eger du min hemlighet! Du måste dö!
Hon ilade bort till ett skrin af inlagdt arbete, som stod på hennes
toalett, öppnade det med feberskälfvande hand, framtog en liten dolk
med guldskaft och hvass, tunn klinga, och med ett språng var hon
d'Artagnan inpå lifvet.
Ehuru den unge mannen var modig, som man vet, fasade han dock för
detta förvridna ansigte, dessa rysligt vidgade pupiller, dessa bleka
kinder och dessa blodiga läppar; han ryggade ända till väggen, såsom
han skulle gjort för en orm, som krälat emot honom, och då hans
svettdrypande hand kom att vidröra värjan, som stod lutad mot väggen,
ryckte han den ur slidan.
Men utan att bekymra sig om värjan, sökte mylady att närma sig honom
för att stöta till, och hon hejdade sig först, när hon kände den
hvassa värjspetsen på sitt bröst.
Då sökte hon gripa denna värja med händerna, men d'Artagnan undvek
dessa grepp, och medan han lät värjspetsen spela än mot hennes ögon,
än mot hennes bröst, gled han undan och sökte för sitt återtåg uppnå
dörren till Kettys kammare.
Under tiden rusade mylady mot honom den ena gången efter den andra och
röt af raseri.
Som detta liknade en duell, lugnade sig d'Artagnan småningom.
--- Bra, sköna dam, bra! sade han; men för Guds skull stilla eder,
eller ritar jag en andra lilja på dessa sköna kinder!
--- Usling! Usling! vrålade mylady.
Men d'Artagnan, som allt jemt sökte nå dörren, försvarade sig blott.
Vid bullret af möbler, som hon kullslog för att komma åt honom och
bakom hvilka han sökte skydd, öppnade Ketty dörren. D'Artagnan, som
oupphörlig manövrerat för att närma sig denna dörr, var nu blott tre
steg derifrån. I ett språng störtade han ur myladys kammare in i
kammarjungfruns, och snabb som blixten, stängde han dörren, mot
hvilken han stödde sig med hela sin tyngd, under det Ketty sköt för
reglarna.
Då försökte mylady med krafter, vida öfverstigande en qvinnas, att
stöta in väggpelaren, som instängde henne i hennes kammare, men när
hon märkte, att det var omöjligt, angrep hon dörren med dolkstötar, af
hvilka några trängde igenom den.
--- Fort, fort, Ketty, sade d'Artagnan halfhögt, då reglarna voro
tillskjutna, släpp mig ut ur hotellet, eller om vi ge henne tid
till besinning, låter hon sina lakejer döda mig; men skynda, du
förstår, det gäller lif eller död!
Ketty förstod mer än väl. Hon kastade öfver honom en fruntimmerskappa
och satte en hufva på hans hufvud samt drog honom utför trappan i
mörkret. Det var hög tid. Mylady hade redan ringt och väckt hela
hotellet; portvakten drog på snöret i samma ögonblick mylady skrek
genom fönstret: öppna icke!
------------------------------------------------------------------------
Denna fil senast ändrad 12 Apr 2006