Ett hiskligt tjut avbröt nu d'Artagnans och fru Bonacieux' betraktelser. Det var hennes man, som nu märkt försvinnandet av sin penningpåse och skrek på tjuven.
 

Alexandre Dumas:
De tre musketörerne.
Historisk roman.

XVIII. Älskaren och mannen.

Aramis, Portos, Atos och d'Artagnan i filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna« (Sovjetunionen 1978)
Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).

 

XVIII. Älskaren och mannen.

--- Ack, min fru, sade d'Artagnan, i det han inträdde genom dörren,
    som den unga qvinnan öppnade för honom, tillåt mig säga eder, att
    ni har en odräglig man.

--- Ni har då hört vårt samtal? frågade fru Bonacieux lifligt, under
    det hon med oro betraktade d'Artagnan.

--- Helt och hållet.

--- Men, min Gud!  Huru kunde ni det?

--- Genom en metod, som jag känner och genom hvilken jag också hörde
    det ännu lifligare samtalet, ni hade med kardinalens sbirrer.

--- Nå, hvad kunde ni fatta af hvad vi sade?

--- Tusen saker: först och främst, att eder man är ett kräk, en
    enfaldig stackare, lyckligtvis; vidare, att ni befunne eder i stor
    förlägenhet, hvaröfver jag vardt mycket glad, efter som detta
    sätter mig i tillfälle att visa eder en tjenst, och Gud vet, att
    jag är beredd att kasta mig i elden för eder; slutligen, att
    drottningen behöfver en oförskräckt, klok och hängifven man att
    för hennes räkning företaga en resa till London.  Jag har
    åtminstone två af de tre nödiga egenskaperna, och jag står strax
    till tjenst.

Fru Bonacieux svarade icke, men hennes hjerta slog af fröjd, och ett
hemligt hopp lyste ur hennes öga.

--- Och hvad säkerhet kan ni gifva mig, frågade hon, om jag samtycker
    att anförtro eder detta uppdrag?

--- Min kärlek till eder.  Låt höra, befall!  Hvad skall jag göra?

--- Min Gud, min Gud! mumlade den unga frun sakta; bör jag förtro eder
    en dylik hemlighet?  Ni är ju nästan ett barn!

--- Aha!  Jag finner, att ni vill ha någon, som ansvarar för mig.

--- Jag tillstår, att det skulle mycket lugna mig.

--- Känner ni Atos?

--- Nej.

--- Portos?

--- Nej.

--- Aramis?

--- Nej.  Hvilka äro dessa herrar?

--- Kungens musketörer.  Känner ni herr de Tréville, deras kapten?

--- Ja, honom ja, honom känner jag, icke personligen, men derför att
    jag mer än en gång hört honom omtalas för drottningen som en
    tapper och rättskaffens adelsman.

--- Ni fruktar icke, att han förråder eder åt kardinalen, icke så?

--- O nej, visst icke!

--- Nå väl, yppa för honom eder hemlighet och fråga honom, om ni icke,
    huru vigtig, huru dyrbar, huru vådlig den än må vara, kan förtro
    den åt mig.

--- Men denna hemlighet tillhör icke mig, och jag kan således icke
    yppa den.

--- Ni kunde likväl förtro den åt herr Bonacieux, sade d'Artagnan
    förtretad.

--- Liksom man förtror ett bref åt ett ihåligt träd, åt en dufvovinge,
    åt en hunds halsband.

--- Och emellertid finner ni väl, att jag älskar eder?

--- Ni säger så.

--- Jag är en pålitlig man.

--- Det tror jag.

--- Jag är modig.

--- Åh, derom är jag förvissad.

--- Nå, sätt mig då på prof.

Fru Bonacieux betraktade den unge mannen, återhållen af en sista
tvekan.  men det låg en sådan glöd i hans ögon, något så öfvertygande
i hans röst, att hon kände sig liksom drifven att förtro sig åt
honom.  För öfrigt befann hon sig i ett af dessa lägen, då man måste
våga allt för att vinna allt.  Drottningen kunde lika lätt
blottställas genom för stor försigtighet som genom för stort
förtroende.  Vi måste dessutom tillstå, att den ofrivilliga känsla,
hon erfor för den unge beskyddaren, bestämde henne att yttra sig.

--- Hör på, sade hon, jag ger vika för edra skäl, jag litar på edra
    försäkringar.  Men jag svär vid Gud, som hör oss, att om ni
    förråder mig och om än mina fiender förlåta mig, så skall jag döda
    mig, anklagande eder för min död.

--- Och jag, jag svär vid Gud, min fru, sade d'Artagnan, att, om man
    griper mig under fullgörandet af de order ni gifver mig, jag
    hellre skall dö än säga eller göra något, som kunde blottställa
    någon.

Då förtrodde den unga qvinnan honom den förskräckliga hemlighet,
hvaraf slumpen redan för honom afslöjat en del, då han befann sig midt
för La Samaritaine.

Det vardt deras inbördes kärleksförklaring.

D'Artagnan strålade af glädje och stolthet.  Denna hemlighet, som han
nu besatt, denna qvinna, som han älskade, förtroendet och kärleken
gjorde honom till en jätte.

--- Jag reser, sade han, jag reser ögonblickligt.

--- Huru!  Ni reser! utropade fru Bonacieux; och eder kår, eder
    kapten?

--- Vid min själ, ni kom mig att glömma allt detta, älskade Constance!
    Ja, ni har rätt, jag måste hafva permission.

--- Ännu ett hinder! hviskade fru Bonacieux med smärta.

--- Åh, det der, utropade d'Artagnan efter ett ögonblicks
    öfverläggning, skall jag nog öfvervinna, var lugn.

--- På hvad sätt då?

--- Jag går denna afton till herr de Tréville, som jag skall bedja
    utverka denna gunst åt mig af sin svåger, herr Desessarts.

--- Nu, en annan sak.

--- Hvad då? frågade d'Artagnan, då han såg, att fru Bonacieux tvekade
    att fortsätta.

--- Ni har kanske inga pengar?

--- »Kanske« är öfverflödigt, sade d'Artagnan leende.

--- Nå väl, svarade fru Bonacieux, i det hon öppnade ett skåp och
    framtog den penningpåse, som en half timme förut hennes man hade
    smekt så kärleksfullt, tag den här penningpåsen.

--- Kardinalens! ropade, utbristande i skratt, d'Artagnan, hvilken,
    såsom läsaren påminner sig, hade, tack vare hans borttagna
    golfstenar, hört hela samtalet mellan krämaren och hans hustru.

--- Kardinalens, svarade fru Bonacieux; ni finner, att den har en
    ganska vördnadsbjudande skepnad.

--- Vid Gud, utropade d'Artagnan, det skall varda en dubbelt nöjsam
    sak att rädda drottningen med hans eminens' penningar!

--- Ni är en artig och intagande ung man, sade fru Bonacieux.  Tro
    mig, att hennes majestät icke skall visa sig otacksam.

--- Ah, jag är redan rikligen belönad! utropade d'Artagnan.  Jag
    älskar eder, ni tillåter mig att säga eder det; detta är ju redan
    en större lycka, än jag vågade hoppas?

--- Tyst! sade fru Bonacieux, i det hon spratt till.

--- Hvad är det?

--- Man talar på gatan.

--- Hvems röst är det?

--- Min mans.  Ja, jag kände igen den!

D'Artagnan skyndade bort till dörren och sköt för regeln.

--- Han skall ej slippa in, förrän jag kommit bort, sade han; när jag
    gått, skall ni öppna för honom.

--- Men jag hade också bort vara borta; om jag är här, huru skall jag
    förklara penningarnas försvinnande?

--- Ni har rätt, ni måste bort.

--- Bort, men huru?  Han skall få se oss, om vi gå bort.

--- Då måste ni stiga upp till mig.

--- Ah! utropade fru Bonacieux, ni säger detta i en ton, som
    förskräcker mig.

Fru Bonacieux uttalade dessa ord med en tår i ögonen.  D'Artagnan såg
denna tår, och förvirrad och rörd, föll han till hennes fötter.

--- Hos mig, sade han, är ni lika säker som i ett tempel; jag ger eder
    mitt adelsmannaord derpå.

--- Låt oss gå då, sade hon; jag förlitar mig på eder, min vän.

D'Artagnan drog försigtigt från regeln, och lätta som skuggor, smögo
de sig båda genom den inre dörren ut i gången, stego utan buller
uppför trappan och gingo in i d'Artagnans rum.

Då hon väl var hos honom, bommade för mera säkerhets skull d'Artagnan
till dörren; de närmade sig sedan båda fönstret, och genom en springa
i fönsterluckan sågo de nu herr Bonacieux, som språkade med en man i
kappa.

Vid åsynen af denne man spratt d'Artagnan till, och dragande sin värja
till hälften, rusade han bort till dörren.

Det var mannen från Meung.

--- Hvad tänker ni göra? utropade fru Bonacieux; ni gör oss olyckliga.

--- Men jag har svurit att döda denne man! sade d'Artagnan.

--- Edert lif är egnadt åt en annan och tillhör eder icke nu.  I
    drottningens namn förbjuder jag eder att störta eder i någon fara,
    främmande för resan.

--- Och i edert eget namn befallen i ingenting?

--- I mitt namn, sade fru Bonacieux med liflig rörelse, i mitt eget
    namn ber jag eder derom.  Men hör, det tyckes mig, som om de
    talade om mig.

D'Artagnan närmade sig fönstret och lade örat till.

Herr Bonacieux hade öppnat sin dörr, och när han såg, att rummet var
tomt, återvände han till mannen i kappan, hvilken han ett ögonblick
lemnat ensam.

--- Hon är borta, sade han, hon har vändt tillbaka till Louvre.

--- Är ni säker på, svarade främlingen, att hon icke anat, i hvilka
    utsigter ni gick ut?

--- Ja, sade Bonacieux med sjelfbelåtenhet, hon är en mycket lättrogen
    qvinna.

--- Är drabantkadetten hemma hos sig?

--- Det tror jag icke; som ni ser, är hans fönsterlucka tillstängd,
    och man ser icke något ljus genom springorna.

--- Lika godt, man måste dock förvissa sig derom.

--- På hvad sätt då?

--- Genom att klappa på hans dörr.  Skynda.

--- Jag skall fråga hans betjent.

Bonacieux gick in till sig, tog vägen genom samma dörr, som nyss
lemnat utgång för de båda flyende, steg upp i d'Artagnans förstuga och
bultade på.

Ingen svarade.  Portos hade, för att kunna visa större stat, samma
afton lånat Planchet.  Och hvad d'Artagnan beträffar, bekymrade denne
sig icke om att gifva något tecken till sin dervaro.

I samma ögonblick Bonacieux finger hördes klappa på dörren, kände
också de båda unga sina hjertan klappa.

--- Det är ingen hemma hos honom, sade Bonacieux.

--- Godt!  Låt oss i alla fall gå in till eder; vi skola der vara i
    större säkerhet än på eder dörrtröskel.

--- Ack, min Gud! hviskade fru Bonacieux, nu få vi ingenting mera
    höra.

--- Tvärt om, sade d'Artagnan, vi skola nu höra så mycket bättre.

D'Artagnan lyfte bort de tre eller fyra golfstenarna, hvarigenom hans
kammare blef ett dionysiosöra, bredde ut en matta på golfvet, lade sig
ned på knä och vinkade åt fru Bonacieux att äfven luta sig ned mot
öppningen, liksom han.

--- Är ni säker på, att ingen är hemma hos honom? frågade den okände.

--- Jag svarar derför, sade Bonacieux.

--- Och ni tror, att eder hustru....?

--- Gått tillbaka till Louvre.

--- Utan att tala med någon annan än eder?

--- Derom är jag förvissad.

--- Det är en ganska vigtig omständighet, förstår ni.

--- Alltså hade underrättelsen, som jag lemnade eder, något värde?

--- Ganska stort, min käre Bonacieux, jag döljer icke detta för eder.

--- Kardinalen skall alltså varda nöjd med mig?

--- Jag tviflar ej derpå.

--- Den store kardinalen!

--- Ni är förvissad, att eder hustru, i sitt samtal med eder, ej nämde
    några personers namn?

--- Det tror jag icke.

--- Hon nämde hvarken fru de Chevreuse eller hertigen af Buckingham
    eller fru de Vernet?

--- Nej, hon sade blott, att hon ville skicka mig till London för att
    befordra en hög persons planer.

--- Den förrädaren! mumlade fru Bonacieux.

--- Tyst! sade d'Artagnan, i det han fattade hennes ena hand, som hon
    lemnade honom utan att tänka derpå.

--- Lika godt, fortfor mannen i kappan, ni var ändå enfaldig, som icke
    låtsade mottaga uppdraget, ni skulle då haft brefvet i edra
    händer; staten, som man hotar, hade då varit räddad, och ni....

--- Och jag....?

--- Nå väl!  Eder skulle kardinalen hafva gifvit ett adelsdiplom.

--- Har han sagt eder det?

--- Ja, jag vet, att han ville bereda eder denna öfverraskning.

--- Var lugn, återtog Bonacieux; min hustru afgudar mig och ännu är
    det tid.

--- Det nötet! mumlade fru Bonacieux.

--- Tyst! sade d'Artagnan och tryckte ännu hårdare hennes hand.

--- Huru, är det ännu tid? återtog mannen i kappan.

--- Jag vänder åter till Louvre, jag frågar efter fru Bonacieux och
    säger henne, att jag betänkt mig; jag återupptager affären, jag
    får brefvet och jag skyndar till kardinalen.

--- Nå väl!  Gå då strax; jag skall snart komma tillbaka för att få
    höra resultatet af eder åtgärd.

Den okände gick ut.

--- Den nedrige! sade fru Bonacieux, gifvande sin man detta epitet.

--- Tyst! upprepade d'Artagnan, i det han ännu hårdare tryckte hennes
    hand.

Ett hiskligt tjut afbröt nu d'Artagnans och fru Bonacieux'
betraktelser.  Det var hennes man, som nu märkt försvinnandet af sin
penningpåse och skrek på tjufven.

--- Ack, min Gud! ropade fru Bonacieux; han sätter hela qvarteret i
    uppståndelse.

Bonacieux skrek en god stund, men som dylika skrik, derför att de så
ofta upprepades, ej lockade någon till Fossoyeursgatan, och dessutom
krämarens hus sedan någon tid tillbaka varit temligen illa beryktadt
samt då ingen syntes infinna sig, gick Bonacieux ut, i det han der
fortsatte sitt skrikande, och man hörde hans röst, som förlorade sig i
riktningen åt Bacgatan.

--- Och nu, då han är borta, är ordningen hos eder att aflägsna eder,
    sade fru Bonacieux; mod, men framför allt försigtighet, och
    besinna, att ni tillhör drottningen.

--- Henne och eder! utropade d'Artagnan.  Var lugn, sköna Constance,
    jag skall återvända, fullt värdig hennes erkänsla, men skall jag
    ock återvända värdig eder kärlek?

Den unga frun svarade endast med den lifliga rodnad, som färgade
hennes kinder.  Några ögonblick senare gick d'Artagnan i sin tur,
också han insvept i en stor kappa, hvarunder han bar en lång värja.

Fru Bonacieux följde honom med ögonen, med denna dröjande blick af
kärlek, hvarmed qvinnan beledsagar den man, som hon känner sig älska;
men då han försvunnit vid gathörnet, föll hon på knä och hopknäpte
sina händer:

--- O, min Gud, utropade hon, beskydda drottningen, beskydda mig!

------------------------------------------------------------------------

Denna fil senast ändrad 7 Apr  2006  

Innehåll: