Monsieur, som visste, att han en eller annan dag måste avstå befälet antingen åt hertigen av Angoulème, Bassompierre eller Schomberg, vilka alla tävlade därom, gjorde under tiden ganska litet; han förspillde sina dagar med rekognosceringar och vågade ej något större företag för att fördriva engelsmännen från ön Ré, varifrån de allt jämt belägrade citadellet Saint-Martin och skansen La Prée, då fransmännen däremot å sin sida belägrade La Rochelle.
 

Alexandre Dumas:
De tre musketörerne.
Historisk roman.

XLII. Anjouvinet.

Aramis, Portos, Atos och d'Artagnan i filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna« (Sovjetunionen 1978)
Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).

 

XLII. Anjouvinet.

Efter de nästan tröstlösa underrättelserna om konungen började ryktet
om hans förbättring att sprida sig i lägret, och som han ifrigt
längtade efter att personligen komma till belägringen, sade man, att
så snart han kunde stiga till häst, skulle han genast begifva sig på
väg.

Monsieur, som visste, att han en eller annan dag måste afstå befälet
antingen åt hertigen af Angoulème, Bassompierre eller Schomberg,
hvilka alla täflade derom, gjorde under tiden ganska litet; han
förspilde sina dagar med rekognoseringar och vågade ej något större
företag för att fördrifva engelsmännen från ön Ré, hvarifrån de allt
jemt belägrade citadellet Saint-Martin och skansen La Prée, då
fransmännen deremot å sin sida belägrade La Rochelle.

D'Artagnan hade, såsom vi nämt, återvunnit sitt lugn, hvilket alltid
inträffar efter en öfverstånden fara, som tyckes hafva försvunnit.  Nu
oroade honom blott en sak, nämligen att han ej fick någon
underrättelse från sina vänner.

Men en morgon förklarades allt för honom genom följande från Villeroi
daterade bref:

   »Herr d'Artagnan!

   Herrar Atos, Portos och Aramis hafva, efter ett gladt lag hos mig,
   då de voro mycket upprymda, gjort ett så förfärligt oväsen, att
   slottsfogden, en mycket sträng man, låtit för några dagar arrestera
   dem.  Men jag vill likväl fullgöra den befallning de gifvit mig,
   att skicka eder tolf buteljer af mitt anjouvin, hvarpå de sätta
   högt värde; de önska, att ni dricker deras skål i deras favoritvin.

   Jag har nu fullgjort uppdraget, min herre, och är med mycken
   vördnad eder ödmjukaste och hörsammaste tjenare.

                                                    Godeau,
                                      herrar musketörers värdshusvärd.«

--- Godt! utropade d'Artagnan.  De tänka på mig under sina nöjen,
    liksom jag tänkte på dem under mina ledsamma stunder.  Jag skall
    visst dricka deras skål, och det af allt mitt hjerta, men icke
    ensam.

D'Artagnan sprang till två drabanter, för hvilka han fattat mera
vänskap än för de andra, för att bjuda dem att med honom smaka på det
förträffliga anjouvinet, som nyss kommit från Villeroi.

Den ene af de båda drabanterne var bortbjuden för aftonen och den
andre följande dagen; gillet vardt derför utsatt till andra dagen
derefter.

D'Artagnan skickade vid hemkomsten sina tolf buteljer vin till
drabanternes värdshus med begäran, att man skulle sorgfälligt förvara
dem; och på festdagen, enär måltiden var utsatt till klockan tolf,
skickade d'Artagnan redan klockan nio Planchet för att ställa allt i
ordning.

Planchet, helt stolt öfver att vara upphöjd till värdighet af
hofmästare, tänkte uppbjuda allt för att hedra sig.  I denna afsigt
tog han till biträde en betjent hos en af sin herres gäster, vid namn
Fourreau, och den föregifne soldaten, som velat döda d'Artagnan och
som, då han ej tillhörde någon kår, hade inträdt i d'Artagnans eller
rättare Planchets tjenst, sedan d'Artagnan räddat hans lif.

Då timmen för måltiden var inne, infunno sig de båda gästerne, intogo
sina platser, och rätterna uppradades på bordet.  Planchet passade upp
med serveten på armen, Fourreau korkade upp buteljerna och Brisemont,
det var konvalescentens namn, hälde på karafiner vinet, som tycktes
hafva grumlats af skakningen under transporten.  Som den första
buteljen var grumlig på bottnen, hälde Brisemont dräggen i ett glas,
och d'Artagnan tillät honom att tömma det, ty den arme syndaren hade
ännu föga krafter.

När gästerne förtärt soppan, skulle de föra det första glaset till
sina läppar, då kanonerna plötsligt dundrade från skansarna Louis och
Neuf.  I ögonblicket störtade drabanterne, som trodde, att det gälde
något oväntadt anfall antingen från de belägrades eller från
engelsmännens sida, till sina värjor; d'Artagnan, icke mindre rask än
de, gjorde sammaledes, och alla tre skyndade ut för att intaga sina
poster.

Men knapt utkomna ur rummet, upplystes de om orsaken till
kanonskotten.  Ropen: lefve konungen! lefve kardinalen! återskallade
från alla håll, och trumhvirflar hördes i alla riktningar.

Kungen hade, otålig, som man sade honom vara, färdats förbi tvenne
rastställen och anlände nu med sina liftrupper och en förstärkning af
tio tusen man.  Hans musketörer företrädde och åtföljde honom.
D'Artagnan, stående i häck med sitt kompani, helsade med en
uttrycksfull åtbörd sina vänner, som följde honom med ögonen, och herr
de Tréville, som genast igenkände honom.

Då mottagningsceremonien var förbi, lågo de fyra vännerne snart i
hvarandras armar.

--- För tusan! utropade d'Artagnan, I kunden icke komma lägligare;
    steken har ännu icke hunnit kallna.  Icke sant, mina herrar?
    tillade den unge mannen, i det han vände sig till de två
    drabanterne, hvilka han förestälde för sina vänner.

--- Aha!  Det ser ut, som här vore kalas på färde? sade Portos.

--- Jag hoppas, sade Aramis, att det icke fins fruntimmer vid din
    fest.

--- Fins det drickbart vin i det här nästet? frågade Atos.

--- Men för tusan, jag ha ju edert eget vin, käre vän! svarade
    d'Artagnan.

--- Vårt vin? sade Atos förvånad.

--- Ja, det, som I skickat mig.

--- Ha vi skickat dig vin?

--- Men det vet du väl, det der anjouvinet....

--- Ja, jag vet nog, hvad slags vin du menar.

--- Det vinet, som du tycker mest om....

--- Utan tvifvel, då jag icke har champanj eller chambertin.

--- Nå väl, i brist på champanj och chambertin fån I åtnöja eder med
    det der.

--- Man har således skaffat vin från Anjou, vinkännare, som man är?
    sade Portos.

--- Åh nej, det är ju det vinet, som man skickat mig å edra vägnar.

--- Å våra vägnar? sade musketörerne.

--- Är det du, Aramis, som skickat vinet? frågade Atos.

--- Nej; än du Portos?

--- Nej; än du Atos?

--- Nej.

--- Om det icke ären I, sade d'Artagnan, så är det åtminstone er
    värdshusvärd.

--- Vår värdshusvärd?

--- Ja visst, eder värd Godeau, musketörernes värdshusvärd.

--- Min själ, det må komma hvar som helst ifrån, sade Portos, så låt
    oss smaka på det, och är det godt, så låt oss dricka.

--- Nej, inföll Atos, låt oss ej dricka det vin, hvars källa är
    obekant.

--- Du har rätt, Atos, sade d'Artagnan.  Ingen af eder hade uppdragit
    värden Godeau att skicka mig vin?

--- Nej, och ändå har han skickat dig det på våra vägnar?

--- Se här hans bref, sade d'Artagnan, i det han räckte det åt sina
    kamrater.

--- Det är icke hans stil, sade Atos, jag känner den.  Det var jag,
    som, innan vi bröto upp, gjorde upp vår gemensamma räkning.

--- Ett falskt bref, sade Portos; vi ha icke varit arresterade.

--- D'Artagnan, sade Aramis i förebrående ton, huru kunde du tro, att
    vi gjort oväsen?

D'Artagnan bleknade, och en konvulsivisk darrning skakade alla hans
lemmar.

--- Du förskräcker mig, sade Atos, hvad har då händt?

--- Skyndom, skyndom, mina vänner! utropade d'Artagnan; en förfärlig
    misstanke genomfar min själ; skulle det åter vara en hämd af
    denna qvinna?

Nu bleknade Atos i sin ordning.

D'Artagnan störtade till värdshuset; de tre musketörerne och de två
drabanterne följde honom.

Det första föremål, som träffade d'Artagnans blickar, då han inträdde
i matsalen, var Brisemont, utsträckt på golfvet och vridande sig i
förfärliga konvulsioner.

Planchet och Fourreau, bleka som lik, försökte att bistå honom; men
det syntes tydligt, att allt bistånd var fruktlöst; den olyckliges
anletsdrag voro redan förvridna af dödskampen.

--- Ah, utropade han, i det han varsnade d'Artagnan, det är
    afskyvärdt!  Ni låtsar vilja benåda mig, och i stället förgifver
    ni mig!

--- Jag, utropade d'Artagnan, jag, olycklige!  Hvad säger du?

--- Jag säger, att det var ni, som gaf mig detta vin, jag säger, att
    det var ni, som bad mig dricka det, jag säger, att ni har velat
    hämnas på mig och att detta är afskyvärdt!

--- Tro icke det, Brisemont, sade d'Artagnan, tro icke det; jag
    bedyrar....

--- Ah, det fins en Gud, och han skall straffa eder!  Min Gud, måtte
    han en dag få lida, hvad jag nu lider!

--- Vid evangelium, utropade d'Artagnan, i det han störtade fram till
    den döende, jag svär, att jag icke visste, att detta vin var
    förgiftadt, och att jag ämnade dricka deraf liksom du!

--- Jag tror eder icke, sade soldaten och uppgaf andan under
    fördubblade marter.

--- Förfärligt, förfärligt! mumlade Atos, under det Portos slog sönder
    buteljerna och Aramis gaf en något sen befallning att hemta en
    biktfader.

--- O, mina vänner! sade d'Artagnan, I hafven ännu en gång räddat mitt
    lif, och icke blott mitt, utan äfven dessa herrars.  Mina herrar,
    fortfor han, vändande sig till drabanterne, jag anhåller, att I
    förtigen denna händelse; höga personer kunde möjligtvis vara
    delaktiga i hvad I hafven sett, och följden af allt det här skulle
    återfalla på oss.

--- Ack, herre, stammade Planchet mera död än lefvande, ack, herre,
    hvad jag slapp lyckligt undan!

--- Hvad, slyngel, utropade d'Artagnan, du ämnade då dricka af mitt
    vin?

--- Kungens skål, herre, ett enda litet glas, om Fourreau icke sagt,
    att man ropade mig.

--- Ack, sade Fourreau, hvars tänder skallrade af fasa, jag ville få
    honom bort för att dricka ensam!

--- Mina herrar, sade d'Artagnan, i det han vände sig till
    drabanterne, I finnen väl, att vår måltid skulle varda allt för
    dyster efter hvad som förefallit; mottagen derför min ursäkt och
    låt oss uppskjuta till en annan dag.

De båda drabanterne mottogo förbindligt d'Artagnans ursäkt, och som de
märkte, att de fyra vännerne önskade vara allena, aflägsnade de sig.

När den unge drabanten och de tre musketörerne voro utan vitnen,
betraktade de hvarandra med en min, som visade, att hvar och en
fattade det allvarliga i deras belägenhet.

--- Låt oss strax, sade Atos, lemna detta rum; en död, som dött en
    våldsam död, är ett dåligt sällskap.

--- Planchet, sade d'Artagnan, jag anförtror åt dig den arme syndarens
    lik; må han begrafvas i vigd jord.  Det är sant, att han begått
    ett brott, men han hade också ångrat sig.

De fyra vännerne gingo nu ut ur rummet, i det de åt Planchet och
Fourreau öfverlemnade omsorgen om Brisemonts begrafning.

Värden gaf dem ett annat rum, i hvilket man serverade dem kokta ägg
och vatten, som Atos sjelf gick att hemta ur källan.  Med några få ord
underrättades Portos och Aramis om förhållandet.

--- Nå väl, sade d'Artagnan till Atos, du ser det, käre vän, det är
    ett krig på lif och död.

Atos skakade på hufvudet.

--- Ja, ja, sade han, jag ser det nog; men tror du, att det är hon?

--- Jag är säker derpå.

--- Emellertid tillstår jag, att jag ännu tviflar.

--- Men brännmärket på axeln?

--- Det är en engelska, som begått något missdåd i Frankrike och som
    derför är brännmärkt.

--- Atos, det är din hustru, säger jag dig, upprepade d'Artagnan;
    mins du då icke, huru de båda beskrifningarna på utseendet
    öfverensstämma?

--- Jag hade likväl trott, att den andra var död; jag hängde henne
    med sådan omsorg.

Det var nu d'Artagnan, som skakade på hufvudet.

--- Men hvad är då att göra? sade den unge mannen.

--- Visst är, att man ej kan uthärda så här med ett svärd, ständigt
    upphängdt öfver sitt hufvud, sade Atos; man måste rycka sig ur en
    sådan belägenhet.

--- Men huru?

--- Hör på, sök att åter träffa henne och att få en förklaring af
    henne; säg henne: Krig eller fred!  Jag ger eder mitt adliga ord
    på att aldrig förråda, aldrig skada eder; å eder sida svär ni mig
    högtidligt att vara neutral i afseende på mig; i annat fall vänder
    jag mig till bödeln; jag uppretar hela hofvet mot eder, angifver
    eder såsom brännmärkt, låter lagföra eder, och om man frikänner
    eder, välan, då dödar jag eder, så sant jag är adelsman, på någon
    afsides plats, liksom jag skulle döda en galen hund!

--- Jag har ingenting mot detta, sade d'Artagnan, men huru skall jag
    träffa henne?

--- Tiden, bäste vän, tiden bereder nog tillfälle, och tillfället är
    menniskans qvitt eller dubbelt; ju mera man satt ut, desto mera
    vinner man, bara man ger sig ro att vänta.

--- Ja, men att vänta, omgifven af lönmördare och giftblandare...

--- Bah! sade Atos, Gud har hittills beskyddat oss, han skall nog
    äfven hädanefter beskydda oss.

--- Ja oss; vi äro för öfrigt män, och det tillhör oss i alla fall att
    våga våra lif; men hon! tillade han halfhögt.

--- Hvilken hon? frågade Atos.

--- Constance.

--- Fru Bonacieux?  Ah, det är sant! sade Atos; min stackars vän, jag
    glömde, att du är kär.

--- Nå väl, sade Aramis, men såg du icke just af det der brefvet, du
    fann hos den uslingen, som nu är död, att hon är i ett kloster?
    Man mår mycket väl i kloster, och så snart La Rochelles belägring
    är förbi, så lofvar jag att för min del...

--- Godt, sade Atos, godt!  Ja, min käre Aramis, vi veta nog, att din
    håg står till klosterlifvet.

--- Jag är endast musketör tills vidare, sade Aramis ödmjukt.

--- Det tycks vara länge sedan han haft någon underrättelse från sin
    älskarinna, sade Atos sakta; men det är icke värdt att fästa sig
    dervid, vi känna till det der.

--- Hör på, sade Portos, jag tycker, att här ges ett ganska enkelt
    medel.

--- Hvilket då? frågade d'Artagnan.

--- Hon är i ett kloster, säger du? återtog Portos.

--- Ja.

--- Välan!  Så snart belägringen är slut, taga vi henne ur detta
    kloster.

--- Men vi måste veta, i hvilket kloster hon befinner sig.

--- Det är sant, medgaf Portos.

--- Det faller mig något in, sade Atos; påstår du icke, käre
    d'Artagnan, att det är drottningen, som valt detta kloster åt
    henne?

--- Jo, det tror jag åtminstone.

--- Nå väl, Portos skall hjelpa oss i den saken.

--- Och på hvad sätt, om jag får fråga?

--- Genom din markisinna, din hertiginna, din prinsessa; hon måste
    förmå mycket, hon.

--- Tyst, sade Portos, i det han lade fingret på sin mun, jag tror,
    att hon tillhör kardinalens parti, och hon bör ingenting få veta.

--- Då, sade Aramis, åtar jag mig att skaffa underrättelse derom.

--- Du, Aramis! utropade de tre vännerne.  Och på hvad sätt då?

--- Genom drottningens hofpredikant, med hvilken jag står i nära
    förbindelse, sade Aramis rodnande.

Efter denna försäkran åtskildes de fyra vännerne, som slutat sin
tarfliga måltid, med löfte att träffas ännu en gång samma afton.
D'Artagnan återvände till Minimes, och de tre musketörerne till
konungens högqvarter, der de skulle ställa i ordning sina rum.

------------------------------------------------------------------------

Denna fil senast ändrad 25 Apr  2006  

Innehåll: