Den till musketör förklädde hertigen av Buckingham
tillsammans med fru Bonacieux och d'Artagnan.
Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).
Vi hava förut sagt, att unga kavaljerer utan att rodna mottogo gåvor av sin konung; tilläggom, att de på denna tid av slapp moral ej visade större försynthet i fråga om sina älskarinnor, och att dessa nästan alltid lämnade dem dyrbara och varaktiga minnen, som om de velat med gedigenheten av sina skänker gottgöra bräckligheten av sina känslor.
Den till musketör förklädde hertigen av Buckingham
tillsammans med fru Bonacieux och d'Artagnan.
Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).
XI. Intrigen invecklas.
Efter sitt besök hos herr de Tréville tog d'Artagnan tankfull en lång
omväg för att komma hem.
På hvad tänkte d'Artagnan, när han sålunda afvek från sin väg,
betraktande himmelns stjernor och ömsom suckande, ömsom småleende?
Han tänkte på fru Bonacieux. För en musketörlärling var den unga
qvinnan nästan det drömda idealet för hans kärlek. Vacker,
hemlighetsfull, invigd i nästan alla hofvets mysterier, hvilka kastade
ett sken af täckt allvar på hennes retande drag, var hon tillika
misstänkt för att icke vara känslolös, något, som eger en
oemotståndlig lockelse för noviser i kärlek. Dessutom hade d'Artagnan
befriat henne ur händerna på de skurkar, som ville visitera och
misshandla henne, och denna vigtiga tjenst hade alstrat denna känsla af
tacksamhet, som så lätt antager en ömmare karakter.
D'Artagnan såg sig redan --- så fort flyga drömmarna på fantasiens
vingar --- mottaga en den unga qvinnans budbärare, som lemnade honom
en biljett om ett möte, en guldkedja eller en diamant. Vi hafva förut
sagt, att unga kavaljerer utan att rodna mottogo gåfvor af sin konung;
tilläggom, att de på denna tid af slapp moral ej visade större
försynthet i fråga om sina älskarinnor, och att dessa nästan alltid
lemnade dem dyrbara och varaktiga minnen, som om de velat med
gedigenheten af sina skänker godtgöra bräckligheten af sina känslor.
Utan blygsel bröt man sig den tiden med qvinnans hjelp en väg genom
verlden. De, som endast voro sköna, gåfvo sin skönhet, och deraf
kommer utan tvifvel ordspråket, att den skönaste flicka i verlden ej
kan gifva mer, än hvad hon eger. De, som voro rika, gåfvo dessutom en
del af sina penningar, och man skulle kunna uppräkna en hel hop
hjeltar från denna galanta tid, hvilka icke skulle vunnit först sina
sporrar och sedan sina fältslag utan den mer eller mindre späckade
börs, som deras älskarinna fäst vid deras sadelbom.
D'Artagnan egde ingenting, och hans landtliga blyghet, denna lätta
fernissa, en dags blomlif, fjunet på persikan, hade flyktat för vinden
af de föga renläriga råd, de tre musketörerne gåfvo sin vän. Enligt
tidens sällsamma åsigt betraktade sig d'Artagnan i Paris som i fält,
och detta icke mer och icke mindre än i Flandern: der spanioren, här
qvinnan. På båda hållen fans en fiende att bekämpa, brandskatter att
utkräfva.
Men vi tillägga, att för ögonblicket drefs d'Artagnan af en känsla,
mer ädel och mer oegennyttig. Krämaren hade sagt sig vara rik; den
unge mannen kunde ana, att hos ett sådant dumhufvud som herr Bonacieux
måste det vara hustrun, som handhade nyckeln till till kassan. Men
allt detta hade icke inverkat på den känsla, som fru Bonacieux' åsyn
väckte, och egennyttan hade blifvit nästan främmande för den gryende
kärlek, som deraf föddes. Vi säga nästan, ty tanken, att en ung
qvinna, vacker, täck, qvick, på samma gång är rik, försvagar icke,
utan tvärt om stärker denna kärlek.
Välståndet skapar en mängd aristokratiska behof och nycker, hvilka väl
anstå skönheten. En fin hvit strumpa, en sidenklädning, en
spetskrage, en vacker sko på foten, ett smakfullt band på hufvudet
göra ej en ful qvinna vacker, men göra en vacker qvinna skön, för att
ej tala om händerna, som ej minst vinna härvid; händerna, i synnerhet
hos qvinnan, behöfva syslolöshet för att förblifva sköna.
Såsom läsaren dessutom väl vet, enär vi icke fördolt vår hjeltes
ekonomiska ställning, var d'Artagnan icke millionär; han hoppades väl
att en dag varda det, men den tid, som han sjelf utsatte för denna
lyckliga förändring, var temligen aflägsen. Till dess, hvilken plåga
att se den qvinna man älskar åtrå dessa tusen småsaker, i hvilka
qvinnan finner sin sällhet, och icke kunna gifva henne dessa tusen
småsaker! Om qvinnan är rik, men icke älskaren, bereder hon
åtminstone sig sjelf, hvad han icke förmår bereda henne, och ehuru i
regeln det är med sin mans penningar, hon skaffar sig denna njutning,
är det sällsynt, att det är han, som skördar tacken.
D'Artagnan, beredd att vara den ömmaste älskare, var tills vidare den
hängifnaste vän. Midt under sina ömma planer på krämarens hustru
glömde han icke sina kamrater. Den vackra fru Bonacieux var en qvinna
att visa på slätten vid St. Denis eller marknaden i St. Germain i
sällskap med Atos, Portos och Aramis, för hvilka d'Artagnan med
stolthet skulle visa en sådan eröfring. Och då man länge promenerat,
inställer sig hungern; d'Artagnan hade sedan någon tid haft tillfälle
att iakttaga detta. Man skulle då hafva en af dessa tjusande små
middagar, der man trycker på ena sidan en väns hand och på den andra
en älskarinnas fot. Och i nödens stund, vid svåra lägen skulle
d'Artagnan vara sina vänners räddare.
Men herr Bonacieux, som d'Artagnan hade lemnat i sbirrernas våld och
högt förnekat, men tyst lofvat att rädda? Vi böra bekänna för våra
läsare, att d'Artagnan icke egnade honom minsta tanke eller att, om
det hände, han blott tänkte, att det var bra, hvar helst han är.
Kärleken är den mest sjelfviska af alla lidelser.
Må likväl våra läsare lugna sig; om d'Artagnan glömmer eller låtsas
glömma sin värd, under sken, att han icke vet, hvart man släpat honom,
så skola vi icke glömma honom, och vi veta, hvar han är. Men för
ögonblicket göra vi som den älskogskranke gaskognaren. Vi skola
längre fram återkomma till den värde krämaren.
Drömmande om sin framtida kärlekslycka, meddelande sig åt natten,
småleende åt stjernorna, gick d'Artagnan uppåt gatan Cherche-Midi
eller Chasse-Midi, som hon då hette. Som han befann sig i Aramis'
hemtrakt, kom han på den tanken att göra ett besök hos sin vän för att
för honom förklara, hvarför han skickat Planchet till honom med
uppmaning att ögonblickligen skynda till råttfällan. Ty om Aramis var
hemma, när Planchet kom, hade han utan tvifvel ilat till gatan des
Fossoyeurs, och när han der fann ingen, utom måhända de två andra
kamraterne, skulle hvarken den ene eller den andre kunnat fatta, hvad
allt detta betydde. Denna villervalla tarfvade således en förklaring;
det var, hvad d'Artagnan sade sig sjelf.
Men tyst tänkte han, att han sålunda skulle få tillfälle att tala om
den lilla vackra fru Bonacieux, af hvilken hans sinne, om icke hans
hjerta redan var fullt. Det är icke af en första kärlek, man får
begära tystlåtenhet. Denna första kärlek beledsagas af en glädje så
stor, att han måste söka ett utlopp för att icke qväfva eder.
Paris insveptes sedan två timmar af natt, och gatorna började varda
öde. Klockan slog elfva från alla tornur i förstaden Saint-Germain;
vädret var mildt. D'Artagnan följde en gränd, belägen på den plats,
der nu gatan d'Assas framgår, och han inandades det balsamiska doft,
som vinden förde från gatan Vaugirard och som kom från trädgårdar
uppfriskade af aftonens dagg och nattens svalka. På långt håll ljödo,
dock döfvade af tjocka fönsterluckor, dryckesvisor från några enstaka
krogar på slätten. Vid grändens slut tog d'Artagnan af åt venster.
Det hus Aramis bebodde låg mellan gatorna Cassette och Servandoni.
D'Artagnan hade nyss passerat gatan Cassette och igenkände redan
porten till sin väns hus, inbäddadt i en lund af sykomorer och
klematiter, som bildade en yfvig frans derofvan, då han tyckte sig
varsna liksom en skugga, som kom från gatan Servandoni. Detta något
var insvept i en kappa, och d'Artagnan trodde först, att det var en
man; men på den korta växten, den osäkra gången, de tveksamma stegen
igenkände han snart en qvinna. Liksom om hon icke varit fullt säker
på det hus, som hon sökte, lyfte hon ögonen för att leta, stannade,
vände tillbaka och gick åter framåt. D'Artagnans nyfikenhet var
väckt.
--- Om jag skulle bjuda henne min tjenst! tänkte han. På gången ser
man, att hon är ung, måhända är hon också vacker. Ja, helt
säkert. Men en qvinna, som följer gatorna på en sådan timme, kan
blott vara ute för att söka sin älskare. Nej tusan! Om jag
störde deras möte, skulle det vara en dålig nyckel till
bekantskapen.
Emellertid framskred den unga qvinnan, allt jemt räknande hus och
fönster. Det var för öfrigt en ingalunda svår sak. Det fans blott
tre hotell vid denna del af gatan och två fönster, som vette åt denna
gata; det ena tillhörde en paviljong, parallell med den, som Aramis
bebodde; det andra var Aramis' eget.
--- Pardieu! sade sig d'Artagnan, hvilken teologens nièce rann i
minnet; det skulle vara lustigt, om denna försenade dufva sökte
min väns hus, och, vid min själ, det ser verkligen så ut. Ah, min
käre Aramis, denna gång vill jag få saken klar!
Och d'Artagnan kröp i hop det mesta han kunde och gömde sig på den
mörkaste sidan af gatan nära en stenbänk, som stod i djupet af en
nisch.
Den unga qvinnan fortsatte sin gång; vi säga ung, ty utom den lätta
gången, som hade förrådt henne, lät hon hon höra en liten hostning,
som angaf en ungdomligt frisk röst. D'Artagnan antog, att denna
hostning var en signal.
Emellertid, vare sig man svarat på denna hostning med ett aftaladt
tecken, som gjort ett slut på nattvandrerskans tveksamhet, eller att
hon utan främmande bistånd funnit, att hon var kommen till sitt mål,
närmade hon sig beslutsamt Aramis' fönster och knackade tre jemna slag
med sitt kröka finger.
--- Det är just hos Aramis, mumlade d'Artagnan. Ah, herr skrymtare!
Jag ertappar dig i dina teologiska studier!
De tre slagen hade knapt ljudit, då det inre fönstret öppnades och ett
ljussken trängde genom glasrutan.
--- Ah, ah, sade lyssnaren, icke vid dörrar, utan vid fönster, besöket
var väntadt! Godt, fönstret kommer att öppnas och damen göra sitt
inträde genom fönstret. Mycket bra!
Men till d'Artagnans stora förvåning förblef luckan stängd,
ljusskenet, som ett ögonblick visat sig, försvann, och allt återföll i
mörker.
D'Artagnan tänkte, att detta icke kunde räcka länge, och fortfor att
spänna ögon, öron och alla sinnen.
Han hade rätt: efter några sekunder hördes två lätta slag inifrån.
Den unga qvinnan på gatan svarade med ett enda slag, och fönstret
halföppnades.
Man kan tänka, att d'Artagnan girigt såg och lyssnade.
Olyckligtvis hade ljuset flyttats till ett annat rum. Men den unge
mannens ögon voro vanda vid mörker. Dessutom hafva gaskognarnes ögon,
efter hvad man påstår, samma förmåga som kattornas, att se i mörkret.
D'Artagnan såg således, att den unga qvinnan drog ur sin ficka ett
hvitt föremål, som hon ifrigt utvecklade och som antog form af en
näsduk. Af detta föremål visade hon ena hörnet för den hon talade
med.
Detta erinrade d'Artagnan om den näsduk, han funnit vid fru Bonacieux'
fötter och hvilken hade erinrat honom om den, han funnit vid Aramis'
fötter.
Hvad i all verlden kunde då denna näsduk betyda?
Från sitt gömställe kunde d'Artagnan icke se Aramis' ansigte, ty han
betviflade ej det minsta, att det var hans vän, som talade inifrån med
fruntimret derute; nyfikenheten segrade öfver klokheten, och
begagnande det ögonblick, då näsdukens betraktande syselsatte de båda
personerna i fråga, lemnade han sitt gömställe och ilade som en blixt,
men dämpande ljudet af sina steg, till ett hörn af muren, hvarifrån
hans öga kunde fullt intränga i Aramis' boning.
Anländ dit, var d'Artagnan nära att uppgifva ett rop af förvåning.
Det var icke Aramis, som talade med den nattliga besökerskan, det var
en qvinna. Men d'Artagnan, som såg tillräckligt för att uppfatta
hennes drägt, kunde icke urskilja hennes drag.
I samma ögonblick drog qvinnan i rummet ur sin ficka en andra näsduk,
som hon utbytte mot den, som man nyss visat henne. Der efter vexlades
några ord mellan de båda qvinnorna. Omsider slöts fönstret, qvinnan,
som befann sig utanför, vände sig om och passerade på fyra stegs
afstånd förbi d'Artagnan, i det hon drog ned kapuschongen på sin
kappa; men detta försigtighetsmått togs för sent, d'Artagnan hade
redan igenkänt fru Bonacieux.
Fru Bonacieux! Misstanken, att det var hon, hade redan genomilat hans
sinne, då hon uppdrog näsduken ur sin ficka; men var det sannolikt,
att fru Bonacieux, som hade skickat efter herr de la Porte för att
låta honom ledsaga sig till Louvre, sprang ensam på Paris' gator
klockan half tolf på natten med risk att ännu en gång varda
bortröfvad?
Det måste således vara en ytterst vigtig affär, och hvilken affär är
vigtigast för en qvinna om tjugufem år? Kärleken.
Men var det för sin räkning eller för en annans, som hon blottstälde
sig för dylika äfventyr? Se der, hvad den unge mannen frågade sig,
medan svartsjukans demon tärde hans hjerta ej mer och ej mindre, än om
han varit en erkänd älskare.
Det fans för öfrigt ett mycket enkelt medel att förvissa sig, hvart
fru Bonacieux styrde kosan: det var att följa henne. Detta medel var
så enkelt, att d'Artagnan helt instinktmässigt begagnade det.
Men vid åsynen af den unge mannen, som skilde sig från muren lik en
staty från sin nisch, och vid bullret af de steg, hon hörde ljuda
bakom sig, uppgaf fru Bonacieux ett lätt rop och tog till flykten.
D'Artagnan sprang efter henne. Det var ingen svårighet för honom att
upphinna en qvinna, som besvärades af sin kappa. Han upphann henne
ett stycke in på den gatan, på hvilken hon tagit af. Den olyckliga
var medtagen icke af trötthet, men af förskräckelse, och då d'Artagnan
lade sin hand på hennes skuldra, sjönk hon på ett knä, ropande med
qväfd röst:
--- Döda mig, om ni vill, men ni skall ingenting få veta.
D'Artagnan uppreste henne, i det han lade armen omkring hennes lif;
men då han af hennes tyngd märkte, att hon var nära att svimma,
skyndade han att lugna henne med försäkringar om sin hängifvenhet.
Dessa försäkringar betydde intet för fru Bonacieux, ty dylika
försäkringar kunna göras under de värsta afsigter i verlden; men hans
röst var afgörande. Den unga qvinnan tyckte sig igenkänna denna röst;
hon uppslog ögonen, kastade en blick på mannen, som så skrämt henne,
och igenkännande d'Artagnan, uppgaf hon ett glädjerop.
--- O, det är ni, det är ni! sade hon; ack, min Gud!
--- Ja, det är jag, sade d'Artagnan, jag, som Gud sändt för att vaka
öfver eder.
--- Var det i denna afsigt, som ni följde mig? frågade med ett kokett
leende den unga qvinnan, hvars något skämtsamma lynne återtog
väldet och hos hvilken all fruktan var försvunnen den stund, hon
igenkänt en vän i den, hon tagit för en fiende.
--- Nej, sade d'Artagnan, nej, jag tillstår det; det är slumpen, som
fört mig i eder väg; jag såg en qvinna knacka på fönstret hos en
af mina vänner...
--- En af edra vänner? afbröt fru Bonacieux.
--- Utan tvifvel, Aramis är en af mina bästa vänner.
--- Aramis! Hvem är det då?
--- Nej, men hör! Tänker ni inbilla mig, att ni icke känner Aramis?
--- Det är första gången jag hört detta namn uttalas.
--- Det var således första gången, som ni kom till detta hus?
--- Helt säkert.
--- Och ni visste icke, att det beboddes af en ung man?
--- Nej.
--- Af en musketör?
--- Alldeles icke.
--- Det var då icke honom, som ni sökte?
--- För ingen del. För öfrigt, ni såg det sjelf, den person, hvilken
jag talade vid, var en qvinna.
--- Det är sant; men denna qvinna är en väninna till Aramis.
--- Det känner jag ej.
--- Efter som hon bor hos honom.
--- Det rör mig icke.
--- Men hvem är hon?
--- Åh, denna hemlighet tillhör icke mig.
--- Min bästa fru Bonacieux, ni är förtjusande, men på samma gång är
ni den mest hemlighetsfulla qvinna.
--- Förlorar jag något derpå?
--- Nej, tvärt om, ni är dyrkansvärd.
--- Välan, gif mig eder arm.
--- Med nöje. Och nu?
--- Nu torde ni ledsaga mig.
--- Och hvart?
--- Dit jag går.
--- Men hvart går ni?
--- Ni får se, efter som vi skiljas vid porten.
--- Bör jag vänta på eder?
--- Det behöfs ej.
--- Ni går derifrån ensam?
--- Kanske, kanske ock icke.
--- Men den person, som kommer att ledsaga eder, är det en man eller
en qvinna?
--- Det vet jag ännu icke.
--- Jag skall nog få veta det, jag!
--- På hvad sätt?
--- Jag skall vänta, tills ni kommer ut.
--- I sådant fall, farväl!
--- Men hvarför?
--- Jag behöfver eder icke.
--- Men ni påkallade ju...
--- En kavaljers bistånd, icke en spions uppsigt.
--- Ordet är väl strängt!
--- Huru kallar man dem, som följa folk mot deras vilja?
--- Nyfikna.
--- Ordet är väl mildt.
--- Välan, min fru! Jag ser, att man måste göra allt, hvad ni vill.
--- Hvarför nekade ni eder förtjensten att göra det från början?
--- Är det då ingen förtjenst att ångra sig?
--- Och ni ångrar eder verkligen?
--- Jag vet det icke sjelf, men hvad jag vet, är att jag lofvar eder
göra allt, hvad ni vill, om ni tillåter mig följa eder, dit ni
skall gå.
--- Och ni lemnar mig sedan?
--- Ja.
--- Utan att spionera, när jag kommer ut?
--- Ja.
--- På hedersord?
--- På adlig tro.
--- Tag då min arm, låt oss gå.
D'Artagnan bjöd sin arm åt fru Bonacieux, som hängde sig dervid, till
hälften skämtsam och till hälften darrande, och de hunno till höjden
af gatan La Harpe. Anländ dit syntes den unga qvinnan tveka, såsom
hon hade gjort på gatan Vaugirard. På vissa tecken tycktes hon
igenkänna en port, och närmande sig denna, sade hon:
--- Och nu, min herre, är det här, som jag har något att uträtta;
tusen gånger tack för äran af edert sällskap, som räddat mig från
de faror, för hvilka jag ensam skulle varit utsatt. Men
ögonblicket är kommet att hålla edert ord: jag är vid mitt mål.
--- Och ni har ingenting att frukta på återvägen?
--- Jag behöfver bara frukta tjufvar.
--- Är det då ingenting?
--- Hvad kunde de väl taga? Jag har icke en sou på mig.
--- Ni glömmer den vackra broderade näsduken med vapnet.
--- Hvilken näsduk?
--- Den, som jag fann vid edra fötter och som jag stoppade i eder
ficka.
--- Tig, tig, olycklige! ropade den unga qvinnan; vill ni bringa mig i
förderf?
--- Ni ser således, att det ännu gifves faror för eder, då ett enda
ord kommer eder att darra, och då ni bekänner, att, om man hörde
detta ord, ni skulle vara förlorad. Ack, min fru, ropade
d'Artagnan, gripande hennes hand och omfattande henne med en eldig
blick, visa mera ädelmod, förtro eder åt mig! Har ni icke läst i
mina ögon, att endast hängifvenhet och sympati fylla mitt hjerta?
--- Jo, visserligen, svarade fru Bonacieux; begär också mina
hemligheter, och jag skall säga eder dem, men med andras är det en
annan sak.
--- Godt, sade d'Artagnan. Jag skall nog utforska dem; efter som
dessa hemligheter kunna hafva inflytande på edert lif, måste de
varda mina.
--- Akta eder väl derför! ropade den unga qvinnan med ett allvar, som
kom d'Artagnan att mot sin vilja rysa. O, blanda eder icke i det,
som rör mig, sök icke att bistå mig i det jag förehafver! Och
detta begär jag i namn af det intresse, jag ingifver eder, den
tjenst ni bevisat mig och som jag aldrig i mitt lif skall glömma.
Lita hellre på hvad jag nu säger eder. Syselsätt eder icke mer
med mig, jag finnes icke till för eder; må det vara, som om ni
aldrig hade sett mig.
--- Och bör Aramis göra som jag, min fru? sade d'Artagnan sårad.
--- Nu är det redan två eller tre gånger, som ni uttalat detta namn,
min herre, och likväl har jag sagt eder, att jag icke känner till
det.
--- Ni känner icke den man, på hvars fönster ni knackade? Bevars, min
fru! Ni anser mig allt för lättrogen.
--- Bekänn, att det är för att utleta mig, som ni uppfinner denna
historia och diktar denna person.
--- Jag uppfinner ingenting, min fru, jag diktar ingenting, jag säger
rena sanningen.
--- Och ni säger, att en af edra vänner bebor detta hus.
--- Jag säger och upprepar det för tredje gången, detta hus bebos af
min vän, och denne vän är Aramis.
--- Allt detta skall varda klart längre fram, mumlade den unga
qvinnan; och nu, min herre, tystnad.
--- Om ni kunde skåda i mitt öppna hjerta, sade d'Artagnan, skulle ni
der läsa så mycken nyfikenhet, att ni skulle hafva medlidande med
mig, och så mycken kärlek, att ni på ögonblicket skulle
tillfredsställa min nyfikenhet. Man har ingenting att frukta af
dem, som älska en.
--- Ni talar väl fort om kärlek, min herre! sade den unga qvinnan,
skakande på hufvudet.
--- Saken är, att min kärlek fort upplågat och för första gången, och
jag är ännu icke tjugu år.
Den unga qvinnan betraktade honom förstulet.
--- Hör mig, jag är redan på spåren, sade d'Artagnan. För tre månader
sedan var jag nära att få en duell med Aramis för en näsduk, som
var lik den, ni visade för den der qvinnan, som var i hans hem, en
näsduk, märkt på samma sätt, jag är säker derom.
--- Min herre, ni tröttar mig, jag svär eder det, med dessa frågor.
--- Men ni, som är så försigtig, min fru, besinna eder, om ni gripes
och denna näsduk träffas hos eder, skulle ni då icke vara
blottstäld?
--- Hvarför det? Initialerna äro mina: C. B., Constance Bonacieux.
--- Eller Camille de Bois-Tracy.
--- Tyst, min herre, ännu en gång tyst! Ah, efter som de faror, som
jag löper, icke återhålla eder, så tänk på dem, som ni sjelf kan
löpa!
--- Jag?
--- Ja, ni. Ni äfventyrar fängelse, ni äfventyrar lifvet på att känna
mig.
--- I sådant fall lemnar jag eder icke mer.
--- Min herre, sade den unga qvinnan, bönfallande och med knäpta
händer, i himmelns namn, vid en krigares ära, vid en ädlings
ridderlighet, aflägsna eder; hör, klockan slår tolf, det är den
timme man väntar mig.
--- Min fru, sade den unge mannen bugande sig, jag kan ingenting neka
den, som på detta sätt ber mig; var tillfreds, jag går.
--- Och ni skall icke följa mig, icke speja på mig?
--- Jag återvänder hem i detta ögonblick.
--- Ah, jag visste väl, att ni var en ung man af heder! ropade fru
Bonacieux, räckande honom ena handen och läggande den andra på
hammaren å en liten port djupt in i muren.
--- D'Artagnan grep den hand man räckte honom och kysste den eldigt.
--- Ah, jag skulle hellre velat, att jag aldrig sett eder! ropade
d'Artagnan med denna naiva öppenhet, som qvinnorna ofta föredraga
framför sökta artigheter, emedan den blottar hjertats tankar och
bevisar, att känslan segrat öfver förståndet.
--- Nå väl! återtog fru Bonacieux med en nästan smekande röst och
tryckande d'Artagnans hand, som ännu icke släpt hennes; nå väl,
jag skall icke tala som ni; hvad som är förloradt i dag är icke
förloradt för framtiden. Hvem vet, om jag icke, en dag frigjord,
skall tillfredsställa eder nyfikenhet?
--- Och ger ni min kärlek samma löfte? ropade d'Artagnan i öfvermåttet
af sin glädje.
--- Åh! I detta fall vill jag icke binda mig, det skall bero på de
känslor, som ni vet att ingifva mig.
--- För närvarande således, min fru...
--- För närvarande, min herre, har jag blott hunnit till tacksamheten.
--- Ack, ni är för mycket tjusande, sade d'Artagnan nedslagen, och ni
missbrukar min kärlek!
--- Nej, jag brukar edert ädelmod, det är allt, men tro mig, det fins
folk, som man icke förlorar på genom att vänta.
--- Ack, ni gör mig till den sällaste bland män! Glöm icke denna
afton, glöm icke detta löfte!
--- Var lugn, på rätt tid och ort skall jag ihågkomma allt. Välan,
gå, gå, i himmelns namn! Man väntade mig på slaget tolf, och jag
kommer för sent.
--- Blott fem minuter.
--- Ja, men under vissa förhållanden äro fem minuter fem sekel.
--- Ja, då man älskar.
--- Nå väl! Hvem säger eder, att jag icke har att göra med en
älskare?
--- Det är en man, som väntar eder? skrek d'Artagnan; en man!
--- Se der, nu börjar åter tvisten, sade fru Bonacieux med ett halft
leende, som icke var fritt från en viss otålighet.
--- Nej, nej, jag går, jag aflägsnar mig; jag tror på eder, jag vill
njuta hela förtjensten af min hängifvenhet, vore än denna
hängifvenhet en dumhet. Farväl, min fru, farväl!
Och liksom han känt sig sakna styrka att skiljas vid den hand, som han
höll, på annat sätt än med våld, aflägsnade han sig springande, under
det fru Bonacieux såsom förra gången slog tre sakta och afmätta slag;
derefter hunnen till gathörnet, vände han sig om: porten hade öppnat
och slutit sig, den vackra krämarfrun var försvunnen.
D'Artagnan fortsatte sin väg, han hade gifvit sitt ord att ej speja på
fru Bonacieux, och hade hennes lif än berott på det ställe, dit hon
tänkte gå, eller på den person, som skulle ledsaga henne, skulle
d'Artagnan återvändt hem, efter han utfäst sig att göra det. Fem
minuter senare var han på gatan des Fossoyeurs.
--- Stackars Atos, sade han, han får aldrig veta, hvad allt detta
betyder. Han har antingen somnat under väntan på mig, eller har
han återvändt hem och får då veta, att en qvinna varit der. En
qvinna hos Atos! Men, fortfor d'Artagnan, det var ju en qvinna
hos Aramis. Allt detta är mycket sällsamt, och jag ville gerna
veta, huru det kommer att sluta.
--- Illa, min herre, illa, svarade en röst, som den unge mannen
igenkände för Planchets; ty, medan han högt talade för sig sjelf,
efter vanan hos folk, som grubbla på något, hade han inträdt i den
gång, som ledde till trappan till hans kammare.
--- Hvad, illa? Hvad vill du säga, din narr? frågade d'Artagnan; hvad
har då händt?
--- Alla möjliga olyckor.
--- Hvilka då?
--- Först är herr Atos häktad.
--- Häktad! Atos! Hvarför?
--- Man träffade honom hos eder, och man tog honom för eder.
--- Af hvem vardt han häktad?
--- Af stadsvakten, som tillkallades af de der svartklädda karlarne,
som ni slog på flykten.
--- Hvarför uppgaf han ej sitt namn? Hvarför sade han icke, att han
var främmande för den saken?
--- Det aktade han sig väl för, herre; tvärt om hviskade han åt mig:
»Det är din herre, som behöfver vara fri i detta ögonblick, och
icke jag, efter han vet allt och jag ingenting. Man skall tro
honom häktad, och han får då tid på sig; om tre dagar skall jag
yppa, hvem jag är, och man är tvungen att släppa ut mig.«
--- Bravo, Atos, du ädla hjerta, mumlade d'Artagnan, jag igenkänner
dig väl! Och hvad gjorde sbirrerne?
--- Fyra man bortförde honom, jag vet icke hvart, till Bastiljen eller
till Fort-l'Evêque; två stannade qvar med de svarta karlarne, som
snokade öfver allt och lade beslag på alla papper. De två
återstående höllo under tiden vakt vid porten, och när allt var
förbi, gingo de sin väg, lemnande allt huller om buller.
--- Och Portos och Aramis?
--- Jag träffade dem ej hemma, och de hafva ej kommit.
--- Men de kunna komma hvar stund, ty du helsade dem väl, att jag
väntade dem?
--- Ja, herre.
--- Nå väl! Rör dig icke härifrån; komma de, så säg dem, hvad som
händt, och bed dem vänta mig på värdshuset Pomme de pin; här vore
det farligt, huset kan vara bespejadt. Jag skyndar till herr de
Tréville för att anmäla allt detta, kanske träffar jag dem der.
--- Godt, herre, det skall ske, sade Planchet.
--- Och du stannar ju här, du är icke rädd? sade d'Artagnan, vändande
tillbaka för att intala sin betjent mod.
--- Var lugn herre, sade Planchet, ni känner mig icke ännu; jag är
modig, när jag sätter mig före, det är säkert; allt beror på att
föresätta sig; för öfrigt är jag pikard.
--- Det är då öfverenskommet, sade d'Artagnan, att du hellre låter
döda dig än öfvergifver din post?
--- Ja, herre, och det fins ingenting, som jag ej gör för att bevisa
min husbonde min tillgifvenhet.
--- Godt, sade d'Artagnan för sig sjelf, det synes, som den metod, jag
användt på den gossen, är den rätta; jag skall vid tillfälle åter
begagna den.
Och med hela snabbheten hos sina af dagens språng något tröttade ben
styrde d'Artagnan i väg åt gatan Colombier.
Herr de Tréville var icke i sitt hotell; hans kompani hade vakten i
Louvre, och han var med sitt kompani.
Han måste träffa herr de Tréville; det var af vigt, att han fick veta,
hvad som tilldrog sig. D'Artagnan beslöt att söka inträde i Louvre.
Hans drägt som drabant i herr Desessarts kompani borde tjena honom som
pass.
Han gick nedåt gatan des Petits-Augustins och följde kajen för att gå
öfver bron Pont-Neuf. Ett ögonblick hade han tänkt låta sätta sig
öfver floden, men vid stranden hade han mekaniskt stuckit handen i
fickan och märkt, att han hade ingenting att betala med.
När han hunnit midt för gatan Guénégaud, såg han komma från gatan
Dauphiné en grupp af två personer, hvilkas skick och utseende ådrogo
sig hans blickar.
Det var en man och en qvinna. Qvinnan påminde om fru Bonacieux;
mannen liknade på ett hår Aramis.
Dessutom bar qvinnan denna mörka kappa, som d'Artagnan ännu såg
afteckna sig mot fönstret på gatan Vaugirard och mot porten på gatan
La Harpe. Än mer, mannen bar musketördrägten.
Qvinnans kapuschong var neddragen, mannen höll sin näsduk för
ansigtet; denna dubbla försigtighet angaf, att båda ville vara
oigenkända.
De togo af åt bron: det var d'Artagnans väg, efter hans mål var
Louvre; d'Artagnan följde dem.
D'Artagnan hade icke tagit tjugu steg, förrän han var viss, att denna
qvinna var fru Bonacieux, och att denne man var Aramis.
Han kände i samma stund svartsjukans misstankar rasa i sitt hjerta.
Han var dubbelt förrådd, af sin vän och af den, han redan ansåg för
sin älskarinna. Fru Bonacieux hade svurit vid alla gudar, att hon
icke kände Aramis, och en qvarts timme efter denna ed återsåg han
henne vid Aramis' arm.
D'Artagnan besinnade icke, att han kände den täcka krämarfrun blott
sedan tre timmar, att hon endast var skyldig honom någon tack, för att
han frigjort henne ur de svarta männens händer, och att hon ingenting
lofvat honom. Han betraktade sig som en skymfad, förrådd, bespottad
älskare; vreden jagade blodet till hans ansigte, och han beslöt att
skaffa sig ljus i saken.
Den unga qvinnan och den unge mannen hade märkt, att man följde dem,
och fördubblade sina steg. D'Artagnan satte sig i språng, kom förbi
dem och återvände rakt mot dem, just då de befunno sig framför La
Samaritaine, upplyst af en lykta, som kastade sitt sken öfver hela
denna del af bron.
D'Artagnan stannade midt för dem, och de stannade midt för honom.
--- Hvad vill ni, min herre? frågade musketören, ryggande ett steg och
med ett främmande uttal, som bevisade d'Artagnan, att han
misstagit sig i den ena af sina gissningar.
--- Ni ursäktar mig! skrek d'Artagnan.
--- Ja, svarade den okände. Låt mig således passera, efter som det
icke är med mig, ni har att göra.
--- Ni har rätt, min herre, sade d'Artagnan, det är icke med eder, jag
har att göra, utan med denna dam.
--- Denna dam! Ni känner ju henne icke, sade främlingen.
--- Ni misstar eder, min herre, jag känner henne.
--- Ah! yttrade fru Bonacieux i en ton af förebråelse; ah, min herre!
Jag hade edert ord som krigare och ädling; jag hoppades kunna
trygga mig dervid.
--- Och ni, min fru, sade d'Artagnan förlägen, ni hade lofvat mig...
--- Tag min arm, min fru, sade främlingen, och fortsättom vår väg.
D'Artagnan, förbryllad, slagen, tillintetgjord af allt, hvad han såg
och hörde, qvarstod med korslagda armar framför musketören och fru
Bonacieux.
Musketören tog två steg framåt och sköt undan d'Artagnan med handen.
D'Artagnan tog ett språng tillbaka och drog värjan.
i samma stund och blixtsnabbt drog den okände sin.
--- I himmelns namn, mylord! skrek fru Bonacieux, kastande sig emellan
kämparne och gripande om deras klingor.
--- Mylord! skrek d'Artagnan, för hvilken ett plötsligt ljus uppgick;
mylord! Förlåt, min herre; men skulle ni vara...
--- Mylord, hertigen af Buckingham, sade fru Bonacieux halfhögt; och
nu står det i eder makt att bereda allas vår undergång.
--- Mylord, min fru, förlåt, tusen gånger förlåt! Men jag älskade,
mylord, och jag var svartsjuk; ni vet, hvad älska är, mylord;
förlåt mig och säg mig, på hvad sätt jag kan offra mitt lif för
eders nåd.
--- Ni är en ung man med hjerta, sade Buckingham, räckande d'Artagnan
en hand, som denne vördnadsfullt tryckte; ni bjuder mig en tjenst,
jag mottager den; följ oss på tjugu stegs afstånd fram till
Louvre, och om någon bespejar oss, så döda honom!
D'Artagnan stack sin blottade värja under armen, lemnade fru Bonacieux
och hertigen tjugu stegs förväg och följde dem, beredd att bokstafligt
verkställa det uppdrag, han fått af Charles I:s ridderlige och
elegante minister.
Men lyckligtvis fick den unge seiden icke tillfälle att gifva hertigen
detta prof på sin hängifvenhet; den unga qvinnan och den vackre
musketören inträdde i Louvre genom porten åt gatan l'Echelle, utan att
man oroat dem.
D'Artagnan åter skyndade till värdshuset Pomme de pin, hvarest han
fann Portos och Aramis, som väntade på honom.
Men utan att gifva dem annan förklaring på det besvär, han gjort dem,
sade han till dem, att han ensam bragt till slut den sak, till hvilken
han ett ögonblick trott sig behöfva deras bistånd.
Och nu, ryckta med af händelsernas gång, låta vi våra tre vänner
återvända hvar till sig och följa i Louvres irrgångar hertigen af
Buckingham och hans ledsagerska.
------------------------------------------------------------------------
Denna fil senast ändrad 7 Apr 2006