D'Artagnan fäktas med kardinalens drabant Jussac vid Karmeliterklostret.
Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).
Men de båda värjorna hade knappt klingat mot varandra, förrän en avdelning av hans eminens' livvakt, under befäl av herr de Jussac, syntes vid klostrets ena hörn.
D'Artagnan fäktas med kardinalens drabant Jussac vid Karmeliterklostret.
Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).
V. Konungens musketörer och herr kardinalens drabanter.
D'Artagnan kände ingen i hela Paris. Han gick derför utan sekundant
till mötet med Atos, besluten att åtnöja sig med dem, hans motståndare
kunde hafva utsett. För öfrigt var det hans bestämda afsigt att göra
den tappre musketören alla anständiga ursäkter, dock utan tecken till
svaghet, ty han befarade, att af denna duell skulle uppkomma samma
obehag, som alltid inträffar vid en strid, då en ung, kraftfull man
kämpar med en sårad och utmattade motståndare: besegrad, fördubblar
han sin motståndares triumf; segrare, anklagas han för oridderlighet
och lättköpt hjeltemod.
Om vi icke misslyckats i teckningen af vår äfventyrares karakter, har
läsaren redan bort märka, att d'Artagnan icke var någon vanlig
menniska. Också, allt under det han upprepade för sig sjelf, att hans
död vore oundviklig, underkastade han sig likväl icke att dö helt
beskedligt, såsom en annan, mindre modig och mindre sansad än han,
skulle hafva gjort. Han tänkte på det olika sinnelaget hos dem, med
hvilka han skulle duellera, och började att med klarare blick
skärskåda sin ställning. Han hoppades att genom de öppenhjertiga
ursäkter han ämnade framföra vinna en vän i Atos, hvars förnäma
utseende och allvarliga drag särdeles behagade honom. Han smickrade
sig med hoppet att kunna skrämma Portos genom händelsen med gehänget,
hvilken han kunde, så vida han icke stupade på fläcken, omtala för
alla, en berättelse, som skickligt färglagd skulle hölja Portos med
åtlöje, och hvad slutligen den inbundne Aramis angick, så fruktade han
honom icke särdeles, och i den händelse turen komme ända till honom,
ämnade han tukta honom med besked eller åtminstone genom att märka
honom i ansigtet, såsom Cæsar lät göra med Pompejus' krigare, för
alltid skada det vackra utseende, hvaröfver Aramis var så stolt.
Slutligen fans hos d'Artagnan detta orubbliga kapital af beslutsamhet,
som faderns råd nedlagt i hans bröst, råd, hvilkas kärna var:
ingenting fördraga af någon annan än konungen, kardinalen och herr de
Tréville. Han derför snarare flög än gick till Karmeliterklostret,
ett slags bygnad utan fönster, omgifven af magra ängar och utgörande
ett annex till Pré-aux-Clercs samt vanligen begagnad till mötesplats
för folk, som icke hade någon tid att förlora.
När d'Artagnan kom i sigte af den lilla ängsmarken, som utbredde sig
vid foten af detta kloster, hade Atos väntat i blott fem minuter, och
klockan slog tolf. Han var således punktlig som samaritanskan, och
den strängaste pedant i fråga om dueller skulle ingenting haft att
anmärka.
Atos, som ännu led grymt af sitt sår, ehuru fullständigt ansadt af
herr de Trévilles fältskär, hade satt sig på en afvisare, med den
lugna hållning och värdiga min, som aldrig öfvergåfvo honom. Vid
d'Artagnans åsyn reste han sig och gick artigt några steg emot honom.
Denne å sin sida nalkades sin motståndare med hatten i hand och dess
plym släpande i marken.
--- Min herre, sade Atos, jag har anmodat två af mina vänner att tjena
mig som sekundanter, men de hafva ännu icke anländt. Det förvånar
mig, att de dröja; det är icke deras vana.
--- Jag deremot har inga sekundanter, min herre, sade d'Artagnan, ty
först i går anländ till Paris, känner jag ingen här mer än herr de
Tréville, till hvilken jag rekommenderats af min far, som har äran
att något litet räkna sig till hans vänner.
Atos öfverlade ett ögonblick.
--- Ni känner ingen mer än herr de Tréville? frågade han.
--- Nej, min herre, ingen annan.
--- Men då, fortfor Atos, talande halft för sig sjelf, halft till
d'Artagnan, men då, om jag dödar eder, skall jag taga mig ut som
en barnmördare.
--- Icke just det, min herre, svarade d'Artagnan med en bugning, som
ej saknade värdighet, icke just det, efter som ni gör mig äran att
draga värjan mot mig, medan ni har ett sår, hvaraf ni bör vara
mycket besvärad.
--- Ganska besvärad, på min ära, och ni har gjort mig en satans
smärta, det måste jag säga, men jag skall taga venstra handen,
såsom jag brukar i dylika fall. Tro ej derför, att jag ger eder
någon fördel; jag fäktar försvarligt med båda händerna, och kanske
till och med ni får nackdel deraf; en vensterhändt är ganska
obeqväm för folk, som ej äro beredda derpå. Jag beklagar, att jag
icke förr meddelat eder det.
--- Ni är verkligen, min herre, sade d'Artagnan, bugande sig på nytt,
af en förbindlighet, som gör mig oändligt tacksam.
--- Ni gör mig förlägen, svarade Atos med sin nobla min, låt oss tala
om något annat, så vida ni ej har något deremot. Aj! Anfäkta,
hvad ni gjort mig illa! Min axel är som en eld.
--- Om ni tilläte... sade d'Artagnan tvekande.
--- Hvad, min herre?
--- Jag har en balsam, en underbar salva för sår, hvilken jag fått af
min mor och som jag pröfvat på mig sjelf.
--- Än sedan?
--- Jo, jag är säker, att på mindre än tre dagar skall denna salva
bota eder, och derefter, om ni är läkt, skulle det alltid vara en
stor ära för mig att stå till eder tjenst.
D'Artagnan sade dessa ord med en enkelhet, som hedrade hans
belefvenhet utan att på något sätt förklena hans mod.
--- Vid Gud, min herre, sade Atos, se der ett förslag, som behagar
mig, ej så att jag antar det, men det röjer adelsmannen på en mils
håll. Så var det de talade och gjorde, dessa hjeltar på Karl den
stores tid, hvilka hvarje riddare bör taga till mönster. Ty värr
lefva vi icke nu på den store kejsarens tid. Vi lefva på herr
kardinalens tid, och inom tre dagar skulle man, om hemligheten än
så väl bevarades, skulle man, säger jag, ha reda på, att vi tänka
duellera, och man skulle motsätta sig saken. Nå, men komma de då
icke, dessa dagdrifvare?
--- Om ni har brådt om, min herre, sade d'Artagnan med samma enkelhet,
hvarmed han nyss föreslog att uppskjuta duellen tre dagar, om ni
har brådt om och föredrar att expediera mig på fläcken, så genera
eder icke, jag ber.
--- Åter ett ord, som behagar mig, sade Atos med en välvillig nick åt
d'Artagnan, det är icke ett ord af en man utan hjerna, men helt
visst af en man med hjerta. Min herre, jag tycker om män af eder
halt, och jag finner, att om icke den ene af oss dödar den andre,
skall jag framdeles ha ett sant nöje af edert umgänge. Afbidom
dessa herrar, jag ber, jag har god tid, och det är mer korrekt.
Ah, se här ha vi en, tror jag!
Vid änden af gatan Vaugirard började verkligen den jättelike Portos
skönjas.
--- Hvad! ropade d'Artagnan; edert första vitne är herr Portos?
--- Ja, har ni något deremot?
--- Nej, på intet vis.
--- Och se här den andre.
D'Artagnan vände sig åt det utpekade hållet och igenkände Aramis.
--- Huru! ropade han i ännu mer förvånad ton; edert andra vitne är
herr Aramis?
--- Ja visst, vet ni icke, att man aldrig ser oss den ene utan den
andre, och att man kallar oss bland musketörer som bland
drabanter, vid hofvet som i staden, Atos, Portos och Aramis eller
de tre oskiljaktlige? Men efter ni kommer från Dax eller Pau...
--- Från Tarbes, sade d'Artagnan.
--- Så är det eder rättighet att vara okunnig om denna omständighet,
sade Atos.
--- I sanning, sade d'Artagnan, den benämning man gifvit eder, mina
herrar, är träffande, och om mitt äfventyr varder ryktbart, skall
det åtminstone bevisa, att eder förening icke är grundad på
kontraster.
Under tiden hade Portos nalkats och med handen helsat Atos, men då han
vände sig mot d'Artagnan, studsade han af förvåning.
Anmärkom i förbigående, att han ombytt gehäng och icke längre bar
kappa.
--- Men, yttrade han, hvad betyder då detta?
--- Det betyder, att min motståndare är denne herre, sade Atos, med
handen artigt visande på d'Artagnan.
--- Och jag också har affär med denne herre, sade Aramis, som i sin
ordning kom till stället.
--- Men först klockan två, sade d'Artagnan med samma lugn.
--- Men af hvad skäl slås du, Atos? frågade Aramis.
--- I sanning, jag vet icke så noga, han har gjort illa min axel, och
du, Portos?
--- Jag, jag slås för det att jag slås, svarade Portos rodnande.
Atos, hvilken ingenting undgick, såg ett fint småleende spela på
gaskognarens läppar.
--- Vi hade en tvist om toaletten, sade den unge mannen.
--- Än du, Aramis? frågade Atos.
--- Jag slås för en teologisk fråga, svarade Aramis, blinkande åt
d'Artagnan att vara förtegen.
Atos såg ett nytt småleende flyga öfver d'Artagnans läppar.
--- Verkligen? sade Atos.
--- Ja, det var en punkt hos den helige Augustinus, som vi icke kommo
öfverens om, sade gaskognaren.
--- Det är bestämdt ingen dum karl, mumlade Atos.
--- Och nu, mina herrar, då jag har eder alla församlade, tillåten mig
att göra eder mina ursäkter.
Vid ordet ursäkter drog ett moln öfver Atos' panna, ett högdraget
småleende sväfvade på Portos' läppar och en nekande åtbörd var Aramis'
svar.
--- I förstån mig icke, mina herrar, sade d'Artagnan höjande hufvudet,
på hvilket i detta ögonblick spelade en solstråle, som förgylde
hans fina och djerfva drag, jag ber eder om ursäkt för det fall,
att jag icke skulle vara i stånd att gälda min skuld till eder
alla tre, ty herr Atos har främst rättighet att döda mig, hvilket
mycket förringar värdet af eder fordran, herr Portos, och nästan
annullerar eder fordran, herr Aramis. Och nu, mina herrar, ännu
en gång ursäkten mig, men endast detta, och sedan en garde!
Vid dessa ord och med den likgiltigaste åtbörd man kunde se drog
d'Artagnan sin värja.
Blodet hade stigit d'Artagnan åt hufvudet, och i denna stund kunde han
dragit värjan mot alla musketörer i riket, såsom han nu gjort mot
Atos, Portos och Aramis.
Klockan var en qvart på ett. Solen var i zenit, och den till
skådeplats för duellen utsedda platsen var utsatt för hela dess glöd.
--- Det är mycket varmt, sade Atos, som i sin ordning drog värjan, och
likväl kan jag ej taga af mig jackan, ty helt nyss kände jag, att
mitt sår blödde, och jag fruktar att genera min herre genom att
låta honom se blod, som han icke sjelf utgjutit.
--- Det är sant, min herre, sade d'Artagnan, och det må gjutas af en
annan eller af mig, försäkrar jag, att jag alltid skall med mycken
smärta se en så god ädlings blod. Jag vill derför duellera i
jacka liksom ni.
--- Se så, se så, sade Portos, nog nu med komplimanger, och kommen i
håg, att vi också vänta vår tur.
--- Tala endast för eder sjelf, Portos, när ni yttrar någonting så
obehörigt, afbröt Aramis. För min del finner jag de saker, dessa
herrar säga hvarandra, mycket väl sagda och fullkomligt värdiga
två adelsmän.
--- När ni behagar, min herre, sade Atos, ställande sig en garde.
--- Jag afvaktade eder befallning, sade d'Artagnan, korsande värjan.
Men de båda värjorna hade knapt klingat mot hvarandra, förrän en
afdelning af hans eminens' lifvakt, under befäl af herr de Jussac,
syntes vid klostrets ena hörn.
--- Kardinalens drabanter! ropade på en gång Portos och Aramis.
Värjorna i slidan, mina herrar, värjorna i slidan!
Men det var för sent. De båda kämpande hade varit sedda i en
ställning, som icke medgaf något tvifvel om deras afsigter.
--- Hollah! ropade Jussac, i det han närmade sig dem, gifvande tecken
åt sina soldater att göra det samma; hollah, musketörer!
--- I ären allt för ädelmodiga, mina herrar drabanter, sade Atos med
bitterhet, ty Jussac var en af angriparne sedan föregående afton.
Om vi såge eder slås, så ansvarar jag för, att vi skulle noga akta
oss för att störa eder. Låt oss derför hållas, så kunnen I ha en
förlustelse utan omak för eder.
--- Mina herrar, sade Jussac, det är med mycken ledsnad jag får
förklara, att saken är omöjlig. Vår pligt framför allt. Derför,
om I behagen, värjorna i slidorna och följen oss.
--- Min herre, sade Aramis, parodierande Jussac, det skulle vara ett
stort nöje att antaga eder artiga inbjudning, om det allenast
berodde af oss, men ty värr är saken omöjlig; herr de Tréville har
förbjudit oss det. Gån derför eder väg; det är det bästa I kunnen
göra.
Detta skämt uppretade Jussac.
--- Vi anfalla eder, ropade han, om I icke lyden.
--- De äro fem, sade Atos halfhögt, och vi endast tre; vi få åter
stryk och måste dö på platsen, ty jag förklarar, att jag icke som
besegrad skall åter visa mig för vår kapten.
Atos, Portos och Aramis slöto sig genast till hvarandra, under det
att Jussac stälde sina soldater i linie.
Detta enda ögonblick var tillräckligt för d'Artagnan att fatta sitt
beslut; det gälde nu ett af dessa fall, som bestämma en menniskas hela
lif; valet stod honom öppet mellan kungen och kardinalen; och då valet
var gjordt, måste det förblifva dervid. Att slås var att öfverträda
lagarna, att riskera hufvudet, att med ens skaffa sig till fiende en
minister, mäktigare än sjelfve konungen; detta allt förutsåg den unge
mannen, men till hans ära böra vi säga, att han likväl icke en sekund
tvekade. Han vände sig till Atos och hans vänner och sade:
--- Mina herrar, tillåten mig en rättelse af hvad I nyss yttraden. I
saden, att I voren endast tre, men efter hvad mig synes, äro vi
fyra.
--- Men ni är icke en af de våra, sade Portos.
--- Det är sant, svarade d'Artagnan, jag bär icke eder drägt, men jag
eger eder själ. Mitt hjerta är musketör, det känner jag, min
herre, och denna känsla lyder jag.
--- Aflägsna eder, unge man, ropade Jussac, som utan tvifvel af
d'Artagnans åtbörder och uttrycket i hans ansigte hade gissat hans
afsigt. Ni kan gå, vi tillåta det. Rädda edert skinn och låt det
gå fort.
D'Artagnan vek ej från stället.
--- Ni är i sanning en rask gosse, sade Atos, i det han tryckte den
unge mannens hand.
--- Se så, se så, tagen edert parti, sade Atos, i det han tryckte den
unge mannens hand.
--- Ja, sade Portos och Aramis, låt oss fatta ett beslut.
--- Denne herre är ganska ädelmodig, sade Atos.
Men alla tre tänkte på d'Artagnans ungdom och fruktade hans
oerfarenhet.
--- Vi skulle vara blott tre, hvaraf en sårad, plus ett barn återtog
Atos, men man skall icke desto mindre säga, att vi voro fyra man.
--- Ja, men att vika! sade Portos.
--- Det är svårt, återtog Atos.
D'Artagnan förstod deras obeslutsamhet.
--- Mina herrar, pröfven mig, sade han, och jag svär på min heder, att
jag ej vill gå härifrån, om vi varda besegrade.
--- Hvad heter ni, min tappre vän? sade Atos.
--- D'Artagnan, min herre.
--- Nå väl! Atos, Portos, Aramis och d'Artagnan, framåt då! utropade
Atos.
--- Nå, mina herrar, viljen I fatta edert beslut? ropade Jussac för
tredje gången.
--- Det är gjordt, mina herrar, svarade Atos.
--- Och hvad beslut fatten I? frågade Jussac.
--- Vi skola hafva äran att angripa eder, svarade Aramis, i det han
aftog hatten med ena handen och drog sin värja med den andra.
--- Aha! I gören motstånd! utropade Jussac.
--- Guds död! Och det förvånar eder?
Och de nio kämparne störtade mot hvarandra med ett raseri, som likväl
ej uteslöt en viss metod.
Atos tog en viss Cahussac, kardinalens gunstling; Portos fick Bicarat
och Aramis såg sig midt emot två motståndare.
D'Artagnan fann sig stäld mot Jussac sjelf.
Den unge gaskognarens hjerta slog, som om det velat spränga hans
bröst, icke af fruktan, ty deraf fans ej en skugga, men väl af
stridslust; han kämpade som en ursinnig tiger, kringgående tio gånger
sin motståndare och bytande tjugu gånger plats och ställning. Jussac
var, som man den tiden uttryckte sig, en läcker klinga och var väl
förfaren; det oaktadt hade han all möda i verlden att värja sig mot en
motståndare, som, vig och rörlig, hvarje ögonblick afvek från antagna
regler, angripande från alla sidor på en gång och dock parerande
liksom en, som är ytterst mån om sitt skinn.
Omsider förlorade Jussac allt tålamod. Ursinnig öfver att hållas i
schack af den, han hade betraktat som ett barn, förifrade han sig och
började blotta sig. D'Artagnan, som i brist på öfning egde en
grundlig teori, fördubblade sin rörlighet. Jussac, som ville göra
slut på leken, måttade en förfärlig stöt åt sin motståndare, i det han
blindt störtade fram, men denne parerade med en prim, och under det
Jussac åter reste sig, stack d'Artagnan, slingrande sig som en orm
under hans klinga, värjan tvärt genom hans kropp. Jussac föll
handlöst till marken.
D'Artagnan kastade nu en orolig och snabb blick på stridsfältet.
Aramis hade redan dödat en af sina motståndare, men den andre ansatte
honom hårdt. Emellertid innehade Aramis en fördelaktig ställning och
kunde ännu försvara sig.
Bicarat och Portos hade nyss vexlat stötar. Portos hade fått ett
sting genom armen och Bicarat ett genom låret. Men som ingendera af
dessa blessyrer var farlig, fortsatte de fäktningen med desto större
förbittring.
Atos, för andra gången sårad af Cahussac, bleknade ögonskenligen, men
ryggade ej en fotsbredd; han hade endast ömsat hand och fäktade nu med
venstra handen.
D'Artagnan egde efter den tidens duellregler rätt att undsätta någon.
Under det han med blicken sökte, hvilken af hans kamrater behöfde
hjelp, mötte han ett ögonkast af Atos. Detta ögonkast hade en sublim
vältalighet. Atos skulle hellre tillsatt lifvet än kallat på hjelp,
men en blick kunde han kasta och med blicken begära ett stöd.
D'Artagnan förstod honom, tog ett fruktansvärdt språng och störtade
öfver Cahussac från sidan, ropande:
--- Försvara eder, herr drabant, eller jag dödar eder!
Cahussac vände sig om; det var hög tid. Atos, som endast uppehölls af
sitt ytterliga mod, föll på sitt ena knä.
--- För Guds skull, ropade han åt d'Artagnan, döda honom icke, unge
man, jag ber; jag har en gammal affär att afsluta med honom, då
jag en gång är läkt och återstäld. Så der! Bra! Mycket bra!
Detta utrop aftvangs Atos deraf, att Cahussacs värja flög tjugu steg
från honom. D'Artagnan och Cahussac störtade fram på en gång, den ene
för att återtaga, den andre för att bemäktiga sig henne, men
d'Artagnan, mer vig, kom först och satte foten på värjan.
Cahussac sprang till den af drabanterne, som Aramis hade dödat, tog
hans värja och ville åter vända sig mot d'Artagnan, men på sin väg
mötte han Atos, som under det ögonblicks andrum, d'Artagnan skaffat
honom, nu hunnit hemta sig och, af fruktan att d'Artagnan skulle döda
hans fiende, ville åter börja striden.
D'Artagnan insåg, att det skulle misshaga Atos, om han icke läte honom
hållas. Efter några sekunder föll verkligen Cahussac med halsen
genomborrad af ett värjsting.
I samma ögonblick satte Aramis sin värja mot sin fallne motståndares
bröst och tvang honom att begära nåd.
Ännu återstodo Portos och Bicarat. Portos hånade på tusen sätt,
frågande Bicarat, hvad klockan kunde vara, och lyckönskande honom till
det kompani, hans bror nyligen fått vid regementet Navarra; men under
allt skämt van han ingenting. Bicarat var en af dessa män af jern,
som endast falla som döda.
Emellertid måste man göra slut på saken. Vakten kunde komma och taga
alla de stridande, sårade eller icke, rojalister eller kardinalister.
Atos, Aramis och d'Artagnan omringade Bicarat och uppmanade honom att
gifva sig. Ehuru ensam mot dem alla och med ett djupt värjsting i
låret, ville Bicarat ändå hålla i sig, men Jussac, som rest sig upp på
armbågen, ropade åt honom att han skulle gifva sig. Bicarat var
gaskognare liksom d'Artagnan; han låtsade icke höra, utan smålog
endast, och medan han mellan två parader fann tid att med sin
värjspets utvisa en plats på marken, sade han, parodierande ett
bibelspråk:
--- Här skall Bicarat dö, ensam af dem, som äro med honom.
--- Men de äro fyra mot dig ensam; sluta, jag befaller det.
--- Ah, befaller du, så är det en annan sak, sade Bicarat; som du är
min korpral, måste jag lyda.
Och i det han tog ett språng tillbaka, bröt han af värjan mot sitt knä
för att icke behöfva öfverlemna henne, kastade stumparna öfver
klostermuren och lade armarna i kors, under det han hvisslade en
kardinalistisk melodi.
Modet respekteras alltid, äfven hos en fiende. Musketörerne helsade
Bicarat med sina värjor och stucko dem åter i slidorna. D'Artagnan
gjorde på samma sätt, och biträdd af Bicarat, den ende, som ännu var
på benen, bar han till klostrets porthvalf Jussac, Cahussac och den af
Aramis' båda motståndare, som endast var sårad. Den fjerde var, såsom
vi redan nämnt, död. Derpå ringde de i klosterklockan, och med ett
byte af fyra värjor af fem begåfvo de sig rusiga af glädje på väg till
herr de Trévilles hotell.
Man såg dem arm i arm, intagande gatans bredd och anslutande till sig
hvarje musketör, som de mötte, så att det slutligen var ett helt
triumftåg. D'Artagnans hjerta sam i ett glädjerus, der han gick
emellan Atos och Portos, ömt tryckande dem till sig.
--- Om jag icke ännu är musketör, sade han till sina nya vänner, i det
han inträdde i herr de Trévilles hotell, så är jag åtminstone
antagen till elev, eller hur?
------------------------------------------------------------------------
Denna fil senast ändrad 7 Apr 2006