Mylady var i denna stund så skön, den andliga hänryckning, i vilken hon tycktes försjunken, gav ett sådant uttryck åt hennes ansikte, att Felton, bländad, trodde sig se den ängel, vilken han nyss tyckt sig blott höra.
Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).
LIII. Fångenskapens andra dag.
Mylady drömde, att hon ändtligen hade d'Artagnan i sitt våld, att hon
öfvervar hans afrättning, och det var åsynen af hans förhatliga blod,
flytande för bödelns bila, som lockade det tjusande småleendet på
hennes läppar.
Hon sof så, som en fånge sofver, vaggad af sin första förhoppning.
När man dagen derpå inträdde i hennes rum, låg hon ännu. Felton höll
sig i korridoren; han medförde den qvinna, om hvilken han aftonen
förut hade talat och som nyss anländt. Denna qvinna inträdde, närmade
sig myladys säng och tillbjöd henne sin tjenst.
Mylady var vanligtvis blek, och hennes hy kunde derför lätt bedraga
den, som första gången såg henne.
--- Jag har feber, sade hon; jag har icke sofvit ett ögonblick under
hela denna långa natt. Jag lider förfärligt; skall ni vara mera
mensklig mot mig, än man var i går? Allt, hvad jag begär, är
tillstånd att förblifva liggande.
--- Önskar ni kanske, att man tillkallar en läkare? frågade qvinnan.
Felton åhörde detta samtal utan att yttra ett ord.
Mylady besinnade, att ju mer folk omgåfve henne, desto mer folk skulle
hon få att beveka, och desto mer skulle lord Winters vaksamhet
skärpas. För öfrigt kunde läkaren förklara, att sjukdomen endast vore
låtsad, och sedan mylady förlorat första partiet, ville hon ej förlora
det andra.
--- Tillkalla läkare! sade hon, hvad skulle det tjena till? Dessa
herrar förklarade ju i går, att mitt onda endast var en komedi;
det ginge utan tvifvel på samma sätt i dag, ty sedan i går afton
har man haft tid på sig att intala doktorn.
--- Då, min fru, sade Felton otåligt, säg då sjelf, hvilken behandling
ni vill hafva.
--- Men, min Gud, kan jag veta det! Jag känner, att jag lider, det är
allt; gif mig, hvad ni behagar, det är mig likgiltigt.
--- Gå efter lord Winter, sade Felton, trött af denna eviga klagan.
--- O, nej, nej, utropade mylady, nej, min herre, kalla icke hit
honom, jag besvär eder derom! Jag mår bra, jag behöfver
ingenting, kalla ej hit honom!
Hon lade ett sådant öfvermått af häftighet, en så oemotståndlig
vältalighet i detta utrop, att Felton ovilkorligt tog några steg in i
rummet.
--- Men, min fru, sade Felton, om ni verkligen lider, skall man skicka
efter en läkare, och om ni bedrar oss, skall det vara så mycket
värre för eder, men vi skola åtminstone ingenting ha att förebrå
oss.
Mylady svarade ej, utan kastade sitt vackra hufvud på kudden och
utbrast i tårar och snyftningar.
Felton betraktade henne ett ögonblick med sin vanliga känslolöshet,
men när han såg, att krisen hotade att varda långvarig, gick han.
Qvinnan följde honom. Lord Winter syntes ej.
--- Jag tror, att jag börjar skönja dager, mumlade mylady med vild
glädje, i det hon svepte om sig lakanen för att dölja detta
utbrott af tillfredsställelse för alla dem, som kunde bespeja
henne.
Två timmar förflöto.
--- Nu är tid, att sjukdomen upphör, sade hon; jag vill stiga upp och
redan i dag söka vinna någon framgång. Jag har endast tio dagar
på mig, och i afton ha redan två förflutit.
På morgonen hade man inburit hennes frukost. Hon tänkte derför, att
man snart skulle komma att hemta bordet och att hon då skulle få
återse Felton.
Mylady bedrog sig icke; Felton visade sig åter, och utan att fråga
efter, om mylady rört frukosten eller ej, gaf han en vink, att man
skulle bära ut bordet, hvilket man vanligtvis inbar fullt dukadt.
Felton stannade qvar; han höll en bok i handen.
Mylady, hvilande i en länstol nära spiseln, skön, blek och
undergifven, liknade en helig jungfru, väntande på martyrkronan.
Felton gick fram till henne och sade:
--- Lord Winter, hvilken är katolik liksom ni, min fru, har tänkt, att
saknaden af de andaktsöfningar och ceremonier, som tillhöra eder
religion, kunde vara eder plågsam; han tillåter derför, att ni
hvar dag läser de böner, som tillhöra eder mässa, och se här en
bok, som innehåller ritualen.
Den uppsyn, med hvilken Felton lade boken på det lilla bordet, vid
hvilket hon satt, den ton, hvarmed han uttalade orden eder mässa, det
leende af förakt, hvarmed han ledsagade dem, föranledde mylady att
lyfta hufvudet och betrakta officern mer uppmärksamt.
Då igenkände hon, på denna allvarsamma hufvudbonad, denna drägt af
öfverdrifven enkelhet, denna som marmorn glättade, men också lika
hårda och ogenomträngliga panna, en af dessa dystra puritaner, hvilka
hon så ofta träffat både vid konung James' och franske konungens hof,
dit de, trots minnet af Saint-Barthélemynatten, stundom kommo att söka
en tillflykt.
Hon fick nu en af dessa plötsliga ingifvelser, hvilka endast stå
snillrika menniskor till buds i de afgörande ögonblick, hvaraf ofta
deras öde eller deras lif beror.
De två orden eder mässa och en blick på Felton hade i sjelfva verket
visat henne, hvilken vigt låg på det svar, hon skulle gifva honom.
Men med den snabba uppfattning, som var henne egen, låg detta svar
färdigt på hennes läppar.
--- Jag! sade hon i en ton af förakt, likstämd med den, hon anmärkt i
den unge officerns röst, jag, min herre, min mässa! Lord Winter,
denne förderfvade katolik, vet ganska väl, att jag icke är af hans
religion, och det är endast en snara, han vill lägga ut för mig.
--- Och af hvilken religion är ni då, min fru? sporde Felton med en
förvåning, som han, oaktadt sin sjelfbeherskning, ej kunde fullt
dölja.
--- Det skall jag säga eder, utropade mylady med spelad hänförelse,
den dag, då jag lidit nog för min tro.
Feltons blick blottade för mylady hela vidden af det fält, hon öppnat
för sig genom detta enda ord.
Emellertid förblef den unge officern stum och orörlig, hans blick
ensam hade talat.
--- Jag är i mina fienders händer, fortfor hon i denna ton af
entusiasm, hvilken hon visste vara egendomlig för puritanerne.
Välan, må min Gud rädda mig, eller må jag dö för min Gud! Se der
det svar, jag ber eder gifva lord Winter. Och den der boken,
tillade hon, i det hon pekade på ritualen, men utan att röra den,
liksom detta vidrörande kunnat oskära henne, kan ni återtaga och
sjelf begagna, ty ni är utan tvifvel på dubbelt sätt lord Winters
medbrottsling, medbrottsling i hans förföljelse liksom i hans
kätteri.
Felton svarade ej, tog boken med samma känsla af vedervilja, som han
redan visat, och gick ut tankfull.
Klockan fem på eftermiddagen kom lord Winter. Mylady hade haft hela
dagen att uppgöra en plan för sitt uppförande; hon mottog honom såsom
en qvinna, hvilken redan återtagit alla sina fördelar.
--- Det tycks, sade baronen, i det han satte sig i en länstol midt för
den, i hvilken mylady satt, och i det han vårdslöst utsträckte
sina fötter på eldstaden, det tycks, som man gjort ett litet
affall.
--- Hvad vill ni säga, min herre?
--- Jag vill säga, att sedan sista gången vi träffades, har ni ombytt
religion. Skulle ni händelsevis ha gift eder med en tredje man,
som är protestant?
--- Förklara eder, mylord, återtog fången med värdighet, ty jag får
säga eder, att jag väl hör edra ord, men att jag icke begriper
dem.
--- Då är det derför, att ni har ingen religion alls, och det tycker
jag bättre om, återtog lord Winter med ett hånlöje.
--- Säkert är, att detta vore mer enligt med edra grundsatser, återtog
mylady kallt.
--- Åh, jag tillstår, att det är mig alldeles likgiltigt.
--- Åh, ni behöfde icke tillstå denna liknöjdhet för religionen,
mylord; edra utsväfningar och edra brott bevisa den tillfyllest.
--- Hvad? Ni talar om utsväfningar, fru Messalina, om brott, lady
Macbeth! Antingen hörde jag illa, eller är ni, vid Gud, väl
oblyg!
--- Ni talar så, emedan ni vet, att man lyssnar på oss, min herre,
återtog mylady kallt, och emedan ni önskar stämma edra fångvaktare
och edra bödlar emot mig.
--- Mina fångvaktare! Mina bödlar! Ser man på, min fru, nu faller ni
in i en poetisk ton, och gårdagens komedi upplöser sig i en
tragedi. Men lika mycket, ni skall om åtta dagar vara, der ni bör
vara, och mitt värf är då slut.
--- Ett skändligt, ett gudlöst värf! återtog mylady med hänförelsen
hos offret, som anklagar sin domare.
--- Jag tror, på min ära, sade Winter, i det han steg upp, att den
slynan är galen! Se så, se så, stilla eder, fru puritanska, eller
låter jag sätta eder i mörkt rum. Vid Gud, det är mitt spanska
vin, som stiger eder åt hufvudet, icke sant? Men var lugn, detta
rus är ej farligt och skall inga följder hafva.
Och lord Winter aflägsnade sig svärjande, hvilket på denna tid var en
helt adlig vana.
Felton stod verkligen bakom dörren och hade ej förlorat ett ord af
hela detta uppträde.
Mylady hade gissat rätt.
--- Ja, gå, gå! sade hon för sig sjelf; följderna nalkas tvärt om, men
du, din narr, skall ej se dem, förrän det är för sent att undvika
dem.
Tystnad inträdde åter, och två timmar förflöto; man bar in
aftonmåltiden och fann mylady syselsatt med att högt läsa sina böner,
hvilka hon lärt af en gammal tjenare hos sin andre man, en den
strängaste puritan. Hon syntes vara i extas och tycktes ej ens märka,
hvad som tilldrog sig omkring henne. Felton gaf ett tecken, att man
ej skulle störa henne, och när allt var i ordning, gick han tyst ut
med soldaterne.
Mylady visste, att hon kunde vara bespejad, hon läste derför sina
böner till slut, och hon märkte, att soldaten, som stod på post vid
hennes dörr, ej mera gick med samma steg och att han tycktes lyssna på
henne.
För ögonblicket önskade hon icke mer; hon steg upp, satte sig till
bords, åt litet och drack endast vatten.
Efter en timme kom man för att borttaga bordet, men mylady anmärkte,
att denna gång åtföljdes ej soldaterne af Felton.
Han var således rädd att få se henne för ofta.
Hon vände sig mot väggen för att småle, ty i detta småleende låg en
sådan triumf, att det varit nog för att anklaga henne.
Hon lät ännu en half timme förflyta, och som allt nu var tyst i det
gamla slottet och man icke hörde annat än vågornas eviga brus, denna
oceanens väldiga andedrägt, började hon att med sin rena, harmoniska
och klingande stämma sjunga första versen af en psalm, som då var i
stor gunst hos puritanerne:
O herre, du oss öfverger
att måttet af vår styrka pröfva
men du ock palmen slutligt ger
åt dem, som dina bud och rätter öfva.
Verserna voro icke förträffliga, långt derifrån, men som man vet,
berömde sig icke puritanerne af poetiskt sinne.
Medan hon sjöng, lyssnade mylady: soldaten vid hennes dörr hade
stannat, liksom förvandlad till sten. Mylady kunde således döma, hvad
verkan hon gjort.
Då fortsatte hon sin sång med obeskriflig ifver och känsla; det
föreföll henne, som om tonerna spridde sig vidt under hvalfven och
ginge att, som en magisk tjusning, uppmjuka hennes väktares hjertan.
Det syntes likväl, som soldaten på post, utan tvifvel en nitisk
katolik, afskakade sig denna tjusning, ty genom luckan på dörren sade
han:
--- Var tyst då, min fru, eder sång är sorglig som ett De profundis*),
och måste man, utom nöjet att ligga i garnison här, äfven höra
dylika saker, står man icke ut längre.
--- Tig! sade nu en allvarlig stämma, i hvilken mylady igenkände
Feltons; hvad blandar du dig i, slyngel? Har man befalt dig neka
denna qvinna att sjunga? Nej. Man har ålagt dig att bevaka
henne, att skjuta på henne, om hon söker fly. Bevaka henne; om
hon flyr, döda henne; men öfverträd ej dina order.
Ett uttryck af outsäglig glädje sken på myladys ansigte, men detta
uttryck var flygtigt som skenet af en blixt, och utan att synas hafva
hört detta samtal, hvaraf hon ej förlorat ett ord, började hon åter, i
det hon gaf sin röst allt det behag, allt det omfång och allt den
lockelse, som afgrunden deri nedlagt:
Mot tårar, bojor och mitt rön
af armods, landsflykts bittra tider
har jag min ungdom och min bön
till Gud, som räkna skall de qval jag lider.
Denna röst, af ett oerhördt omfång och en sublim lidelse, gaf åt den
sträfva och ovårdade poesien i verserna en trollmakt och ett uttryck,
hvilka de mest öfverspända puritaner sällan funno i sina bröders
sånger, som de nödgades smycka med alla sin inbillningskrafts
tillgångar. Felton trodde sig höra engeln, som tröstade de tre
hebreerne i den brinnande ugnen.
Mylady fortfor:
Förlossnings dag skall rinna opp,
ty Gud skall länka våra öden.
Och sviker han också vårt hopp,
oss återstå martyrens krans och döden.
Denna vers, i hvilken den förfärliga tjuserskan inlade hela sin själ,
bragte upproret i den unge officerns hjerta till utbrott; han öppnade
häftigt dörren, och mylady såg honom inträda, blek som alltid, men med
lågande, nästan vansinnig blick.
--- Hvarför sjunger ni så der, sade han, och med en sådan röst?
--- Förlåt, min herre, svarade mylady saktmodigt, jag glömde, att mina
sånger ej äro passande i detta hus. Jag har kanske sårat eder
tro, men det var utan att vilja det, jag svär eder det. Tillgif
mig derför ett fel, som kanske är stort, men för visso är
ofrivilligt.
Mylady var i denna stund så skön, den andliga hänryckning, i hvilken
hon tycktes försjunken, gaf ett sådant uttryck åt hennes ansigte, att
Felton, bländad, trodde sig se den engel, hvilken han nyss tyckt sig
blott höra.
--- Ja, ja, svarade han, ni stör, ni upprör dem, som bo här i slottet.
Och den arme dåren märkte icke sjelf det osammanhängande i sitt tal,
medan myladys loöga dykte till djupet af hans hjerta.
--- Jag skall vara tyst, sade mylady med nedslagna ögon och med hela
den mildhet, hon kunde lägga i sin röst, hela den undergifvenhet,
hon kunde gifva sin hållning.
--- Nej, nej, min fru, sade Felton; sjung blott mindre högt, i
synnerhet nattetid.
Och med dessa ord störtade Felton ur rummet, ty han kände, att han ej
länge förmådde vara sträng mot fången.
--- Ni gjorde rätt, löjtnant, sade soldaten; dessa sånger uppröra
själen, men till slut vänjer man sig dervid; hennes röst är så
vacker.
--
*) Ur djupet, katolsk botpsalm.
------------------------------------------------------------------------
Denna fil senast ändrad 5 Jun 2006