Konungen färdades så fort som möjligt, ty han önskade vara i Paris den 23; men begiven på förströelser, stannade han emellertid för att se på skatjakt, ett tidsfördriv, för vilket hans håg fordom väckts av de Luynes, och för vilket han alltid haft stor förkärlek.
 

Alexandre Dumas:
De tre musketörerne.
Historisk roman.

LX. I Frankrike.

Aramis, Portos, Atos och d'Artagnan i filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna« (Sovjetunionen 1978)
Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).

 

LX. I Frankrike.

Konungen af England, Charles I:s, första farhåga, när han erfor
hertigens död, var, att den förfärliga nyheten skulle betaga
rochellarne modet; han försökte, säger Richelieu i sina memoarer, att
så länge som möjligt dölja händelsen för dem, genom att låta stänga
alla hamnar i sitt rike och strängt tillse, att intet skepp utgick,
förrän den här Buckingham utrustat hade afgått; i Buckinghams ställe
åtog han sig att i egen person öfvervaka affärden.

Han dref strängheten af denna order ända derhän att i England
qvarhålla Danmarks sändebud, hvilka redan tagit afsked, och Hollands
ambassadör, som skulle till Vliessingens hamn återföra de ostindiska
skepp, hvilka Charles I låtit återställa åt de förenta provinserna.

Men som han icke tänkte på att utfärda denna order förr än fem timmar
efter händelsen, det vill säga klockan två på eftermiddagen, hade två
fartyg redan lemnat hamnen, det ena, såsom vi veta, medförande mylady,
hvilken, redan anande hvar som inträffat, styrktes i sin förmodan, när
hon såg den svarta flaggan vaja på amiralsskeppets mast.

Hvad beträffar det andra fartyget, skola vi längre fram säga, hvem det
förde och hvart det afgick.

Under tiden hade för öfrigt ingenting nytt förefallit i lägret vid La
Rochelle.  Det enda var, att konungen, hvilken som vanligt hade mycket
ledsamt, men kanske ännu mer i lägret än annanstädes, beslutit resa
för att okänd öfvervara Saint Louis' fester i Saint-Germain och
anmodat kardinalen att ombesörja en eskort af endast tjugu
musketörer.  Kardinalen, hvilken kungens ledsnad stundom smittade, gaf
med stort nöje detta orlof åt sin kunglige underbefälhafvare, hvilken
lofvade att vara tillbaka omkring den 15 september.

Herr de Tréville, underrättad af hans eminens, packade sin kappsäck,
och som han, utan att veta orsaken, kände sina vänners lifliga önskan
och till och med oafvisliga behof att återvända till Paris, utsåg han
dem att deltaga i eskorten.

De fyra unga männen fingo veta nyheten en fjerdedels timme efter herr
de Tréville, ty de voro de förste, hvilka han delgaf den.  Nu först
kunde d'Artagnan rätt uppskatta den gunst kardinalen visat honom, när
han ändtligen lät honom ingå vid musketörerne.  Utan denna
omständighet skulle d'Artagnan nu varit nödsakad att stanna i lägret,
medan hans kamrater reste.

Det säger sig sjelft, att denna otålighet att återvända till Paris var
föranledd af den fara, som måste hota fru Bonacieux, då hon i klostret
i Béthune sammanträffade med mylady, sin dödsfiende.  Också hade,
såsom vi redan sagt, Aramis ofördröjligen skrifvit till Marie Michon,
den der sömmerskan i Tours, som hade så fina bekantskaper, att hon
måtte utverka drottningens tillstånd för fru Bonacieux att lemna
klostret och draga sig undan antingen till Lothringen eller till
Belgien.  Svaret hade icke låtit vänta på sig, och efter åtta eller
tio dagar hade Aramis mottagit följande bref:


     »Min bäste kusin!  Här följer min systers tillstånd att taga vår
     lilla tärna ur klostret i Béthune, hvars atmosfer ni anser
     skadlig för henne.  Min syster sänder eder detta tillstånd med
     stort nöje, ty hon håller mycket af den unga flickan, hvilken hon
     förbehållit sig att framdeles få vara till nytta.  Jag omfamnar
     eder.

                                                        Marie Michon.«


Detta bref inneslöt ett skriftligt tillstånd, affattadt i följande
ordalag:


     »Förestånderskan för klostret i Béthune lemnar i den persons
     händer, som tillställer henne denna biljett, den novis, hvilken
     på min befallning och under mitt beskydd intagits i hennes
     kloster.

     Louvre den 10 augusti 1628.

                                                                Anna.«


Man förstår lätt, att denna slägtskap mellan Aramis och en sömmerska,
som kallade drottningen sin syster, var egnad att väcka mycken
munterhet hos de unga männen, men sedan Aramis två eller tre gånger
rodnat ända till hvitögat vid Portos' plumpa skämt, hade han bedt sina
vänner ej mer återkomma till detta ämne och förklarat, att om han
finge höra ett enda ord till derom, skulle han icke vidare anlita sin
kusin att vara medlerska i detta slags affärer.

Det var således ej mera fråga om Marie Michon mellan de fyra
musketörerne, hvilka för öfrigt redan hade hvad de önskade, nämligen
order att taga fru Bonacieux ur karmeliterklostret i Béthune.  Det är
sant, att denna order icke var till stort gagn, så länge de voro i
lägret vid La Rochelle, det vill säga i andra änden af Frankrike;
också tänkte d'Artagnan begära permission af herr de Tréville, i det
han helt öppet förtrodde honom den stora vigten af sin färd, då
nyheten nådde både honom och hans tre kamrater, att konungen skulle
fara till Paris med en eskort af tjugu musketörer och att de skulle
utgöra en del af eskorten.

Glädjen vardt stor.  Man skickade betjenterne förut med trossen, och
man aftågade den 16 på morgonen.

Kardinalen beledsagade hans majestät från Surgères till Mauzé; der
togo konungen och hans minister under stora vänskapsbetygelser afsked
af hvarandra.

Konungen färdades så fort som möjligt, ty han önskade vara i Paris den
23; men begifven på förströelser, stannade han emellertid för att se
på skatjagt, ett tidsfördrif, för hvilket hans håg fordom väckts af de
Luynes, och för hvilket han alltid haft stor förkärlek.  Af de tjugu
musketörerne voro sexton mycket roade, när detta inträffade, men fyra
svuro ve och förbannelse deröfver.  I synnerhet kände d'Artagnan
ständiga susningar för öronen, hvilka Portos förklarade sålunda:

--- En mycket hög dam har sagt mig sådant betyda, att man talar om dig
    någonstädes.

Ändtligen den 23 på natten tågade eskorten genom Paris; kungen tackade
herr de Tréville och tillstadde honom att bevilja permission på fyra
dagar, med vilkor, att ingen af de permitterade visade sig på något
allmänt ställe vid äfventyr af Bastiljen.

Såsom man väl förstår, voro våra fyra vänner de fyra först
permitterade; ännu mer, Atos fick af herr de Tréville sex dagar i
stället för fyra, och till dessa sex dagar två nätter på köpet, ty de
begåfvo sig af den 24 klockan fem på aftonen, och af välvilja
postdaterade herr de Tréville permissionen till den 25 på morgonen.

--- Men, min Gud! sade d'Artagnan, hvilken, som man vet, aldrig
    misströstade om något, jag tycker, att vi göra för mycket bråk för
    en så enkel sak; på två dagar, om jag spränger två eller tre
    hästar --- det betyder föga, ty jag har ju pengar --- är jag i
    Béthune; jag lemnar drottningens bref till förestånderskan och jag
    för den kära skatt, som jag söker, icke till Lothringen, icke till
    Belgien, utan till Paris, der den skall vara bättre gömd, i
    synnerhet så länge kardinalen är vid La Rochelle.  Sedan vi en
    gång återkommit från fälttåget, skola vi nog, dels genom hennes
    kusins beskydd, dels för hvad vi personligen gjort för henne, af
    drottningen utverka, hvad vi åstunda.  Blifven derför qvar här och
    utsliten eder icke onödigtvis.  Jag och Planchet äro allt, som
    behöfs för ett så enkelt företag.

Härtill svarade Atos lugnt:

--- Penningar ha vi också, ty ännu har jag icke helt och hållet
    druckit upp resten af diamanten, och Portos och Aramis ha icke
    heller ätit upp sin andel.  Vi kunna således lika väl spränga fyra
    hästar som en.  Men besinna, d'Artagnan, tillade han i en så
    dyster ton, att den unge mannen ryste, besinna, att Béthune är en
    stad, der kardinalen stämt möte med en qvinna, som öfver allt, der
    hon visar sig, drager olyckan i sina spår.  Om du blott hade att
    göra med fyra män, d'Artagnan, skulle jag låta dig fara ensam; men
    nu är det denna qvinna, du har att göra med; låt oss derför fara
    alla fyra, och gifve Gud, att vi med våra fyra betjenter må vara
    tillräckligt många!

--- Du förskräcker mig, Atos! utropade d'Artagnan; hvad i Guds namn
    fruktar du då?

--- Allt, svarade Atos.

D'Artagnan betraktade sina kamraters ansigten, hvilka alla, liksom
Atos', buro prägeln af djup oro, och man fortsatte färden, så fort
hästarna kunde springa, men utan att tillägga ett ord.

Den 25 på aftonen, just när de redo in i Arras och när d'Artagnan
stigit af vid värdshuset La herse d'or för att dricka ett glas vin,
kom en ryttare ut från postgården, der han nyss bytt om häst, och tog
i starkt galopp med frisk häst vägen till Paris.  I det ögonblick han
passerade stora porten till gatan, blåste vinden upp kappan, som han
hade svept om sig, fastän man var i augusti, och afryckte hans hatt,
hvilken den resande tog fatt med handen och hastigt åter nedtryckte på
sitt hufvud.

D'Artagnan, som hade ögonen riktade på denne man, vardt mycket blek
och släpte sitt glas.

--- Hvad går åt herrn? sade Planchet.  Ack, kära herrar, skynden hit,
    min husbonde mår illa!

--- De tre vännerne skyndade till och sågo d'Artagnan, i stället för
    att må illa, springa bort till sin häst.  De hejdade honom på
    dörrtröskeln.

--- Men hvart fan vill du hän? skrek Atos åt honom.

--- Det är han! utropade d'Artagnan, blek af vrede och med svetten i
    pannan.  Det är han, låt mig sätta efter honom!

--- Men hvem då? frågade Atos.

--- Hvilken karl?

--- Den fördömde karlen, min onde genius, hvilken jag alltid sett, när
    jag hotats af någon olycka; den, som åtföljde den förfärliga
    qvinnan, när jag första gången träffade henne; den jag sökte, när
    jag utmanade dig, Atos; den, jag såg på morgonen samma dag, fru
    Bonacieux vardt bortröfvad.  Jag såg honom, det var han.  Jag
    kände igen honom, när vinden öppnade hans kappa.

--- För fan! sade Atos tankfull.

--- I sadeln, mina herrar, och låtom oss sätta efter honom!  Vi hinna
    honom nog.

--- Min vän, sade Aramis, besinna, att han färdas åt motsatt håll till
    det, hvaråt vi färdas; att han har frisk häst, och vi trötta; att
    vi följaktligen skola spränga våra hästar utan att ens ha utsigt
    att hinna honom.

--- Herre! skrek en stalldräng, i det han sprang efter den okände;
    herre, se här är ett papper, som föll ur eder hatt!

--- Min vän, sade d'Artagnan, en half pistol för detta papper.

--- Ja, med stort nöje, min herre; här har ni det.

Stalldrängen, förtjust öfver den goda affär han gjort, gick tillbaka
in på gården; d'Artagnan vek upp papperet.

--- Nå väl? frågade hans vänner, som trängdes omkring honom.

--- Blott ett enda ord, sade d'Artagnan.

--- Ja, sade Aramis, men detta ord är namnet på en stad eller en by.

--- »Armentières«, läste Portos.  Armentières?  Det känner jag inte
    till.

--- Och detta namn är skrifvet af hennes hand! utropade Atos.

--- Godt!  Låtom oss väl bevara detta papper, sade d'Artagnan;
    kanhända har jag icke kastat bort min halfva pistol.  Till häst,
    mina vänner, till häst!

De fyra vännerne störtade i galopp på vägen till Béthune.

------------------------------------------------------------------------

Denna fil senast ändrad 24 Jun  2006  

Innehåll: