Den unge mannens hjärta översvallade av glädje. Ett äventyr, vari det fanns på en gång ära att förvärva och penningar att vinna, bjöds honom och hade såsom en första uppmuntran nyss närmat honom till den kvinna han dyrkade.
 

Alexandre Dumas:
De tre musketörerne.
Historisk roman.

XIX. Fälttågsplan.

Aramis, Portos, Atos och d'Artagnan i filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna« (Sovjetunionen 1978)
Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).

 

XIX. Fälttågsplan.

D'Artagnan begaf sig rakt till herr de Tréville.  Han hade öfvertänkt,
att inom några minuter skulle kardinalen vara underrättad genom den
fördömde okände, som tycktes vara hans verktyg, och han trodde med
skäl, att han icke hade ett ögonblick att förlora.

Den unge mannens hjerta öfversvallade af glädje.  Ett äfventyr, hvari
det fans på en gång ära att förvärfva och penningar att vinna, bjöds
honom och hade såsom en första uppmuntran nyss närmat honom till den
qvinna han dyrkade.  Denna slump gjorde således för honom i första tag
nästan mer, än han vågat begära af försynen.

Herr de Tréville befann sig i sin salong med sin vanliga uppvaktning
af adelsmän.  D'Artagnan, hvilken man kände såsom hemmastadd i huset,
gick rakt in i Trévilles kabinett och lät underrätta honom, att han
väntade honom der för en vigtig sak.

D'Artagnan hade knapt varit der fem minuter, då Tréville inträdde.
Vid första ögonkastet kunde af den glädje, som då målade sig på
d'Artagnans ansigte, den värde kaptenen förstå, att något nytt
verkligen hade inträffat.

Under hela vägen hade d'Artagnan frågat sig, om han skulle förtro sig
åt herr de Tréville, eller om han endast skulle bedja honom om öppen
fullmakt i och för en hemlig sak.  Men herr de Tréville hade alltid
varit honom så fullkomligt bevågen, han var konungen och drottningen
så tillgifven, han hatade så hjertligt kardinalen, att den unge mannen
beslöt att anförtro honom allt.

--- Ni har begärt att få tala med mig, min unge vän? sade herr de
    Tréville.

--- Ja, min herre, svarade d'Artagnan, och jag hoppas ni förlåter, att
    jag besvärat eder, då ni får veta, om hvilken vigtig sak det är
    fråga.

--- Tala då; jag hör eder.

--- Det gäller ingenting mindre, sade d'Artagnan, i det han sänkte
    rösten, än drottningens ära, ja, kanske lif.

--- Hvad säger ni? frågade Tréville, i det han blickade omkring sig
    för att se, om de voro alldeles ensamma, hvarpå han åter riktade
    sin frågande blick på d'Artagnan.

--- Jag säger, min herre, att slumpen gjort mig till egare af denna
    hemlighet....

--- Hvilken jag hoppas, att ni bevarar, unge man, vid ert lif.

--- Men hvilken jag likväl bör förtro åt eder, min herre, ty endast ni
    kan bistå mig i det uppdrag, jag nyss fått af hennes majestät.

--- Tillhör denna hemlighet eder?

--- Nej, min herre, den är drottningens.

--- Är ni bemyndigad af hennes majestät att förtro mig den?

--- Nej, min herre, ty man har tvärt om anbefalt mig den djupaste
    tystnad.

--- Och hvarför står ni då i begrepp att förråda den för mig?

--- Emedan, jag försäkrar det, jag icke utan eder förmår någonting,
    och emedan jag fruktar, att ni kunde vägra mig den gunst, hvarom
    jag ämnar anhålla, om ni icke kände för hvad ändamål jag anhåller
    derom.

--- Bevara eder hemlighet, unge man, och säg mig, hvad ni åstundar.

--- Jag önskar, att ni ville af kapten Desessarts utverka fjorton
    dagars permission för mig.

--- När då?

--- I afton redan.

--- Ni lemnar då Paris?

--- Jag har ett uppdrag.

--- Kan ni säga mig hvart?

--- Till London.

--- Skulle någon hafva fördel af, att ni icke vunne edert mål?

--- Kardinalen, tror jag, skulle gifva allt i verlden för att hindra
    mig från att lyckas.

--- Och ni reser ensam?

--- Jag reser ensam.

--- I sådant fall bör ni icke taga vägen öfver Bondy; det är jag, som
    säger eder detta, vid Trévilles ära.

--- Huru så?

--- Man skulle låta mörda eder.

--- Jag dör gerna, i det jag uppfyller min pligt.

--- Men edert uppdrag skall då icke fullgöras.

--- Det är sant, sade d'Artagnan.

--- Tro mig, fortfor Tréville, vid företag af detta slag måste det
    vara fyra, för att en skall komma fram.

--- Ah, ni har rätt, min herre! sade d'Artagnan; men ni känner Atos,
    Portos och Aramis, och ni vet sjelf, om jag kan räkna på dem.

--- Utan att förtro dem den hemlighet, som jag icke velat veta?

--- Vi hafva en gång för alla svurit hvarandra ett blindt förtroende
    och en tillgifvenhet öfver hvarje prof; för öfrigt torde ni säga
    dem, att ni hyser allt förtroende till mig, och de skola visst ej
    vara klentrognare än ni.

--- Jag kan gifva en hvar af dem fjorton dagars permission, se der
    allt: åt Atos, som ännu lider af sin blessyr, för att fara till
    baden i Forges; åt Portos och Aramis för att följa sin vän, som de
    icke vilja öfvergifva i en så smärtsam belägenhet.  Öfverlemnandet
    af deras permission skall utgöra beviset, att jag ger dem
    rättighet att resa.

--- Jag tackar, min herre, hundrafalt.

--- Gå då för att genast söka upp dem, och må allt utföras redan denna
    natt.  Ah, men skrif först eder permissionsansökning till herr
    Desessarts!  Ni har kanske en spion i hälarna på eder, och edert
    besök, som i sådan händelse redan är kändt af kardinalen, får
    sålunda en antaglig förklaring.

D'Artagnan satte upp sin ansökan, och Tréville försäkrade, i det han
mottog den ur hans händer, att de fyra permissionsbrefven skulle innan
klockan två på morgonen vara i vederbörande resandes hemvist.

--- Haf godheten att skicka mitt till Atos, sade d'Artagnan.  Jag
    fruktar att, om jag ginge hem, der varda utsatt för något
    obehagligt möte.

--- Var lugn.  Farväl!  Lycklig resa!  A propos, sade Tréville, i det
    han kallade honom tillbaka.

D'Artagnan vände sig om.

--- Har ni pengar?

D'Artagnan lät penningpåsen klinga, som han hade i sin ficka.

--- Tillräckligt? frågade Tréville.

--- Tre hundra pistoler.

--- Godt, med dem kan man resa ända till verldens ände; skynda då.

D'Artagnan bugade sig för Tréville, som räckte honom handen, den
d'Artagnan skakade med en erkänsla blandad med vördnad.  Allt sedan
han kommit till Paris, hade han aldrig haft annat än skäl till
belåtenhet med denne förträfflige man, hvilken han städse funnit så
värdig, rättskaffens och stor.

Hans första besök var hos Aramis; han hade icke besökt denne sin vän
allt sedan den märkliga aftonen, då han följt fru Bonacieux.  Ännu
mer, han hade knapt sett den unge musketören, och hvarje gång han
återsett honom, hade han trott sig märka en djup sorgsenhet i hans
anletsdrag.

Äfven denna afton vakade Aramis dyster och grubblande; d'Artagnan
gjorde honom några frågor rörande denna djupa melankoli.  Aramis
ursäktade sig med en tolkning af adertonde kapitlet i den helige
Augustinus, hvilken han vore nödgad att skrifva på latin för den
kommande veckan och hvilket ifrigt syselsatte hans tankar.

Då de båda vännerne språkat några ögonblick, inträdde en af herr de
Trévilles lakejer med ett försegladt bref.

--- Hvad är det? frågade Aramis.

--- Permissionen, som herrn begärt, svarade lakejen.

--- Jag?  Jag har icke begärt någon permission.

--- Tig och tag den, sade d'Artagnan.  Och ni, min vän, se här en half
    pistol för edert besvär; säg herr de Tréville, att herr Aramis
    tackar honom på det uppriktigaste.  Gå nu!

Lakejen bugade sig ända till golfvet och gick ut.

--- Hvad betyder det här? frågade Aramis.

--- Tag med dig, hvad som behöfs för fjorton dagars resa, och följ
    mig.

--- Men jag kan icke i denna stund lemna Paris utan att veta...
    Aramis tystnade här.

--- Hvad det blifvit af henne, icke så? fortsatte d'Artagnan.

--- Hvem? återtog Aramis.

--- Fruntimret, som var här, fruntimret med den broderade näsduken.

--- Hvem har sagt dig, att ett fruntimmer varit här? genmälde Aramis,
    i det han vardt blek som döden.

--- Jag såg henne.

--- Och du vet, hvem hon är?

--- Jag tror mig åtminstone veta det.

--- Hör på, sade Aramis, efter som du vet så mycket, så säg mig, vet
    du hennes öde?

--- Jag förmodar, att hon återvändt till Tours.

--- Till Tours?  Ja, det är väl så; du känner henne.  Men huru har hon
    kunnat återvända till Tours utan att säga mig det minsta?

--- Emedan hon fruktade att varda arresterad.

--- Hvarför har hon icke skrifvit till mig?

--- Emedan hon fruktade att blottställa dig.

--- D'Artagnan, du återskänker mig lifvet! utropade Aramis.  Jag
    trodde mig föraktad, förrådd.  Jag var så lycklig att återse
    henne.  Jag kunde icke tro, att det var för mig hon äfventyrade
    sin frihet; och i alla fall, af hvilken orsak skulle hon eljest
    hafva återvändt till Paris?

--- Af samma orsak, som i dag föranleder oss att fara till England.

--- Och hvad är det för orsak? frågade Aramis.

--- Du skall få veta det en dag, Aramis, men för närvarande måste jag
    vara lika tystlåten som den der doktorns nièce.

Aramis smålog, ty han erinrade sig nu den saga, han en viss afton
berättat för sina vänner.

--- Nå väl då, efter som hon lemnat Paris, och du är säker derom,
    d'Artagnan, uppehåller mig ingenting här, och jag är färdig att
    följa dig.  Du säger då, att vi skola begifva oss...?

--- Till Atos, för tillfället, och om du vill följa med, måste jag
    till och med bedja, att du skyndar dig, ty vi ha redan förlorat
    mycken tid.  A propos, underrätta Bazin.

--- Skall Bazin fara med oss? frågade Aramis.

--- Kanhända.  I hvarje fall är det bra, att han nu följer oss till
    Atos.

Aramis ropade Bazin, och sedan han befalt denne att söka upp honom hos
Atos, sade han: låt oss gå då! hvarpå han tog sin kappa, sin värja och
sina tre puffertar och förgäfves drog ut tre eller fyra byrålådor för
att efterse, om der icke funnes någon vilsekommen pistol.  När han
öfvertygat sig, att denna eftersökning var öfverflödig, följde han
d'Artagnan, frågande sig sjelf, huru det kom sig, att den unge
drabantkadetten visste lika väl som han, hvem det fruntimret var, åt
hvilken han upplåtit sitt hem, och visste bättre än han sjelf, hvart
hon tagit vägen.

Först vid utgåendet lade Aramis sin hand på d'Artagnans arm och
betraktade honom.

--- Du har väl icke talat om detta fruntimmer med någon? sade han.

--- Med ingen i verlden.

--- Icke en gång med Atos och Portos?

--- Jag har icke sagt dem ett ord om henne.

--- Godt.

Och lugn i denna vigtiga punkt, fortsatte Aramis sin väg med
d'Artagnan, och båda anlände snart till Atos.

De funno honom med sitt permissionsbref i ena handen och herr de
Trévilles bref i den andra.

--- Kunnen I förklara mig, hvad denna permission vill säga och detta
    bref, hvilka jag nyss fått? sade Atos förvånad.

    »Min bäste Atos!  Jag vill gerna, efter som eder helsa nödvändigt
    så fordrar, att ni hvilar eder under en fjorton dagars tid.  Far
    nu och bada i Forges eller hvar helst det faller eder in, och laga
    blott, att ni snart varder återstäld.

                                                      Eder bevågne
                                                        Tréville«

--- Nå väl, denna permission och detta bref betyda, att du måste följa
    mig, Atos.

--- Till badet i Forges?

--- Dit eller annanstädes.

--- I och för konungens tjenst?

--- Konungens eller drottningens; äro vi icke deras majestäters
    tjenare?

I detta ögonblick inträdde Portos.

--- Vid Gud, sade han, var icke det här en besynnerlig sak: när
    beviljade man väl vid musketörerne permission åt folk, utan att de
    ha begärt sådan?

--- Jo, när de ha vänner, som begära den å deras vägnar.

--- Aha! sade Portos, här tyckes vara något nytt å färde.

--- Ja, vi resa bort, sade Aramis.

--- Till hvilket land då? frågade Portos.

--- På min ära, det vet jag ej så noga, svarade Atos; fråga
    d'Artagnan.

--- Till London, mina herrar, sade d'Artagnan.

--- Till London! utropade Portos; hvad skola vi då göra i London?

--- Se der hvad jag icke kan säga eder, mina herrar; I måsten förlita
    eder på mig.

--- Men för att fara till London, tillade Portos, behöfvas pengar, och
    jag har inga sådana.

--- Icke jag heller, sade Aramis.

--- Icke jag heller, instämde Atos.

--- Men jag har, jag, återtog d'Artagnan, i det han tog upp sin skatt
    ur fickan och lade den på bordet.  I denna lilla påse fins det tre
    hundra pistoler; låtom oss deraf taga hvar sina sjutiofem; det är
    hvad som behöfs för att fara till London och vända åter derifrån.
    Varen för öfrigt lugna, mina herrar; vi komma väl icke alla fram
    till London.

--- Och hvarför det då?

--- Emedan efter all sannolikhet en eller annan af oss kommer att
    stanna qvar på vägen.

--- Men är det då ett fälttåg vi skola företaga?

--- Ja, och ett af de allra farligaste, jag underrättar derom på
    förhand.

--- Nå, men då vi så der utsätta oss för att mista lifvet, sade
    Portos, ville jag åtminstone gerna veta hvarför.

--- Det får du veta längre fram, sade Atos.

--- Emellertid, sade Aramis, är jag af Portos' mening.

--- Brukar kungen redogöra för eder, han?  Nej, han säger helt enkelt:
    Mina herrar, man slås nu uti Gascogne eller i Flandern; begifven
    eder dit och deltagen i striden.  Och I skynden dit.  Hvarför?
    Det bekymrar eder icke.

--- D'Artagnan har rätt, sade Atos; se här våra tre permissionsbref
    från herr de Tréville och här tre hundra pistoler, som komma, jag
    vet icke hvarifrån.  Låtom oss gå att möta döden der, dit man
    bjuder oss att gå.  Är väl lifvet värdt så många frågor?  Jag är
    beredd att följa dig, d'Artagnan.

--- Äfven jag, sade Portos.

--- Jag också, tillade Aramis.  Också är jag alls icke ledsen öfver
    att lemna Paris.  Jag behöfver förströelse.

--- Nå väl!  I skolen få förströelse, mina herrar, liten på det! sade
    d'Artagnan.

--- Och nu, när fara vi? sade Atos.

--- Genast, svarade d'Artagnan; här är icke en minut att förlora.

--- Hollah!  Grimaud, Planchet, Mousqueton, Bazin! ropade de fyra unga
    männen efter sina betjenter.  Smörjen våra stöflar och hemten
    hästarna från hotellet.

Hvarje musketör lemnade verkligen både sin egen och sin lakejs häst i
det allmänna hotellet liksom i en kasern.

Planchet, Grimaud, Mousqueton och Bazin sprungo strax bort.

Låt oss nu uppgöra fälttågsplanen, sade Portos.  Hvart bege vi oss
först?

--- Till Calais, sade d'Artagnan; det är genaste vägen till London.

--- Nå väl, sade Portos, hör här min mening:

--- Tala!

--- Om fyra musketörer begåfve sig af tillsammans, skulle de
    misstänkas: d'Artagnan ger hvar och en af oss sin instruktion; jag
    far förut på vägen åt Boulogne för att rekognoscera; Atos far två
    timmar senare amiensvägen; Aramis följer oss på noyonvägen, och
    beträffande d'Artagnan, far han hvad väg han vill, i Planchets
    kläder, under det Planchet följer med oss såsom d'Artagnan i
    drabantuniform.

--- Mina herrar, sade Atos, min mening är, att man icke bör inviga
    lakejer i en dylik affär: en hemlighet kan möjligen förrådas af
    adelsmän, men den säljes nästan alltid af lakejer.

--- Portos' plan synes mig overkställbar, sade d'Artagnan, enär jag
    sjelf icke vet, hvilka instruktioner jag kan gifva eder.  Jag
    innehar ett bref, se der allt.  Jag hvarken har eller kan taga tre
    kopior af detta bref, emedan det är försegladt.  Vi måste derför
    efter min åsigt fara tillsammans.  Brefvet är här, i denna ficka.
    Han visade nu på fickan, der brefvet låg.  Om jag dödas, tager en
    af eder brefvet och I fortsätten resan; om han dödas, blir det en
    annans tur, och så vidare; blott en kommer fram, är det allt hvad
    som behöfs.

--- Bravo, d'Artagnan!  Jag tänker som du, sade Atos.  Man bör för
    öfrigt vara konseqvent; jag far till badet, I följen mig; i
    stället för att bada i Forges badar jag i hafvet, jag har min
    frihet.  Vill man uppehålla oss, visar jag herr de Trévilles bref
    och I visen edra permissionsbref; anfaller man oss, försvara vi
    oss; drager man oss inför rätta, påstå vi ihärdigt, att vi icke
    hade annan afsigt än att ett visst antal gånger doppa oss i
    hafvet.  Man finge en allt för lätt affär med fyra män åtskilda,
    under det att fyra förenade män bilda en trupp.  Vi skola beväpna
    de fyra lakejerne med pistoler och musköter; om man skickar ut en
    armé mot oss, leverera vi batalj, och den öfverlefvande skall,
    såsom d'Artagnan sade, föra fram brefvet.

--- Väl sagdt! utropade Aramis; du talar icke ofta, Atos, men när du
    talar, är det, som man hörde Joannes Krysostomos.  Jag godkänner
    Atos' plan, och du, Portos?

--- Äfven jag, sade Portos, om den vinner d'Artagnans bifall.
    D'Artagnan, brefvets innehafvare, är naturligtvis hufvudmannen för
    företaget; må han besluta, vi skola verkställa.

--- Nå väl, sade d'Artagnan, jag besluter, att vi antaga Atos' plan
    och att vi begifva oss af inom en half timme.

--- Antages! återtogo de tre musketörerne i korus.

Och nu tog en hvar, i det han sträckte sin hand mot penningpåsen,
sjutiofem pistoler och lagade sig i ordning att resa vid den
öfverenskomna tiden.

------------------------------------------------------------------------

Denna fil senast ändrad 7 Apr  2006  

Innehåll: