Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).
Utom denna gulaktiga, sjukliga blekhet, som antyder gallans inmängning i blodet, och som kunde vara tillfällig, anmärkte d'Artagnan en trolös dolskhet i hans naturliga drag. En skälm skrattar ej så som en man av heder, en hycklare gråter icke samma tårar som den oförställde. All falskhet är en mask, och huru väl denna mask än må vara anbragt, lyckas man alltid att med någon uppmärksamhet blotta själva ansiktet.
Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).
XXV. Portos.
I stället för att direkt begifva sig hem steg d'Artagnan af vid herr
de Trévilles port och skyndade uppför trappan. Denna gång hade han
föresatt sig att berätta honom allt, som nyss hade tilldragit sig.
Utan tvifvel skulle Tréville gifva honom goda råd i hela denna
angelägenhet; derjemte skulle, efter som herr de Tréville nästan
dagligen träffade drottningen, han kanske af hennes majestät erhålla
någon underrättelse om den arma fru Bonacieux, hvilken man
tvifvelsutan hade låtit plikta för sin hängifvenhet för sin
herskarinna.
Herr de Tréville åhörde den unge mannens berättelse med ett allvar,
som ådagalade, att han såg någonting helt annat i hela detta äfventyr
än en kärleksintrig, och då d'Artagnan slutat, sade Tréville:
--- Hm, allt det här luktar hans eminens på en mils håll.
--- Men hvad är att göra? sade d'Artagnan.
--- Intet, alls intet nu, endast lemna Paris, såsom jag sade eder,
snarast möjligt. Jag träffar drottningen, jag skall berätta henne
alla omständigheter vid den arma qvinnans försvinnande, hvarom hon
utan tvifvel är okunnig; dessa omständigheter skola vägleda henne
å sin sida, och vid eder återkomst har jag kanske någon god nyhet
att säga eder. Lita häruti på mig.
D'Artagnan visste, att, ehuru gaskognare, Tréville icke hade för vana
att lofva och att, då han händelsevis gaf ett löfte, han alltid höll
mer, än han lofvat. Han bugade sig således, full af erkänsla för det
förflutna och för det kommande, och den värde kaptenen, som å sin sida
kände ett lifligt deltagande för denne unge man, så tapper och så
beslutsam, tryckte hjertligt hans hand, i det han önskade honom en
lycklig resa.
Bestämd att genast bringa Trévilles råd till utförande, stälde
d'Artagnan vägen till Fossoyeursgatan för att packa sin kappsäck. Då
han närmade sig sin bostad, såg han herr Bonacieux i morgondrägt
stående på sin porttröskel. Allt, hvad den försigtige Planchet
aftonen förut sagt honom om hans värds olycksbådande yttre, rann honom
i minnet, och han betraktade honom mer uppmärksamt än någonsin. Utom
denna gulaktiga, sjukliga blekhet, som antyder gallans inmängning i
blodet, och som kunde vara tillfällig, anmärkte d'Artagnan en trolös
dolskhet i hans naturliga drag. En skälm skrattar ej så som en man af
heder, en hycklare gråter icke samma tårar som den oförstälde. All
falskhet är en mask, och huru väl denna mask än må vara anbragt,
lyckas man alltid att med någon uppmärksamhet blotta sjelfva ansigtet.
Det tycktes alltså d'Artagnan, att Bonacieux bar en mask och att denna
till och med var en af de vidrigaste man kunde se.
Intagen af vedervilja för denne man, ämnade d'Artagnan gå honom förbi
utan att säga något, då Bonacieux, liksom aftonen förut, tilltalade
honom.
--- Hör på, unge man, sade han, det ser ut, som vi hade
karnevalsnätter! Klockan sju på morgonen! Anfäkta! Det tyckes
mig, att ni vänder upp och ned på den vanliga lefnadsordningen och
att ni kommer hem vid den tid andra gå ut.
--- Man kan icke göra eder samma förebråelse, mäster Bonacieux, sade
den unge mannen, och ni är ett mönster af ordning. Det är sant,
att när man har en ung och vacker hustru, behöfver man ej jaga
efter lyckan: det är lyckan, som kommer att söka oss; icke sant,
herr Bonacieux?
Bonacieux vardt blek som döden och vred till ett småleende.
--- Ah, ah, sade Bonacieux, ni är en skämtsam kamrat! Men hvar tusan
har ni lupit omkring i natt, min unge herre? Det tycks, som det
icke vore mycket rent på de vägar ni färdats.
D'Artagnan såg på sina stöflar, som voro alldeles öfverhöljda med
smuts, men i samma ögonblick vände sig hans blickar på krämarens skor
och strumpor; man kunde hafva sagt, att de voro doppade i samma pöl
som hans egna stöflar; de ena och de andra voro på samma sätt
nedsölade.
Då genomfor honom plötsligt en tanke. Den lille tjocke, korte,
grånande mannen, detta slags lakej, klädd i mörk drägt, utan hänsyn
behandlad af de soldater, som utgjorde betäckningen, det var Bonacieux
sjelf. Mannen hade ledt sin hustrus bortröfvande.
D'Artagnan kände en förskräcklig lust att kasta sig kring krämarens
hals och strypa honom; men vi hafva redan nämt, att han var en mycket
försigtig ung man, och han hejdade sig. Emellertid var den jäsning,
som afmålat sig i hans ansigte, så synbar, att Bonacieux vardt
förskräckt deröfver och försökte taga ett steg tillbaka; men han stod
just tätt framför porten, som var läst, och det föremål han mötte
tvang honom att stanna på samma plats.
--- Må vara, min skämtsamme, gode man, sade d'Artagnan, men det tyckes
mig, att om mina stöflar behöfva rengöras med en svamp, kräfva
edra strumpor och skor också en borstning. Skulle ni också å eder
sida strukit omkring, mäster Bonacieux? För fan! Det vore
alldeles oförlåtligt för en man vid eder ålder, helst då han har
en ung och vacker hustru, som ni har.
--- O, min Gud, nej, sade Bonacieux, men i går var jag i Saint-Mandé
för att höra efter en piga, hvilken jag omöjligt kan undvara, och
som vägen var dålig, fick jag med mig all denna smuts, som jag
ännu icke haft tid att skaffa bort.
Stället, som Bonacieux uppgaf såsom målet för sin utflygt, gaf nytt
stöd åt de misstankar d'Artagnan fattat. Bonacieux hade sagt
Saint-Mandé, emedan detta ställe låg åt motsatt håll till Saint-Cloud.
Denna sannolikhet var för d'Artagnan en första tröst. Om Bonacieux
visste, hvar hans hustru befann sig, kunde man alltid genom användande
af ytterliga medel tvinga krämaren att öppna på munnen och yppa
hemligheten. Det gälde endast att förbyta sannolikheten i visshet.
--- Förlåt, min käre Bonacieux, om jag går tillväga utan krus, sade
d'Artagnan; men ingenting upphetsar så mycket som att icke sofva,
och jag känner derför en ursinnig törst; tillåt mig att taga ett
glas vatten hos eder, ni vet, att sådant nekas ej mellan grannar.
Och utan att afvakta sin värds tillstånd trädde d'Artagnan hastigt in
i huset och kastade en snabb blick på sängen. Sängen var icke rörd.
Bonacieux hade ej legat. Han hade således hemkommit först för en
eller två timmar sedan; han hade ledsagat sin hustru till det ställe,
dit man fört henne, eller åtminstone till första hästombytet.
--- Tack, mäster Bonacieux, sade d'Artagnan, i det han tömde sitt
glas, se der allt, hvad jag af eder önskade. Nu går jag upp till
mig; jag skall låta Planchet borsta mina stöflar, och då han
slutat, skall jag, om ni så önskar, skicka honom ned för att äfven
borsta edra skor.
Och han lemnade krämaren helt förvånad öfver detta egendomliga farväl
och frågande sig, om han icke gifvit hugg på sig sjelf.
Öfverst på trappan fann han Planchet helt förfärad.
--- Ack herre! utropade Planchet, så fort han såg sin husbonde. Det
här var ändå värre; hvad jag längtat efter, att ni skulle komma
hem!
--- Hvad står då på? frågade d'Artagnan.
--- Åh, bland hundra, nej, bland tusen skulle ni ej kunna gissa, hvem
som varit här under eder bortovaro.
--- När då?
--- För en half timme sedan, medan ni var hos herr de Tréville.
--- Hvem har då varit här? Låt höra, tala!
--- Herr de Cavois.
--- Herr de Cavois?
--- I egen person.
--- Kaptenen vid hans eminens' lifvakt?
--- Han sjelf.
--- Han kom för att arrestera mig?
--- Jag misstänker det, herre, oaktadt hans lismande min.
--- Hade han en lismande min, säger du?
--- Ja, det var idel honing, herre.
--- Verkligen?
--- Han kom, sade han, för att å hans eminens' vägnar, som ville eder
mycket väl, bedja eder följa honom till Palais-royal.
--- Och du svarade honom?
--- Att det icke lät sig göra, helst ni var borta, som han sjelf kunde
se.
--- Hvad sade han då?
--- Att ni ej skulle förgäta att komma till honom frampå dagen, hvarpå
han helt sakta tillade: Säg din herre, att hans eminens är honom
fullkomligt bevågen och att hela hans lycka kanske beror af detta
samtal.
--- Snaran är nästan för oskickligt utlagd för att vara kardinalens,
återtog den unge mannen leende.
--- Derför såg jag också snaran, och jag svarade, att ni skulle blifva
förtviflad vid eder hemkomst.
--- Hvart har han farit? frågade herr de Cavois.
--- Till Troyes i Champagne, svarade jag.
--- När begaf han sig af?
--- I går afton.
--- Min käre Planchet, afbröt d'Artagnan honom, du är en ovärderlig
man.
--- Ni förstår, herre, jag tänkte, att det ännu vore tid nog, om ni
önskade träffa herr de Cavois, att jäfva mig genom förklaringen,
att ni icke varit borta; i sådan händelse blefve det jag, som sagt
osanning, och som jag icke är adelsman, jag, kan jag väl få ljuga.
--- Gif dig tillfreds, Planchet; du skall bevara ditt rykte som
sannfärdig menniska; inom en fjerdedels timme bege vi oss af.
--- Det är det råd, jag tänkte gifva herrn, och hvart skola vi resa,
om man törs fråga?
--- För fan, i alldeles motsatt riktning som den du uppgaf, att jag
tagit! För öfrigt har du väl lika brådt att få höra något om
Grimaud, Mousqueton och Bazin, som jag har att få veta, hvad det
blifvit af Atos, Portos och Aramis?
--- Ja, herre, sade Planchet, och jag far, när ni vill; landtluften
skall i denna stund, efter hvad jag tror, bekomma oss bättre än
parisluften. Derför så...
--- Derför så gör i ordning våra saker och låt oss ge oss af; jag går
förut med händerna i fickorna, på det man ingenting må befara. Du
kommer till mig i drabanthotellet. A propos, Planchet, jag tror,
att du hade rätt i afseende på vår värd, och att han bestämdt är
en gemen kanalje.
--- Ja, tro mig, herre, då jag säger eder något; jag är fysionomist,
jag.
D'Artagnan gick först ned, såsom de hade öfverenskommit; derpå, för
att ej hafva något att förebrå sig, besökte han ännu en sista gång
sina tre vänners hem: man hade ej haft någon underrättelse om dem;
endast ett parfymeradt bref, med fin och prydlig stil, hade anländt
till Aramis. D'Artagnan åtog sig att framlemna det. Tio minuter
senare förenade sig Planchet med honom i drabanthotellets stall.
Efter som ingen tid var att förlora, hade d'Artagnan redan sjelf
sadlat sin häst.
--- Godt, sade han till Planchet, när denne bundit kappsäcken fast vid
sadeln; sadla nu de tre andra hästarna och låt oss bege oss af.
--- Tror herrn då, att vi komma fortare, om vi ha två hästar hvardera?
frågade Planchet med sin slipade min.
--- Nej, herr gyckelmakare, svarade d'Artagnan, men med våra fyra
hästar kunna vi hemföra våra tre vänner, så vida vi återfinna dem
lefvande. --- Hvilket vore en stor lyckträff, svarade Planchet; i
alla fall bör man icke misströsta om Guds barmhertighet.
--- Amen! sade d'Artagnan, i det han satte sig upp på sin häst.
Och båda redo nu ut ur drabanthotellet, aflägsnande sig åt olika ändar
af gatan, efter som den ene borde lemna Paris genom La Vilett- och den
andre genom Montmartretullen för att stöta tillsammans bortom
Saint-Denis, en strategisk manöver, som, utförd med ömsesidig
punktlighet, kröntes med bästa framgång. D'Artagnan och Planchet
gjorde alltså tillsammans sitt inträde i Pierrefitte.
Planchet var, det måste medgifvas, modigare om dagen än om natten.
Emellertid öfvergaf honom ej hans medfödda försigtighet ett enda
ögonblick; han hade ej förgätit någon enda af den första resans
tilldragelser och höll nu för fiender alla dem, han mötte på vägen.
Deraf följde också, att han oupphörligt hade hatten i handen, hvilket
ådrog honom allvarsamma skrapor af d'Artagnan, som fruktade, att man i
följd af denna öfverdrifna artighet skulle taga honom för en helt
obetydlig persons lakej.
Antingen de vägfarande verkligen bevektes af Planchets utmärkta
belefvenhet, eller att ingen denna gång var utstäld i den unge mannens
väg, kommo våra båda resande fram till Chantilly utan något äfventyr
och gingo in på hotellet Grand-Saint-Martin, samma värdshus, der de
stannat på sin första resa.
När värden såg en ung herre med lakej och två reservhästar, steg han
vördsamt ut på dörrtröskeln. Och som klockan redan var elfva på
dagen, ansåg d'Artagnan lämpligt att stanna, antingen Portos fans
eller icke fans i värdshuset. Dessutom var det kanske mindre rådligt
att strax efterfråga, hvad det blifvit af musketören. Följden af
dessa betraktelser var, att d'Artagnan steg in i värdshuset utan att
begära upplysning af någon, anbefalde hästarna åt sin lakej, gick in i
ett litet rum, som var bestämdt åt dem, hvilka önskade vara allena,
och begärde af värden en butelj af hans bästa vin och en frukost, så
god som möjligt, en beställning, som ännu mera stärkte den goda
mening, värden redan vid första åsynen hade fattat om den resande.
D'Artagnan blef också betjenad med en förvånansvärd skyndsamhet.
Drabantregementet rekryterades med de första adelsmän i riket, och
d'Artagnan, åtföljd af lakej och resande med fyra präktiga hästar,
kunde, oaktadt sin enkla uniform, ej förfela att väcka uppseende.
Värden ville sjelf betjena honom, och när d'Artagnan märkte detta,
begärde han fram två glas och inledde följande samtal:
--- På min ära, käre värd, sade d'Artagnan, i det han fylde de båda
glasen, jag har begärt af edert bästa vin, och om ni har narrat
mig, skall ni sjelf varda straffade derför, efter som ni, emedan
jag afskyr att dricka ensam, måste dricka med mig. Tag alltså det
der glaset och låt oss dricka. Men hvad skola vi då dricka för,
låt se, för att ej såra någon ömtålig sida? Låtom oss dricka
edert värdshus' välgång.
--- Eders nåd gör mig stor ära, sade värden; jag får uppriktigt tacka
för dess välönskningar.
--- Men missförstå den icke, sade d'Artagnan, det ligger måhända mera
egennytta i min skål, än ni tror; det är endast de värdshus, som
blomstra, i hvilka man mottages väl; i de värdshus, som luta till
sitt fall, går allt oordentligt till, och den resande är offer för
sin värds brydsamma ställning, men jag, som reser mycket, i
synnerhet på den här vägen, såge gerna, att alla värdshusvärdar
gjorde goda affärer.
--- Ja, inföll värden, det förefaller mig också, som det icke vore
första gången, jag har den äran att se min herre.
--- Nej, jag har väl tio gånger farit till Chantilly, och på dessa
resor har jag åtminstone tre eller fyra gånger uppehållit mig hos
eder. Hör på, jag var här för ungefär tio eller tolf dagar sedan;
jag gjorde sällskap med några vänner, några musketörer, och till
bevis derpå råkade en af dem i ordvexling med en främling, en
okänd, en menniska, som sökte gräl med honom, jag vet icke om
hvad.
--- Ah, ja verkligen! sade värden, nu mins jag det tydligt. Är det
icke herr Portos, som eders nåd menar?
--- Det var just namnet på min reskamrat. Min Gud, min bäste värd,
skulle väl någon olycka hafva händt honom?
--- Men eders nåd hade väl bort märka, att han var ur stånd att
fortsätta resan?
--- Ja, ty värr, han hade lofvat söka upp oss, men vi hafva icke
återsett honom.
--- Han gjorde oss den äran att stanna qvar här.
--- Huru! Gjorde han eder den äran att stanna här?
--- Ja, min herre, här på värdshuset; vi äro ganska bekymrade.
--- Öfver hvad då?
--- Öfver några skulder han gjort.
--- Än sen! De skulder han gjort betalar han nog.
--- Ack, min herre, ni gjuter verkligen balsam i mitt blod. Vi ha
gjort ganska betydliga förskott, och i dag på morgonen förklarade
fältskären, att om herr Portos ej betalade honom, skulle han hålla
sig till mig, efter det var jag, som skickat efter honom.
--- Portos är då sårad?
--- Det kan jag icke säga, min herre.
--- Huru, kan ni icke säga mig det? Ni borde väl känna till det
bättre än någon annan.
--- Ja, men i vårt yrke få vi icke säga allt, hvad vi veta, min herre,
helst då man låtit oss förstå, att våra öron skola ansvara för vår
tunga.
--- Hör på! Kan jag få träffa Portos?
--- Helt visst, min herre. Stig uppför trappan i första våningen och
klappa på n:r 1. Men låt honom strax veta, att det är ni.
--- Huru, skall jag förbereda honom på, att det är jag?
--- Ja, ty eljest kunde hända eder någon olycka.
--- Och hvilken olycka tror ni väl skulle hända mig?
--- Herr Portos kan taga eder för någon af husets folk och i utbrottet
af sin vrede ränna värjan genom kroppen på eder eller skjuta eder
för pannan.
--- Hvad han I då gjort honom?
--- Vi ha endast begärt pengar.
--- För fan! Jag förstår det der, min herre; det är en begäran, som
Portos ganska illa upptar, när han icke är vid kassa; men jag vet,
att han bör vara det.
--- Det är hvad vi också trott, min herre; och som vi hålla vårt hus
på ordentlig fot och göra upp räkningarna för hvar vecka,
tillstälde vi honom räkning efter åtta dagar; men det såg ut, som
om vi kommit i en oläglig stund, ty vid första ord, vi yttrade om
saken, bad han oss draga för tusan dj....r; nå, det är sant, att
han aftonen förut hade spelat.
--- Hvad, han hade spelat, och med hvem?
--- Ack, min Gud, hvad vet jag! Med en herre, som for här förbi och
hvilken han föreslog att spela ett parti lanter.
--- Jag förstår; den olycklige förlorade allt.
--- Till och med sin häst, min herre, ty när den främmande skulle fara
sin väg, märkte vi, att hans lakej sadlade herr Portos' häst. Då
fäste vi den främmandes uppmärksamhet derpå, men han svarade, att
vi ej skulle blanda oss i hvad som icke rörde oss och att den
hästen tillhörde honom. Vi läto strax underrätta herr Portos om
hvad som föreföll, men han lät gifva oss det svaret, att vi vore
ena skurkar, då vi kunde tvifla på en adelsmans ord, och att då
den främmande sagt, att hästen tillhörde honom, måste det väl
också ega grund.
--- Jag känner väl igen honom på det der, mumlade d'Artagnan.
--- Då, fortfor värden, lät jag svara honom, att från den stund, det
tycktes vara afgjordt, att vi icke skulle komma öfverens i
afseende på betalningen, hoppades jag, att han åtminstone ville
bevilja min medbroder, värden på Gyllene örnen, den ynnesten att
varda kund hos honom; men herr Portos svarade, att som mitt
värdshus var det bästa, önskade han också stanna qvar der.
Detta svar var allt för mycket smickrande, att jag skulle kunnat
yrka att blifva af med honom. Jag inskränkte mig derför till att
bedja honom återlemna mig sitt rum, som är det vackraste i hela
hotellet, och att i stället åtnöja sig med ett litet vackert
kabinett i tredje våningen. Men på detta svarade herr Portos, att
som han hvart ögonblick väntade besök af sin älskarinna, som var
en af de förnämsta damerna vid hofvet, borde jag inse, att det
rum, han gjorde mig den äran att bebo hos mig, var till och med
högst medelmåttigt för en sådan person.
Emellertid, ehuru jag erkände riktigheten af hvad han sagt, trodde
jag mig böra hålla i mig, men utan att ens ge sig mödan att inlåta
sig i någon dispyt med mig, tog han sin pistol, lade den på
nattduksbordet och förklarade, att vid första ord, han fick höra
om flyttning ut eller in, skulle han skjuta för pannan den, som
vore nog förmäten att blanda sig i en sak, hvilken endast anginge
honom sjelf. Också går, allt från den stunden, min herre, ingen
in i hans rum, utom hans betjent.
--- Mousqueton är då här?
--- Ja, herre; fem dagar efter sin affärd kom han tillbaka med mycket
dåligt lynne å sin sida; det tyckes, som äfven han haft
obehagligheter på sin resa. Olyckligtvis är han mera lättfotad än
hans herre, hvilket gör, att han också vänder upp och ned på allt
för sin herres räkning, emedan han, troende, att man skulle neka
honom hvad han begär, tar allt, hvad han behöfver, utan att
begära.
--- Saken är verkligen den, svarade d'Artagnan, att jag alltid funnit
hos Mousqueton en utomordentlig tillgifvenhet och ett öfverlägset
förstånd.
--- Det är väl möjligt, min herre, men antag, att det hände mig, att
jag bara fyra eller fem gånger om året råkade ut för ett sådant
förstånd och en sådan tillgifvenhet, så vore jag ruinerad.
--- Åh nej, Portos betalar eder nog.
--- Hm! sade värden i tviflande ton.
--- Han är gynnad af ett mycket förnämt fruntimmer, som ej skall lemna
honom i förlägenhet för ett sådant lappri, som han kan vara eder
skyldig.
--- Om jag vågade yttra, hvad jag tror om den saken...
--- Hvad tror ni?
--- Jag vill säga ännu mer: hvad jag vet derom.
--- Hvad ni vet?
--- Ja, hvad jag till och med är säker om.
--- Om hvad är ni då säker? Låt höra.
--- Då skulle jag säga, att jag känner det der förnäma fruntimret.
--- Ni?
--- Ja, just jag.
--- Men hur kan ni känna henne?
--- Min herre, om jag kunde förlita mig på eder tystlåtenhet...
--- Tala, och så sant jag är adelsman, skall ni ej behöfva ångra edert
förtroende.
--- Nå väl, min herre, ni inser väl, att farhågan ofta kan drifva
menniskan till mycket.
--- Hvad har ni då gjort?
--- Åh, ingenting, hvartill en fordringsegare ej har rättighet.
--- Nå, så säg!
--- Herr Portos gaf oss ett bref till den der hertiginnan och bad oss
lemna det på posten. Då hade hans betjent ännu icke anländt, och
som han ej kunde lemna sitt rum, måste han anmoda oss att uträtta
hans ärenden.
--- Vidare?
--- I stället för att lemna brefvet på posten, hvilket
befordringsmedel aldrig är rätt säkert, begagnade vi tillfället,
då en af mina uppassare for till Paris, och tillsade honom att
bära brefvet till hertiginnan sjelf. På det sättet uppfylde vi ju
herr Portos' afsigt, helst han ifrigt uppmanat oss att ombesörja
brefvet; icke sant?
--- Åh jo.
--- Nå väl, min herre, vet ni, hvad den förnäma damen är för en?
--- Nej, jag har hört Portos tala om henne, men ingenting vidare.
--- Vet ni, hvem denna förmenta hertiginna är?
--- Jag säger än en gång, att jag icke känner henne.
--- Det är en gammal prokuratorsfru i Châtelet, fru Coquenard, som
åtminstone sett sina femtio år och ännu vill låtsas vara
svartsjuk. Det föreföll mig också högst eget: en hertiginna vid
Ours-gatan.
--- Huru vet ni det?
--- Emedan hon vardt ytterst uppbragt, då hon tog emot brefvet, och
sade, att herr Portos var en flygtig varelse och att det åter igen
var för ett fruntimmers skull, som han fått det der värjstinget.
--- Han har då fått ett värjsting?
--- Min Gud! Hvad har jag väl sagt?
--- Ni har sagt, att Portos fått ett värjsting.
--- Ja, men han hade förbjudit mig att omtala det.
--- Hvarför det då?
--- Bevars, herre, emedan han skrutit af, att han skulle borra hål på
den der främlingen, med hvilken ni lemnade honom i gräl, och
emedan det tvärt om var främlingen, som oaktadt allt detta skryt
ändå sträckte honom till marken. Och som herr Portos är en mycket
stolt herre, fast icke mot sin hertiginna, som han trodde sig
kunna intressera för sig genom att berätta henne sitt äfventyr, så
vill han icke för någon tillstå, att han fått en värjstöt.
--- Det är således detta, som håller honom vid sängen?
--- Ja, och en mästerlig värjstöt på köpet, det kan jag försäkra.
Eder vän måste ha en stark natur, som kan uthärda sådant.
--- Ni var då tillstädes?
--- Jag följde efter dem af nyfikenhet, så att jag åsåg striden, utan
att de kämpande sågo mig.
--- Hur gick det till?
--- Åh, saken stod icke länge på, det kan jag intyga. De stälde sig
en garde, främlingen gjorde en fint och föll ut, och allt så
hastigt, att innan Portos var färdig att parera, hade han redan
tre tum stål i bröstet. Då föll han baklänges. Strax satte
främlingen värjspetsen på hans strupe, och då herr Portos såg sig
i sin motståndares våld, erkände han sig besegrad. Derpå frågade
främlingen efter hans namn, och när han fick veta, att han hette
Portos ch icke d'Artagnan, bjöd han honom armen, förde honom
tillbaka till värdshuset, satte sig upp på sin häst och försvann.
--- Det var således d'Artagnan, som den der främlingen ville åt?
--- Ja, så tyckes det.
--- Vet ni, hvart han tagit vägen?
--- Nej, jag hade aldrig sett honom förr, och vi ha icke heller
återsett honom sedan.
--- Godt! Jag vet nu, hvad jag ville veta. Ni säger, att Portos' rum
är en trappa upp, n:r 1?
--- Ja, herre, det vackraste rummet i hela värdshuset, en lägenhet,
som jag sedan dess väl tio gånger kunnat hyra ut.
--- Bah! Lugna eder, sade d'Artagnan leende, Portos skall nog betala
eder med hertiginnan Coquenards pengar.
--- Ack, min herre, hertiginna eller prokuratorsfru vore lika mycket,
om hon bara ville lösa på pungen, men hon svarade bestämdt, att
hon var trött vid herr Portos' anspråk och trolöshet och att hon
ej skulle skicka honom en sou.
--- Och ni har framfört svaret till eder gäst?
--- Nej, det ha vi nog aktat oss för; då hade han strax fått veta, på
hvad sätt vi uträttat hans uppdrag.
--- Han väntar då ännu sina penningar?
--- Ja visst; i går skref han åter, men den gången var det hans
betjent, som bar brefvet på posten.
--- Och ni säger, att prokuratorns fru är gammal och ful?
--- Minst femtio år, herre, och alls icke vacker, efter hvad Pathaud
påstår.
--- I sådant fall kan ni vara lugn; hon skall nog låta tala vid sig.
För öfrigt kan väl icke Portos vara skyldig eder stort?
--- Icke skyldig mig stort! Ett tjog pistoler redan, oberäknadt
läkaren. Och han nekar sig ingenting; det synes, att han är van
att lefva godt.
--- Nå väl! Om hans älskarinna öfverger honom, så har han vänner, det
försäkrar jag eder. Bekymra eder således ej, min gode värd;
fortfar deremot att egna honom all den omsorg hans tillstånd
kräfver.
--- Min herre har lofvat att icke nämna ett ord om prokuratorsfrun
eller hans sår?
--- Det är redan aftaladt; ni har mitt ord.
--- Ack, ser ni, han skulle ta lifvet af mig!
--- Frukta ej; han är icke så förfärlig, som han ser ut.
D'Artagnan steg uppför trappan, lemnande sin värd något mera lugn i
fråga om de två saker, hvilka tycktes ligga honom om hjertat: hans
fordran och hans lif.
En trappa upp, på den mest synliga dörren i korridoren, var med svart
bläck skrifvet ett gigantiskt nummer 1; d'Artagnan klappade ett slag,
och på uppmaning inifrån att stiga på, gjorde han så.
Portos låg till sängs och spelade ett parti lanter med Mousqueton för
att ej ligga af sig i spelet, medan ett med rapphöns försedt stekspett
vreds omkring framför elden, och i en stor spisel kokade på fyrfat två
kastruller, ur hvilka spred sig den dubbla och för luktorganet
angenäma lukten af kaninfrikassé och fiskpudding. Tomma buteljer
betäckte en pulpet och en dragkista.
Vid åsynen af sin vän uppgaf Portos ett högt glädjerop, och Mousqueton
reste sig aktningsfullt för att lemna plats åt d'Artagnan och gick att
kasta ett öga på det två kastrullerna, öfver hvilka han tycktes hafva
särskild tillsyn.
--- Vid Gud, det är verkligen du! sade Portos till d'Artagnan.
Välkommen, och ursäkta, om jag icke går emot dig, men, tillade han
och såg på d'Artagnan med en viss oro, du vet väl, hvad som händt
mig?
--- Nej.
--- Värden har ingenting sagt?
--- Jag frågade efter dig och steg genast uppför trappan.
Portos tycktes andas lättare.
--- Hvad har då händt dig, min käre Portos? fortfor d'Artagnan.
--- Det har händt mig, att då jag föll ut mot min motståndare, hvilken
jag redan hade gifvit tre stötar, och på hvilken jag nu ville göra
slut med den fjerde, stötte min fot emot en sten och fick jag en
sensträckning i ena knäet.
--- Verkligen?
--- På min ära! Och det var lycka för den skurken, ty annars hade jag
icke släpt honom, förrän han legat död på platsen, det svarar jag
för.
--- Och hur gick det med honom?
--- Det vet jag icke; han hade fått nog, och han for sin väg utan att
begära resten; men du, min käre d'Artagnan, hvilka öden har du
haft?
--- Den der sensträckningen, fortfor d'Artagnan, håller dig således
vid sängen, min käre Portos?
--- Ack, min Gud, ja, det är hela olyckan! För öfrigt är jag väl på
fötter igen om några dagar.
--- Men hvarför har du icke låtit flytta dig till Paris? Här måste du
ha grymt tråkigt.
--- Det var min afsigt, men jag måste tillstå en sak för dig, min vän.
--- Hvad då?
--- Efter jag verkligen hade grymt tråkigt, som du nyss sade, och ännu
hade på fickan de sjutiofem pistoler du gaf mig, så lät jag, för
att förströ mig, bedja en resande adelsman stiga upp till mig och
föreslog honom att spela ett parti tärning. Han antog förslaget,
och mina sjutiofem pistoler vandrade ur min ficka i hans,
oberäknadt min häst, som han fick på köpet. Än du sjelf, min
käre d'Artagnan?
--- Ja, min käre Portos, man kan icke vara lycklig i allt, sade
d'Artagnan: du känner ju ordspråket: »otur i spel, tur i kärlek«.
Du är allt för lycklig i kärlek, att ej spelet skulle taga hämd.
Men hvad betyda motgångar för dig? Du, din lycklige skalk, har ju
i alla fall din hertiginna, som säkert ej underlåter att komma dig
till bistånd?
--- Men , min käre d'Artagnan, hör, hvilken fördömd otur jag har,
svarade Portos i den mest otvungna ton i verlden. Jag har
skrifvit till henne och bedt henne skicka mig en femtio
louisdorer, hvilka jag ovilkorligt behöfde i den belägenhet, hvari
jag befann mig...
--- Nå väl?
--- Hon måtte visst vara på sina egendomar, ty hon har icke svarat
mig.
--- Verkligen?
--- Ja. Också skickade jag henne i går en ytterligare epistel, ännu
enträgnare än den första. Men efter du nu är här, min vän, så
låt oss tala om dig. Jag tillstår, att jag började mycket oroa
mig öfver dig.
--- Men din värd uppför sig hyggligt emot dig, efter hvad det vill
tyckas, sade d'Artagnan, pekande på de fulla kastrullerna och de
tomma buteljerna.
--- Lagom hyggligt, svarade Portos. Det är redan tre eller fyra
dagar, sedan den slyngeln skickade mig räkning, men jag kastade
dem på dörren, jag, både värden och räkningen, så att jag nu
befinner mig här som ett slags segervinnare eller inkräktare. Du
ser också, att jag, för den händelse man ville storma min intagna
ställning, är väpnad till tänderna.
--- Emellertid förefaller det mig, sade d'Artagnan skrattande, som om
du ändå emellanåt gjorde utfall.
Han pekade på buteljerna och kastrullerna.
--- Nej, ty värr, icke jag, sade Portos. Denna fördömda sensträckning
fjettrar mig vid sängen, men Mousqueton ströfvar omkring och
skaffar proviant. Mousqueton, min vän, fortfor Portos, du ser,
att vi fått förstärkning; vi måste ha nödig fyllnad i våra förråd.
--- Mousqueton, sade d'Artagnan, ni måste göra mig en tjenst.
--- Hvad för tjenst, herre?
--- Att lära Planchet konsten; jag kunde äfven, i min tur, finna mig
belägrad, och då vore det icke illa att få njuta samma förmåner,
som ni bereder eder husbonde.
--- Åh, herre, sade Mousqueton med blygsam uppsyn, ingenting är
lättare! Det kommer bara an på att vara fiffig, det är hela
saken. Jag är uppfödd på landet, och min far var på lediga
stunder tjufskytt.
--- Hvad gjorde han annars?
--- Han idkade ett näringsfång, som jag alltid funnit rätt lyckosamt.
--- Hvilket då?
--- Som det var på den tiden, då katolikerne förde krig emot
hugenotterne, och han såg katolikerne söka utrota hugenotterne och
tvärt om, allt i religionens namn, så hade han för sin del antagit
en blandad troslära, hvilken tillät honom att än vara katolik, än
hugenott. Han gick dagligen med sin karbin på axeln bakom
häckarna, längs efter vägen, och när han såg en katolik komma
ensam, tog strax den protestantiska religionen öfverhand i hans
hjerta; han sänkte sin karbin i riktning mot den resande, och då
denne knappast var tio steg från honom, inledde han ett samtal,
som nästan alltid slutade på det sättet, att den resande gaf honom
sin börs för att rädda sitt lif. Det faller af sig sjelft, att
när han såg en hugenott närma sig, kände han sig lifvad af ett så
brinnande katolskt nit, att han ej kunde förklara, huru han en
fjerdedels timme förut kunnat hysa minsta tvifvel om vår heliga
religions företräde. Ty jag är katolik, herre, och min far hade,
sina grundsatser trogen, uppfostrat min äldste bror till hugenott.
--- Men hvad slut fick den hedersmannen? frågade d'Artagnan.
--- Ack, herre, han fick det olyckligaste slut i verlden; en vacker
dag fann han sig i en hålväg mellan en hugenott och en katolik,
med hvilka han haft att göra och som båda kände igen honom,
hvarför de också nu förenade sig emot honom och hängde honom i ett
träd, och sedan kommo de och skröto öfver sitt vackra streck på en
krog i närmaste by, dit vi gått in för att dricka, min bror och
jag.
--- Nå, hvad gjorden I då? sade d'Artagnan.
--- Vi läto dem tala till punkt, återtog Mousqueton. Och när de sedan
gingo från krogen, hvar åt sitt håll, lade min bror sig i bakhåll
för katoliken och jag för protestanten. Efter två timmar var allt
förbi; vi hade gifvit hvardera sin beskärda del och vi beundrade
vår arme fars omtänksamhet att uppfostra oss i hvar sin religion.
--- Som ni säger, min käre Mousqueton, måtte eder far verkligen varit
en rätt fiffig patron. Ni säger, att han på lediga stunder var
tjufskytt?
--- Ja, herre, och det var han, som lärde mig att knyta snaror och
lägga ut långref. Derför när jag såg, att vår lumpne värd ville
traktera oss med grof föda, som kan passa för bönder, men icke för
två så ömtåliga magar som våra, grep jag till mitt gamla
handverk. Under det jag ströfvade omkring i skogen, lade jag ut
mina snaror, och mina långrefvar smög jag i dammarna, under det
jag lade mig ned vid dambrädden. Derför, Gud ske lof, felas oss
nu hvarken rapphöns eller kaninen, karp eller ål, allt lätt och
sund föda, som kan passa åt en sjuk.
--- Men vinet, sade d'Artagnan, hvem släpper till vinet? Är det eder
värd?
--- Derpå kan man svara både ja och nej.
--- Huru? Både ja och nej?
--- Han släpper till det, det är sant, men han vet icke, att han har
den äran.
--- Förklara eder, Mousqueton; allt, hvad ni säger, är ganska
lärorikt.
--- Jo, herre, ödet skickade så, att jag på mina utländska resor
träffade en spanior, som sett många land, bland andra äfven Nya
verlden.
--- Hvad gemenskap kan Nya verlden ega med de vinbuteljer, som stå på
denna skrifpulpet och denna byrå?
--- Tålamod, herre! Hvar sak för sig!
--- Det är rätt, Mousqueton; jag afbidar tåligt, hvad ni ämnar säga.
--- Den der spanioren hade i sin tjenst en lakej, som hade följt honom
på hans resa till Mejico. Denne lakej var min landsman, och vi
gjorde desto fortare bekantskap, enär det fans mycken likhet i vår
karakter. Framför allt tyckte vi båda om jagt, och han berättade
mig, huru landets infödingar på Pampas eller de stora slätterna i
Södra Amerika jaga tigrar och tjurar med simpla rännsnaror, som de
kasta om halsen på dessa farliga djur. I början ville jag icke
tro, att man kunde uppnå en sådan skicklighet, att man på tjugu
till tretio stegs afstånd kunde kasta änden af en lina, hvart man
ville, men när jag såg bevis derpå, måste jag väl sätta tro till
berättelsen. Min vän stälde en butelj tretio steg ifrån sig, och
i hvart enda kast tog han buteljhalsen i rännsnaran. Jag började
öfva mig deri, och som naturen begåfvat mig med någon fallenhet,
kastar jag i dag min lasso lika bra som trots någon. Nå, förstår
ni nu, herre? Vår värd har en mycket väl försedd vinkällare,
hvars nyckel han alltid bär på sig; men denna källare har en
glugg, och genom gluggen kastar jag min lasso, och som jag nu vet,
hvar det goda hörnet är, hemtar jag derifrån. På det sättet,
herre, har ändå Nya verlden någon gemenskap med buteljerna, som
stå på pulpeten och byrån. Vill herrn nu smaka på vårt vin och
rent ut säga oss, hvad ni tycker om det?
--- Tack, min vän, tack, men ty värr har jag nyss frukosterat.
--- Nå väl, sade Portos, sätt fram bordet, Mousqueton, och medan vi
frukostera, skall d'Artagnan berätta oss, hvad han sjelf haft för
sig på de tio dagarna, sedan han lemnade oss.
--- Gerna, sade d'Artagnan.
Medan Portos och Mousqueton frukosterade med konvalescenters vanliga
aptit och den broderliga hjertlighet, som i olyckans stund närmar
menniskorna till hvarandra, berättade d'Artagnan, huru Aramis, sårad,
nödgats stanna i Crèvecoeur, huru han lemnat Atos i Amiens, tvistande
med fyra män, som beskylt honom för att vara falskmyntare, och huru
han, d'Artagnan, varit tvungen att öfver de Wardes' kropp bana sig väg
till England.
Men här upphörde d'Artagnans förtroende; han nämnde blott, att han
från Storbritannien medfört fyra präktiga hästar, en åt sig sjelf och
en åt hvardera af hans kamrater; derpå slutade han, i det han delgaf
Portos, att den häst, som var ämnad åt honom, redan stod i värdshusets
stall.
I detta ögonblick inträdde Planchet för att underrätta sin herre, att
hästarna nu hade hvilat sig tillräckligt och att det vore möjligt att
hinna taga nattläger i Clermont.
Som d'Artagnan nu var i det närmaste lugn för Portos och längtade att
få veta, huru det stod till med hans två andra vänner, räckte han den
sjuke sin hand och sade honom, att han nu skulle begifva sig på väg
för att fortsätta sina forskningar. Och då han för öfrigt tänkte
vända tillbaka samma väg, skulle han, om Portos efter sju till åtta
dagar ännu funnes qvar på värdshuset Grand-Saint-Martin, i förbifarten
taga honom med sig.
Portos svarade, att hans sensträckning efter all sannolikhet ej skulle
tillåta honom att till dess aflägsna sig derifrån. För öfrigt måste
han stanna i Chantilly för att afbida svar från sin hertiginna.
D'Artagnan önskade honom ett snart och godt svar, och sedan han än en
gång anbefalt Portos åt Mousquetons vård och till värden betalat sin
skuld, begaf han sig af med Planchet, nu befriad från en af sina
handhästar.
------------------------------------------------------------------------
Denna fil senast ändrad 7 Apr 2006