Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).
D'Artagnan kände icke till London; d'Artagnan kunde ej ett ord engelska, men han skrev namnet Buckingham på ett papper, och man visade honom strax vägen till hertigens hotell.
Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).
XX. Resan.
Klockan två på morgonen foro våra fyra äfventyrare från Paris genom
stadsporten åt Saint-Denis. Så länge det var natt, förblefvo de
tysta; mot sin vilja rönte de ett visst intryck af mörkret och sågo
bakhåll öfver allt.
Vid dagens första strålar löstes deras tungor; med solen återvände
munterheten; det var som aftonen före en batalj; hjertat klappade,
ögonen logo, man kände, att det lif, man kanhända gick att lemna,
likväl, när allt komme omkring, var en rätt god sak.
Anblicken af karavanen var för öfrigt en af de fruktansvärdaste:
musketörernes svarta hästar, deras krigiska hållning, denna
sqvadronsvana, till följd hvaraf dessa nobla vapenkamrater iakttogo en
regelbunden marschordning, skulle hafva förrådt det strängaste
inkognito.
Betjenterne, väpnade till tänderna, följde dem.
Allt gick bra ända till Chantilly, dit man ankom mot klockan åtta på
morgonen. Man måste frukostera. Man steg af utanför ett värdshus med
skylt, föreställande den helige Martin, gifvande hälften af sin kappa
åt en fattig. Man befalde lakejerne att ej sadla af hästarna och att
hålla sig redo att omedelbart fortsätta färden.
Man inträdde i den allmänna värdshussalen och satte sig till bords.
En adelsman, som nyss anländt på dammartinvägen, satt vid samma bord
och frukosterade. Han började tala om regn och vackert väder, de
resande svarade; han drack dem till, de resande visade honom samma
artighet tillbaka.
Men i samma stund Mousqueton anmälde, att hästarna stodo färdiga, och
man steg upp ifrån bordet, föreslog främlingen Portos en skål för
kardinalen. Portos svarade, att han ingenting bättre önskade, så vida
främlingen i sin ordning äfven ville dricka kungens skål. Den
främmande utropade då, att han icke kände någon annan kung än hans
eminens. Portos påstod honom vara drucken; främlingen drog sin värja.
--- Du bar dig dumt åt, sade Atos, men lika godt, nu går det ej an att
vika tillbaka; döda den der karlen och kom sedan efter, så fort du
kan.
Och alla tre stego åter till häst och redo i sporrsträck, under det
att Portos lofvade sin motståndare att genomborra honom med alla
fäktkonstens stötar.
--- Det var en, sade Atos efter omkring fem hundra steg.
--- Men hvarför angrep den der mannen hellre Portos än någon af oss
andra? frågade Aramis.
--- Emedan han, då han hörde Portos vara mera högljudd än vi andra,
ansåg honom som vår anförare, sade d'Artagnan.
--- Jag har ju alltid påstått, att den här gaskogniske kadetten är en
vishetskälla, mumlade Atos.
Och de resande fortsatte sin ridt.
I Beauvais rastade man två timmar, dels för att låta hästarna pusta,
dels för att invänta Portos. Men då Portos efter dessa två timmar ej
hade anländt och icke heller någon underrättelse afhördes från honom,
gaf man sig åter på väg.
En mil bortom Beauvais, på ett ställe, der vägen var tätt inklämd
mellan tvenne jordvallar, mötte de åtta till tio män, hvilka,
begagnande sig af den omständigheten, att vägen på detta ställe var
utan stenläggning, låtsade arbeta på den, i det de deri gräfde gropar
och utvidgade de smutsiga hjulspåren.
Aramis, som var rädd att få sina stöflar nedsmutsade i denna
konstgjorda lerpöl, gaf dem en skarp tillrättavisning. Atos ville
hejda honom, men det var för sent. Arbetarne började håna de resande
och lyckades att genom sin fräckhet reta till och med den kallblodige
Atos, som sporrade sin häst mot en af dem.
Då drog sig en hvar af dessa karlar tillbaka till diket och tog hvar
sin der gömda musköt, hvaraf följden vardt, att våra sju resande
bokstafligen måste springa öfver klingan. Aramis fick en kula i axeln
och Mousqueton en, som satte sig i de köttiga delar, som förlänga det
nedre af veka lifvet. Emellertid föll blott Mousqueton af hästen,
icke derför, att han var så svårt sårad, men som han icke kunde se
såret, fann han det vida farligare, än det i sjelfva verket var.
--- Det var ett bakhåll, sade d'Artagnan; låt oss ej skjuta ett enda
skott, utan raskt i väg.
Så blesserad Aramis än var, höll han sig fast i manen på hästen, som
förde honom bort med de andra. Mousquetons häst hade redan upphunnit
dem och galopperade ensam i sitt led.
--- Nu ha vi emellertid en reservhäst, sade Atos.
--- Jag vill hellre ha en hatt, sade d'Artagnan; min togs bort af en
kula. Det var på min ära lyckligt, att brefvet, som jag för, ej
låg i hatten.
--- Nå, men nu skola de väl taga lifvet af den arme Portos, då han
kommer, sade Aramis.
--- Om Portos varit på benen, skulle han säkert hunnit upp oss nu,
sade Atos. Min tanke är, att den berusade blef nykter igen, då
han kom på stridsplatsen.
Man galopperade ännu i två timmar, ehuru hästarna voro så uttröttade,
att man kunde befara, det de snart skulle neka att göra tjenst.
De resande hade ridit en biväg i hopp att derigenom blifva mindre
oroade; men i Crèvecoeur förklarade Aramis, att han ej förmådde rida
längre. Och i verkligheten hade han också behöft allt det mod, han
gömde under sin eleganta yta och sitt artiga skick, för att kunna
hinna ända dit. I hvarje ögonblick bleknade han, så att man måste
hålla honom fast på hästen; man lyfte honom derför vid värdshusporten
ned af hästen och lemnade qvar Bazin, hvilken dessutom vid en
skärmytsling var mera till besvär än nytta, och man reste vidare i
hopp om att kunna taga nattqvarter i Amiens.
--- Besitta! sade Atos, när de åter befunno sig på väg, reducerade
till två herrar och till Grimaud och Planchet; besitta, jag låter
ej narra mig mer! Och jag svarar dig för, att de hvarken skola få
mig att öppna munnen eller draga värjan på vägen härifrån ända
till Calais. Det svär jag på...
--- Låt oss icke svära, sade d'Artagnan, utan hellre galoppera,
förutsatt att våra hästar samtycka dertill.
Och de resande satte nu sina sporrar i sidan på hästarna, hvilka,
sålunda lifligt eggade, återvunno sina krafter. Man anlände till
Amiens vid midnatt och steg af vid värdshuset Gyllene liljan.
Värden såg ut att vara den hederligaste karl på jordklotet; han
emottog de resande med ett ljus i ena handen och sin bomullsmössa i
den andra; han ville logera de båda herrarne i hvar sitt vackert rum,
men olyckligtvis lågo dessa rum ett i hvardera änden af värdshuset.
D'Artagnan och Atos afböjde förslaget. Värden svarade, att det
emellertid ej fans andra rum, som kunde anstå deras excellenser; men
de resande förklarade, att de skulle ligga i ett gemensamt rum på
madrasser, som lades på golfvet. Värden envisades, de resande höllo i
sig; slutligen måste man göra så, som de ville.
De hade just tagit sin bädd i besittning och barrikaderat dörren
inifrån, då man klappade på fönsterluckan åt gården; de frågade hvem
det var, kände på rösterna igen sina betjenter och öppnade för dem.
Det var också verkligen Planchet och Grimaud.
--- Grimaud är nog för att vakta hästarna, sade Planchet; om så
önskas, vill jag lägga mig midt framför herrarnes dörr; på sådant
sätt kunna de vara säkra, att ingen kommer in till dem.
--- Men hvad skall du ligga på? sade d'Artagnan.
--- Jo, här är min bädd, svarade Planchet.
Och han visade nu en halmkärfve.
--- Kom då, sade d'Artagnan, du har rätt; den der värdens ansigte
behagar mig ej särdeles, det visar sig allt för förbindligt.
--- Icke heller mig, sade Atos
Planchet klef nu in genom fönstret och lade sig tvärs framför dörren,
under det att Grimaud gick och stängde in sig i stallet, svarande för,
att han och de fyra hästarna skulle vara i ordning klockan fem på
morgonen.
Natten var temligen lugn; man försökte väl klockan tu på morgonen att
öppna dörren; men då Planchet rusade upp ur sömnen och ropade: Hvem
der? svarades, att man gick miste, och man aflägsnade sig.
Klockan fyra på morgonen hördes ett starkt oväsen i stallet. Grimaud
hade velat väcka stalldrängarne, och dessa slogo honom. När fönstret
öppnades, såg man den arme betjenten ligga sanslös, med ett sår i
hufvudet, tillfogadt af en hötjufva.
Planchet gick ut på gården och ville sadla hästarna, men dessa voro
alldeles ledstyfva. Endast Mousquetons, som i fem eller sex timmar
föregående afton tillryggalagt vägen utan ryttare, hade möjligen
kunnat fortsätta resan, men af ett oförklarligt misstag hade
veterinärläkaren, som efterskickats för att åderlåta värdens häst, i
stället åderlåtit Mousquetons.
Det började nu blifva oroande: alla dessa på hvarandra följande
händelser voro måhända slumpens verk, men de kunde lika väl vara
frukten af något elakt anslag. Atos och d'Artagnan gingo ut, medan
Planchet gick för att höra efter, om icke i trakten funnes tre hästar
till salu. Vid porten stodo två fullt munderade hästar, lifliga och
raska. Detta bragte saken på det klara; han frågade, hvar egarne
voro; man svarade honom, att dessa tillbragt natten i värdshuset och
nu gjorde upp sin räkning med värden.
Atos gick in för att betala, medan d'Artagnan och Planchet höllo sig i
porten åt gatan; värden träffades i ett aflägset rum på nedra botten,
man bad Atos komma dit in.
Atos inträdde utan misstroende och tog upp två pistoler för att
betala; värden var ensam och satt vid sin pulpet, hvars ena låda var
halft utdragen. Han tog pengarna, som Atos räckte honom, vände dem
flere gånger i sina händer, och plötsligt utropande, att mynten voro
falska, förklarade han, att han skulle låta arrestera honom och hans
reskamrater såsom falskmyntare.
--- Slyngel, sade Atos, i det han gick löst på honom, jag skall
klippa öronen af dig!
I samma ögonblick inträdde fyra till tänderna beväpnade män genom
sidodörrarna och kastade sig öfver Atos.
--- Jag är fast, ropade Atos af sina lungors alla krafter; sporra
hästarna! Och han aflossade två pistolskott.
D'Artagnan och Planchet läto icke repetera detta för sig två gånger,
de löste de båda hästarna, som väntade vid porten, hoppade upp, höggo
sporrarna i sidan på dem och redo af i sträckande fyr.
--- Vet du, hur det gick Atos? frågade d'Artagnan Planchet under
ridten.
--- Ack, herre, sade Planchet, jag såg två falla vid hans båda skott
och tyckte mig se genom glasdörren, att han fäktade med de andra.
--- Tappre Atos! sade d'Artagnan. Och när man tänker på, att vi två
måste öfvergifva honom! Men kanske väntar oss det samma två steg
härifrån. Framåt emellertid, Planchet, framåt! Du är en käck
gosse.
--- Jag har ju redan sagt min herre, svarade Planchet, att alla, som
äro från Picardie, lär man känna först efter hand; för öfrigt är
jag nu i min landsort, och det eggar mig.
Och båda, sporrande på det kraftigaste hästarna, kommo fram till
Saint-Omer i ett sträckande. I Saint-Omer läto de hästarna pusta,
medan de höllo tyglarna kring armarna, af fruktan för något missöde,
och i största hast på stående fot ute på gatan åto de en bit mat,
hvarefter de fortsatte vägen.
Vid pass hundra steg från Calais' stadsport störtade d'Artagnans häst,
och det var icke möjligt att få honom att åter resa sig; blodet
frustade ur näsborrarna och ögonen; återstod således Planchets häst,
men denne hade stannat, och det gafs ingen utväg att åter få honom i
gång.
Som vi redan nämt, voro de lyckligtvis blott hundra steg från staden;
de lemnade de båda hästarna på landsvägen och skyndade till hamnen.
Planchet fäste sin herres uppmärksamhet på en adelsman, som anlände
med sin betjent och icke var längre än femtio steg före dem.
De närmade sig hastigt adelsmannen, som tycktes hafva mycket brådt om.
Hans stöflar voro betäckta af dam, och han frågade, om han icke nu på
ögonblicket kunde komma öfver till England.
--- Ingenting vore lättare, svarade skepparen på en segelfärdig
farkost; men i dag på morgonen kom befallning, att ingen fick
passera utan kardinalens särskilda tillåtelse.
--- Jag har denna tillåtelse, sade adelsmannen, i det han framtog ett
papper ur fickan, se här.
--- Låt då visera den af guvernören för hamnen, sade skepparen, och
lemna mig den sedan.
--- Hvar träffas guvernören?
--- På sitt landställe.
--- Och det är beläget?
--- En fjerdedels mil från staden; se der, ni kan se det härifrån, vid
foten af den lilla kullen, skiffertaket.
--- Godt! sade adelsmannen.
Åtföljd af sin lakej, tog han nu vägen åt guvernörens landtställe.
D'Artagnan och Planchet följde adelsmannen på fem hundra stegs
afstånd.
En gång utom staden, påskyndade d'Artagnan sin gång och hann upp
adelsmannen, just som han inträdt i en liten skog.
--- Min herre, sade d'Artagnan, ni tyckes ha mycket brådt om?
--- Man kan icke ha mera brådt än jag, min herre.
--- Det är rätt ledsamt, sade d'Artagnan, ty jag har också mycket
brådt; jag ville gerna bedja eder göra mig en tjenst.
--- Hvilken då?
--- Att låta mig passera först.
--- Omöjligt, sade adelsmannen, jag har farit sextio lieues på
fyrtiofyra timmar, och jag måste vara i London i morgon klockan
tolf på dagen.
--- Jag har farit samma väg på fyrtio timmar, och jag måste vara i
London klockan tio i morgon förmiddag.
--- Ganska ledsamt, min herre, men jag har kommit som den förste och
skall icke passera som den andre.
--- Ganska ledsamt, min herre, jag har kommit som den andre och skall
passera som den förste.
--- Kungens ärenden, sade adelsmannen.
--- Egna ärenden, genmälde d'Artagnan.
--- Men det är ett farligt gräl, ni söker med mig.
--- För tusan! Hvad vill ni, att jag skall göra?
--- Hvad är eder önskan?
--- Vill ni veta det?
--- Ja visst.
--- Nå väl! Jag vill ha den der ordern ni innehar, helst jag ej har
någon sådan och måste hafva en.
--- Ni skämtar, antar jag?
--- Låt mig gå.
--- Ni får icke gå.
--- Min käcke unge herre, jag skall krossa hufvudet på eder. Hollah,
Lubin, mina pistoler!
--- Planchet, sade d'Artagnan, sköt du om betjenten, jag tar herrn på
mig.
Planchet, som blifvit modig efter sin första bedrift, störtade sig
öfver Lubin, och som han var ganska stark, slog han strax omkull honom
och satte knäet på hans bröst.
--- Gör nu ni eder sak också, herre, sade Planchet, jag har redan
gjort min.
När adelsmannen såg detta, drog han sin värja och rusade på
d'Artagnan, men han fick att göra med en svår motståndare.
Inom tre sekunder hade d'Artagnan gifvit honom tre värjsting, i det
han vid hvarje stöt sade:
--- En för Atos, en för Portos och en för Aramis!
Vid tredje stöten föll adelsmannen som en klump.
D'Artagnan trodde honom vara död eller åtminstone afsvimmad och
närmade sig honom för att taga orderna, men i samma ögonblick han
utsträckte handen åt hans ficka, gaf den sårade, som ännu ej släpt sin
värja, d'Artagnan en stöt i bröstet, sägande:
--- En för eder!
--- Och en för dig! Den bästa till sist! utropade d'Artagnan
ursinnig, i det han fastnaglade honom vid marken med en fjerde
värjstöt tvärt genom magen.
Den gången tillslöt adelsmannen ögonen och svimmade af.
D'Artagnan sökte i fickan, der han sett honom förvara ordern för
passerandet, och tog den. Den var utfärdad för grefve de Wardes.
Derpå, kastande en afskedsblick på den vackre unge mannen, som knapt
var tjugufem år och hvilken han nu lemnade här liggande sanslös,
kanske död, drog han en suck vid tanken på detta underliga öde, som
drifver menniskorna att förstöra hvarandra för andra personers skull,
hvilka äro dem alldeles främmande och som ofta icke ens veta, att de
finnas till.
Men snart rycktes han ur sina betraktelser af Lubin, som skrek och
ropade på hjelp.
Planchet fattade honom i strupen och tryckte den hårdt.
--- Herre, sade han, så länge jag håller honom så der, kan han ej
skrika, det är säkert; men så snart jag släpper honom, börjar han
på igen. Jag ser, att han är en normand, och sådana ge icke med
sig.
Och hur hårdt hans strupe än var tillsnörd, försökte verkligen Lubin
att gifva ljud från sig.
--- Vänta, sade d'Artagnan, i det han tog sin näsduk och band den för
Lubins mun.
--- Nu, sade Planchet, binda vi fast honom vid ett träd.
Saken blef samvetsgrant verkstäld, hvarpå man släpade grefve de Wardes
fram till hans betjent; och som det redan började mörkna och den
fastbundne och den sårade båda voro ett stycke in i skogen, var det
tydligt, att de skulle förblifva der till dagen derpå.
--- Och nu, sade d'Artagnan, fort till guvernören!
--- Men ni är sårad, såsom det synes mig? sade Planchet.
--- Det är ingenting, låt oss syselsätta oss med det mera angelägna;
sedan skola vi återkomma till min blessyr, som för öfrigt ej synes
mig särdeles farlig.
Och båda gingo nu med stora steg till den värdige funktionärens
landställe.
Man anmälde herr grefve de Wardes.
D'Artagnan blef införd.
--- Ni har en order, underskrifven af kardinalen? sade guvernören.
--- Ja, min herre, svarade d'Artagnan, här är den.
--- Ah, ah! Den är i sin ordning och rekommenderar, sade guvernören.
--- Det är helt naturligt, sade d'Artagnan, jag är en af hans eminens'
trognast tjenare.
--- Det tyckes, som hans eminens ville hindra någon att komma till
England?
--- Ja, en viss d'Artagnan, en béarnsk adelsman, som farit från Paris
tillika med tre af sina vänner i afsigt att komma öfver till
London.
--- Känner ni honom personligen? frågade guvernören.
--- Hvem då?
--- Den der d'Artagnan?
--- Särdeles väl.
--- Gif mig då hans signalement.
--- Ingenting är lättare.
Och d'Artagnan uppgaf nu drag för drag grefve de Wardes' signalement.
--- Har han någon med sig? frågade guvernören.
--- Ja, en betjent vid namn Lubin.
--- Man skall ha ett vaksamt öga på dem, och får man bara tag i dem,
så kan hans eminens vara lugn; de skola föras till Paris under
säker betäckning.
--- Och när ni det gör, herr guvernör, sade d'Artagnan, skall ni hafva
gjort eder mycket förtjent af kardinalen.
--- Skall ni besöka honom vid eder återkomst, herr grefve?
--- Utan allt tvifvel.
--- Var då god och säg honom, att han kan lita på mig.
--- Det skall jag ej underlåta.
Och glad öfver detta löfte, viserade guvernören ordern och lemnade den
åt d'Artagnan.
D'Artagnan förspilde icke sin tid med onödiga komplimanger, utan
bugade sig för guvernören, tackade honom och gick.
En gång ute gåfvo han och Planchet sig af, och i det de gingo en
omväg, undveko de skogen och inträdde genom en annan port.
Fartyget var allt jemt segelfärdigt, och kaptenen stod och väntade vid
hamnen.
--- Nå? sade han, då han fick se d'Artagnan.
--- Se här mitt pass viseradt, svarade denne.
--- Och den der andre adelsmannen?
--- Han far icke i dag, sade d'Artagnan, men jag skall ändå betala
öfverfarten för oss båda.
--- I sådant fall ge vi oss strax af, sade kaptenen.
--- Låt oss ge oss af! upprepade d'Artagnan.
Han hoppade nu med Planchet i båten, och efter fem minuter voro de
om bord.
Det var hög tid; kommen en half mil ut på hafvet, såg d'Artagnan en
blixt och hörde en knall.
Det var kanonskottet, som tillkännagaf hamnens afspärrande.
Det var nu tid att syselsätta sig med hans blessyr; lyckligtvis, såsom
d'Artagnan förestält sig, var denna ej af de farligaste; värjspetsen
hade träffat ett refben och sluntit längs benet; dessutom hade
skjortan strax klibbat fast vid såret, och han hade knapt förlorat
några droppar blod.
D'Artagnan kände sig alldeles uttröttad; man utbredde åt honom en
madrass på däcket; han kastade sig på den och somnade.
Följande morgon i dagbräckningen fann han sig endast tre eller fyra
mil från engelska kusten; det hade blåst obetydligt under hela natten,
och man hade ej hunnit långt.
Klockan tio kastade fartyget ankar i hamnen vid Dover.
Klockan half elfva satte d'Artagnan sin fot på engelsk botten,
utropande:
--- Ändtligen är jag här!
Men det var icke allt; han måste äfven till London. I England var
posttjensten väl ordnad. D'Artagnan och Planchet togo hvar sin
kurirhäst; en postiljon red framför dem; inom fyra timmar kommo de
till hufvudstadens portar.
Hertigen var med konungen på ett jagtparti vid Windsor.
D'Artagnan kände icke till London; d'Artagnan kunde ej ett ord
engelska, men han skref namnet Buckingham på ett papper, och man
visade honom strax vägen till hertigens hotell.
D'Artagnan frågade efter hertigens kammartjenare, hvilken, efter att
hafva åtföljt hertigen på alla hans resor, talade fullkomlig franska.
D'Artagnan sade honom, att han kom från Paris i och för en affär, som
gälde lif och död, och att han nödvändigt måste på ögonblicket tala
med hans herre.
Den frimodighet, hvarmed d'Artagnan talade, besegrade Patrice, så
hette denne ministers kammartjenare. Han lät sadla två hästar och
åtog sig att ledsaga den unge drabanten. Beträffande Planchet, hade
man lyft honom, styf som en påk, af hästen; den arme lakejens krafter
voro alldeles uttömda; d'Artagnan tycktes vara af jern.
Man kom till slottet, der man frågade sig för; konungen och Buckingham
voro på fågeljagt i de en half mil derifrån belägna träsken.
Inom tjugu minuter var man på det anvisade stället. Snart hörde
Patrice rösten af sin herre, som ropade på sin jagtfalk.
--- Hvem skall jag anmäla för mylord hertigen? frågade Patrice.
Den unge mannen, som en afton sökte tvist med honom på Pont-Neuf, midt
emot La Samaritaine.
--- En högst egendomlig rekommendation.
--- Ni skall få se, att den är lika god som någon annan.
Patrice satte sin häst i galopp, hann upp hertigen och anmälde, på
sätt vi uppgifvit, att en budbärare väntade på honom.
Buckingham anade ögonblickligt d'Artagnan, och misstänkande, att något
tilldragit sig i Frankrike, hvarom man ville lemna honom
underrättelse, gaf han sig endast tid att fråga, hvar den fans, som
öfverbringade honom den samma, och på afstånd igenkännande
drabantuniformen, satte han sin häst i galopp och red rakt fram till
d'Artagnan. Patrice höll sig af grannlagenhet afsides.
--- Det har väl icke händt drottningen någon olycka? utropade
Buckingham, utgjutande alla sina tankar och hela sin kärlek i
denna fråga.
--- Det tror jag icke; likväl tror jag, att hon löper någon
ytterligare fara, ur hvilken eders härlighet ensam kan rädda
henne.
--- Jag? utropade Buckingham. Hvad, jag skulle vara nog lycklig att
på något sätt vara henne till nytta! Tala, tala!
--- Var god och tag detta bref, sade d'Artagnan.
--- Detta bref! Från hvem är det?
--- Från hennes majestät, som jag tror.
--- Från hennes majestät! sade Buckingham, bleknande så starkt, att
d'Artagnan fruktade, att han mådde illa.
Och han bröt sigillet.
--- Hvad är det här för en refva, sade han, visande d'Artagnan det
ställe, der brefvet var genomstunget.
--- Ah, ah! sade d'Artagnan, jag har icke märkt det der; det är grefve
de Wardes' värja, som gjort detta vackra sting, när den stack mig
i bröstet.
--- Ni är sårad? frågade Buckingham, i det han bröt sigillet.
--- Åh, obetydligt, svarade d'Artagnan, blott en rispning.
--- Rättvise himmel! Hvad har jag läst! ropade hertigen. Patrice,
stanna här eller hellre sök upp konungen, hvar han än må vara, och
säg hans majestät, att jag vördnadsfullt beder honom förlåta, att
en sak af den allra högsta vigt återkalla mig till London. Kom,
min herre, kom!
Och båda återtogo i galopp vägen till hufvudstaden.
------------------------------------------------------------------------
Denna fil senast ändrad 7 Apr 2006