Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).
Tredje dagen klockan elva voro de två diamanterna färdiga och så noggrant härmade, så fullständigt lika, att Buckingham ej kunde skilja de nya från de gamla och att även den mest övade kännare skulle misstagit sig.
Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).
XXI. Grefvinnan de Winter.
Under hela vägen lät hertigen d'Artagnan berätta, väl icke allt, som
tilldragit sig, men allt, som denne hade sig bekant. Då han jemförde
d'Artagnans uppgifter med sina egna hågkomster, kunde han göra sig ett
temligen noggrant begrepp om drottningens farliga läge, hvilket hennes
bref, hur kort och ofullständigt det var, dessutom antydde. Men hvad
som mest förvånade honom var, att kardinalen, så intresserad af att
denne unge man ej måtte få sätta sin fot i England, icke lyckats gripa
honom under vägen. Först nu och vid yttrandet af denna förvåning
berättade d'Artagnan honom sina tagna försigtighetsmått och huru, tack
vare hängifvenheten hos hans tre vänner, hvilka han lemnat efter sig
blödande, den ene efter den andre, han lyckats slippa undan med den
värjstöt, som träffat drottningens bref och som han med ett så
förfärligt mynt återgäldat herr de Wardes. Under det hertigen afhörde
denna berättelse, afgifven med största enkelhet, betraktade han gång
efter annan den unge mannen med ett uttryck af förvåning, liksom han
ej kunnat begripa, huru en sådan rikedom på klokhet, mod och
hängifvenhet var förenlig med ett ansigte, hvilket ännu icke angaf
tjugu år.
Hästarna ilade som vinden och voro om några minuter vid Londons
stadsport. D'Artagnan hade trott, att hertigen skulle vid ankomsten
dit sakta sin springares fart, men så skedde ej; han fortsatte sin väg
i fyrsprång, föga bekymrande sig, om han kullslog dem, som voro i hans
väg. Två eller tre dylika händelser inträffade också, när han red
genom City, men Buckingham vände ej ens hufvudet för att se, huru det
gått dem han ridit omkull. D'Artagnan följde honom midt under rop,
hvilka mycket liknade förbannelser.
Inkommen på gården till sitt hotell, hoppade Buckingham af hästen, och
utan att bekymra sig om denna, kastade han tyglarna på hans hals och
sprang uppför trappan. D'Artagnan gjorde likaledes, men med något
större oro för de ädla djuren, hvilkas värde han nyss varit i
tillfälle att uppskatta, men han hade trösten att se tre eller fyra
betjenter skynda till från kök och stall för att taga vård om dem.
Hertigen gick så fort, att d'Artagnan med möda kunde följa honom. Han
passerade flere rum af en prakt, hvarom Frankrikes store icke ens
gjorde sig begrepp, och inträdde i en sängkammare, som var ett under
af både smak och rikedom. I alkoven i detta rum var en tapetdörr, som
hertigen öppnade med en liten guldnyckel, buren kring halsen i en
kedja af samma metall. Af grannlagenhet hade d'Artagnan stannat på
något afstånd, men just när Buckingham beträdde tröskeln till denna
dörr, vände han sig om och sade, när han såg den unge mannens tvekan:
--- Kom, och om ni är nog lycklig att vinna tillträde hos hennes
majestät, så säg henne hvad ni sett.
Uppmuntrad af denna inbjudning, följde d'Artagnan hertigen, som
stängde dörren efter honom.
De befunno sig i ett litet kapell, helt beklädt med persiskt
guldstickadt siden och strålande upplyst af en mängd vaxljus. Öfver
ett slags altare och under en himmel af blått sammet, hvaröfver hvita
och röda fjäderbuskar höjde sig, satt ett porträtt i naturlig storlek,
föreställande Anna af Österrike med en så förvillande likhet, att
d'Artagnan uppgaf ett rop af förvåning; man kunde trott, att
drottningen ämnade tala.
På altaret och under porträttet stod skrinet, som inneslöt
diamanterna.
Hertigen nalkades altaret och knäböjde, såsom en prest skulle gjort
inför kristosbilden, hvarefter han öppnade skrinet.
--- Se här, sade han, i det han framtog derur en stor blå bandros,
gnistrande af diamanter, se här dessa dyrbara ädelstenar, med
hvilka jag svurit att låta begrafva mig. Drottningen gaf mig dem,
drottningen tager dem tillbaka; hennes vilja, liksom Guds, må ske
i allt!
Derpå kysste han en och en af dessa diamanter, från hvilka han nu
måste skiljas. Plötsligt uppgaf han ett rop af fasa.
--- Hvad är det? frågade d'Artagnan orolig; hvad fattas eder, mylord?
--- Allt är förloradt! skrek Buckingham dödsblek; två af diamanterna
felas; här fins icke mer än tio.
--- Har mylord tappat dem, eller tror ni, att man stulit dem?
--- Man har stulit dem från mig, återtog hertigen, och det är
kardinalen, som gjort mig detta streck. Se der, ser ni? Banden,
vid hvilka de voro fästa, äro afklipta med sax.
--- Om mylord kunde gissa, hvem som begått denna stöld... Kanske äro
diamanterna ännu i den personens händer.
--- Vänta, vänta! ropade hertigen. Den enda gång, jag burit dessa
diamanter, var på konungens bal i Windsor för åtta dagar sedan.
Grefvinnan de Winter, med hvilken jag var i ovänskap, förlikte sig
med mig under balen. Denna förlikning var en hämd af en svartsjuk
qvinna. Efter denna dag har jag icke återsett henne. Denna
qvinna är kardinalens verktyg.
--- Men han har då sådana öfver hela verlden! ropade d'Artagnan.
--- Ja, ja, sade Buckingham och bet i hop tänderna af harm; ja, han är
förfärlig att kämpa mot. Men, låt se, när skall balen ega rum?
--- Nästa måndag.
--- Nästa måndag! Ännu fem dygn; det är mer tid, än som behöfs.
Patrice! ropade hertigen, öppnande kapelldörren; Patrice!
Hans betrodde kammartjenare inkom.
--- Min juvelerare och min sekreterare!
Kammartjenaren gick med en skyndsamhet och en stumhet, som visade,
hvilken vana han antagit att lyda blindt och utan svar.
Men ehuru juveleraren först vardt kallad, var sekreteraren den, som
först instälde sig. Det var också naturligt; han bodde i hotellet.
Han fann Buckingham sittande vid ett bord i sin sängkammare och
skrifvande några order med egen hand.
--- Herr Jackson, sade han, ni skall nu genast bege eder till
lordkansleren och säga, att jag ålägger honom verkställandet af
dessa order. Jag önskar, att de på ögonblicket kungöras.
--- Men, monseigneur, om lordkansleren spörjer, hvilka skäl kunnat
förmå eders härlighet till ett så ovanligt steg, hvad skall jag
svara?
--- Att sådant är mitt behag och att jag icke har att för någon reda
för min vilja.
--- Bör han gifva hans majestät samma svar, återtog sekreteraren
småleende, om hans majestät tilläfventyrs önskar veta, hvarför
intet skepp får lemna Storbritanniens hamnar?
--- Ni har rätt, min herre, svarade Buckingham; han bör i sådan
händelse svara konungen, att jag beslutit kriget och att detta
steg är min första fiendtliga handling mot Frankrike.
Sekreteraren bugade sig och gick.
--- Nu äro vi trygga åt det hållet, sade Buckingham, åter vändande sig
till d'Artagnan. Om diamanterna ännu icke gått till Frankrike,
skola de ej komma dit förr, än efter eder.
--- Hur så, mylord?
--- Jag har nu lagt embargo på alla fartyg, som i denna stund finnas i
engelska hamnar; utan särskildt tillstånd vågar intet fartyg lyfta
ankar.
D'Artagnan betraktade med häpnad denne man, som för sin kärleks syften
brukade den oinskränkta makt, hvarmed hans konungs förtroende beklädt
honom. Af uttrycket i den unge mannens ansigte såg Buckingham hans
tankar och smålog.
--- Ja, sade han, det är sant, Anna af Österrike är min verkliga
drottning; på ett ord af henne skulle jag förråda mitt land, min
konung, min Gud. Hon bad mig att ej sända La Rochelles
protestanter den undsättning, jag hade lofvat dem, och jag svek
mitt ord till dem. Men lika godt, jag hade lydt hennes önskan,
och fick jag icke en rik lön för denna lydnad? Ty den har jag att
tacka för hennes porträtt.
D'Artagnan betänkte med förvåning, på hvilka svaga och osynliga trådar
ett folks öden och menniskors lif stundom hänga.
Han var som bäst fördjupad i dessa betraktelser, när juveleraren
inträdde. Det var en irländare, bland de skickligaste i sitt yrke och
som sjelf tillstod, att han förtjenade hundra tusen livres om året på
hertigen af Buckingham.
--- Herr O'Reilly, sade hertigen, i det han förde honom in i kapellet,
se på dessa diamanter och säg mig, huru mycket de äro värda
stycket.
Juveleraren kastade en blick på den eleganta infattningen, beräknade
det ena med det andra och svarade utan minsta tvekan:
--- Femton hundra pistoler stycket, mylord.
--- Huru många dagar behöfs det för att slipa och infatta två dylika
diamanter? Ni ser, att det felas två.
--- Åtta dagar, mylord.
--- Jag betalar tre tusen pistoler för hvardera; jag måste ha dem i
öfvermorgon.
--- Mylord skall få dem.
--- Ni är en ovärderlig man, herr O'Reilly, men det är icke allt;
dessa diamanter kunna ej lemnas i någon annans händer; arbetet
måste verkställas här i detta palats.
--- Omöjligt, mylord; ingen annan än jag sjelf kan verkställa det så,
att man icke skall märka skilnaden mellan de gamla och de nya.
--- Också, min käre herr O'Reilly, är ni min fånge, och om ni i denna
stund ville lemna mitt hotell, skulle ni ej kunna det. Tag derför
edert parti. Uppgif hvilka lärlingar ni behöfver och de verktyg,
som de böra medtaga.
Juveleraren kände hertigen; han visste, att hvarje invändning vore
fruktlös, och tog derför på ögonblicket sitt parti.
--- Är det mig tillåtet att underrätta min hustru? frågade han.
--- Ja, äfven att tala med henne, min käre herr O'Reilly; eder
fångenskap skall vara mild, var lugn derför, och som hvarje
uppoffring kräfver en godtgörelse, så se här, oberäknadt
betalningen för diamanterna, en anvisning på tusen pistoler för
att hjelpa eder glömma den ledsnad jag tillskyndar eder.
D'Artagnan kunde icke återkomma från sin förvåning öfver denne
minister, som så bjöd öfver menniskor och millioner.
Juveleraren skref till sin hustru, skickade henne anvisningen på tusen
pistoler och bad henne i stället sända honom hans skickligaste
lärling, ett urval af diamanter, hvilkas storlek och namn han uppgaf,
och en mängd verktyg, som han behöfde.
Buckingham förde juveleraren till det rum, som var bestämdt åt honom
och som på en half timme var förvandladt till verkstad. Derpå stälde
han en post vid hvarje dörr med förbud att släppa någon in, eho det
var, med undantag af hans kammartjenare Patrice. Vi behöfva icke
tillägga, att det var O'Reilly och hans biträde uttryckligen förbjudet
att under hvad förevändning som helst gå ut.
När denna sak var ordnad, återvände hertigen till d'Artagnan.
--- Och nu, min unge vän, sade han, tillhör England oss båda. Hvad
önskar ni? Hvad begär ni?
--- En säng, svarade d'Artagnan, är för ögonblicket, jag tillstår det,
hvad jag bäst behöfver.
Buckingham gaf d'Artagnan ett rum, som låg näst intill hans. Han ville
ha den unge mannen till hands, icke för det han misstrodde honom, men
för att ständigt hafva någon att tala med om drottningen.
En timme derefter kungjordes i London påbudet att icke släppa ur
hamnarna något fartyg, ämnadt till Frankrike, icke ens paketbåten, som
förde bref. Det var i allas ögon en krigsförklaring mellan de två
rikena.
Tredje dagen klockan elfva voro de två diamanterna färdiga och så
noggrant härmade, så fullständigt lika, att Buckingham ej kunde skilja
de nya från de gamla och att äfven den mest öfvade kännare skulle
misstagit sig.
Han lät strax kalla d'Artagnan.
--- Se här, sade han, de diamanter, ni kommit för att hemta, och må ni
vara mitt vitne, att jag gjort allt, som stått i mensklig makt.
--- Var lugn, mylord, jag skall säga, hvad jag sett; men eders
härlighet lemnar mig diamanterna utan asken.
--- Den skulle endast besvära eder. För öfrigt är asken mig så mycket
dyrbarare, som den ensam nu återstår mig. Ni skall säga, att jag
behåller den.
--- Jag skall till punkt och pricka fullgöra edert uppdrag, mylord.
--- Och nu, återtog Buckingham, fästande ögonen på den unge mannen,
hur skall jag någonsin kunna afbörda mig min skuld till eder?
D'Artagnan rodnade ända till hvitögat. Han såg, att hertigens afsigt
var att förmå honom mottaga något, men blotta tanken, att hans
kamraters och hans eget blod skulle betalas med engelskt guld, var
honom öfver måttan vidrig.
--- Låt oss förstå hvarandra, mylord, svarade d'Artagnan, och först
noga öfverväga sakerna, på det vi icke må misstaga oss. Jag är i
Frankrikes konungs och drottnings tjenst, och herr Desessarts,
hvilkens drabantkompani jag tillhör, är, liksom hans svåger, herr
de Tréville, personligt fäst vid deras majestäter. Jag har
således gjort allt för drottningen och ingenting för eders
härlighet. Ännu mer, jag hade kanske ej gjort något af allt det
här, om det icke gält att vara någon till behag, som är mitt
hjertas dam, liksom drottningen är eder.
--- Ja, sade hertigen småleende, och jag tror mig till och med känna
den der andra personen; det är...
--- Mylord, jag har icke nämt henne, afbröt den unge mannen häftigt.
--- Ni har rätt, sade hertigen. Det är således denna person, jag bör
vara tacksam för eder sjelfuppoffring.
--- Ja, mylord, ty i denna stund, när det är fråga om krig, tillstår
jag uppriktigt, att jag ser i eders härlighet endast en engelsman,
följaktligen en fiende, som jag vore mera förtjust att få träffa
på slagfältet än i Windsors park eller i Louvres korridorer,
hvilket för öfrigt ej skall hindra mig att punktligt verkställa
mitt uppdrag och att offra mitt lif derför, om det behöfs, men,
jag säger det än en gång, eders härlighet, utan att ni derför
skall stå i större förbindelse hos mig för hvad jag gör för egen
räkning denna gång, än för hvad jag gjorde för eder räkning den
förra.
--- Vi pläga här säga: »stolt som en skotte«, mumlade Buckingham.
--- Och vi säga: »stolt som en gaskognare«, svarade d'Artagnan.
Gaskognarne äro Frankrikes skottar.
D'Artagnan bugade sig för hertigen och lagade sig till att gå.
--- Men hvad? Ni går eder väg så der, utan vidare? Och hvart och på
hvad sätt?
--- Det är sant.
--- Gud fördöme mig, dessa fransmän anse då ingenting omöjligt!
--- Jag glömde, att England är en ö och ni dess konung.
--- Gå till hamnen, fråga efter briggen The sund och lemna detta bref
åt kaptenen; han skall öfverföra eder till en liten hamn, der man
säkert icke väntar eder och der vanligtvis endast fiskarbåtar
landa.
--- Och hamnen heter?
--- Saint-Valéry. Men vänta då! Dit anländ, går ni in på ett sämre
värdshus utan namn och utan skylt, ett riktigt matrosnäste; ni kan
ej misstaga eder, ty der finnes blott ett.
--- Vidare?
--- Ni frågar efter värden och säger till honom: Forward!
--- Som betyder?
--- Framåt; det är lösen. Han ger eder då en sadlad häst och säger
eder, hvad väg ni skall taga. Ni finner fyra ombytesställen på
vägen. Om ni på hvartdera stället vill lemna eder adress i Paris,
så skola de fyra hästarna komma efter dit; ni känner redan två af
dem, och ni tycktes mig värdera dem såsom kännare; det var samma
hästar vi redo, och lita på mig i det fallet, de andra äro ej
sämre. Dessa fyra hästar äro munderade för fälttåget. Huru stolt
ni än är, skall ni ej vägra att mottaga en af dem för egen räkning
och de tre öfriga för edra kamraters; det är för öfrigt för att
bruka dem i kriget mot oss. Ändamålet helgar medlen, såsom I
fransmän sägen, icke sant?
--- Ja, mylord, jag tar emot gåfvan, sade d'Artagnan, och om Gud vill,
skola vi göra ett godt bruk deraf.
--- Räck mig eder hand, unge man; kanhända träffas vi snart på
slagfältet, men vi skiljas till dess som goda vänner, vill jag
hoppas.
--- Ja, mylord, men med hopp att snart varda fiender.
--- Var tillfreds, jag lofvar eder det.
--- Jag räknar på edert ord, mylord.
D'Artagnan bugade sig för hertigen och ilade ut genom dörren.
Midt för Tower fann han det sökta fartyget; han lemnade brefvet åt
kaptenen, som lät visera det af guvernören för hamnen och genast derpå
lyfte ankar.
Femtio fartyg lågo segelklara och väntade.
När d'Artagnan passerade förbi ett af dem, tyckte han sig känna igen
den dam, han sett i Meung, den samma, som den okände adelsmannen hade
kallat mylady och som d'Artagnan funnit så vacker, men tack vare
floden och den gynnande vinden sköt hans fartyg sådan fart, att det
redan efter ett ögonblick var ur sigte.
Dagen derpå klockan nio på morgonen lade man i land i Saint-Valéry.
D'Artagnan begaf sig strax till det uppgifna värdshuset, hvilket han
igenkände på det larm, som hördes derifrån. Man talade om krig mellan
England och Frankrike som om en viss och öfverhängande sak, och
matroserne gåfvo luft åt sin fröjd i stojande dryckeslag.
D'Artagnan klöf hopen, gick fram till värden och uttalade ordet:
Forward! Strax vinkade honom värden att följa sig, gick ut med honom
genom en dörr åt gården, ledsagade honom till stallet, der en sadlad
häst stod, och sporde, om han behöfde något vidare.
--- Jag behöfver känna vägen, som jag skall taga, sade d'Artagnan.
--- Rid härifrån till Blangy och från Blangy till Neufchâtel. Der går
ni in på värdshuset La herse d'or, ger värden lösen och får strax,
liksom här, en sadlad häst.
--- Är jag skyldig något? frågade d'Artagnan.
--- Nej, allt är betaladt, och det rundligt. Far således, och må Gud
beskydda eder!
--- Amen! sade d'Artagnan och red bort i galopp.
Efter fyra timmar var han i Neufchâtel. Han följde noga sina
instruktioner. I Neufchâtel, liksom i Saint-Valéry, fann han en
sadlad springare, som väntade på honom; han ville flytta pistolerna ur
den förra sadeln i den, hvari han nu skulle sitta upp, men dess
hölster voro försedda med alldeles lika pistoler.
--- Eder adress i Paris?
--- Drabanthotellet, Desessarts' kompani.
--- Godt, svarade värden.
--- Hvad väg skall jag taga? frågade d'Artagnan i sin ordning.
--- Vägen åt Rouen, men ni lemnar staden till höger om eder. Ni
stannar i den lilla byn Écouis; der fins endast ett värdsnus,
L'écu de France. Döm icke efter utseendet; i dess stall står en
häst, lika god som den här.
--- Samma lösen?
--- Den samma.
--- Adjö, min gode värd!
--- Lycklig resa, herr adelsman! Behöfver ni något mer?
D'Artagnan gjorde en nekande åtbörd med hufvudet och satte af i
fyrsprång. I Écouis gick det på samma sätt; han fann en lika
förekommande värd, en rask och uthvilad häst; han uppgaf sin adress,
såsom han gjort på de förra ställena, och red med lika fart till
Pontoise. Der bytte han för sista gången häst, och klockan nio red
han i starkt galopp in på gården till herr de Trévilles hotell.
Han hade tillryggalagt nära sextio franska mil på tolf timmar.
Herr de Tréville tog emot honom, alldeles som om de hade träffats
samma dag; han tryckte endast hans hand något hjertligare än vanligt.
Han sade honom, att herr Desessarts' kompani hade vakten i Louvre och
att han kunde begifva sig på sin post.
------------------------------------------------------------------------
Denna fil senast ändrad 7 Apr 2006