Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).
Medan han väntade, hade han försökt att få veta, vem mylady var. Mylady hade talat med mannen i den svarta kappan, och således kände hon honom. Alltså var det, i d'Artagnans tanke, mannen med den svarta kappan, som hade bortrövat fru Bonacieux andra gången,
Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).
XXX. Mylady.
D'Artagnan hade följt mylady utan att märkas af henne; han såg henne
stiga upp i sin vagn, och han hörde henne gifva kusken befallning att
köra till Saint-Germain.
Det tjenade till intet att försöka till fots följa en vagn, bortförd i
full fart af två starka hästar. D'Artagnan återvände derför till
Férougatan.
På Seinegatan mötte han Planchet, som hade stannat framför en
pastejbagares butik och tycktes vara i hänryckning öfver ett bakverk
af den mest retande form.
Han befalde honom gå och sadla två hästar i herr de Trévilles stall,
en åt honom, d'Artagnan, den andra åt sig, Planchet, samt att komma
och möta honom hos Atos; herr de Tréville hade en gång för alla stält
sitt stall till d'Artagnans förfogande.
Planchet gaf sig åstad till Colombiergatan, och d'Artagnan till
Férougatan. Atos var hemma, sorgset tömmande en af de buteljer af
detta berömda spanska vin, som han medfört från sin resa i Picardie.
Han gaf en vink åt Grimaud att sätta fram ett glas åt d'Artagnan, och
Grimaud lydde som vanligt.
D'Artagnan berättade nu för Atos allt, som hade tilldragit sig i
kyrkan, mellan Portos och prokuratorskan, och huru deras kamrat
sannolikt vid denna timme var på väg att rusta ut sig.
--- Hvad mig beträffar, svarade Atos på hela denna berättelse, är jag
mycket lugn, det är icke qvinnorna, som skola bestrida
omkostnaderna för min ekipering.
--- Och likväl, vacker, belefvad, förnäm herre, som du är, min käre
Atos, skulle hvarken drottningar eller prinsessor vara skyddade
mot dina kärlekspilar.
--- Hvad denne d'Artagnan är för en ungdom? sade Atos, höjande på
axlarna. Och han gaf en vink åt Grimaud att sätta fram en butelj
till.
I samma ögonblick stack Planchet varsamt hufvudet in genom den
halföppne dörren och underrättade sin herre, att de två hästarna voro
der.
--- Hvilka hästar? frågade Atos.
--- Två, som herr de Tréville lånar mig för en promenad, och med
hvilka jag skall göra en tur till Saint-Germain.
--- Och hvad ämnar du göra i Saint-Germain? frågade vidare Atos.
Då berättade d'Artagnan honom det sammanträffande, han haft i kyrkan
och huru han återfunnit det fruntimmer, som jemte herrn i den svarta
kappan och med ärren på kinden utgjorde det ständiga föremålet för
hans tankar.
--- Det vill säga, att du är förälskad i henne, liksom du var i fru
Bonacieux, sade Atos, föraktligt höjande på axlarne, liksom han
känt medömkan med den menskliga svagheten.
--- Jag, alldeles icke! utropade d'Artagnan. Jag är endast nyfiken
att uppdaga den hemlighet, vid hvilken hennes öde är fäst. Jag
vet icke, hvarför jag inbillar mig, att denna qvinna, huru obekant
hon än är för mig och huru obekant jag är för henne, har
inflytande på mitt lif.
--- Ja, du har rätt, sade Atos, jag känner ingen qvinna, som det lönar
mödan att söka efter, sedan hon försvunnit. Fru Bonacieux är nu
försvunnen; så mycket värre för henne, om hon åter kommer till
rätta.
--- Nej, Atos, nej, du bedrager dig, sade d'Artagnan; jag älskar min
stackars Constance mer än någonsin, och om jag visste, hvar hon
befunne sig, vore det ock vid verldens ände, skulle jag skynda att
rycka henne ur hennes fienders händer; men jag vet det icke, alla
mina efterforskningar hafva varit fruktlösa. Men hvad vill du
väl, man måste förströ sig.
--- Förströ dig du med mylady, min käre d'Artagnan; jag önskar det af
hela mitt hjerta, om detta kan roa dig.
--- Hör, Atos, sade d'Artagnan, i stället för att hålla dig instängd
här, som om du vore arresterad, så stig till häst och kom och tag
en promenad med mig i Saint-Germain.
--- Min vän, svarade Atos, jag rider mina egna hästar, när jag har
några, hvar om icke går jag till fots.
--- Nå väl, jag, svarade d'Artagnan, leende åt Atos' misantropi,
hvilken hos en annan säkert skulle sårat honom, jag är mindre
stolt än du, jag rider på hvad jag får fatt uti. Alltså farväl,
min käre Atos.
--- Farväl, sade musketören, görande ett tecken åt Grimaud att slå upp
den butelj, som han nyss inburit.
D'Artagnan och Planchet satte sig upp och togo vägen till
Saint-Germain.
Under hela vägen återkom i den unge mannens sinne, hvad Atos sagt
honom om fru Bonacieux. Ehuru d'Artagnan icke var någon särdeles
känslig karakter, hade likväl den täcka krämarfrun gjort ett verkligt
intryck på hans hjerta. Såsom han nyss sade, var han färdig att gå
till verldens ände för att uppsöka henne. Men verlden har många
ändar, just derför att den är rund, hvadan han icke visste, åt hvilket
håll han skulle vända sig.
Medan han väntade, hade han försökt att få veta, hvem mylady var.
Mylady hade talat med mannen i den svarta kappan, och således kände
hon honom. Alltså var det, i d'Artagnans tanke, mannen med den svarta
kappan, som hade bortröfvat fru Bonacieux andra gången, liksom han
bortröfvat henne den första. D'Artagnan narrades sålunda blott till
hälften, hvilket är att föga narras, då han, börjande spana efter
mylady, sade sig på samma gång spana efter Constance.
Allt medan han sålunda drömde och gång efter annan gaf sin häst
sporrarna, hade d'Artagnan tillryggalagt vägen och kommit fram till
Saint-Germain. Han hade ridit längs efter den paviljong, hvarest tio
år senare Louis XIV skulle se dagen. Han red öfver en mycket ödslig
gata, seende till höger och venster, om han icke skulle finna något
spår af sin sköna engelska, då han i bottenvåningen till ett nätt hus,
som enligt tidens bruk icke hade något fönster åt gatan, såg ett
bekant ansigte. Denna person promenerade på ett slags terrass,
garnerad med blommor. Planchet kände först igen honom.
--- Men herre, sade han, vändande sig till d'Artagnan, känner ni icke
igen det der ansigtet, som gäspar åt kråkorna?
--- Nej, sade d'Artagnan; och emellertid är jag öfvertygad, att det
icke är första gången, som jag ser detta ansigte.
--- Det tror jag, vid Gud, väl! sade Planchet; det är den stackars
Lubin, lakejen hos grefve de Wardes, den, som ni för en månad
sedan så illa tilltygade i Calais, på vägen till guvernörens
landtställe.
--- Ah, ja väl, sade d'Artagnan, jag känner honom nu! Tror du, att
han känner igen dig?
--- På min ära, herre, han var så ytterligt förbryllad, att jag
tviflar på, att han af mig bevarat något särdeles klart minne.
--- Nå väl, gå då och språka med den der gossen, sade d'Artagnan, och
underrätta dig under samtalet, om hans husbonde är död.
Planchet steg af hästen, gick rakt fram till Lubin, som verkligen icke
kände igen honom, och de två lakejerne började att samspråka i det
bästa förstånd i verlden, under det att d'Artagnan dref de båda
hästarna nedåt en gränd och, efter en tur omkring ett hus, återkom för
att, dold bakom en häck af hasselbuskar, vara vitne till samtalet.
Efter en stunds iakttagande bakom häcken hörde han bullret af ett
åkdon, och han såg myladys vagn stanna midt framför sig. Man kunde
icke misstaga sig derpå; mylady satt deri.
D'Artagnan lutade sig ned på halsen af sin häst för att kunna se allt
utan att sjelf synas.
Mylady stack ut sitt förtjusande ljuslockiga hufvud genom vagnsdörren
och gaf några befallningar åt sin kammarjungfru.
Denna senare, en täck flicka om två och tjugu år, munter och liflig,
riktigt en subrett för en förnäm dam, hoppade ned från fotsteget, der
hon efter tidens bruk hade suttit, och vände sina steg mot terrassen,
der d'Artagnan hade sett Lubin.
D'Artagnan följde kammarjungfrun med ögonen och såg henne gå framåt
terrassen. Men tillfälligtvis hade en befallning inifrån kallat
Lubin, så att Planchet stannat ensam qvar, blickande omkring åt alla
sidor för att upptäcka, hvart d'Artagnan tagit vägen.
Kammarjungfrun närmade sig Planchet, hvilken hon tog för Lubin, och
räckte honom en liten biljett:
--- Till eder herre, sade hon.
--- Till min herre? återtog Planchet förvånad.
--- Ja, och mycket angeläget. Tag den derför qvickt.
Derefter ilade hon till vagnen, som på förhand vändt åt det håll,
hvarifrån den kommit; hon svingade sig upp på fotsteget, och vagnen
körde bort.
Planchet vände och vände åter på biljetten, hvarpå han, van vid blind
lydnad, hoppade ned från terrassen, tog af nedåt gränden och efter
tjugu steg mötte d'Artagnan, som sett allt och gick honom till möte.
--- Till eder, min herre, sade Planchet, framlemnande biljetten till
den unge mannen.
--- Till mig? sade d'Artagnan; är du riktigt säker derpå?
--- För tusan! Om jag är säker derpå? Kammarjungfrun sade: till din
herre. Jag har endast eder till herre; således.... En täck
snärta, min själ, den der kammarjungfrun!
D'Artagnan öppnade brefvet och läste följande:
»En person, som intresserar sig för eder mer, än hon kan säga, önskade
veta, hvilken dag ni skall vara i tillfälle att göra en promenad i
skogen. I morgon skall, vid Hôtel du Champ-du drap-d'or, en lakej i
svart och rödt afvakta edert svar.«
--- Åhå, sade d'Artagnan, se der någonting, som är en smula lifvadt!
Det tyckes, som om mylady och jag vore bekymrade för en och samma
persons helsa. Nå väl, Planchet, huru står det till med den gode
herr de Wardes? Han är således icke död?
--- Nej, herre, han mår så väl han kan med fyra värjsting i kroppen,
ty ni gaf, förlåt, att jag säger det, denne gode adelsman fyra
stötar, och han är ännu mycket svag, enär han förlorat nästan allt
sitt blod. Såsom jag sade herrn, kände Lubin icke igen mig, och
han berättade mig vårt äfventyr från början till slut.
--- Mycket bra, Planchet, du är en krona till lakej; stig nu till häst
och låt oss söka hinna upp vagnen.
Det dröjde icke länge; efter fem minuter såg man vagnen, som stannat
vid sidan af vägen; en rikt klädd ryttare höll sig vid vagnsdörren.
Samtalet mellan mylady och ryttaren var så lifligt, att d'Artagnan
stannade på andra sidan om vagnen, utan att någon annan än den vackra
kammarjungfrun märkte hans närvaro.
Samtalet egde rum på engelska, ett språk, som d'Artagnan icke förstod;
men af tonen trodde den unge mannen sig kunna gissa, att den vackra
engelskan var mycket förtörnad; hon slutade med en åtbörd, som icke
lemnade tvifvel om arten af detta samtal: det var ett slag med en
solfjäder, gifvet så eftertryckligt, att den lilla fruntimmerspjesen
flög i tusen bitar.
Ryttaren utbrast i ett skallande skratt, som tycktes uppreta mylady.
D'Artagnan ansåg nu ögonblicket vara inne att träda emellan; han
närmade sig den andra vagnsdörren, och vördnadsfullt blottande
hufvudet, sade han:
--- Min fru, tillåter ni mig att bjuda eder min tjenst? Det synes
mig, som om denne kavaljer förtörnat eder. Säg ett ord, min fru,
och jag åtager mig att näpsa honom för hans brist på artighet.
Vid de första orden hade mylady vändt sig om, betraktande den unge
mannen med förvåning, och då han slutat, sade hon på mycket god
franska:
--- Min herre, jag skulle hjertans gerna ställa mig under edert
beskydd, om icke den person, som tvistar med mig, vore min bror.
--- Ack, förlåt mig då! sade d'Artagnan; ni förstår väl, att jag icke
kände detta, min fru?
--- Hvarför blandar sig då den glopen häri, utropade, i det han böjde
sig ned till vagnsdörren, ryttaren, hvilken mylady hade uppgifvit
som sin slägting, och hvarför ger han sig icke i väg?
--- Glop kan ni vara sjelf! sade d'Artagnan, lutande sig i sin tur ned
på halsen af sin häst och svarande från sin sida genom
vagnsdörren; jag ger mig icke i väg, emedan det behagar mig att
stanna här.
Kavaljeren stälde några ord på engelska till sin syster.
--- Jag talar till eder på franska, jag, sade d'Artagnan; gör mig
således, jag ber eder, det nöjet att svara mig på samma språk. Ni
är fruns bror, må vara, men ni är icke min, lyckligtvis.
Man skulle kunnat tro, att mylady, rädd, som qvinnan i allmänhet är,
skulle lägga sig emellan vid utmaningens början för att hindra, att
tvisten ginge längre; men alldeles tvärt om kastade hon sig tillbaka i
vagnen och ropade kallt till kusken:
--- Kör till hotellet.
Den täcka subretten kastade en orolig blick på d'Artagnan, hvars
fördelaktiga utseende syntes hafva gjort ett visst intryck på henne.
Vagnen rullade af och lemnade de båda männen ansigte mot ansigte;
något yttre föremål skilde dem icke mer.
Ryttaren gjorde en rörelse för att följa vagnen, men d'Artagnan, hvars
redan sjudande vrede hade ytterligare stegrats, då han i honom
igenkände engelsmannen, som i Amiens af honom vunnit hans häst och
varit nära att af Atos vinna hans diamant, fattade snabbt tygeln och
hejdade honom.
--- Nå, min herre, sade han, ni synes mig vara en ännu större glop än
jag, ty ni tyckes glömma, att det emellan oss finnes en liten
ouppgjord tvist.
--- Aha, sade engelsmannen, det är ni, min gynnare! Det är således
alltid nödvändigt, att ni spelar ett spel eller annat?
--- Ja, och detta påminner mig, att jag har en revanche att taga. Vi
skola se, min bäste herre, om ni sköter värjan lika väl som
tärningarna.
--- Ni ser väl, att jag icke bär någon värja, sade engelsmannen; vill
ni spela tapper mot en obeväpnad?
--- Jag hoppas emellertid, att ni har en hemma hos eder, invände
d'Artagnan. I alla fall har jag två sådana, och om ni behagar,
skall jag spela med eder om en.
--- Onödigt, sade engelsmannen, jag är tillräckligt försedd med detta
slags förnödenheter.
--- Nå väl, min värde gentleman, återtog d'Artagnan, välj den längsta
och kom att visa mig den i afton.
--- Hvar då, om jag får be?
--- Bakom Luxembourg; det är förtjusande qvarter för promenader af det
slag jag föreslår.
--- Det är bra, man skall infinna sig der.
--- Eder timme?
--- Klockan sex.
--- A propos, ni har också sannolikt en eller ett par vänner?
--- Ja men, jag har tre, som skola varda mycket hedrade att få spela
samma parti som jag.
--- Tre? För besynnerligt! Sådant sammanträffande! sade d'Artagnan;
det är just min siffra.
--- Och nu, hvem är ni? frågade adelsmannen.
--- Jag är herr d'Artagnan, gaskognisk adelsman, tjenande vid
drabanterne, herr Desessarts' kompani. Och ni?
--- Jag, jag är lord Winter, baron af Sheffield.
--- Nå väl, jag är eder tjenare, herr baron, sade d'Artagnan, ehuru ni
har mycket svåra namn att minnas.
Och sporrande sin häst, satte han honom i galopp och tog åter vägen
till Paris.
Enligt sin vana vid dylika tillfällen begaf sig d'Artagnan direkt till
Atos.
Han fann Atos liggande på en stor hvilsoffa, hvarest han, såsom han
sagt, väntade, att hans utrustning skulle komma och finna honom.
D'Artagnan berättade för Atos allt, som nyss hade tilldragit sig, med
undantag likväl af brefvet till herre de Wardes.
Atos vardt förtjust, när han fick veta, att han skulle få slås med en
engelsman. Vi hafva sagt, att det var hans dröm.
Man skickade strax lakejerne efter Portos och Aramis, och man
underrättade dem om förhållandet.
Portos drog sin värja ur slidan och började fäkta mot muren, i det han
gång efter annan ryggade och gjorde nigningar som en dansör. Aramis,
som allt jemt arbetade på sitt poem, inneslöt sig i Atos' kabinett och
bad, att man icke skulle störa honom, förrän stunden var inne att
draga blankt.
Atos begärde med ett tecken åt Grimaud en butelj.
D'Artagnan åter uppgjorde för sig sjelf en liten plan, hvars utförande
vi längre fram skola få se och hvilken lofvade honom ett behagligt
äfventyr, såsom man kunde märka af de småleenden, hvilka emellanåt
flögo öfver hans ansigte, hvars drömmande uttryck de förklarade.
------------------------------------------------------------------------
Denna fil senast ändrad 7 Apr 2006