Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).
Det är på min befallning och för statens väl, som innehavaren härav gjort vad han gjort.
Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).
XLVII. Musketörernes rådplägning.
Såsom Atos hade förutsett, var bastionen endast besatt af ett dussin
döde, både fransmän och rochellare.
--- Mina herrar, sade Atos, som tagit befälet öfver expeditionen,
medan Grimaud dukar bordet, så låt oss samla i hop musköterna
och patronerna. Vi kunna för öfrigt språka, under det vi göra
detta. Dessa herrar, tillade han, pekande på de döde, höra oss
ej.
--- Men vi kunna ändå kasta dem i löpgrafven, sade Portos, sedan vi
likväl först öfvertygat oss om, att det ej fins något i deras
fickor.
--- Ja, återtog Atos, men detta är Grimauds sak.
--- Nå väl, sade d'Artagnan, låt då Grimaud visitera dem och sedan
kasta dem öfver muren.
--- Aktom oss väl derför, sade Atos; de kunna vara oss till nytta.
--- Kunna dessa döde vara oss till nytta? sade Portos. Du är tokig,
käre vän!
--- Dömen icke förmätet, säga evangelium och herr kardinalen, svarade
Atos. Huru många musköter finnas, mina herrar?
--- Tolf, svarade Aramis.
--- Huru många skott?
--- Ett hundra.
--- Det är just hvad vi behöfva; låtom oss nu ladda.
De fyra musketörerne började nu förrätta detta arbete. När sista
musköten var laddad, gaf Grimaud ett tecken, att frukosten var
serverad.
Atos svarade, alltid genom tecken, att det var bra, och anvisade
Grimaud ett slags skjul, der denne begrep, att han borde stå på post.
Likväl, för att mildra obehaget af hans vaktgöring, tillät Atos honom
att medtaga ett bröd, två kotletter och en butelj vin.
--- Nu till bords, mina herrar! sade Atos.
De fyra vännerne satte sig på marken med benen i kors, såsom turkar
eller skräddare.
--- Nå, sade d'Artagnan, nu, då du icke mera behöfver frukta, att
någon hör dig, så hoppas jag, att du ger oss del af din hemlighet.
--- Jag hoppas, att jag på en gång bereder eder både nöje och ära,
mina herrar, sade Atos. Jag har låtit eder göra en förtjusande
promenad; se här en frukost, af de läckraste, och fem hundra
personer der borta, såsom I kunnen se genom skottgluggarna, som
anse oss antingen för galningar eller hjeltar, två klasser af
dumhufvuden, hvilka mycket likna hvarandra.
--- Men hemligheten? sade d'Artagnan.
--- Hemligheten, svarade Atos, är den, att jag i går afton träffade
mylady.
D'Artagnan förde glaset till sina läppar, men vid ordet »mylady«
darrade hans hand så starkt, att han satte glaset ifrån sig för att ej
spilla ut dess innehåll.
--- Du har då sett din hust...
--- Tyst då! afbröt Atos. Du glömmer, min vän, att dessa herrar icke,
liksom du, äro invigda i hemligheten af mina familjaffärer; jag
har träffat mylady.
--- Och hvar? frågade d'Artagnan.
--- Vid pass två lieues härifrån, på värdshuset Colombier-rouge.
--- I sådant fall är jag förlorad, sade d'Artagnan.
--- Nej, icke så alldeles ännu, återtog Atos, ty vid det här laget har
hon redan lemnat franska kusten.
D'Artagnan andades åter.
--- Men när allt kommer omkring, frågade Portos, hvem är då denna
mylady?
--- En tjusande qvinna, sade Atos, i det han läppjade på ett glas
fradgande vin. Den satans värden! utropade han. Han ger oss
anjouvin i stället för champanj och tror, att vi låta narra oss
deraf. Ja, fortfor han, en tjusande qvinna, hvilken visat godhet
för vår vän d'Artagnan, som gjort henne, jag vet icke hvilket
gement spratt, som hon bjöd till att hämnas för en månad sedan, då
hon ville låta döda honom med muskötskott, för åtta dagar sedan då
hon sökte förgifva honom, och i går, då hon begärde hans hufvud af
kardinalen.
--- Huru? Då hon begärde mitt hufvud af kardinalen! utropade
d'Artagnan, blek af förskräckelse.
--- Det är lika sant som evangelium, sade Portos; jag hörde det med
båda öronen.
--- Jag också, instämde Aramis.
--- Då, sade d'Artagnan, i det han modfäld sänkte armen, är det
öfverflödigt att kämpa längre; det är lika så godt, att jag strax
skjuter mig för pannan, och att det varder slut på alltsammans.
--- Det är den sista dumhet man bör göra, sade Atos, enär det är den
enda, för hvilken ingen bot finnes.
--- Men jag skall aldrig undkomma med dylika fiender, sade
d'Artagnan. Först och främst den der okände från Meung, sedan de
Wardes, som jag gifvit tre värjsting, vidare mylady, hvars
hemlighet jag uppsnappat, och slutligen kardinalen, hvars
hämdplaner jag korsat.
--- Nå väl, sade Atos, allt detta gör endast fyra, och vi är fyra, en
mot en. För tusan, om vi skulle tro de tecken, som Grimaud ger
oss, så få vi snart att göra med ett långt större antal! Hvad är
på färde, Grimaud? Med hänsyn till sakens vigt tillåter jag dig
att tala, min vän, men var fåordig, jag ber dig. Hvad ser du?
--- En trupp.
--- Af huru många?
--- Tjugu man.
--- Hvad för ena?
--- Sexton skansgräfvare och fyra soldater.
--- På huru långt afstånd äro de?
--- Fem hundra steg.
--- Godt, då ha vi ännu tid att äta upp vår fågel och dricka ett glas
vin. Din skål, d'Artagnan!
--- Din skål! upprepade Portos och Aramis.
--- Välan då, min skål, fast jag icke tror, att edra önskningar lända
mig till mycken fromma.
--- Åh, sade Atos, Gud är stor, såsom Muhameds anhängare säga, och han
har framtiden i sina händer.
Sedan han sväljt innehållet af sitt glas, hvilket han derpå satte
ifrån sig, steg Atos upp helt sorglöst, tog den musköt, han först fick
tag i, och gick fram till en skottglugg.
Portos, Aramis och d'Artagnan gjorde lika så. Grimaud fick befallning
att ställa sig bakom de fyra vännerne för att ladda om deras vapen.
Efter ett ögonblick såg man truppen komma; den följde ett slags
löpgraf, som bildade en förbindelse mellan bastionen och staden.
--- För tusan, sade Atos, det lönade visst mödan att besvära oss för
ett tjog narrar, beväpnade med hackor och spadar! Grimaud hade
bara behöft vinka åt dem att gå sin väg, så är jag öfvertygad, att
de låtit oss vara i fred.
--- Det tviflar jag på, sade d'Artagnan, ty de nalkas beslutsamt
hitåt. Dessutom finnas bland arbetarne fyra soldater och en
korporal, beväpnade med musköter.
--- Då ha de icke sett oss, sade Atos.
--- På min ära, yttrade Aramis, tillstår jag icke, att jag känner en
viss motvilja för att skjuta på dessa stackars satar till borgare!
--- Dålig prest, inföll Portos, som har medlidande med kättare!
--- I sanning, sade Atos, Aramis har rätt, och jag går att varna dem.
--- Hvad fan ämnar du göra? frågade d'Artagnan; man skjuter ned dig,
min vän.
Atos brydde sig ej om varningen; han steg upp i breschen med sin
musköt i ena handen och sin hatt i den andra.
--- Mina herrar, sade han, i det han vände sig till soldaterne och
arbetarne, hvilka, förvånade öfver denna syn, stannade vid pass
femtio steg från bastionen, och i det han artigt helsade dem; mina
herrar, några vänner och jag äro i färd att fruktostera här i
bastionen. Som i veten, är ingenting obehagligare än att störas,
när man frukosterar; vi bedja eder derför att, om I ovilkorligen
hafven här att göra, vänta, tills vi slutat vår frukost, eller
komma igen senare, så vida I icke skullen få den helsosamma lusten
att öfverge rebellerne och i stället komma och dricka med oss en
skål för konungen af Frankrike.
--- Akta dig, Atos! sade d'Artagnan; ser du icke, att de lägga an?
--- Jo, jo, sade Atos, men de äro borgare, som skjuta mycket illa och
ej skola träffa mig.
I samma ögonblick aflossades verkligen fyra muskötskott, och kulorna
hveno kring Atos, men ingen enda träffade honom.
Fyra muskötskott svarade dem nästan i samma stund, men dessa voro
bättre riktade än angriparnes; tre soldater nedföllo döda och en af
arbetarne sårades.
--- Grimaud, en annan musköt! sade Atos, som ännu stod qvar i
breschen.
Grimaud lydde strax. Å sin sida hade de tre vännerne äfven laddat.
En ny salva följde den förra; korporalen och två skansgräfvare föllo,
och de öfrige af truppen togo till flykten.
--- Se så, mina herrar, låt oss nu göra ett utfall, sade Atos.
Och de fyra vännerne rusade ut, kommo fram till slagfältet, togo
soldaternes fyra musköter och korporalens halfpik, och öfvertygade,
att de flyende ej skulle stanna förr än i staden, vände de åter om
till bastionen, medförande sina troféer.
--- Ladda åter musköterna, Grimaud, sade Atos, och vi, mina herrar,
låtom oss fortsätta vår frukost och vårt samtal. Hvar voro vi?
--- Jag kommer i håg det, sade d'Artagnan, du sade, att mylady, sedan
hon begärt mitt hufvud af kardinalen, lemnat franska kusten. Och
hvart beger hon sig? tillade d'Artagnan, som lifligt intresserade
sig för myladys marschruta.
--- Hon far till England, svarade Atos.
--- För hvad ändamål?
--- För att mörda eller låta mörda Buckingham.
D'Artagnan uppgaf ett rop af förvåning och harm.
--- Men det är nedrigt! utbrast han.
--- Åh, hvad den saken angår, svarade Atos, ber jag dig vara
öfvertygad, att den mycket litet bekymrar mig. Nu, då du slutat,
Grimaud, fortfor Atos, så tag korporalens halfpik, bind fast en
servet dervid och plantera den på toppen af bastionen, att dessa
rebeller till rochellare må se, att de haft att göra med tappra
och rättskaffens kungens soldater.
Grimaud lydde utan att svara. Några ögonblick senare vajade den hvita
fanan öfver de fyra vännernes hufvuden. En åska af bifallsyttringar
helsade dess åsyn; halfva lägret trängdes omkring lägerportarna.
--- Huru! återtog d'Artagnan, det bekymrar dig mycket litet, om hon
dödar eller låter döda Buckingham? Kom i håg, att hertigen är vår
vän.
--- Hertigen är engelsman och kämpar mot oss; må hon derför göra med
hertigen hvad hon behagar; det bryr jag mig lika litet om som om
en tom butelj.
Och Atos kastade femton steg ifrån sig en butelj, som han höll i
handen och ur hvilken han hält ända till sista droppen i sitt glas.
--- Men, sade d'Artagnan, jag öfverger icke Buckingham så der; han gaf
oss ju de vackraste hästar.
--- Och i synnerhet mycket vackra sadlar, sade Portos, som just för
tillfället bar på sin kappa galonen, hvilken suttit på hans sadel.
--- För öfrigt, sade Aramis, vill Gud syndarens omvändelse, men icke
hans död.
--- Amen! svarade Atos, och vi skola sedan återkomma till den saken,
om det roar dig; men hvad som för ögonblicket mest syselsatte mig,
och jag är säker om, att du skall förstå mig, d'Artagnan, det var
att fråntaga denna qvinna ett slags fullmakt in blanco, hvilken
hon afpressat kardinalen och med hvars tillhjelp hon kunde
ostraffadt befria sig från dig, kanske äfven från oss.
--- Denna varelse är då en ond ande! sade Portos, i det han räckte sin
tallrik åt Aramis, som skar för fågeln.
--- Och denna fullmakt, sade d'Artagnan, är denna fullmakt ännu i
hennes händer?
--- Nej, den är kommen i mina; jag kan icke säga, att det just skedde
utan möda, ty då skulle jag ljuga.
--- Min käre Atos, sade d'Artagnan, jag kan icke längre räkna de
gånger, jag har dig att tacka för lifvet.
--- Det var således för att återvända till henne, som du lemnade oss?
frågade Aramis.
--- Alldeles.
--- Och du har detta kardinalens bref, sade d'Artagnan.
--- Här är det, sade Atos.
Och han upptog det dyrbara papperet ur sin rockficka.
D'Artagnan vek upp det med ena handen, hvars häftiga darrning han ej
ens försökte dölja, och läste:
»Det är på min befallning och för statens väl, som innehafvaren
häraf gjort hvad han gjort.
5 december 1627.
Richelieu.«
--- I sanning, sade Aramis, det är en formlig absolution.
--- Man måste rifva sönder detta papper, sade d'Artagnan, som tyckt
sig läsa sin dödsdom.
--- Nej, tvärt om, sade Atos, man måste omsorgsfullt bevara det; jag
ville icke afstå detta papper, om man betäckte det med guld.
--- Och hvad ämnar hon nu göra? frågade den unge mannen.
--- Ah, sade Atos likgiltigt, hon skrifver troligtvis till kardinalen,
att en fördömd musketör, vid namn Atos, med våld röfvat hennes
skyddsbref; hon ger honom väl i samma bref det rådet att befria
sig på en och samma gång både från honom och hans båda vänner,
Portos och Aramis. Kardinalen skall påminna sig, att de äro samma
män, som han alltid träffat i sin väg; då skall han en vacker
morgon låta arrestera d'Artagnan, och på det tiden ej må varda
honom för lång, skall han skicka oss att hålla honom sällskap på
Bastiljen.
--- Men, sade Portos, det der, tycker jag, är ett sorgligt skämt, min
vän.
--- Jag skämtar icke, sade Atos.
--- Vet du, sade Portos, det vore långt mindre synd att vrida halsen
af denna fördömda mylady än att göra det med dessa stackars satar
till hugenotter, som aldrig begått annat brott än att på franska
sjunga de psalmer, vi sjunga på latin.
--- Hvad säger abbeen om det? frågade Atos lugnt.
--- Jag säger, att jag delar Portos' åsigt, svarade Aramis.
--- Hvad skall då jag säga! sade d'Artagnan.
--- Lyckligtvis är hon långt borta, yttrade Portos, ty jag tillstår,
att här skulle hon besvära mig mycket.
--- Hon besvärar mig lika mycket i England som i Frankrike, sade Atos.
--- Mig besvärar hon öfver allt, sade d'Artagnan.
--- Men då du hade henne i ditt våld, anmärkte Portos, hvarför dränkte
eller strypte eller hängde du henne icke? De döde sqvallra icke.
--- Menar du det, Portos? svarade musketören med ett dystert leende,
hvilket d'Artagnan ensam begrep.
--- Det faller mig något in, sade d'Artagnan.
--- Låt höra! sade musketörerne.
--- Till vapen! ropade Grimaud.
De unga männen reste sig häftigt upp och sprungo till sina musköter.
Denna gång närmade sig en liten trupp af tjugu eller tjugufem man, men
det var icke arbetare, det var soldater.
--- Om vi skulle återvända till lägret? hemstälde Portos. Det här är
icke lika spel.
--- Omöjligt, och det för tre orsaker, svarade Atos: den första, att
vi ännu ej slutat frukostera; den andra, att vi ännu ha vigtiga
saker att säga hvarandra; den tredje, att det ännu felas tio
minuter, innan timmen förflutit.
--- Hör på, sade Aramis, vi måste emellertid uppgöra en
operationsplan.
--- Den är ganska enkel, sade Atos: så snart fienden är inom
musköthåll, gifva vi eld; om han fortfar att rycka fram, gifva vi
åter eld, och det så länge vi ha laddade gevär; om återstoden af
truppen då vill storma, så låta vi dem komma ända ned i grafven,
och då nedstörta vi öfver dem ett stycke af muren, som blott står
genom ett under af jemvigt.
--- Bravo! sade Portos, du är i sanning född till general, min käre
Atos, och kardinalen, som tror sig vara en stor krigare, är ett
intet emot dig.
--- Mina herrar, sade Atos, intet bortspildt krut, jag ber; tagen
sigte hvar på sin man.
--- Jag har min, sade d'Artagnan.
--- Jag min, sade Portos.
--- Jag dito, sade Aramis.
--- Välan, fyr! ropade Atos.
De fyra skotten hördes som en knall, men fyra man föllo.
Strax slogs en trumhvirfvel, och den lilla truppen nalkades med
stormsteg.
Nu följde skott på skott utan regelbundenhet, dock alltid lika
sorgfälligt riktade, men liksom kände de våra vänners ringa antal,
fortforo rochellarne att rycka an med stormsteg.
Af tre skott fälde två sin man, men de återstående saktade likväl icke
sitt språng.
Framkomna till foten af bastionen, voro fienderne ännu tolf eller
femton; en sista salva mottog, men hejdade dem icke; de hoppade ned i
grafven och beredde sig att bestiga breschen.
--- Välan, mina vänner, sade Atos, låt oss göra slut på saken. Till
muren! Till muren!
De fyra vännerne, understödda af Grimaud, började nu med sina
muskötpipor trycka på ett väldigt stycke af muren, hvilket vacklade
som skakadt af vinden, lossnade från sin grundval och nedföll i
grafven med ett förfärligt buller; man hörde ett rysligt skri, ett
dammoln uppsteg mot himmeln och allt var förbi.
--- Skulle vi ha krossat dem från den förste till den siste? sade
Atos.
--- Det ser verkligen så ut, sade d'Artagnan.
--- Nej, sade Portos, se der två eller tre, som springa sin väg
linkande.
Tre eller fyra af dessa olycklige, betäckta af blod och sand, flydde
verkligen i hålvägen tillbaka till staden; det var allt, som återstod
af den lilla truppen.
Atos såg på sitt ur.
--- Mina herrar, sade han, vi ha nu varit här en timme, och vadet är
vunnet, men vi måste spela liberalt; för öfrigt har d'Artagnan
ännu icke sagt oss sin idé.
Och med vanlig kallblodighet slog musketören sig ned vid qvarlefvorna
af frukosten.
--- Min idé? sade d'Artagnan.
--- Ja, svarade Atos, du sade ju, att det föll dig något in?
--- Ah, jag mins! återtog d'Artagnan; jag beger mig för andra gången
till England och söker upp herr Buckingham.
--- Nej, d'Artagnan, det gör du icke, sade Atos kallt.
--- Och hvarför icke? Har jag icke redan gjort det en gång?
--- Jo, men då hade vi icke krig; då var herr Buckingham en
bundsförvandt och icke en fiende; hvad du tänker göra skulle
stämplas som förräderi.
D'Artagnan insåg styrkan af detta skäl och teg.
--- Hör på, yttrade Portos, jag har också en idé.
--- Lyssnom till Portos' idé, sade Aramis.
--- Jag begär permission af herr de Tréville under någon förevändning,
som I hitten på, ty jag är icke stark i förevändningar, jag.
Mylady känner mig icke; jag nalkas henne, utan att hon fruktar
mig, och när jag funnit min sköna, så stryper jag henne.
--- Ja, sade Atos, jag är icke långt ifrån att antaga Portos' förslag.
--- Fy då! invände Aramis, döda en qvinna! Nej, hören på mig, jag har
hittat det rätta.
--- Låt höra, Aramis, sade Atos, som var mycket eftergifven för den
unge musketören.
--- Man bör underrätta drottningen om saken.
--- Ja, ja, ropade Portos och d'Artagnan på en gång, jag tror, att vi
funnit rätta utvägen.
--- Underrätta drottningen? sade Atos; och på hvad sätt? Ha vi några
förbindelser vid hofvet? Kunna vi skicka någon till Paris, utan
att man vet det i lägret? Härifrån till Paris är ett hundra
fyrtio lieues; vårt bref hinner ej fram till Angers, förrän vi äro
i fängelse, vi.
--- Hvad det beträffar att på säkra vägar få ett bref till hennes
majestät, sade Aramis rodnande, så åter jag mig den saken; jag
känner en fintlig person i Tours...
Aramis hejdade sig, då han såg Atos småle.
--- Nå, är du icke böjd för det medlet, Atos? sade d'Artagnan.
--- Jag förkastar det icke helt och hållet, svarade Atos, jag vill
blott göra Aramis uppmärksam på, att han ej kan lemna lägret, att
hvilken annan som helst än en af oss ej är pålitlig, att, två
timmar efter det budet har afgått, skola kardinalens alla
kapucinermunkar, tjensteandar och svartrockar känna ditt bref
utantill, och att man skall arrestera både dig och din fintliga
vän.
--- Oberäknadt, inföll Portos, att drottningen skulle rädda herr
Buckingham, men visst icke oss.
--- Mina herrar, sade d'Artagnan, Portos' invändning är ganska
förnuftig.
--- Ah! Hvad har man då för sig i staden? sade Atos.
--- Man slår generalmarsch.
De fyra vännerne lyssnade; bullret af trumhvirflarna trängde verkligen
till deras öron.
--- I skolen få se, att de skicka emot oss ett helt regemente, sade
Atos.
--- Och du tänker väl icke bjuda ett helt regemente spetsen? sade
Portos.
--- Hvarför icke? svarade musketören. Jag känner mig just i taget,
och jag skulle bjuda en hel armé spetsen, om vi bara varit nog
försigtiga att taga ett dussin buteljer med oss.
--- På min ära nalkas icke trumman! sade d'Artagnan.
--- Låt henne nalkas, sade Atos; det är en fjerdedels timmes väg
härifrån till staden, följaktligen lika långt från staden och
hit. Det är mera tid, än som behöfs för att uppgöra vår plan; om
vi aflägsna oss härifrån, skola vi aldrig mera finna ett så
lämpligt ställe. Veten I, mina herrar, just nu fick jag den rätta
ideen.
--- Låt höra då!
--- Tillåten mig att gifva Grimaud några nödiga order.
Atos gaf sin betjent en vink att närma sig.
--- Grimaud, sade Atos, i det han pekade på de döde, som lågo i
bastionen, tag dessa herrar, ställ dem upp emot muren, sätt
hattarne på deras hufvuden och gevären i deras händer.
--- Store man! ropade d'Artagnan, jag begriper dig.
--- Du begriper? sade Portos.
--- Än du, begriper du, Grimaud? sade Aramis.
Grimaud gaf ett jakande tecken.
--- Godt, det är allt hvad som behöfs, sade Atos; låt oss nu återgå
till min idé.
--- Men jag ville ändå gerna begripa det der, sade Portos.
--- Det behöfs icke.
--- Nej, nej, låt nu höra din idé, Atos! ropade d'Artagnan och Aramis
på en gång.
--- Denna mylady, denna qvinna, denna demon har en svåger, efter hvad
jag hört dig säga, d'Artagnan.
--- Ja, jag känner honom ganska väl och tror, att han icke har stor
sympati för sin svägerska.
--- Det är ingenting ondt i det, svarade Atos, och om han afskydde
henne, vore det än bättre.
--- Om så är, står det till efter vår önskan.
--- Emellertid, sade Portos, ville jag gerna begripa meningen med hvad
Grimaud gör.
--- Tyst, Portos! sade Aramis.
--- Huru heter denne svåger?
--- Lord Winter.
--- Hvar är han nu?
--- Han vände tillbaka till London vid första rykte om krig.
--- Nå väl, han är just den man vi behöfva, sade Atos. Honom böra vi
underrätta om saken, låta honom veta, att hans svägerska ämnar
lönmörda någon, och bedja honom icke släppa henne ur sigte. Det
fins väl i London, hoppas jag, någon inrättning i samma väg som
Madelonettes eller Filles-repenties*); dit låter han sätta sin
svägerska, och vi kunna vara lugna.
--- Ja, sade d'Artagnan, så länge hon är qvar der.
--- Ah, på min ära, sade Atos, du begär allt för mycket, min käre
d'Artagnan! Jag har gifvit dig allt, hvad jag hade, och jag får
säga dig, att mitt förråd är slut.
--- Jag för min del tycker, att detta förslag är bäst, sade Aramis.
Vi underrätta på en gång drottningen och lord Winter.
--- Ja, men hvilka skola vi skicka med brefven till Tours och till
London?
--- Jag ansvarar för Bazin, sade Aramis.
--- Och jag för Planchet, sade d'Artagnan.
--- Ja, sade Portos, om ej vi kunna lemna lägret, så kunna våra
lakejer göra det.
--- Utan tvifvel, instämde Aramis, och redan i dag skrifva vi brefven,
förse våra betjenter med penningar, och de bege sig af.
--- Vi förse dem med penningar? inföll Atos; I han då sådana, I?
De fyra vännerne sågo på hvarandra, och ett moln for öfver deras
ansigten, som ett ögonblick hade ljusnat.
--- Gif akt, ropade d'Artagnan, jag ser svarta och röda punkter röra
sig der borta. Hvarför sade du ett regemente, Atos? Det är en
hel armé.
--- Ja, på min ära, svarade Atos, der komma de! Sådana listiga
kamrater, som komma utan både trummor och trumpeter! Nå, har du
slutat, Grimaud?
Grimaud gjorde ett jakande tecken och visade på ett dussin lik, som
han uppradat i de mest egendomliga ställningar, några med gevär på
axel, andra läggande an och andra åter med värja i hand.
--- Bravo! sade Atos, det der hedrar din inbillningskraft.
--- I alla fall, sade Portos, ville jag ändå gerna begripa...
--- Låt oss först bryta upp, sade d'Artagnan, sedan skall du nog
begripa saken.
--- Ett ögonblick, mina herrar, ett ögonblick! Låt oss ge Grimaud tid
att duka af bordet.
--- Ah! sade Aramis, de svarta och röda punkterna växa synbart, och
jag är af samma tanke som d'Artagnan; jag tror, vi ha ingen tid
att förlora, om vi skola hinna vårt läger.
--- På min ära, sade Atos, jag har ej längre något emot en reträtt;
vårt vad gälde en timme; nu ha vi dröjt här en och en half; man
har ingenting att säga; låt oss gå, mina herrar, låt oss gå.
Grimaud hade redan begifvit sig förut med korgen och deserten.
De fyra vännerne följde honom och hade gått vid pass tio steg.
--- Men, utropade Atos, hvad fan tänka vi på, mina herrar!
--- Har du glömt något? frågade Aramis.
--- Än fanan, för tusan! Man bör väl icke lemna en fana i fiendens
händer, om den ock endast består af en servet.
Atos störtade åter in i bastionen, steg upp på platformen och tog ned
fanan; men som rochellarne redan kommit inom musköthåll, riktade de en
fruktansvärd eld på denne man, hvilken, liksom för sitt nöje,
blottstälde sig för skotten.
Men man kunde tro, att Atos var skyddad af ett trollmedel, ty kulorna
hveno omkring honom, men ingen enda träffade.
Atos svängde sin fana, i det han vände ryggen åt fienden och helsade
de sina i lägret. Från båda sidor hördes starka rop, från den ena af
förbittring och från den andra af hänryckning.
En ny salva följde tätt på den första, och tre kulor, hvilka
genomborrade serveten, gjorde den till en verklig fana.
Man hörde ropas från hela lägret: Stig ned! Stig ned!
Atos nedsteg; hans kamrater, som ångestfullt väntat, återsågo honom
med glädje.
--- Kom, Atos, kom, ropade d'Artagnan, sträck ut stegen; nu, då vi
funnit allt, utom penningar, vore det en dumhet att låta döda sig.
Men Atos fortfor att marschera helt majestätiskt; då hans kamrater
funno alla invändningar onyttiga, jemkade de sin gång efter hans.
Grimaud och hans korg hade vunnit försprång och befunno sig utom håll
för kulorna.
Efter ett ögonblick hördes en ursinnig gevärseld.
--- Hvad är det? sporde Portos; och hvad skjuta de på? Jag hör inga
kulor hvina och ser icke någon fiende.
--- De skjuta på våra döde, svarade Atos.
--- Men våra döde skola icke besvara elden.
--- Mycket rätt; då tro de, att vi ligga i bakhåll, och de rådslå;
slutligen skicka de en parlamentär, och när de märka putset, äro
vi utom skotthåll. Derför behöfva vi icke hasta så mycket, att vi
blottställa oss för håll och styng.
--- Ah, jag begriper! sade Portos häpen.
--- Det var då lyckligt, det! sade Atos, i det han höjde på axlarna.
Fransmännen å sin sida uppgåfvo rop af hänryckning, när de sågo de
fyra vännerne återkomma i sakta mak.
Slutligen hördes en ny muskötsalva; denna gång plattades kulorna mot
stenarna på vägen kring de fyra vännerne och hveno hemskt i deras
öron. Rochellarne hade nyss bemäktigat sig bastionen.
--- Sådana äkta stympare! sade Atos; huru många ha vi dödat? Tolf?
--- Eller femton.
--- Huru många ha vi krossat?
--- Åtta eller tio.
--- Och i utbyte icke så mycket som en skråma! Fast, jo, hvad har du
på handen, d'Artagnan? Blod, tror jag?
--- Det är ingenting, sade d'Artagnan.
--- En förlupen kula?
--- Ej ens det.
--- Hvad är det då?
Vi hafva sagt, att Atos älskade d'Artagnan som sin son, och denna
dystra och oböjliga karakter hade stundom för den unge mannen en
faders bekymmer.
--- Bara ett skafsår, återtog d'Artagnan; mitt finger råkade mellan
två stenar, en sten i muren och stenen i min ring, så att det gick
hål på skinnet.
--- Så är det att bära diamanter, gunstig junker! sade Atos med
förakt.
--- Ja så, utropade Portos, vi ha således en diamant? Hvad fan klaga
vi då öfver brist på penningar?
--- Mycket riktigt anmärkt! sade Aramis.
--- Bra, Portos! Den gången hade du verkligen en idé!
--- Ja visst, svarade Portos, bröstande sig öfver den komplimang Atos
gjort honom; efter det fins en diamant, så säljom den.
--- Men, sade d'Artagnan, det är drottningens diamant.
--- Ett skäl mera, återtog Atos; drottningen räddar sin älskare,
hertigen af Buckingham, ingenting är mera billigt; drottningen
räddar oss, sina vänner, det är också i sin ordning. Låt oss
sälja diamanten. Hvad tänker herr abbeen om saken? Jag begär ej
att få veta Portos' tankar, ty han har redan yttrat sig.
--- Jag tycker, sade Aramis rodnande, att då ringen ej kommit från
någon älskarinna och följaktligen ej är en kärlekspant, kan
d'Artagnan sälja den.
--- Min vän, du talar som teologien sjelf. Ditt råd är således...
--- Att sälja diamanten, svarade Aramis.
--- Nå väl, sade d'Artagnan muntert, låt oss sälja diamanten och icke
mera tala om saken.
Muskötelden fortfor, men vännerne voro utom skotthåll, och rochellarne
sköto endast för att lätta sitt samvete.
--- Minsann, inföll Atos, var det icke hög tid, att Portos kom på sin
idé; nu äro vi i lägret. Således, mina herrar, ej ett ord mer om
hela saken! Man har ögonen på oss; man kommer oss till möte; man
skall bära oss i triumf.
Såsom vi sade, var verkligen hela lägret i rörelse; mer än två tusen
personer hade, liksom det varit ett skådespel, bevitnat de fyra
vännernes lyckliga bedrift, hvars verkliga anledning man var långt
ifrån att ana. Man hörde endast ropen: lefve drabanterne, lefve
musketörerne! Herr de Busigny kom först och tryckte Atos' hand,
erkännande, att vadet var tappadt. Dragonen och schweizaren följde
honom, och alla deras kamrater kommo i sin ordning. Det var ingen
ände på lyckönskningar, handtryckningar, omfamningar; man skrattade
obarmhertigt åt rochellarne; ja, larmet var så förfärligt, att
kardinalen trodde ett upplopp vara å bane och skickade sin kapten
Lahoudinière för att efterfråga, hvad det var.
Orsaken uppgafs för sändebudet med hela ifvern af en brinnande
hänryckning.
--- Nå? sporde kardinalen, då han såg Lahoudinière komma tillbaka.
--- Jo, monseigneur, svarade denne, det är tre musketörer och en
drabant, som slagit vad med herr de Busigny, att de skulle
frukostera i bastionen Saint-Gervais, och som, medan frukosten
varade, i två timmar hållit stånd mot fienden och dödat, jag vet
icke hur många rochellare.
--- Frågade ni efter de tre musketörernes namn?
--- Ja, monseigneur.
--- Huru heta de?
--- Det är herrar Atos, Portos och Aramis.
--- Alltid mina tre tappre! mumlade kardinalen. Och drabanten?
--- Herr d'Artagnan.
--- Alltid den galne pojken! Dessa fyra män måste tillhöra mig.
Samma afton talade kardinalen med herr de Tréville om morgonens bragd,
som utgjorde samtalsämnet i hela lägret; herr de Tréville, som hört
äfventyret af sjelfva hjeltarne deruti, förtäljde det nu med alla dess
enskildheter för hans eminens, utan att förgäta händelsen med
serveten.
--- Bra, herr de Tréville, sade kardinalen, jag ber, skaffa mig den
der serveten; jag skall låta brodera tre gyllene liljor på den och
skänka den åt edert kompani till fana.
--- Monseigneur, sade herr de Tréville, det vore orättvist mot
drabanterne; herr d'Artagnan är icke vid mitt kompani, utan vid
herr Desessarts'.
--- Nå väl, så tag honom då! sade kardinalen; det är orätt, att dessa
fyra tappra soldater, som så hjertligt hålla af hvarandra, icke
tjena vid samma kompani.
Samma afton delgaf herr de Tréville de tre musketörerne och d'Artagnan
denna angenäma nyhet samt bjöd dem alla fyra till frukost följande
dag.
D'Artagnan visste ej till sig af glädje. Man vet, att hans lifs dröm
varit att varda musketör.
Äfven de tre vännerne voro mycket glada.
--- Du hade verkligen en präktig idé, sade d'Artagnan till Atos; det
är, som du sjelf sade: vi ha inlagt mycken ära, och vi ha dessutom
kunnat hålla ett samtal af högsta vigt.
--- Hvilket vi nu kunna fortsätta, utan att någon misstänker oss, ty
med Guds hjelp skola vi hädanefter gå och gälla för kardinalister.
Samma afton gjorde d'Artagnan sin uppvaktning hos herr Desessarts och
gaf honom del af sin vunna befordran.
Herr Desessarts, som mycket värderade d'Artagnan, tillbjöd honom sin
tjenst, då denna förflyttning medförde betydliga utrustningskostnader.
D'Artagnan afslog anbudet, men som han fann tillfället gynsamt, bad
han herr Desessarts låta värdera diamanten, hvilken han lemnade honom,
och som han önskade vända i penningar.
Dagen derpå, klockan åtta på morgonen, inträdde herr Desessarts'
betjent till d'Artagnan och lemnade honom en påse, innehållande sju
tusen livres i guld.
Det var värdet af drottningens diamant.
--
*) Tukthus i Paris för fallna qvinnor. Ö.a.
------------------------------------------------------------------------
Denna fil senast ändrad 6 Maj 2006