Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).
Man inbjöd konungen att åskåda dessa hängningar. Sådant skänkte honom alltid en liten förströelse och gjorde, att han tåligt uthärdade den långvariga belägringen, men det hindrade honom ej att hava mycket tråkigt och att varje ögonblick tala om att återvända till Paris, varför också hans eminens, om sändebuden och spionerna trutit, skulle råkat i stor förlägenhet, oaktat all sin uppfinningsgåfva.
Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).
LI. Officer!
Emellertid väntade kardinalen underrättelser från England, men inga
andra kommo än af ledsam och hotande natur.
Så strängt än La Rochelle var inspärradt, så säker än framgången kunde
synas, till följd af de vidtagna åtgärderna och i synnerhet dammen,
som ej tillät en båt att intränga i den belägrade staden, kunde likväl
blockeringen ännu räcka länge, hvilket vore en stor skymf för de
kungliga vapnen och ett stort bryderi för kardinalen, som icke mera
hade, det är sant, att göra Louis XIII oense med Anna af Österrike, en
redan gjord sak, men att förlika herr de Bassompierre och hertigen af
Angoulème, hvilka voro oense.
Vad beträffar monsieur, som hade börjat belägringen, lemnade han åt
kardinalen att fullborda den. Staden hade, oaktadt märens otroliga
ihärdighet, försökt ett slags myteri i ändamål att gifva sig; mären
hade låtit hänga upprorsstiftarne. Denna afrättning tyglade de mest
orolige, som nu i stället beslöto att svälta ihjäl. Detta dödssätt
syntes dem alltid mera långsamt och mindre säkert än död genom
strypning.
Å sin sida fasttogo de belägrande tid efter annan de sändebud, som
rochellarne affärdade till Buckingham, eller de spioner, som
Buckingham skickade till rochellarne. I ena eller andra fallet
gjordes processen kort. Kardinalen yttrade blott det enda ordet:
häng! Man inbjöd konungen att åskåda dessa hängningar. Han kom med
trött utseende och intog en god plats för att kunna skåda
förrättningen i alla dess enskildheter; sådant skänkte honom alltid en
liten förströelse och gjorde, att han tåligt uthärdade den långvariga
belägringen, men det hindrade honom ej att hafva mycket tråkigt och
att hvarje ögonblick tala om att återvända till Paris, hvarför också
hans eminens, om sändebuden och spionerne trutit, skulle råkat i stor
förlägenhet, oaktadt all sin uppfinningsgåfva.
Icke desto mindre gick tiden. Rochellarne ville ej gifva sig; den
siste spionen man gripit innehade ett bref. Detta bref underrättade
väl Buckingham, att staden var bragt till det yttersta, men i stället
för att tillägga: »Om eder hjelp ej kommer inom fjorton dagar, så gifva
vi oss på nåd och onåd«, tillade det endast: »Om eder hjelp ej kommer
inom fjorton dagar, äro vi alla ihjälhungrade, när hjelpen kommer.«
Rochellarne hoppades derför endast på Buckingham; han var deras
Messias. Det var påtagligt, att om de en dag med säkerhet erfore, att
de ej mera kunde räkna på Buckingham, skulle deras mod försvinna med
deras hopp.
Kardinalen väntade alltså med stor otålighet underrättelse från
England, att Buckingham ej skulle komma.
Frågan om att storma staden, ofta öfvervägd i konungens krigsråd, var
undanskjuten. Först och främst syntes La Rochelle ointagligt;
dessutom visste kardinalen ganska väl, hvad han än yttrade, att fasan
af blodsutgjutelsen i denna kamp, der fransmän stodo mot fransmän, var
en återgång af sextio år i politiken; och kardinalen var på denna tid,
hvad man i dag kallar en framstegsman. Också skulle La Rochelles
sköfling och tre eller fyra tusen hugenotters slagtande år 1628 allt
för mycket liknat Saint-Barthélemynattens blodbad år 1572; och först
och sist, detta yttersta medel, hvilket konungen, såsom god katolik,
ingalunda ogillade, strandade alltid på de belägrande fältherrarnes
skäl: »La Rochelle kan tagas blott genom hunger.«
Kardinalen kunde ej aflägsna ur sin själ de farhågor, hans förfärliga
utskickade ingaf honom; ty han hade fattat, äfven han, den sällsamma
halten af denna qvinna, än orm, än lejon. Hade hon förrådt honom?
Var hon död? I alla händelser kände han henne tillräckligt för att
veta, att, vare sig hon handlade för eller mot honom, som vän eller
fiende, hon endast af mäktiga hinder kunde hållas i overksamhet; men
hvarifrån kommo dessa hinder? Derom var han okunnig.
För öfrigt räknade han, och icke utan skäl, på mylady; han hade i
denna qvinnas förflutna lif anat dessa förfärliga saker, som hans röda
mantel ensam kunde skyla, och han insåg, att af en eller annan orsak
denna qvinna var vunnen för honom, enär hon endast i honom kunde finna
ett stöd, mäktigare än den fara, som hotade henne.
Han beslöt derför att ensam utföra kriget, utan att vänta något
främmande bistånd annorlunda, än som man väntar en lycklig slump. Han
fortfor att låta höja den ryktbara dammen, som skulle uthungra La
Rochelle; i afbidan derpå kastade han sina blickar på denna olyckliga
stad, som inneslöt så mycket elände, så mycken hjeltemodig dygd, och
erinrande sig Louis XI, sin politiske föregångare, liksom han sjelf
var Robespierres, erinrade han sig denna maxim hos Tristans hjelte:
»Söndra och herska.«
När Henri IV belägrade Paris, lät han kasta in bröd och lifsmedel
öfver murarna; kardinalen lät kasta in små biljetter, i hvilka han
förestälde rochellarne, huru orättvist, sjelfviskt och barbariskt
deras höfdingar handlade; dessa höfdingar hade spannmål i öfverflöd
och delade icke ut deraf; de antoge såsom grundsats, att det betydde
föga, om qvinnor, barn och gubbar doge, allenast de män, som skulle
försvara murarna, kunde hållas vid krafter och välmåga. Hittills,
vare sig af hängifvenhet eller af oförmåga att bekämpa denna
grundsats, hade den, utan att vara allmänt antagen, likväl öfvergått
från teori till praxis; men biljetterna började rubba den.
Biljetterna påminde männen, att dessa barn, dessa qvinnor, dessa
gubbar, hvilka man lät omkomma, vore deras söner, deras hustrur och
deras fäder; att det vore mera rättvist, om hvar och en delade en
gemensam nöd, på det en lika belägenhet måtte föranleda enhälliga
beslut.
Dessa biljetter gjorde all den verkan, som den man kunde vänta,
hvilken skrifvit dem, i det de bestämde ett stort antal af invånarne
att öppna särskilda underhandlingar med den kungliga armeen. Men i
det ögonblick, kardinalen redan såg sitt medel bära frukt och
lyckönskade sig öfver, att han anlitat det, inträdde i staden en af La
Rochelles invånare, som lyckats, Gud vet huru --- så stor var
Bassompierres, Schombergs och hertigens af Angoulême vaksamhet, och
sjelfva voro de bevakade af kardinalen --- att bana sig väg genom de
kungliga belägringslinierna, inträdde, säga vi, en af La Rochelles
invånare, som kom från Portsmouth, och uppgaf, att han sett en präktig
flotta färdig att gå till segels inom åtta dagar. Dessutom lät
Buckingham gifva mären tillkänna, att den stora ligan mot Frankrike nu
ändtligen skulle öppet förklara sig och att konungariket skulle på en
gång öfversvämmas af engelska, kejserliga och spanska härar. Detta
bref upplästes offentligt på alla torg, man anslog afskrifter deraf i
gathörnen; till och med de, hvilka sökt öppna underhandlingar, afbröto
dem nu och beslöto afbida denna så ståtligt bebådade hjelp.
Denna oväntade omständighet försatte Richelieu i hans förra oro och
tvang honom att åter vända sina blickar åt andra sidan hafvet.
Under tiden förde den kungliga armeen, fri från sin ende och verklige
chefs oro, ett muntert lif, enär hvarken lifsmedel eller penningar
tröto i lägret; alla kårer täflade i öfverdåd och munterhet. Att
fasttaga spioner och hänga dem, att företaga äfventyrliga ströftåg på
dammen eller ut på hafvet, att påhitta dårskaper och kallt verkställa
dem, sådana voro de tidsfördrif, som kommo hären att finna dagarna
korta, dessa dagar, så långa icke blott för rochellarne, som tärdes af
hunger och ångest, utan ock för kardinalen, som så strängt blockerade
dem.
Stundom, när kardinalen, ständigt i sadeln som den simplaste ryttare i
hären, lät sin tankfulla blick öfverfara dessa belägringsverk, så
långsamma från synpunkten af hans ifver, hvilka restes under hans
uppsigt af ingeniörer, som han tillkallade från alla Frankrikes
kanter, hände det, att, om han mötte en musketör af de Trévilles
kompani, han närmade sig och betraktade honom på ett underligt sätt,
men när han fann, att det ej var en af våra fyra kamrater, lät han sin
djupa blick och sin vidtfamnande tanke taga en annan riktning.
En dag, när kardinalen, tärd af en dödande ledsnad, utan hopp på
underhandlingarna med staden, utan nyheter från England, hade ridit ut
utan annat mål än att rida ut och, åtföljd af blott Cahussac och
Lahoudinière, följde stranden, blandande sina drömmars omätlighet med
hafvets, anlände han i sakta skridt upp på en kulle, från hvilken han
varsnade bakom en häck sju män, omgifna af tömda buteljer, utsträckta
på sanden och uppfångande en af de vid denna årstid så sällsynta
solstrålarna. Fyra af dessa män voro våra musketörer, i begrepp att
åhöra uppläsningen af ett bref, som en af dem fått. Detta bref var af
sådan vigt, att det förmått dem öfvergifva kort och tärningar, som
lågo på en trumma.
De tre andra syselsatte sig med att draga korken ur en ofantligt stor
damejeanne med colliourevin; de voro herrarnes lakejer.
Kardinalen var, såsom vi redan sagt, vid dystert lynne, och när han
var i en sådan stämning, fans intet, som så fördubblade hans dåliga
lynne som andras glädje. För öfrigt närde han en sällsam inbillning,
nämligen att sjelfva orsakerna till hans nedslagenhet väckte andras
munterhet. Han gaf Lahoudinière och Cahussac en vink att hålla, steg
af hästen och närmade sig dessa misstänkta skämtare, i hopp att med
hjelp af sanden, som döfvade hans steg, och häcken, som skymde hans
gång, kunna uppsnappa några ord af detta samtal, hvilket syntes honom
så intressant. Först på tio steg från häcken igenkände han den
gaskogniska munarten, och som han redan visste, att dessa män voro
musketörer, satte han ej i fråga, att ju de tre andra voro de så
kallade oskiljaktige, det vill säga Atos, Portos och Aramis.
Må man döma, om hans önskan att åhöra samtalet stegrades af denna
upptäckt; hans ögon antogo ett sällsamt uttryck, och med en tigerkatts
steg närmade han sig häcken; men ännu hade han endast kunnat uppfatta
några otydliga stafvelser utan egentligt sammanhang, då ett gällt och
kort ljud kom honom att spritta till och ådrog sig musketörernes
uppmärksamhet.
--- Officer! skrek Grimaud.
--- Jag tror du talar, slyngel! sade Atos, i det han reste sig upp på
ena armbågen och gaf Grimaud ett flammande ögonkast.
Också tillade Grimaud ej ett ord; han nöjde sig med att sträcka
pekfingret i riktning åt häcken och angaf genom denna åtbörd
kardinalens och hans medföljes närvaro.
De fyra musketörerne voro med ett språng på fötter och helsade
vördnadsfullt.
Kardinalen syntes ursinnig.
--- Jag tror, att herrar musketörer ställa ut poster åt sig? sade
han. Kommer engelsmannen landvägen, eller skulle herrar
musketörer anse sig som högre officerare?
--- Monseigneur, svarade Atos, ty midt under den allmänna
förskräckelsen hade han ensam behållit en förnäm mans lugn och
kallblodighet, hvilka aldrig öfvergåfvo honom, monseigneur, när
musketörerne icke äro i tjenstgöring, eller när deras tjenstgöring
är slut, så dricka de och spela tärning, och de äro högre
officerare för sina lakejer.
--- Lakejer, brummade kardinalen, lakejer, som hafva order att anmäla
för sina herrar, då någon passerar, det är icke lakejer, det är
skildtvakter.
--- Emellertid finner väl eders eminens, att om vi ej tagit detta
försigtighetsmått, hade vi blottstält oss för att låta eders
eminens passera utan att betyga vår vördnad och vår tacksägelse
för den nåd, eders eminens bevisat oss genom att förena oss.
D'Artagnan, fortfor Atos, du, som nyss önskade detta tillfälle att
betyga monseigneur din tacksamhet, du ser det nu kommet, begagna
dig deraf!
Dessa ord uttalades med den orubbliga flegma, som alltid utmärkte Atos
i farans ögonblick, och med den utomordentliga artighet, som gjorde
honom vid dessa tillfällen till en konung, mera majestätisk än
konungar till börden.
D'Artagnan närmade sig och framstammade några ord af tacksamhet,
hvilka snart bortdogo under kardinalens mörka blickar.
--- Lika godt, mina herrar, fortfor kardinalen, utan att det minsta
synas afledd från sin första afsigt genom det afbrott Atos hade
föranledt, lika godt, mina herrar, jag tycker ej om, att simpla
soldater, för det de njuta förmånen att tjena vid en privilegierad
kår, så der spela stora herrar, disciplinen är den samma för alla.
Atos lät kardinalen tala ut, hvad han hade att säga; med en bifallande
bugning återtog han derefter:
--- Disciplinen, monseigneur, är, som jag hoppas, ej på minsta sätt
öfverträdd af oss. Vi äro icke i tjenstgöring, och vi trodde, att
vi då kunde förfoga öfver vår tid, huru vi behagade. Om vi äro
nog lyckliga att af eders eminens få mottaga några särskilda
order, äro vi beredda att åtlyda dem. Monseigneur ser, fortfor
Atos, i det han rynkade ögonbrynen, ty detta slags förhör började
göra honom otålig, att vi, för att vara färdiga vid första vink,
gått ut beväpnade.
Han visade med fingret kardinalen de fyra kopplade gevären, helt nära
trumman, hvarpå korten och tärningarna lågo.
--- Eders eminens täcktes vara öfvertygad, tillade d'Artagnan, att vi
strax hade gått eders eminens till möte, om vi kunnat föreställa
oss, att det var ni, som med så ringa följe närmade sig oss.
Kardinalen bet sig i mustascherna, äfven något i läpparna.
--- Veten I, hvad I liknen, I, som alltid hållen eder tillsammans på
det der sättet, väpnade, som I ären, och vaktade af edra lakejer?
sade kardinalen; I liknen fyra konspiratörer.
--- Ah, hvad det beträffar, monseigneur, är det sant, sade Atos; vi
konspirera, såsom eders eminens kunde finna här om morgonen, men
endast mot rochellarne.
--- Ah, mina herrar politiker, återtog kardinalen, i sin ordning
rynkande ögonbrynen, man kunde kanske i edra hjernor upptäcka
hemligheten af bra många saker, om man kunde läsa deri, liksom I
lästen i det bref, som gömdes undan, när man såg mig komma.
Blodet steg Atos åt ansigtet; han tog ett steg fram mot hans eminens.
--- Man kunde tro, att ni verkligen misstänker oss, monseigneur, och
att vi måste undergå ett ordentligt förhör. Är det så, må eders
eminens värdigas förklara sig, och vi få åtminstone veta, hvad det
är fråga om.
--- Och om det verkligen vore ett förhör, återtog kardinalen, så ha
många andra än ni, herr Atos, fått undergå sådant och ej
undandragit sig att svara.
--- Också, monseigneur, har jag redan sagt eders eminens, att ni
endast behöfver framställa edra frågor, och att vi äro färdiga att
besvara dem.
--- Hvad var det för ett bref ni ämnade läsa, herr Aramis, och som ni
gömde undan?
--- Ett bref från ett fruntimmer, monseigneur.
--- Ah, jag inser väl, sade kardinalen, att man måste vara rädd om
dylika bref, men man kan likväl visa dem för en biktfader, och ni
vet ju, att jag är af andligt stånd.
--- Monseigneur, sade Atos med ett lugn, desto förfärligare, som han
genom detta svar satte sitt hufvud på spel, monseigneur, brefvet
är från ett fruntimmer, men det är hvarken undertecknadt Marion
Delorme eller fru d'Aiguillon.
Kardinalen vardt dödsblek; en vild blixt sköt fram ur hans ögon; han
vände sig om, liksom för att gifva Cahussac och Lahoudinière en
order. Atos såg rörelsen och tog ett steg mot musköterna, på hvilka
de tre vännerna hade ögonen fästa, liksom de varit föga hågade att
låta arrestera sig. Kardinalen var sjelf tredje; musketörerne,
lakejerne inberäknade, voro sju; han ansåg, att partiet skulle vara så
mycket mindre jemt, om Atos och hans kamrater verkligen konspirerade,
och genom en af de snabba öfvergångar, hvilka alltid stodo honom till
buds, upplöstes hans vrede i ett småleende.
--- Godt, sade han, I ären raska unga män, stolta i dagsljuset, trogna
i mörkret, och det är ingenting ondt i att vaka öfver sig sjelf,
när man så väl vakar öfver andra. Mina herrar, jag har icke glömt
den natten, då I följden mig till Colombier rouge; om någon fara
vore att frukta på den väg, jag nu ämnar färdas, skulle jag be
eder följa mig, men som ingen fara fins, så blifven qvar här och
gören slut på edra buteljer, edert spel och edert bref. Farväl,
mina herrar!
I det han satte sig upp på sin häst, hvilken Cahussac fört fram till
honom, helsade han dem med handen och aflägsnade sig.
De fyra unga männen stodo orörliga och blickade efter honom utan att
säga ett ord, förrän han hade försvunnit.
Då sågo de på hvarandra.
Allas ansigten uttryckte bestörtning, ty oaktadt hans eminens' vänliga
afsked insågo de, att kardinalen aflägsnade sig med raseriet i
hjertat.
Atos ensam smålog med stolthet och förakt.
Då kardinalen var utom hör- och synhåll, utropade Portos, som hade
mycken lust att låta sitt dåliga lynne brista ut på någon:
--- Grimaud ropade allt för sent.
Grimaud ämnade svara för att ursäkta sig. Atos lyfte fingret, och
Grimaud teg.
--- Skulle du lemnat honom brefvet, Aramis? frågade d'Artagnan.
--- Jag, sade Aramis med sin flöjtstämma, hade fattat mitt beslut:
om han äskat, att jag skulle lemna honom det, hade jag med ena
handen räckt honom brefvet och med den andra ränt min värja genom
lifvet på honom.
--- Det väntade jag också, sade Atos, och derför lade jag mig
emellan. I sanning, denne man är bra oförsigtig, som talar så
till andra män! Man kunde tro, att han aldrig haft att göra med
andra än qvinnor och barn.
--- Min käre Atos, menade d'Artagnan, jag beundrar dig; men när allt
kommer omkring, hade vi ändå orätt.
--- Huru, hade vi orätt! sade Atos. Hvem tillhör då luften, som vi
andas? Hvem tillhör oceanen, utåt hvilken vi rikta våra blickar?
Hvem tillhör sanden, på hvilken vi lågo? Hvem tillhör detta bref
från Aramis' älskarinna? Är det kardinalen allt detta tillhör?
På min ära, denne man inbillar sig, att verlden tillhör honom! Du
stod der stammande, häpen, tillintetgjord; man kunde trott, att
Bastiljen reste sig inför dig och att den jättelika Medusa
förvandlade dig till sten. Att vara kär, är det att konspirera?
Du är kär i ett fruntimmer, som kardinalen låtit inspärra; du vill
rycka henne ur kardinalens händer; det är ett parti, du spelar med
hans eminens; detta bref är dina kort; hvarför skulle du visa dina
kort för din motspelare? Sådant brukas ej. Må han gissa dem, må
göra! Vi gissa väl hans, vi!
--- I sanning, sade d'Artagnan, det är ganska riktigt, hvad du säger,
Atos.
--- I sådant fall må det ej mera vara tal om hvad som händt och låt
Aramis återtaga läsningen af brefvet från sin kusin, vid det
stället, der kardinalen afbröt.
Aramis tog upp brefvet ur sin ficka, de tre vännerne närmade sig
honom, och de tre lakejerne grupperade sig åter kring damejeannen.
--- Du hade bara läst ett par rader, sade d'Artagnan; läs om det från
början.
--- Gerna, sade Aramis.
»Min bäste kusin!
Jag tror, att jag besluter mig för att resa till Stenay, der min
syster beredt vår lilla kammarjungfru inträde i
karmeliterklostret. Det stackars barnet är undergifvet; hon vet,
att hon ej kan lefva annanstädes utan att blottställa sin själs
välfärd. Om likväl våra familjaffärer ställas så, som vi önska,
tror jag, att hon trotsar faran af evig förtappelse och återvänder
till dem, hvilka hon saknar, desto hellre, som hon vet, att man
ständigt tänker på henne. Under tiden är hon icke allt för
olycklig; allt, hvad hon önskar sig, är ett bref från sin fästman.
Jag vet väl, att detta slags varor ej så lätt passera genom
klostergallren, men såsom jag redan bevisat eder, min bäste kusin,
är jag icke allt för oskicklig, och jag vill gerna åtaga mig detta
uppdrag. Min syster tackar eder för eder goda och beständiga
hågkomst. Hon hade en stund af liflig oro, men hon har nu något
lugnat sig, sedan hon skickat sin bokhållare dit bort, för att
icke något oförutsedt der måtte inträffa. Farväl, min bäste
kusin! Gif oss nyheter från eder, så ofta ni kan, det vill säga,
så ofta ni tror er kunna göra det med säkerhet. Jag omfamnar
eder.
Marie Michon«
--- O, huru mycken tack är jag dig icke skyldig, Aramis! utropade
d'Artagnan. Älskade Constance! Jag har då ändtligen
underrättelse från henne; hon lefver, hon är i säkerhet i kloster,
hon är i Stenay! Hvar ligger Stenay, Atos?
--- Endast några lieues från gränsen af Elsass, i Lothringen; blott
belägringen är slut, kunna vi göra en tur åt det hållet.
--- Och det skall ej dröja länge, det kunna vi hoppas, sade Portos, ty
man har åter denna morgon hängt en spion, som berättat, att
rochellarne vore så illa deran, att de börjat äta ofvanlädret på
sina skor. Antaget, att de, när de ätit upp detta, äfven äta upp
sulorna, så ser jag ej, hvad sedan återstår dem, så vida de icke
äta upp hvarandra.
--- Stackars tokar! sade Atos, i det han tömde ett glas förträffligt
bordeauxvin, som, fastän det på den tiden ej hade samma rykte som
nu, icke desto mindre förtjente det; stackars tokar! Liksom ej
katolska religionen vore den beqvämaste och angenämaste af alla
religioner! Men lika godt, återtog han, sedan han smält med
tungan mot gommen, det är ändå bra folk. Men hvad fan gör du,
Aramis? fortfor Atos; du lägger ju brefvet i din ficka?
--- Ja, sade d'Artagnan, Atos har rätt; man måste bränna upp det, och
om man också bränner det, hvem vet, om kardinalen ej känner någon
hemlig konst att fråga askan?
--- Han torde ega en sådan, sade Atos.
--- Men hvad viljen I då göra med detta bref? frågade Portos.
--- Kom hit, Grimaud! sade Atos.
Grimaud steg upp och lydde.
--- Till straff för det du talat utan tillstånd, min vän, skall du äta
upp det här papperet, men till belöning för den tjenst du gjort
oss skall du sedan dricka det här glaset vin; se här först
brefvet, tugga det väl.
Grimaud smålog, och med ögat fäst på glaset, som Atos fylt ända till
brädden, söndersmulade han brefvet och sväljde det.
--- Bravo, mäster Grimaud! sade Atos, och tag nu det här; godt, jag
frikallar dig från att säga tack.
Grimaud tömde helt tyst sitt glas bordeaux, men hans mot himmeln
riktade ögon talade under hela tiden, den angenäma syselsättningen
räckte, ett språk, hvilket, ehuru stumt, icke desto mindre var
uttrycksfullt.
--- Och nu, sade Atos, så framt icke kardinalen får det sinnrika
infallet att låta öppna magen på Grimaud, tror jag, att vi kunna
vara temligen lugna.
Under tiden fortsatte hans eminens sin melankoliska ridt, mumlande i
skägget:
--- Dessa fyra män måste tillhöra mig.
------------------------------------------------------------------------
Denna fil senast ändrad 4 Jun 2006