Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).
Den man, som Atos kommit att uppsöka så långt bort och som han med så mycken möda funnit, införde honom i ett laboratorium, där han sysselsatte sig med att med ståltrådar hopsätta de särskilda delarna av ett skelett. Hela kroppen var redan hopfogad; endast huvudet låg ännu på ett bord.
Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).
LXIV. Mannen i röda kappan.
Atos' förtviflan hade lemnat rum för en samlad smärta, som lät denne
mans lysande själsförmögenheter framstå ännu klarare.
Uteslutande upptagen af en enda tanke, tanken på det löfte han gifvit
och det ansvar han iklädt sig, gick han sist af alla in i sitt rum,
bad värden skaffa honom en karta öfver landskapet, lutade sig
deröfver, rådfrågade de uppdragna linierna, såg, att fyra särskilda
vägar gingo från Béthune till Armentières, och lät kalla in
betjenterne.
Planchet, Grimaud, Mousqueton och Bazin infunno sig och mottogo Atos'
tydliga, punktliga och bestämda föreskrifter.
De skulle följande dag i gryningen begifva sig till Armentières, hvar
och en på särskild väg. Planchet, som var den förståndigaste af de
fyra, borde följa den väg, der vagnen försvunnit, på hvilken de tre
vännerne hade skjutit, och hvilken, som man påminner sig, Rocheforts
betjent medföljt.
Atos skickade betjenterne på rekognosering, först och främst emedan
han, allt sedan dessa karlar kommit i hans och hans vänners tjenst,
hos hvardera af dem upptäckt särskilda och väsentliga egenskaper.
Vidare, då betjenter fråga sig för, väcka de alltid mindre misstroende
hos förbifarande än deras herrar och röna alltid större sympati hos
dem, till hvilka de vända sig.
För öfrigt kände mylady herrarne, men ej lakejerne. Deremot kände de
mylady fullkomligt.
Alla fyra skulle påföljande dag klockan elfva sammanträffa. Om de
upptäckt myladys tillhåll, skulle tre stanna qvar för att bevaka henne
och den fjerde vända om till Béthune för att underrätta Atos och visa
de tre vännerne vägen.
Sedan dessa föreskrifter lemnats, drogo betjenterne sig tillbaka i sin
tur.
Atos steg då upp från stolen, knäpte om sig sin värja, svepte in sig i
sin kappa och gick ut ur värdshuset; klockan var nära tio på aftonen.
Klockan tio på aftonen äro, som man vet, gatorna föga besökta i
landsortsstäderna. Atos sökte emellertid tydligen någon, till hvilken
han kunde ställa en fråga. Ändtligen träffade han en försenad
vandrare, närmade sig och sade honom några ord. Mannen, till hvilken
han vände sig, studsade förskräckt tillbaka, men besvarade emellertid
musketörens tilltal genom en anvisande åtbörd. Atos bjöd denne man en
half pistol för det han skulle åtfölja honom, men han afslog
tillbudet.
Atos gick in på den gata, hvilken mannen hade utpekat, men anländ till
en korsgata, stannade han åter i synbart bryderi. Som emellertid
denna korsgata, mer än något annat ställe, lemnade hopp om att kunna
träffa någon, stannade han der. Efter ett ögonblicks förlopp gick
också en nattväktare förbi. Atos upprepade till honom samma fråga,
han redan framstält till den första person han träffat. Nattväktaren
visade samma förskräckelse, vägrade likaledes att följa Atos och
utpekade den väg han borde följa.
Atos gick i anvisad riktning och uppnådde förstaden, belägen åt
motsatt sida till den, hvarifrån han och hans kamrater hade kommit.
Här syntes han åter orolig och villrådig samt stannade för tredje
gången.
Lyckligtvis kom en tiggare, som närmade sig Atos för att bedja honom
om en almosa. Atos bjöd honom en écu, om han ville ledsaga honom dit
han ämnade sig. Tiggaren var ett ögonblick villrådig, men då han såg
det i mörkret blänkande silfvermyntet, bestämde han sig och bad Atos
följa sig.
Då de kommit till ett gathörn, pekade han på ett långt bort liggande,
enstaka, dystert hus; Atos närmade sig det, medan tiggaren, som fått
sin betalning, aflägsnade sig det fortaste han kunde.
Atos gick rundt omkring det, innan han förmådde upptäcka dörren i
anseende till den rödaktiga färg, hvarmed huset var bestruket. Ej
minsta ljus framträngde genom springorna på fönsterluckorna, intet
ljud lät ana, att det var bebodt, det var mörkt och tyst som en graf.
Tre gånger slog Atos på dörren utan att få svar. Vid tredje slaget
närmade sig likväl steg inifrån; ändtligen öppnades dörren till
hälften, och en man, reslig till växten, med blek hy, svart hår och
skägg, visade sig.
Atos och han vexlade några ord med låg röst, hvarefter den reslige
mannen vinkade åt musketören, att han kunde stiga in. Strax begagnade
Atos tillåtelsen, och dörren tillslöts efter honom.
Den man, som Atos kommit att uppsöka så långt bort och som han med så
mycken möda funnit, införde honom i ett laboratorium, der han
syselsatte sig med att med ståltrådar hopsätta de särskilda delarna af
ett skelett. Hela kroppen var redan hopfogad; endast hufvudet låg
ännu på ett bord.
Hela den öfriga möbleringen tillkännagaf, att den, hos hvilken Atos
befann sig, syselsatte sig med naturvetenskapen; der funnos burkar,
fullproppade med ormar och försedda med påskrifter allt efter de olika
arterna; torkade ödlor lyste som smaragder, infattade i stora ramar af
ett svart träslag; slutligen voro knippor af välluktande örter, utan
tvifvel besittande egenskaper helt okända för den stora hopen, fästa
vid taket och hängde ned i hörnen af rummet.
För öfrigt ingen familj, inga tjenare; den reslige mannen bebodde
ensam detta hus.
Atos kastade en kall och likgiltig blick på alla de föremål vi nyss
beskrifvit, och på uppmaning af den, han kommit att söka, satte han
sig ned helt nära intill honom.
Nu tillkännagaf han anledningen till sitt besök och hvad för slags
tjenst, han af honom önskade; men knapt hade han framstält sin
begäran, förrän den okände, som förblifvit i stående ställning midt
för musketören, bäfvade tillbaka af förskräckelse och vägrade. Då tog
Atos upp ur fickan ett litet papper, hvarpå två rader voro skrifna,
försedda med underskrift och sigill, och visade dem för den, som allt
för tidigt hade tillkännagifvit sin motvilja. Den reslige mannen hade
knapt sett de två raderna, underskriften och sigillet, förrän han
bugade sig till tecken, att han ej vidare hade någon invändning att
göra, utan strax var färdig att lyda.
Atos begärde icke mer; han steg upp, helsade, gick ut, vandrade
tillbaka samma väg han kommit, inträdde åter i värdshuset och stängde
sig inne på sitt rum.
I dagningen inträdde d'Artagnan till honom och frågade, hvad som var
att göra.
--- Vänta, svarade Atos.
Några ögonblick derefter lät abbedissan underrätta musketörerne, att
den af mylady förgifna personens begrafning skulle försiggå klockan
tolf. Om giftblanderskan hade man ännu ej haft några underrättelser.
Man visste endast, att hon flytt genom trädgården, på hvars sandgångar
man spårat hennes steg och hvars port man funnit stängd; nyckeln hade
försvunnit.
På utsatt timme begåfvo sig lord Winter och de fyra vännerne till
klostret; klockorna ringde i full fart, kapellet var öppnadt; endast
grinden till koret var stängd. Midt uti koret hade man uppstält
offrets lik, iklädt novisdrägten. På ömse sidor om koret och bakom de
till klostret ledande grindarna var församlad karmeliterklostrets hela
befolkning, hvilken afhörde gudstjensten och blandade sin sång med
presternes, utan att se de verldslige och utan att af dem ses.
Vid dörren till kapellet kände d'Artagnan modet åter svika sig; han
vände sig om för att se efter Atos, men Atos hade försvunnit.
Trogen sitt hämdevärf, hade Atos låtit föra sig ned i trädgården, och
der på sandgångarna följande de lätta fjäten af denna qvinna, som
lemnat ett blodspår öfver allt, der hon färdats fram, gick han ända
till den åt skogen vettande porten, lät öppna den för sig och
fördjupade sig i skogen.
Då bekräftades hans förmodan; vägen, på hvilken vagnen hade
försvunnit, gick rundt omkring skogen. Atos följde en stund denna väg
med ögat fäst på marken; smärre blodfläckar efter en blessyr,
tillfogad antingen den karl, hvilken som lakej beledsagat vagnen,
eller en af hästarna, syntes längs vägen. Efter vid pass tre
fjerdedels lieue, knapt femtio steg från Festubert, förmärktes en
större blodfläck, och vägen var uppsparkad af hästarna. Mellan skogen
och detta röjande ställe, något bakom den uppsparkade jorden, återfann
man samma små fotspår som i trädgården; här hade vagnen stannat.
På detta ställe hade mylady gått ut ur skogen och stigit upp i vagnen.
Nöjd med denna upptäckt, som besannade alla hans gissningar, återvände
Atos till värdshuset och fann Planchet, som otåligt väntade honom.
Allt hade gått så, som Atos beräknat.
Planchet hade följt den honom anvisade vägen och hade liksom Atos sett
blodfläckar; liksom Atos hade han märkt stället, der hästarna hade
stannat; men han hade fortsatt längre än Atos, så att i byn Festubert,
der han gått in på ett värdshus och druckit, hade han, utan att
behöfva fråga, erfarit, att en sårad man, hvilken åtföljde ett
fruntimmer, som reste i en postvagn, klockan half nio aftonen förut
nödgats afbryta resan, emedan han ej kunnat fara längre. Händelsen
hade man tillskrifvit tjufvar, som troddes i skogen hafva anhållit
vagnen. Mannen hade stannat qvar i byn, men fruntimret hade bytt om
hästar och fortsatt sin resa.
Planchet sökte få reda på postiljonen, som kört vagnen, och träffade
honom äfven. Han hade skjutsat damen till Fromelles; derifrån hade
hon farit till Armentières. Planchet tog en genväg, och klockan sju
på morgonen var han i Armentières.
Der fans blott ett enda värdshus, det samma, der skjutsombytet var.
Planchet utgaf sig der för en lakej, som sökte tjenst. Han hade icke
samtalat tio minuter med värdshusets folk, förrän han visste, att ett
ensamt fruntimmer kommit dit klockan elfva på aftonen, tagit ett rum,
låtit tillkalla värdshusvärden och sagt honom, att hon önskade
uppehålla sig någon tid der i trakten.
Planchet behöfde icke veta mer. Han skyndade till mötesplatsen, fann
de tre lakejerne ordentligt på deras post, tog dem med sig, utstälde
dem till vakt vid alla ingångarna till värdshuset och återvände till
Atos, som just afhörde slutet af Planchets rapport, då hans vänner
kommo tillbaka.
Allas ansigten voro dystra och rynkade, äfven Aramis' milda anlete.
--- Hvad är att göra? frågade d'Artagnan.
--- Vänta, svarade Atos.
Hvar och en gick in till sig.
Klockan åtta på aftonen gaf Atos befallning att sadla hästarna samt
lät tillsäga lord Winter och de tre vännerne, att de skulle laga sig i
ordning till expeditionen.
Inom ett ögonblick voro alla färdiga. Hvar och en undersökte sina
vapen och gjorde dem i ordning. Atos gick sist ned; han fann
d'Artagnan redan till häst och mycket otålig.
--- Tålamod! sade Atos. Ännu felas oss någon.
De fyra ryttarne sågo förvånade omkring sig och sökte förgäfves
utfundera, hvem denne någon var, som kunde felas dem.
Nu kom Planchet med Atos' häst. Musketören hoppade lätt upp i sadeln.
--- Vänta mig här, sade han; jag kommer strax tillbaka.
Och han red bort i galopp.
En fjerdedels timme derefter kom han tillbaka, åtföljd af en maskerad
karl, insvept i en stor röd kappa.
Lord Winter och de tre musketörerne sågo frågande på hvarandra. Ingen
af dem kunde upplysa de andra, ty ingen visste, hvem denne man var.
De läto emellertid dervid bero, emedan Atos hade så stält till.
Under Planchets vägledning lemnade den lilla kavalkaden klockan nio
värdshuset och tog samma väg, som vagnen hade följt.
Det var en sorglig anblick att se de sex männen färdas fram under
tystnad, alla fördjupade i tankar, hemska som förtviflan, dystra som
straffet.
------------------------------------------------------------------------
Denna fil senast ändrad 29 Jun 2006