Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).
Hela England är trött vid eder vrånghet, mylord; ni har missbrukat den kungliga makten, vilken ni nästan inkräktat; ni är en fasa för Gud och människor. Gud skall sedan straffa eder, men jag skall straffa eder redan i dag.
Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).
LIX. Hvad som tilldrog sig i Portsmouth den 23 augusti 1628.
Felton tog afsked af mylady med en kyss på handen, såsom en bror, då
han blott skall göra en promenad, tar afsked af sin syster.
Hela hans person tycktes vara i ett tillstånd af vanligt lugn; blott
ett ovanligt sken, likt ett febertecken, lyste ur hans ögon. Hans
panna syntes lugnare än vanligt, tänderna voro sammanbitna, och hans
korta, tvära ton angaf, att någon mörk tanke beherskade honom.
Så länge han var i båten, som rodde honom i land, hade han ansigtet
vändt åt mylady, hvilken, stående på däck, följde honom med sina
blickar. De hyste ej längre någon farhåga för förföljelse. Man
inträdde aldrig i myladys rum före klockan nio, och det behöfdes tre
timmar för att från slottet hinna till London.
Felton steg i land, klättrade uppför sluttningen, som ledde upp till
strandhöjden, helsade mylady en sista gång och styrde kosan åt staden.
Sedan han gått hundra steg, kunde han, då vägen bar utför, endast se
masten på slupen.
Han skyndade bort på vägen åt Portsmouth, hvars torn och bygnader på
ungefär en half mils afstånd tecknade sig framför honom i
morgontöcknet.
Bortom Portsmouth var hafvet betäckt af skepp, hvilkas master,
liknande en skog af popplar, hvilka vintern aflöfvat, gungade för
vinden.
Under sin brådskande gång genomgick Felton, hvad två år af
betraktelser och långvarigt vistande bland puritanerne hade hopat af
sanna eller falska anklagelser mot James I:s och Charles I:s
gunstling.
När han jemförde denne ministers offentliga brott, hans uppenbara,
europeiska brott, om detta uttryck är tillåtet, med de enskilda och
okända, hvilka mylady tillvitat honom, fann Felton, att den
brottsligaste af de två män, hvilka Buckingham i sig förenade, var
den, hvilken var för allmänheten obekant. Ty hans sällsamma, nytända
och brinnande kärlek lät honom se lady Winters skändliga och diktade
beskyllningar med samma ögon, som då man genom ett förstoringsglas
ser, i skepnad af förfärliga vidunder, atomer, i verkligheten
omärkliga vid sidan af en myra.
Hans häftiga gång upphetsade ännu mer hans blod. Tanken, att han
lemnade bakom sig, utsatt för en fruktansvärd hämd, den qvinna, som
han älskade eller snarare tillbad som ett helgon, den utståndna
själsspänningen, den närvarande tröttheten, allt lyfte ännu mera hans
själ öfver menskliga känslor.
Han inträdde i Portsmouth klockan åtta på morgonen. Hela dess
befolkning var på benen. Trumman gick på alla gator och vid hamnen.
De trupper, som skulle inskeppas, marscherade nedåt hafvet.
Betäckt af dam och drypande af svett, anlände Felton till
amiralitetet. Hans vanligtvis bleka ansigte var purpradt af hetta och
vrede. Skildtvakten ville stöta honom tillbaka, men Felton
tillkallade anföraren för vakten och framtog ur fickan det bref han
medförde.
--- Ett angeläget budskap från lord Winter, sade han.
Vid namnet lord Winter, hvilket man visste vara en af hans härlighets
förtrognaste, befalde chefen, att man skulle låta Felton passera;
denne bar för öfrigt sjelf sjöofficersuniform.
Felton störtade in i palatset.
I samma ögonblick han inträdde i förstugan, inträdde äfven en annan
man, dammig och andtruten; denne hade vid porten lemnat en posthäst,
som vid framkomsten sjönk ned på sina knän.
Felton och han vände sig på en och samma gång till Patrick, hertigens
förtrogne kammartjenare. Felton nämde baron Winters namn. Den okände
ville icke nämna någon, utan sade, att han endast för hertigen kunde
gifva sig tillkänna. Båda yrkade att få slippa in först.
Patrick, som visste, att lord Winter både på tjenstens vägnar och
genom vänskap stod i nära förhållande till hertigen, gaf den
företräde, som kom i hans namn. Den andre nödgades vänta, och man såg
lätt, huru han inom sig förbannade detta dröjsmål.
Kammartjenaren förde Felton genom en stor sal, der La Rochelles
utskickade, anförda af prinsen af Soubise, väntade, och införde honom
i ett kabinett, der Buckingham, som nyss lemnat badet, fullbordade sin
toalett, åt hvilken han nu liksom alltid egnade utomordentlig
uppmärksamhet.
--- Löjtnant Felton, anmälde Patrick, från lord Winter.
--- Från lord Winter! upprepade Buckingham; låt honom komma in.
Felton inträdde. I detta ögonblick kastade Buckingham på en soffa en
rikt guldbroderad nattrock för att i stället påtaga en med perlor
utsydd jacka af blått sammet.
--- Hvarför kommer ej baronen sjelf? frågade Buckingham. Jag väntade
honom i dag på morgonen.
--- Han bad mig säga eders nåd, svarade Felton, att han mycket
beklagade, det han ej kunde ha denna ära, men att han var hindrad
af den vakt, han är nödsakad att hålla på slottet.
--- Ja, ja, sade Buckingham, jag vet; han har en fånge.
--- Det är just om denna fånge, som jag önskar tala med eders nåd,
sade Felton.
--- Nå väl, tala.
--- Hvad jag har att säga, kan endast höras af eder, mylord.
--- Lemna oss, Patrick, sade Buckingham, men håll dig inom hörhåll för
klockan; jag vill tala med dig om en stund.
Patrick gick.
--- Vi äro allena, min herre, sade Buckingham; tala.
--- Mylord, började Felton, lord Winter har nyligen skrifvit och bedt
eder underteckna en förvisningsorder för ett ungt fruntimmer vid
namn Charlotte Backson.
--- Ja, min herre, och jag svarade honom, att om han ville tillställa
eller sända mig denna order, skulle jag underteckna den.
--- Här är den, mylord.
--- Gif hit, sade hertigen.
Och tagande papperet ur Feltons hand, kastade han en snabb blick
derpå. Då han funnit, att det verkligen var den ifrågavarande ordern,
lade han den på bordet, tog en penna och stod i begrepp att skrifva
under.
--- Förlåt, mylord, sade Felton, i det han hejdade hertigen, men eders
nåd vet väl, att namnet Charlotte Backson icke är denna unga
qvinnas rätta namn?
--- Ja, min herre, jag vet det, svarade hertigen, doppande pennan i
bläckhornet.
--- Då känner eders nåd också hennes rätta namn? frågade Felton med
kort röst.
--- Jag känner det.
Hertigen förde pennan till papperet. Felton bleknade.
--- Och med kunskap om det rätta namnet, återtog Felton, skrifver
eders nåd ändå under?
--- Ja visst, svarade Buckingham, och hellre två gånger än en.
--- Jag kan icke tro, fortfor Felton med en röst, som vardt allt mer
kort och afbruten, att eders nåd vet, att det gäller lady Winter?
--- Jag vet det ganska väl, men det förundrar mig, att ni vet det.
--- Och eders nåd kan skrifva under denna order utan samvetsqval?
Buckingham betraktade den unge mannen högdraget.
--- Vet ni, min herre, sade han, att ni gör mig sällsamma frågor och
att jag är enfaldig, som besvarar dem.
--- Besvara dem, eders nåd, sade Felton; saken är mer allvarsam, än ni
kanske tror.
Buckingham trodde, att den unge mannen, som kom å lord Winters vägnar,
utan tvifvel talade i hans namn, hvarför han också stillade sig.
--- Utan minsta samvetsqval, sade han, och baronen vet liksom jag, att
lady Winter är en stor brottsling och att det är nästan en
benådning att inskränka hennes straff till deportation.
Hertigen satte pennan på papperet.
--- Ni skall ej skrifva under denna order, mylord! sade Felton, i det
han tog ett steg mot hertigen.
--- Skall jag ej skrifva under den! sade Buckingham; och hvarför?
--- Emedan ni bör ransaka eder sjelf och göra mylady rättvisa.
--- Man gjorde henne rättvisa, om man skickade henne till Tyburn, sade
Buckingham; mylady är en skändlig brottsling.
--- Eders nåd, mylady är en engel, ni vet det väl, och jag begär af
eder hennes frihet.
--- Men, sade Buckingham, är ni galen, som talar så till mig?
--- Ursäkta mig, mylord. Jag talar, som jag kan; jag skall lägga band
på mig. Besinna dock, hvad ni står i begrepp att göra, mylord,
och akta eder att gå för långt.
--- Hvad behagas?.... Gud förlåte mig, utropade Buckingham, tror jag
icke, att ni hotar mig!
--- Nej, mylord, jag ber ännu och jag säger eder: en vattendroppe är
nog, för att det fulla kärlet skall flöda öfver; ett lätt felsteg
förmår nedkalla straffet öfver ett, trots så många brott, hittills
skonadt hufvud.
--- Herr Felton, sade Buckingham, ni lemnar detta rum och går genast i
arrest.
--- Ni måste höra mig till slut, mylord. Ni har förfört denna unga
flicka, ni har skymfat, skändat henne; godtgör edra brott mot
henne, försätt henne i frihet, och jag skall ej yrka något annat
af eder.
--- Ni skall ej yrka? sade Buckingham, i det han betraktade Felton med
förvåning och lade vigt på hvarje stafvelse af de fyra ord han
uttalade.
--- Mylord, fortfor Felton, allt mer upphetsad i samma mån han talade,
akta eder! Hela England är trött vid eder vrånghet, mylord; ni
har missbrukat den kungliga makten, hvilken ni nästan inkräktat;
ni är en fasa för Gud och menniskor. Gud skall sedan straffa
eder, men jag skall straffa eder redan i dag.
--- Ha, det går för långt! utropade Buckingham, i det han tog ett steg
mot dörren.
Felton stälde sig i vägen för honom.
--- Jag ber eder ödmjukt: skrif under en frigifningsorder för lady
Winter. Besinna, mylord, att hon är en qvinna, som ni skändat.
--- Gå, min herre, sade Buckingham, eller jag ringer och låter slå
eder i jern!
--- Ni skall icke ringa, sade Felton, i det han kastade sig ned mellan
hertigen och ringklockan, som låg på ett litet bord med
silfverskifva; akta eder, mylord, ni är i Guds händer.
--- I djefvulens vill ni säga! skrek Buckingham, i det han höjde
rösten för att tillkalla folk utan att direkt ropa.
--- Skrif under, mylord, skrif under lady Winters frihet, sade Felton,
i det han sköt ett papper åt hertigen.
--- Ni vill tvinga mig? Ni trotsar? Hör hit, Patrick!
--- Skrif under, mylord!
--- Aldrig!
--- Aldrig?
--- Hitåt! skrek hertigen och störtade till sin värja.
Men Felton gaf honom ej tid att draga den; han höll vid sin barm den
knif blottad, hvarmed mylady hade sårat sig; med ett språng var han
öfver hertigen.
I detta ögonblick inträdde Patrick, ropande:
--- Mylord, ett bref från Frankrike!
--- Från Frankrike! utropade Buckingham, glömmande allt vid tanken på,
från hvem detta bref kom.
Felton begagnade ögonblicket och stötte knifven ända till skaftet i
hertigens sida.
--- Ha, förrädare! skrek Buckingham, du har dödat mig!
--- Mord, mord! vrålade Patrick.
Felton blickade omkring sig för att fly, och seende dörren fri,
störtade han in i nästa rum, i hvilket, såsom vi sade, La Rochelles
utskickade väntade, sprang derigenom och rusade åt trappan, men på
första trappsteget mötte han lord Winter, som, när han såg honom
likblek, vanstäld, blodig på hand och ansigte, grep honom i strupen,
utropande:
--- Jag visste det, jag anade det, blott en minut för sent! Ha, jag
olycklige!
Felton gjorde ej något motstånd. Lord Winter lemnade honom åt vakten,
som, i afbidan på vidare order, förde honom ut på en liten terrass med
utsigt åt hafvet; sedan störtade han in i Buckinghams kabinett.
Vid det skrik, som hertigen uppgifvit, vid Patricks rop, rusade
mannen, som Felton träffat i förmaket, in i kabinettet.
Han fann hertigen liggande på en soffa och tryckande sin knutna hand
mot såret.
--- La Porte, sade hertigen med döende stämma, La Porte, kommer du
från henne?
--- Ja, monseigneur, svarade Annas af Österrike trogne släpbärare, men
för sent måhända.
--- Tyst, La Porte, man kunde höra dig! Patrick, släpp ingen in. O,
min Gud, jag får icke veta, hvad hon låter säga mig! Jag dör!
Hertigen förlorade sansen.
Emellertid hade lord Winter, de utskickade, officerare och betjening
störtat in i hans rum; öfver allt ljödo rop af förtviflan. Nyheten,
som fylde palatset med veklagan, trängde snart ut och spred sig öfver
staden.
Ett kanonskott angaf, att en ny och oväntad händelse hade inträffat.
Lord Winter slet håret af sig.
--- En minut för sent! utropade han; blott en minut för sent! Min
Gud, min Gud, hvilken olycka!
Klockan sju på morgonen hade man underrättat honom, att en repstege
hängde ned från ett af slottsfönstren; han hade strax skyndat in i
myladys kammare, funnit den tom och fönstergallret afsågadt, hade
erinrat sig den muntliga uppmaning, d'Artagnan genom sin utskickade
låtit meddela honom, hade darrat för hertigens lif, skyndat till
stallet och, utan att gifva sig tid att låta sadla en häst, hoppat upp
på den första, som var till hands, ridit i sporrsträck, hoppat af på
gården, störtat uppför trappan och på öfversta trappsteget, såsom vi
sade, mött Felton.
Emellertid var hertigen ej död; han kom sig åter, uppslog ögonen, och
hoppet återvände i allas hjertan.
--- Mina herrar, sade han, lemnen mig ensam med Patrick och La
Porte... Ah, ni här, Winter! Ni sände mig i morse en sällsam
galning, se, i hvad tillstånd han bragt mig!
--- Ack, mylord, utropade baronen, jag skall aldrig trösta mig
deröfver!
--- Deri gör du orätt, min gode Winter, sade Buckingham, i det han
räckte honom sin hand. Jag känner ingen man, som förtjenar att
sörjas af en annan en hel lefnad. Men lemna oss, jag ber dig.
Baronen gick ut, snyftande.
I kabinettet funnos nu blott den sårade hertigen, La Porte och
Patrick.
Man sökte efter en läkare, men kunde ej finna någon.
--- Ni skall lefva, mylord, ni skall lefva, upprepade Annas af
Österrike budbärare, på knä framför hertigens soffa.
--- Hvad skrifver hon till mig? sade Buckingham med svag röst,
drypande af blod och undertryckande grymma smärtor för att tala om
den älskade. Hvad skrifver hon till mig? Läs hennes bref för
mig.
--- Ack, mylord! sade La Porte.
--- Lyd, La Porte; ser du icke, att jag har ingen tid att förlora?
La Porte bröt sigillet och lade brefvet under hertigens ögon, men
förgäfves sökte Buckingham urskilja bokstäfverna.
--- Läs då, sade han, läs då, jag ser icke mer; läs, ty snart skall
jag kanske icke mer kunna höra, och jag dör utan att få veta,
hvad hon skrifvit till mig.
La Porte gjorde ej flere invändningar och läste:
»Mylord!
Vid allt, hvad jag, från det jag lärde känna eder, lidit genom
och för eder, besvär jag eder att, om mitt lugn är eder kärt,
afbryta dessa stora rustningar, som ni gör mot Frankrike, och
göra slut på ett krig, hvars orsak man högt säger vara
religionen, men som man hviskande tillskrifver eder kärlek till
mig. Detta krig kan icke allenast tillskynda Frankrike och
England svåra katastrofer, utan äfven ådraga eder, mylord,
olyckor, öfver hvilka jag aldrig skulle trösta mig.
Vaka öfver edert lif, hvilket man hotar och som skall vara mig
kärt från den stund, jag icke i eder nödgas se en fiende.
Eder tillgifna
Anna«
Buckingham uppbjöd återstoden af sin lifskraft för att lyssna till
denna läsning; när den var slut, sporde han, liksom grymt sviken i sin
förhoppning:
--- Har ni icke något annat att muntligen säga mig, La Porte?
--- Jo, monseigneur, drottningen ålade mig uppmana eder att noga vaka
öfver eder person, ty hon hade fått veta, att man ville mörda
eder.
--- Var det allt, var det allt? återtog Buckingham otåligt.
--- Hon ålade mig äfven säga eder, att hon älskar eder allt jemt.
--- Ah, sade Buckingham, prisad vare Gud! Min död skall då icke vara
för henne en främlings död!
La Porte smälte i tårar.
--- Patrick, sade hertigen, gif mig skrinet, hvari diamanterna lågo.
Patrick bar fram det begärda, hvilket La Porte igenkände hafva
tillhört drottningen.
--- Och nu den hvita sidenpåsen med hennes namnchiffer i perlor.
Patrick lydde.
--- La Porte, sade Buckingham, se här de enda minnen, jag haft af
henne, detta silfverskrin och dessa två bref. Återgif dem åt
hennes majestät; och till ett sista minne --- han sökte något
dyrbart föremål omkring sig --- lägg dertill...
Han sökte ännu, men hans af dödens närhet redan skumma blickar mötte
endast knifven, som fallit ur Feltons hand och ännu rykte af det
högröda blod, som färgade bladet.
--- Lägg dertill denna knif, sade hertigen, i det han tryckte La
Portes hand.
Han förmådde ännu lägga påsen på bottnen af skrinet och lät äfven
knifven falla dit, i det han tecknade åt La Porte, att han ej mer
kunde tala; derefter, under en sista krampryckning, hvilken han denna
gång ej förmådde bekämpa, gled han från soffan ned på golfvet.
Patrick uppgaf ett högt rop.
Buckingham ville småle en sista gång, men döden afbröt hans tanke,
hvilken dock dröjde på hans panna såsom en sista kyss af kärlek.
I detta ögonblick anlände helt bestört hertigens läkare; han var redan
om bord på amiralskeppet, dit man måst begifva sig för att hemta
honom.
Han närmade sig hertigen, tog hans hand, behöll den ett ögonblick i
sin och lät den åter falla.
--- Allt är förgäfves, sade han; han är död.
--- Död, död! utropade Patrick.
Vid detta rop återinkommo alla i rummet; öfver allt märktes endast
bestörtning och villervalla.
Så snart lord Winter såg Buckingham död, skyndade han till Felton,
hvilken soldaterne ännu bevakade på terrassen.
--- Eländige! sade han till den unge mannen, hvilken efter Buckinghams
död hade återvunnit det lugn och den kallblodighet, som ej mera
skulle lemna honom; eländige, hvad har du gjort?
--- Jag har hämnat mig, sade han.
--- Dig! svarade baronen. Säg hellre, att du varit verktyg åt denna
helvetiska qvinna, men jag svär det, detta brott skall vara hennes
sista.
--- Jag vet icke, hvad ni vill säga, återtog Felton lugnt, och jag
förstår ej, hvem ni talar om, mylord; jag har dödat herr
Buckingham, emedan han två gånger afslagit eder anhållan att nämna
mig till kapten; jag har bestraffat hans orättvisa, det är allt.
Winter, stum af häpnad, betraktade, huru soldaterne bundo Felton, och
visste ej, hvad han skulle tänka om en sådan förhärdelse.
En enda sak kastade likväl ett moln på Feltons panna. Vid hvarje
buller han hörde trodde sig den enfaldige puritanen igenkänna gången
och rösten af mylady, som kom för att kasta sig i hans armar, anklaga
sig sjelf och dela hans undergång.
Plötsligt spratt han till; hans blick fäste sig på en punkt af hafvet,
öfver hvilket man från terrassen hade en obegränsad utsigt; med
sjömannens örnblick hade han, der en annan blott skulle sett en
fiskmås gunga på vågen, igenkänt seglet på slupen, som nu styrde kosan
åt franska kusten.
Han bleknade, lade handen på sitt hjerta, som ville brista, och
fattade på en gång hela sveket.
--- En sista gunst, mylord! sade han till baronen.
--- Och hvilken? frågade denne.
--- Hvad är klockan?
Baronen tog upp sitt ur.
--- Hon felas tio minuter i nio, sade han.
Mylady hade påskyndat sin affärd, en och en half timme; så snart hon
hört kanonskottet, som förkunnade den ödesdigra händelsen, hade hon
gifvit order att lyfta ankar.
Farkosten sköt fart under en blå himmel, på långt afstånd från kusten.
--- Gud har så velat, sade Felton med fanatikerns undergifvenhet, men
likväl utan att kunna taga sina ögon från denna båt, om bord på
hvilken han utan tvifvel trodde sig skönja den hvita skepnaden af
henne, för hvilken hans lif skulle offras.
Winter följde hans blick, gissade hans lidande och förstod allt.
--- Lid först ensam straffet, eländige, sade lorden till Felton, som
med ögonen riktade åt hafvet lät sig bortsläpas, men jag svär det
vid minnet af min bror, hvilken jag älskade så högt, din
medbrottsling skall ändock ej undkomma!
Felton sänkte hufvudet och förblef stum.
Winter åter skyndade utför trappan och begaf sig till hamnen.
------------------------------------------------------------------------
Denna fil senast ändrad 24 Jun 2006