Den halvrakade d'Artagnan befriar fru Bonacieux.
Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).
Och han berättade nu ord för ord för sina vänner, vad som nyss förefallit mellan honom och hans värd, och huru som mannen, som bortrövat den värde husägarens hustru, var den samme, med vilken han haft obytt på värdshuset Franc-Meunier.
Den halvrakade d'Artagnan befriar fru Bonacieux.
Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).
IX. D'Artagnan träder i dagen.
Såsom Atos och Portos förutsett, återkom d'Artagnan efter en half
timme. Äfven denna gång hade han förfelat sin man, hvilken försvunnit
liksom genom ett trolleri. D'Artagnan hade lupit med värjan i hand i
alla närbelägna gator, men ej träffat någon, som liknade den han
sökte; derefter hade han gjort, hvad han måhända bort börja med, och
klappat på porten, hvari den okände hade stått; men förgäfves lät han
hammaren tio eller tolf gånger genljuda, ingen svarade, och grannar,
som vid bullret visade sig i portar eller stucko näsan genom fönster,
försäkrade honom, att huset, hvars alla ingångar också voro stängda
sedan sex månader, var alldeles öde.
Medan d'Artagnan sprang kring gator och slog på portar, hade Aramis
uppsökt sina två kamrater, så att d'Artagnan vid sin hemkomst fann
samlingen fullständig.
--- Nå väl? sade med en mun de tre musketörerne, när de sågo
d'Artagnan inträda med svetten i pannan och ansigtet vanstäldt af
vrede.
--- Nå väl! svarade denne, kastande sin värja på sängen; karlen måste
vara djefvulen i egen person: han försvann som en irrbild, som en
skugga, som ett spöke.
--- Tror du på spöksyner? sporde Atos Portos.
--- Jag tror blott på hvad jag sett, och som jag aldrig sett
spöksyner, tror jag ej derpå.
--- Bibeln, sade Aramis, gör oss till en pligt att tro derpå: Samuels
skugga visade sig för Saul, och det är en trosartikel, som jag
ogerna skulle se ifrågasatt, Portos.
--- I hvarje fall, man eller djefvul, kropp eller skugga, gyckelbild
eller verklighet, är denne man född til mitt syndastraff, ty hans
flykt låter oss förfela en präktig affär, mina herrar, på hvilken
det varit hundra pistoler och kanske mer att förtjena.
--- Hur så? ropade på en gång Portos och Aramis.
Atos åter, trogen sitt system af stumhet, nöjde sig med att spörja
d'Artagnan med blicken.
--- Planchet, sade denne till sin betjent, hvilken nu stack hufvudet
genom dörren, som var lemnad på glänt, för att söka uppsnappa
några smulor af samtalet, gå ned till min värd, herr Bonacieux,
och bed honom skicka oss ett halft dussin buteljer beaugency; det
är mitt favoritvin.
--- Men du har då öppen kredit hos din värd? frågade Portos.
--- Ja, svarade d'Artagnan, räknadt från i dag, och var lugn, om hans
vin är dåligt, skola vi skicka till honom efter bättre.
--- Man bör bruka, men icke missbruka, sade Aramis undervisande.
--- Jag har alltid sagt, att d'Artagnan är det bästa hufvudet af oss
fyra, sade Atos, hvilken efter denna meningsyttring, som
d'Artagnan besvarade med en bugning, genast återföll i sin vanliga
tystnad.
--- Men till saken, säg då, hvad är å färde? frågade Portos.
--- Ja, sade Aramis, förtro oss detta, bäste vän, så vida ej någon
dams ära äfventyras af förtroendet; i detta fall gör du bättre att
behålla det.
--- Lugnen eder, svarade d'Artagnan, ingens ära skall lida af hvad jag
har att säga eder.
Och han berättade nu ord för ord för sina vänner, hvad som nyss
förefallit mellan honom och hans värd, och huru som mannen, som
bortröfvat den värde husegarens hustru, var den samme, med hvilken han
haft obytt på värdshuset Franc-Meunier.
--- Din affär är icke dålig, sade Atos, sedan han som kännare läppjat
på vinet och med en nick antydt, att han fann det godt, och man
kan kanske af denne hedersman bereda sig femtio till sextio
pistoler. Nu återstår att utreda, huru vida femtio till sextio
pistoler löna mödan att riskera fyra hufvuden.
--- Men märk, ropade d'Artagnan, att det är en qvinna med i denna
affär, en bortröfvad qvinna, en qvinna, som man utan tvifvel
skrämmer, kanske marterar, och allt detta derför, att hon är
trogen sin herskarinna.
--- Akta dig, d'Artagnan, akta dig, sade Aramis, du eldas i min tanke
något för mycket af fru Bonacieux' öde. Qvinnan är vorden skapad
till vårt förderf, och det är från henne allt vårt elände kommer.
Vid detta tänkespråk af Aramis sågs Atos rynka ögonbrynen och bita sig
i läppen.
--- Det är ej om fru Bonacieux jag bekymrar mig, ropade d'Artagnan,
utan om drottningen, som kungen öfvergifver, som kardinalen
förföljer och som ser alla sina vänners hufvuden falla, det ena
efter det andra.
--- Hvarför älskar hon, hvad vi i verlden mest afsky, spaniorer och
engelsmän?
--- Spanien är hennes fosterland, svarade d'Artagnan, och det är helt
naturligt, att hon älskar spaniorerne, barn af samma jord som
hon. Vidkommande den andra tillvitelsen du gör henne, har jag
hört, att hon älskar, icke engelsmännen, utan en engelsman.
--- Och på min ära, sade Atos, man måste bekänna, att denne engelsman
var väl värd att älskas. Jag har aldrig sett ett noblare yttre än
hans.
--- Förutom att han kläder sig som ingen annan, sade Portos. Jag var
i Louvre den dag, han utströdde sina perlor, och, pardieu, jag tog
upp två, som jag sålde för tio pistoler stycket. Och du, Aramis,
känner du honom?
--- Lika bra som I, mina herrar, ty jag var bland dem, som arresterade
honom i Amiens i en trädgård, dit herr de Putange, drottningens
stallmästare, insläpte mig. Jag var i seminariet på den tiden,
och äfventyret syntes mig grymt sårande för kungen.
--- Hvilket dock ej skulle afhålla mig, sade d'Artagnan, att, om jag
visste, hvar hertigen af Buckingham vore, taga honom vid handen
och leda honom till drottningen, vore det än blott för att göra
kardinalen ursinnig; ty vår verklige, vår ende, vår evige fiende,
mina herrar, det är kardinalen, och om vi kunde finna en utväg att
spela honom något grymt spratt, skulle jag gerna våga mitt hufvud.
--- Och, återtog Atos, krämaren sade dig, d'Artagnan, att drottningen
misstänkte, att man med ett falskt bud lockat Buckingham dit?
--- Hon fruktade det.
--- Vänta litet, sade Aramis.
--- Hvad då? frågade Portos.
--- Fortfaren emellertid, jag söker att erinra mig vissa saker.
--- Och nu är jag viss, sade d'Artagnan, att bortförandet af denna
drottningens tjenarinna står i samband med de händelser, hvarom vi
tala, och kanske med herr Buckinghams närvaro i Paris.
--- Gaskognaren är fruktsam på ideer, sade Portos med beundran.
--- Jag tycker om att höra på honom, sade Atos, hans brytning roar
mig.
--- Mina herrar, återtog Aramis, hören nu på mig.
--- Hörom på Aramis, sade de tre andra.
--- I går befann jag mig hos en lärd doktor i teologi, som jag
rådfrågar någon gång för mina studier...
Atos smålog.
--- Han bebor ett ödsligt qvarter; hans smak, hans stånd kräfva det.
I det ögonblick, jag stod i begrepp att lemna honom...
Här stannade Aramis.
--- Nå väl? sporde hans åhörare; i det ögonblick, du stod i begrepp
att lemna honom?
Aramis tycktes göra våld på sig, likt en man, som, i full färd med att
ljuga, ser sig hejdad af något oförutsedt hinder; men hans tre
kamraters ögon voro fästa på honom, deras öron bidade girigt, det fans
ingen utväg att rygga.
--- Denne doktor har en nièce, fortfor Aramis.
--- Ah, det är en nièce med! afbröt Portos.
--- En mycket aktningsvärd dam, sade Aramis.
De tre vännerne började skratta.
--- Skratten I eller tviflen I, återtog Aramis, fån I ingenting veta.
--- Vi äro rättrogna som muhamedaner och stumma som katafalker, sade
Atos.
--- Jag fortfar således. Denna nièce kommer ibland på besök till sin
onkel; af en händelse befann hon sig der i går på samma gång som
jag, och jag måste bjuda henne armen för att föra henne till sin
vagn.
--- Ah, hon har en vagn, doktorns nièce! afbröt Portos, till hvars fel
hörde en stor tungans bångstyrighet; en vacker bekantskap, min
vän.
--- Portos, återtog Aramis, jag har sagt dig mer än en gång, att du är
mycket talträngd, och att detta skadar dig hos damerna.
--- Mina herrar, mina herrar, ropade d'Artagnan, som började
genomskåda äfventyret, saken är allvarsam; försökom derför att
icke skämta, om det är möjligt. Fortfar, Aramis, fortfar.
--- Plötsligt närmar sig en lång, mörklett man med skick af en
ädling... just i samma stil som din man, d'Artagnan.
--- Kanske den samme, sade denne.
--- Det är möjligt, fortfor Aramis... närmar sig mig, följd af fem
eller sex män på tio stegs afstånd, och säger i den mest belefvade
ton: »Herr hertig, och ni, min fru«, fortfar han, vändande sig
till damen, som jag förde vid armen...
--- Doktorns nièce?
--- Men tig då, Portos, sade Atos, du är odräglig.
--- »behagade stiga upp i denna vagn, och det utan att försöka minsta
motstånd, utan att göra minsta buller.«
--- Han tog dig för Buckingham, ropade d'Artagnan.
--- Jag tror det, svarade Aramis.
--- Än damen? frågade Portos.
--- Tog han för drottningen, sade d'Artagnan.
--- Alldeles, svarade Aramis.
--- Gaskognaren är fan sjelf! ropade Atos; ingenting undgår honom.
--- Visst är, sade Portos, att Aramis till växt och äfven något till
hållning liknar den vackre hertigen; men likväl tyckes mig, att
musketörrocken...
--- Jag bar en vid kappa, sade Aramis.
--- I juli månad, för fan! sade Portos; kunde doktorn vara rädd, att
man kände igen dig?
--- Jag förstår visserligen, sade Atos, att spionen lät narra sig af
hållningen; men ansigtet...
--- Jag hade bredbrättig hatt, sade Aramis.
--- Gud, utropade Portos, hvilka försigtighetsmått det behöfs för att
studera teologi!
--- Mina herrar, sade d'Artagnan, förlorom ej tiden med gyckel; låtom
oss sprida oss och söka krämarens hustru, det är nyckeln till
intrigen.
--- En qvinna af så lågt stånd, tycker du det, d'Artagnan? sade Portos
med en föraktfull dragning af läpparna.
--- Hon är gudotter till de la Porte, drottningens betrodde tjenare,
sade jag eder icke det, mina herrar? För öfrigt är det måhända
beräkning af hennes majestät att i detta fall söka bistånd så
lågt. Höga hufvuden synas på långt håll, och kardinalen har goda
ögon.
--- Nå väl, sade Portos, gör först ackord med krämaren, och ett godt
ackord.
--- Onödigt, sade d'Artagnan, ty jag tror, att om han ej betalar oss,
få vi nog betaldt på annat håll.
I detta ögonblick hördes ett brådskande buller i trappan, dörren
öppnades våldsamt, och den olycklige krämaren störtade in i rummet,
der rådplägningen hölls.
--- Ack, mina herrar, skrek han, rädden mig i himmelns namn! Här äro
fyra karlar, som vilja häkta mig; rädden mig, rädden mig!
Portos och Aramis reste sig.
--- Vänta ett ögonblick, ropade d'Artagnan, i det han gaf dem en vink
att sticka sina halfdragna värjor i slidan, det är icke mod, som
här behöfs, utan klokhet.
--- Men, ropade Portos, vi skola icke låta...
--- Låt d'Artagnan hållas, sade Atos, han är, jag upprepar det, bästa
hufvudet bland oss, och jag för min del förklarar, att jag lyder
honom. Gör, som du finner godt, d'Artagnan.
I detta ögonblick visade sig de fyra rättstjenarne i dörren till
förmaket, men då de sågo fyra musketörer stående med värja vid sidan,
tvekade de att gå längre.
--- Stigen in, mina herrar, stigen in, ropade d'Artagnan; I ären här i
mitt hem, och vi äro alla trogna tjenare till konungen och herr
kardinalen.
--- Således, mina herrar, motsätten I eder ej, att vi verkställa de
order vi fått? frågade den, som tycktes vara truppens anförare.
--- Tvärt om, mina herrar, och vi skola gifva eder handräckning, om så
behöfs.
--- Men hvad är det han säger? mumlade Portos.
--- Du är dum, sade Atos, tig!
--- Men ni lofvade mig ju... sade sakta den stackars krämaren.
--- Vi kunna endast rädda eder, om vi blifva på fri fot, svarade
hastigt och sakta d'Artagnan, och göra vi min af att försvara
eder, häktar man oss med eder.
--- Jag tycker likväl...
--- Stigen på, mina herrar, sade d'Artagnan högt, jag har intet skäl
att taga denne herre i försvar. Jag såg honom i dag för första
gången, och af hvilken anledning dessutom! Han kan sjelf säga
eder det, för att kräfva mig för hyran. Är det ej sant, herr
Bonacieux? Svara!
--- Det är rena sanningen, skrek krämaren, men herrn säger eder
icke...
--- Tyst om mig, tyst om mina vänner, tyst i synnerhet om drottningen,
hviskade d'Artagnan, eller ni störtar alla i förderfvet utan att
rädda eder sjelf. Gån, mina herrar, och fören bort denne man!
Och d'Artagnan sköt den bestörte krämaren i rättsbetjenternes händer,
i det han sade:
--- Ni är en slyngel, min vän; ni kommer och kräfver mig på pengar,
mig, en musketör! I fängelse med honom! Mina herrar, ännu en
gång, bortfören honom och hållen honom inom lås och bom så länge
som möjligt. Desto mer tid får jag att betala.
Sbirrerne utgöto sig i tacksägelser och bortförde sitt rof.
Just då de skulle stiga ned, slog d'Artagnan anföraren på axeln:
--- Få vi ej dricka ett glas med hvarandra? sade han, fyllande två
glas med samma beaugencyvin, för hvilket han hade att tacka herr
Bonacieux' frikostighet.
--- Det är mycken ära för mig, sade sbirrernes chef, och jag mottager
med tacksamhet.
--- Eder skål således, herr... hvad heter ni?
--- Boisrenard.
--- Herr Boisrenard!
--- Eder skål igen, herr adelsman; hvad heter ni, i eder tur, om ni
behagar?
--- D'Artagnan.
--- Skål, min herre!
--- Och öfver alla skålar, ropade d'Artagnan, liksom hänförd af sin
entusiasm, kungens och kardinalens!
Befälhafvaren skulle kunnat tvifla på d'Artagnans uppriktighet, om
vinet varit dåligt, men vinet var godt, och han kände sig öfvertygad.
--- Men hvilken satans nedrighet har du icke nu gjort? sade Portos, då
alguazilchefen följt sina kamrater, och de fyra vännerne befunno
sig allena. Fy då! Fyra musketörer låta häkta midt ibland sig en
olycklig, som ropar på hjelp! En adelsman dricka med en
stadsbetjent!
--- Portos, sade Aramis, Atos har redan sagt dig, att du är dum, och
jag sluter mig till hans åsigt. D'Artagnan, du är en stor man,
och när du en gång intager herr de Trévilles plats, utbedjer jag
mig ditt förord till ett abbotstift.
--- Men detta går öfver mitt förstånd, sade Portos; I gillen, hvad
d'Artagnan nyss gjort?
--- Jo, det tror jag, det, för fan! sade Atos; jag icke blott gillar,
hvad han nyss gjort, utan jag dessutom lyckönskar honom dertill.
--- Och nu, mina herrar, sade d'Artagnan utan att besvära sig med att
förklara Portos sitt uppförande, alla för en, en för alla, det är
vår lösen, icke sant?
--- Likväl... sade Portos.
--- Räck upp handen och svär! ropade på en gång Atos och Aramis.
Öfvermannad af exemplet, brummande för sig sjelf, räckte Portos upp
handen, och de fyra vännerne upprepade med en röst den af d'Artagnan
dikterade formeln:
»Alla för en, en för alla.«
--- Det är bra, må nu en hvar gå hem till sig, sade d'Artagnan, som om
han aldrig gjort annat i sitt lif än fört befäl, och vaksamhet!
Ty från denna stund äro vi i krig med kardinalen.
------------------------------------------------------------------------
Denna fil senast ändrad 7 Apr 2006