Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).
Det arma hönset var magert och betäckt med ett sådant där tjockt, strävt skinn, som benen, oaktat all ansträngning, aldrig förmå genomtränga; man måtte länge hava sökt efter detta djur, innan man fann det på vageln, dit det tagit sin tillflykt för att dö av ålderdom.
Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).
XXXII. En prokuratorsmiddag.
Duellen, hvari Portos spelat en så lysande rol, hade emellertid ej
kommit honom att förgäta sin prokuratorsfrus middag. Följande dag
klockan ett lät han Mousqueton taga ett sista tag med borsten och
begaf sig till Oursgatan med stegen af en man, som i dubbel måtto har
lyckan med sig.
Hans hjerta klappade, men icke, som d'Artagnans, af en uppväckt,
trängtande kärlek. Nej, ett långt materielare intresse satte hans
blod i rörelse; han skulle nu omsider beträda denna hemlighetsfulla
tröskel, gå uppför denna obekanta trappa, uppför hvilken mäster
Coquenards gamla écus hade vandrat en och en i sänder.
Han skulle nu i verkligheten skåda den penningkista, hvars bild han
tjugu gånger sett i sina drömmar: en kista, lång och djup, försedd med
hänglås och reglar och fastläst i golfvet, en kista, hvarom han så
ofta hört talas och som prokuratorsfruns väl något magra, men dock ej
osköna händer nu skulle öppna för hans beundrande blickar.
För öfrigt skulle nu han, en man utan varaktig stad, utan förmögenhet,
utan familj, en soldat, van vid värdshus- och källarlif, en läckergom,
oftast nödsakad att lefva som snyltgäst, nu skulle han få smaka på en
familjmåltid, få njuta ett beqvämt hemlif, få vänja sig vid dessa små
omsorger, som behaga mer, ju större grofhuggare man är, efter hvad
gamla knektar påstå.
Att i egenskap af kusin alla dagar få taga plats vid ett godt bord,
upplifva den gamle prokuratorns gula och skrynkliga ansigte, plocka de
unga skrifvarne genom att lära dem bassette, raffel och lanter med
alla dessa spels finesser och i betalning för en timmes lektion vinna
af dem en hel månads besparingar, allt detta föll Portos
utomordentligt väl i smaken.
Musketören erinrade sig väl de elaka rykten, som då voro i omlopp om
prokuratorerne och som öfverlefvat dem: deras gnideri, deras skinneri,
deras fastedagar, men då han, oberäknadt några ryck af sparsamhet, dem
Portos alltid ansett högst opassande, funnit prokuratorskan på det
hela temligen frikostig, nämligen för en prokuratorska, hoppades han
ändå att komma i ett hus, der man lefde väl.
Icke desto mindre fick musketören redan i porten några tvifvelsmål;
uppgången var icke lockande: en mörk och stinkande portgång, en
trappa, illa upplyst genom ett galler, som från en närbelägen gård
insläpte en sparsam dager, och i första våningen en låg dörr, beslagen
med ofantligt stora spikar, liksom hufvudporten till Grand Châtelet.
Portos klappade på; en lång, blek skrifvare, med hufvudet begrafvet i
en skog af okammadt hår, öppnade och bugade sig med uppsynen af en
man, nödsakad att hos en annan på en gång respektera en ansenlig växt,
som antyder styrka, en militärisk drägt, som antyder mannen af stånd,
och ett blomstrande utseende, som antyder vana vid vällefnad.
En annan skrifvare, kortare till växten, stod bakom den förste, en
tredje, större stod bakom den andre, och en gosse om tolf år bakom den
tredje.
Summa tre och en half skrifvare, något, som på den tiden vitnade om
många klienter.
Ehuru musketören ej borde infinna sig förr än klockan ett, hade
prokuratorskan sedan klockan tolf hållit utkik, räknande på, att
hennes beundrares hjerta, kanske ock hans mage, skulle förmå honom att
komma före utsatt tid.
Fru Coquenard inträdde alltså genom dörren från våningen nästan på
samma gång hennes gäst inträdde genom dörren från trappan, och den
värda damens uppträdande hjelpte Portos ur ett stort bryderi;
skrifvarne sågo nyfikna ut, och han, som icke rätt visste, hvad han
skulle säga åt denna upp- och nedstigande skala, stod der helt stum.
--- Det är min kusin! utropade prokuratorskan. Stig in, stig in då,
herr Portos.
Namnet Portos gjorde sin verkan på skrifvarne, hvilka började skratta,
men Portos vände sig om, och allvaret återvände på allas ansigten.
Man inträdde i prokuratorns kabinett, sedan man först gått igenom
förmaket, der skrifvarne befunno sig, och kontoret, der de borde hafva
varit. Detta sista rum var ett slags mörkt kyffe, möbleradt med gamla
pappersluntor. När man lemnade kontoret, hade man köket till höger
och inträdde i mottagningsrummet.
Alla dessa rum, som lågo i rad, ingåfvo icke Portos någon god tanke.
Hvad man talade borde kunna höras på långt afstånd genom alla dessa
öppna dörrar; dessutom hade han i förbigående kastat en hastig och
forskande blick in i köket, och han tillstod för sig sjelf, till skam
för prokuratorskan och till stor ledsnad för honom, att han der icke
sett denna spiseld, detta lif, denna brådska, som, då en god måltid
beredes, vanligen herska i denna gastronomiens helgedom.
Prokuratorn var tvifvelsutan på förhand underrättad om detta besök, ty
han visade ingen förvåning vid åsynen af Portos, hvilken närmade sig
honom med temligen obesvärad uppsyn och helsade artigt.
--- Vi lära då vara kusiner, herr Portos? sade prokuratorn, i det han
med armarna reste sig i sin rottingslänstol.
Gubben, insvept i en vid, svart jacka, i hvilken hans spinkiga kropp
försvann, var torr och mager; hans små grå ögon tindrade som
karbunklar och tycktes, jemte den grinande munnen, utgöra den enda del
af hans ansigte, hvari lif ännu fans qvar. Olyckligtvis började benen
neka sin tjenst åt hela denna knotiga maskin. Sedan fem eller sex
månader, som detta svaghetstillstånd räckt, hade den värde prokuratorn
småningom blifvit sin hustrus slaf.
Kusinen mottogs med resignation; det var också allt. Hade mäster
Coquenard varit rask, skulle han nog afböjt all slägtskap med herr
Portos.
--- Ja, min herre, vi äro kusiner, sade Portos utan att förlora
fattningen; för öfrigt hade han icke påräknat att med entusiasm
mottagas af mannen.
--- På qvinnolinien, gissar jag? sade prokuratorn försmädligt.
Portos begrep ej skämtet, han tog det för enfald och log deråt under
sina stora mustascher. Fru Coquenard, som visste, att en enfaldig
prokurator var en sällsynt afart af sitt species, smålog svagt, men
rodnade starkt.
Allt ifrån Portos' ankomst hade mäster Coquenard kastat oroliga
blickar på ett stort skåp, ehuru till formen ej likt det, han så ofta
sett i sina drömmar, motsvarande den saliggörande penningkistan, och
han lyckönskade sig, att verkligheten hade sex fots större höjd än
drömmen.
Mäster Coquenard dref icke sina genealogiska forskningar vidare; han
nöjde sig med att säga, i det han flyttade sin oroliga blick från
skåpet på Portos:
--- Vår herr kusin gör oss väl, innan han far tillbaka till landet,
den äran att för en gång spisa middag med oss, eller hur, fru
Coquenard?
Denna gång träffade stöten Portos i sjelfva magen, och han kände den
också; det såg ut, som icke heller fru Coquenard å sin sida var
okänslig derför, ty hon genmälde:
--- Min kusin kommer ej tillbaka, om han finner, att vi bemöta honom
illa, men i motsatt fall har han allt för liten tid att tillbringa
i Paris och följaktligen att helsa på oss, att vi icke skulle be
honom skänka oss alla de ögonblick, han kan ha lediga, till dess
han reser.
--- Åh, mina ben, mina stackars ben! Hvar hållen I till? mumlade herr
Coquenard, i det han försökte småle.
Den undsättning, som lemnades Portos i det ögonblick, han såg sig
hotad i sina gastronomiska förhoppningar, ingaf musketören mycken
tacksamhet för hans prokuratorska.
Snart slog måltidstimmen. Man gick in i matsalen, ett stort, mörkt
rum, som låg midt emot köket.
Skrifvarne, hvilka, efter hvad det tycktes, hade vädrat ovanliga
ångor, iakttogo en militärisk punktlighet och höllo sina taburetter i
handen, färdiga att hvad ögonblick som helst slå sig ned. Man såg dem
på förhand röra käkarna under hotande afsigter.
--- Anfäkta! tänkte Portos, i det han kastade en blick på de tre
hungriga männen, ty tolfåringen var, som man väl kan föreställa
sig, ej delaktig af äran att sitta vid embetsmannens bord.
Anfäkta! Vore jag i min kusins ställe, skulle jag ej behålla
dylika storätare. Man kunde tro dem vara skeppsbrutne, som ej
ätit på sex veckor.
Mäster Coquenard inträdde, skjuten i sin länstol på trissor af fru
Coquenard, hvilken Portos i sin tur skyndade till hjelp för att rulla
hennes man fram till bordet.
Knapt inkommen, rörde han näsborrar och käkar, efter sin skrifvares
föredöme.
--- Ah! Ah! sade han, det der var en inbjudande soppa!
--- Hvad fan vädra de för ovanligt i den soppan? tänkte Portos vid
åsynen af en buljong, blek, ymnig, men alldeles färglös, och på
hvars yta summo några brynta brödtärningar, likt öarna i en
arkipelag.
Fru Coquenard smålog; på ett tecken af henne satte alla sig ned med
ifver.
Först serverades mäster Coquenard och derefter Portos; sedan fylde fru
Coquenard sin egen tallrik och utdelade brödtärningarna utan buljong
åt de otåliga skrifvarne.
I detta ögonblick gick dörren till matsalen knarrande upp af sig
sjelf, och Portos såg genom dörröppningen den lille skrifvaren,
hvilken, då han ej fick taga del i kalaset, åt sitt bröd vid det
dubbla oset från köket och från matsalen.
Efter soppan framsatte pigan ett kokt höns, en läckerhet, hvars åsyn
uppspärrade gästernes ögonlock till den grad, att de tycktes nära att
spränga.
--- Det synes, att ni håller af eder slägt, fru Coquenard, sade
prokuratorn med ett nästan tragiskt leende; det der är säkert en
artighet, ni visar eder kusin.
Det arma hönset var magert och betäckt med ett sådant der tjockt,
sträft skinn, som benen, oaktadt all ansträngning, aldrig förmå
genomtränga; man måtte länge hafva sökt efter detta djur, innan man
fann det på vageln, dit det tagit sin tillflykt för att dö af
ålderdom.
--- För fan! tänkte Portos, det här var dystert; jag vördar
ålderdomen, men då den är kokt eller stekt, ger jag ej mycket för
den.
Han såg sig om för att utröna, om man delade hans åsigt, men tvärt om
såg han öfver allt endast glädjestrålande ögon, som på förhand slukade
det oförlikneliga hönset, föremålet för hans förakt.
Fru Coquenard drog fatet till sig, afskar skickligt de två långa
svarta benen, hvilka hon lade på sin mans tallrik, skar af halsen, den
hon jemte hufvudet lade å sido åt sig sjelf, aftog ena vingen åt
Portos och lemnade fågeln, nästan orörd, åt pigan, som nyss framburit
den, hvarefter den försvann, innan musketören haft tid att gifva akt
på de olika intryck, som ett sviket hopp framkallar på ansigten, allt
efter egarnes olika karakter och temperament.
I stället för hönset inbars ett fat med bönor, ett väldigt fat, hvari
äfven några fårben, som man vid första påseendet kunnat tro vara
försedda med kött, tycktes visa sig.
Men skrifvarne läto ej narra sig af detta bedrägeri, och deras
bedröfvade ansigten antogo ett uttryck af undergifvenhet.
Fru Coquenard utdelade rätten bland de unga männen med en god
husmoders urskilning.
Vinets tur var inne. Herr Coquenard ifylde ur en liten lerflaska ett
tredjedels glas åt hvardera af de unga herrarne och slogo derefter i
åt sig sjelf ett ungefär lika qvantum, hvarefter flaskan strax
vandrade öfver till Portos' och fru Coquenards sida.
De unga herrarne fylde sina vinglas med vatten, och sedan de tömt
glasen till hälften, fylde de dem åter och fortforo dermed hela tiden,
hvilket gjorde, att de vid måltidens slut sväljde en dryck, som från
rubinens färg öfvergått till topasens.
Portos förtärde helt beskedligt sin hönsvinge, men ryckte till, när
han kände prokuratorskans knä under bordet söka hans. Han drack äfven
ett halft glas af det så sparsamt utdelade vinet, som han igenkände
vara denna förskräckliga montreuil, alla kännargomars fasa.
Mäster Coquenard såg honom sluka vinet obemängdt och suckade.
--- Behagar ni af dessa bönor, kusin Portos? sade fru Coquenard i
denna ton, som betyder: tro mig, smaka dem ej.
--- Fan tage mig, om jag rör dem! tänkte Portos för sig sjelf.
Högt sade han: Tack min kusin, jag är ej hungrig mer.
Nu följde en tystnad; Portos visste ej, hvad han borde göra.
Prokuratorn upprepade flere gånger:
--- Ack, fru Coquenard, jag måste göra eder min komplimang! Eder
middag var en verklig fest; Gud, hvad jag ätit!
Mäster Coquenard hade ätit sin soppa, de svarta hönsbenen och det enda
fårben, hvarpå det satt litet kött.
Portos trodde, att man gycklade med honom, och började stryka upp sina
mustascher och rynka ögonbrynen, men fru Coquenards knä tillrådde
honom i tysthet tålamod.
Denna tystnad och detta afbrott i serveringen, obegripliga för Portos,
hade deremot en fruktansvärd betydelse för skrifvarne; vid en blick af
prokuratorn och ett småleende af frun reste de sig långsamt från
bordet, hoplade ännu långsammare sina serveter, bugade sig och gingo
ut.
--- Gån, unga män, gån att befordra matsmältningen genom arbete, sade
prokuratorn med värdighet.
Då skrifvarne gått, reste sig fru Coquenard och framtog ur ett skåp
ett stycke ost, syltsaker och en kaka, som hon sjelf tillagat med
mandel och honing.
Mäster Coquenard rynkade ögonbrynen, emedan han tyckte rätterna vara
för många. Portos bet sig i läppen, emedan han icke såg till någon
mat.
Han såg efter, om bönfatet var qvar; bönfatet var försvunnet.
--- En fest rent af, ropade mäster Coquenard, oroligt vridande sig i
sin stol, en verklig fest, epulæ epularum! Lucullus spisar hos
Lucullus.
Portos betraktade flaskan, som stod nära honom, och han hoppades att
få göra sig en middag af vin, bröd och ost; men vinet var slut, och
herr och fru Coquenard tycktes ej märka det.
--- Det är bra, sade Portos för sig sjelf, saken är klar.
Han lät sin tunga öfverfara en sked sylt och satte fast sina tänder i
fru Coquenards klibbiga kaka.
--- Offret, tänkte han, är fullbordadt. Tänk, om jag icke hade hoppet
att med fru Coquenard få titta in i hennes mans skåp!
Efter en så lukullisk måltid --- ett öfverdåd, som mäster Coquenard
tyckte --- kände han behof af sin middagslur. Portos hoppades, att
denna skulle ega rum tvärt och på stället, men den satans prokuratorn
ville icke låta säga sig; man var tvungen att rulla in honom i hans
kammare, och han väsnades, så länge han icke befann sig framför sitt
skåp, på hvars kant han till yttermera visso lade sina fötter.
Prokuratorskan tog Portos med sig i ett annat rum, och man började
afhandla grunderna för en förlikning.
--- Ni kan komma hit och spisa middag tre gånger i veckan, sade fru
Coquenard.
--- Tack, sade Portos, jag vill icke missbruka eder godhet. För
öfrigt måste jag tänka på min utrustning.
--- Det är sant, sade prokuratorskan suckande, den der olycksaliga
utrustningen!
--- Ack ja! sade Portos. Så är det.
--- Men hvaraf består då eder trupps utrustning, herr Portos?
--- Af ganska många saker, sade Portos; som ni vet, äro musketörerne
en elitkår och behöfva mycket, som drabanterne eller schweizarne
ej behöfva.
--- Men uppräkna det då!
--- Det kan belöpa sig till... sade Portos, som hellre diskuterade
summan än enskildheterna.
Prokuratorskan väntade bäfvande på svaret.
--- Till huru mycket? sade hon; jag hoppas, att det icke
öfverstiger... Hon stannade tvärt, ordet svek henne.
--- Åh nej, sade Portos, det öfverstiger icke två tusen fem hundra
livres. Jag tror till och med, att jag med mycken sparsamhet
kunde draga mig fram med två tusen livres.
--- Store Gud! Två tusen livres! utropade hon; men det är ju en hel
förmögenhet!
Portos gjorde en högst betecknande grimas; fru Coquenard begrep den.
--- Jag bad om en specifikation, sade hon, ty som vi ha många
slägtingar och kunder inom handelsyrket, är jag nästan säker om
att kunna få sakerna hundra procent billigare, än ni sjelf skulle
få.
--- Aha! sade Portos. Var det så ni menade?
--- Ja, min bäste herr Portos. Således behöfver ni först och främst
en häst?
--- En häst, ja.
--- Nå väl, jag vet, hvar den kan fås.
--- Nej, gör ni! ropade Portos, strålande af glädje. För min häst
fins då utväg; vidare behöfs fullständig mundering, hvilken består
af saker, som blott en musketör kan köpa, och för öfrigt ej skall
öfverstiga tre hundra livres.
--- Tre hundra livres; godt, vi sätta upp tre hundra livres, sade
prokuratorskan med en suck.
Portos smålog; som man minnes, hade han sadeln, som han fått från
Buckingham; det var således tre hundra livres, som han listigt tänkte
stoppa i sin ficka.
--- Sedan måste jag ha en häst åt min lakej och en kappsäck för egen
räkning. Hvad vapnen angår, så behöfver ni icke tänka på dem;
sådana har jag redan.
--- En häst åt eder lakej? återtog prokuratorskan tvekande. Men det
är ju riktigt som ni vore en förnäm herre, min vän.
--- Nå väl, min fru, sade Portos högdraget, är jag då en stackare,
jag?
--- Nej, jag menade bara, att en vacker mulåsna ibland tar sig lika
bra ut som en häst, och jag tycker, att om ni skaffar eder
Mousqueton en vacker mulåsna...
--- Får gå då för en vacker mulåsna, sade Portos; ni har rätt, jag har
sett ganska förnäma spanska herrar, hvilkas hela följe red på
mulåsna. Men ni förstår, fru Coquenard, en mulåsna med
fjäderbuske och bjellror.
--- Var lugn, sade prokuratorskan.
--- Återstår således kappsäcken, återtog Portos.
--- Åh, bekymra eder icke för den, utropade fru Coquenard; min man har
fem eller sex kappsäckar; ni väljer ut den bästa; det fins i
synnerhet en, som han tyckte om på sina resor och som är nog stor
att rymma en verld.
--- Den är då tom, den der kappsäcken? frågade Portos naivt.
--- Ja, visst är den tom, svarade prokuratorskan lika naivt.
--- Ah, men den kappsäck jag behöfver, utropade Portos, måste vara väl
försedd, min söta!
Fru Coquenard suckade åter. Ännu hade icke Molière skrifvit »Den
girige«. Fru Coquenard har således försteget för Harpagon.
Det öfriga af utrustningen afhandlades på samma sätt, och slutet
vardt, att prokuratorskan skulle lemna åtta hundra livres i silfver
och anskaffa den häst och den mulåsna, hvilka skulle hafva lyckan att
bära Portos och Mousqueton på ärans väg.
Då vilkoren voro uppgjorda, tog Portos afsked af fru Coquenard. Denna
ville väl qvarhålla honom med ljufva miner, men Portos förebar
tjenstens fordringar, och prokuratorskan måste vika för kungen.
Portos kom hem med en hunger, som försatte honom i ganska dåligt
lynne.
------------------------------------------------------------------------
Denna fil senast ändrad 7 Apr 2006