Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).
Vid dessa ord, som icke lämnade henne något hopp, uppreste sig mylady i hela sin längd och ville tala; men krafterna sveko henne. Hon kände en mäktig och oförsonlig hand fatta henne vid håret och draga henne bort lika oeftergivligt, som olycksödet drager människan i fördärvet. Hon försökte ej ens att göra motstånd; hon gick ut ur kojan.
Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).
LXV. Domen.
Det var en mörk och stormig natt; tjocka skyar drogo öfver himmeln,
fördunklande stjernornas ljus; månen skulle ej gå upp förr än vid
midnatt.
Stundom såg man, vid skenet af en blixt, som lyste vid horisonten,
vägen, som utsträckte sig hvit och ödslig; men när blixten slocknat,
insveptes alla åter i mörker.
Hvarje ögonblick återkallade Atos d'Artagnan, som allt jemt red i
spetsen för den lilla truppen, och tvang honom att återtaga sin plats
i ledet, som han efter några ögonblick å nyo öfvergaf. Han hade blott
en enda tanke, den att skynda framåt, och han skyndade.
Under tystnad passerade man byn Festubert, der den sårade betjenten
stannat; derefter red man utmed skogen Richebourg. Då man anländt
till Herlier, tog Planchet, som allt jemt vägledde kolonnen, af till
venster.
Flere gånger hade både lord Winter, Portos och Aramis försökt tilltala
mannen i röda kappan, men vid hvarje fråga man gjort honom hade han
bugat sig utan att svara. Då hade de resande förstått, att det gafs
något skäl, hvarför den okände iakttog tystnad, och upphört att tala
honom till.
För öfrigt tilltog ovädret, blixtarna följde tätt på hvarandra, åskan
började dundra, och en häftig blåst, orkanens förelöpare, hven i
ryttarnes plymer och hår.
Kavalkaden föll in i starkt traf.
Något bortom Fromelles utbröt ovädret. Man svepte om sig sina
kappor. Ännu återstodo tre lieues att rida; man tillryggalade dem
under strömmar af regn.
D'Artagnan hade tagit af sig hatten och ej påtagit sin kappa; han
tyckte om att låta vattnet strömma öfver sin brännande panna och sin
af feberrysningar skälfvande kropp.
I det ögonblick, då den lilla truppen farit förbi Goskal och var nära
poststationen, skilde sig en man, som sökt skydd under ett träd, från
dess stam, med hvilken han sammansmält i mörkret, och gick fram ända
till midten af vägen, i det han lade fingret på sin mun.
Atos kände igen Grimaud.
--- Hvad är på färde? ropade d'Artagnan; skulle hon ha lemnat
Armentières?
Grimaud gjorde med hufvudet en jakande åtbörd. D'Artagnan gnisslade
med tänderna.
--- Tyst, d'Artagnan! sade Atos; det är jag, som åtagit mig allt; det
tillkommer således mig att förhöra Grimaud.
--- Hvar är hon? frågade Atos.
Grimaud visade sin herre sitt böjda pekfinger.
--- Ensam? frågade Atos.
Grimaud gjorde ett jakande tecken.
--- Mina herrar, sade Atos, hon är en half lieue härifrån åt flodsidan
till.
--- Godt, sade d'Artagnan; visa oss vägen, Grimaud.
Grimaud tog af tvärs öfver fälten och vardt nu truppens vägvisare.
Efter vid pass fem hundra steg fann man en bäck, öfver hvilken man
vadade.
Vid skenet af en blixt såg man byn Enguinghem.
--- Är det der? frågade d'Artagnan.
Grimaud skakade på hufvudet till tecken af ett nekande svar.
--- Tyst då! sade Atos.
En annan blixt glänste; Grimaud utsträckte armen, och vid det
blåaktiga sken, som eldormen spred, upptäckte man ett litet enstaka
hus vid flodstranden, hundra steg från en färja.
Det lyste i ett af fönstren.
--- Vi äro framme, sade Atos.
I detta ögonblick uppreste sig en man, som låg i ett dike; det var
Mousqueton; han pekade på det upplysta fönstret.
--- Der är hon, sade han.
--- Och Bazin? frågade Atos.
--- Medan jag bevakade fönstret, bevakade han dörren.
--- Bra! sade Atos, I ären alla trogna tjenare.
Atos hoppade ned från sin häst, lade tygeln i Grimauds hand och gick
fram till fönstret, sedan han tecknat åt den öfriga truppen att vika
af åt dörren till.
Det lilla huset var omgifvet af en häck, två eller tre fot hög. Atos
hoppade öfver häcken och kom ända fram till fönstret, hvartill ej
funnos luckor, men hvars jalusier voro omsorgsfullt fördragna.
Han steg upp på stenfoten, på det han skulle kunna se öfver
jalusierna.
Vid skenet af en lampa såg han ett fruntimmer, insvept i en mörk
kappa, sittande på en pall framför en nära utslocknad eld. Hennes
armbågar hvilade på ett dåligt bord, och hon lutade hufvudet mot sina
båda händer, hvita som elfenben.
Man kunde ej urskilja hennes ansigte, men ett hemskt leende flög öfver
Atos' läppar. På detta leende kunde man ej misstaga sig, det var
verkligen den han sökte.
I detta ögonblick gnäggade en häst. Mylady lyfte upp hufvudet, såg
Atos' bleka ansigte tryckt mot rutan och gaf till ett skri.
Atos förstod, att han var igenkänd, sköt med knäet och handen på
fönstret, fönstret gaf vika, rutorna intrycktes.
Och Atos, lik hämdens spöke, hoppade in i rummet.
Mylady sprang till dörren och uppgaf ett nytt rop. D'Artagnan,
troende, att hon hade någon utväg att fly, och fruktande, att hon
skulle undkomma dem, drog en pistol ur bältet. Men Atos upplyfte
handen.
--- Sätt vapnet åter på sin plats, d'Artagnan, sade Atos; denna qvinna
måste varda dömd och ej mördad. Vänta ett ögonblick, d'Artagnan,
och du skall vara nöjd. Stigen in, mina herrar.
D'Artagnan lydde, ty Atos talade med den högtidliga stämman och den
mäktiga åtbörden hos en domare, sänd af Gud sjelf. Och efter
d'Artagnan inträdde Portos, Aramis, lord Winter och mannen i röda
kappan.
De fyra betjenterne bevakade dörren och fönstret.
Mylady hade dignat ned på sin pall med händerna utsträckta, liksom för
att besvärja denna förskräckliga syn. Då hon blef varse sin svåger,
uppgaf hon ett förfärligt rop.
--- Hvem söken I? utropade mylady.
--- Vi söka, sade Atos, Charlotte Backson, som först kallat sig
grefvinna de la Fère och sedan lady Winter, baronessa af
Sheffield.
--- Det är jag, det är jag, mumlade hon i ytterligaste förskräckelse.
Hvad viljen I mig?
--- Vi vilja döma eder efter edra brott, sade Atos; det skall stå eder
fritt att försvara eder; rättfärdiga eder, om ni kan. Herr
d'Artagnan, låt ni först höra eder anklagelse.
D'Artagnan trädde fram.
--- Inför Gud och menniskor, sade han, anklagar jag denna qvinna att
hafva förgiftat Constance Bonacieux, död i går afton.
Han vände sig om till Portos och Aramis.
--- Vi vitsorda anklagelsens riktighet, sade på en gång de båda
musketörerne.
D'Artagnan fortfor:
--- Inför Gud och menniskor anklagar jag denna qvinna att hafva velat
förgifta mig sjelf med det vin, hon skickat mig från Villeroy
tillika med ett falskt bref, liksom om det varit från mina
vänner. Gud räddade mig, men en annan dog i mitt ställe, en man,
som hette Brisemont.
--- Vi bestyrka äfven denna anklagelse, sade Portos och Aramis på en
gång.
--- Inför Gud och menniskor, fortfor d'Artagnan, anklagar jag denna
qvinna för att ha velat förmå mig att mörda grefve de Wardes, och
då ingen fins här, som kan intyga sanningen af denna anklagelse,
så intygar jag den sjelf. Jag har talat.
Och d'Artagnan gick öfver på andra sidan af rummet jemte Portos och
Aramis.
--- Nu är ordningen hos eder, mylord, sade Atos.
Baronen närmade sig nu i sin tur.
--- Inför Gud och menniskor, sade han, anklagar jag denna qvinna att
ha låtit mörda hertigen af Buckingham.
--- Hertigen af Buckingham mördad! utropade alla de närvarande med en
mun.
--- Ja, sade baronen, mördad. Med anledning af det varningsbref, ni
skref till mig, herr d'Artagnan, hade jag låtit arrestera denna
qvinna och anförtrott henne i en redlig tjenares vård; hon
förledde denne man, hon satte dolken i hans hand, hon förmådde
honom att döda hertigen, och i detta ögonblick betalar kanske
Felton med sitt hufvud denna afgrundsandes brott.
En rysning genombäfvade domarne, då de hörde dessa hittills okända
brott.
--- Det är ändå icke allt, återtog lord Winter; min bror, som hade
insatt eder till sin arftagerska, dog inom tre timmar i en
besynnerlig sjukdom och hade svartblå fläckar öfver hela sin
kropp. Huru dog eder man, min svägerska?
--- O fasa! utropade Portos och Aramis.
--- Buckinghams lönnmörderska, Feltons och min brors lönnmörderska,
jag yrkar straff på eder och förklarar, att om det icke beviljas
mig, så utkräfver jag det sjelf.
Lord Winter stälde sig bredvid d'Artagnan, lemnande plats åt en ny
anklagelse.
Mylady lät hufvudet nedsjunka i sina händer och sökte samla sina af en
förfärlig yrsel förvirrade tankar.
--- Nu är ordningen hos mig, sade Atos, darrande, såsom ett lejon
darrar vid åsynen af ormen, nu är ordningen hos mig. Jag gifte
mig med denna qvinna, då hon var unga flickan; jag gifte mig med
henne, ehuru min familj var deremot; jag gaf henne min egendom,
mitt namn, och en dag upptäckte jag, att denna qvinna var vanärad;
hon var brännmärkt med en lilja på venstra axeln.
--- Ah, sade mylady, i det hon steg upp, jag trotsar, att någon kan
uppgifva, hvilken domstol öfver mig fält denna vanärande dom; jag
trotsar, att någon kan uppgifva, hvem som verkstält den.
--- Tyst, sade en röst. På detta tillhör det mig att svara. Och
mannen i röda kappan närmade sig nu i sin ordning.
--- Hvem är denne man? Hvem är denne man? utropade mylady, qväfd af
förskräckelse, och hennes hår reste sig på det svartblå hufvudet,
som om de varit lefvande.
Allas blickar riktades på denne man, ty ingen utom Atos kände honom.
Äfven Atos såg på honom med lika mycken bestörtning som de andra, ty
han visste ej, på hvad sätt den främmande kunde vara inblandad i det
rysliga drama, hvars upplösning nu nalkades.
Sedan han närmat sig mylady med långsamma och högtidliga steg, så att
endast bordet skilde dem från hvarandra, aftog den okände sin mask.
Några ögonblick betraktade mylady med växande fasa detta bleka
ansigte, som, infattadt i en ram af svart hår och kindskägg, endast
uttryckte en iskall känslolöshet.
--- O, nej, nej, utropade hon sedan plötsligt, i det hon reste sig och
ryggade tillbaka ända till väggen, nej, det är en uppenbarelse
från afgrunden, det är icke han! Hjelp, hjelp! skrek hon med hes
stämma, i det hon vände sig mot väggen, liksom hon der med
händerna kunnat öppna sig en utgång.
--- Men hvem är ni då? utropade alla vitnena till detta uppträde.
--- Fråga denna qvinna, sade mannen i röda kappan, ty I sen väl, att
hon känt igen mig.
--- Bödeln från Lille! Bödeln från Lille! utropade mylady, ett rof
för en vansinnig förskräckelse och i det hon med händerna sökte
hålla sig fast vid väggen för att ej falla.
Alla veko åt sidan, och mannen i röda kappan stod ensam qvar midt i
rummet.
--- O, nåd, nåd! Förskoning! utropade den eländiga, i det hon föll på
knä.
Den okände väntade, tills tystnad åter inträdt.
--- Jag sade ju, att hon känt igen mig, återtog han. Ja, jag är
bödeln från staden Lille, och min historia är följande:
Allas ögon voro riktade på denne man, till hvars ord man lyssnade med
nyfiken ängslan.
--- Denna unga qvinna var fordom en ung flicka lika skön, som hon är
ännu i dag. Hon var nunna i benediktinerklostret i Templemar. En
ung prest med fromt och troende sinne förrättade gudstjensten i
detta kloster; hon beslöt att förföra honom och lyckades. Hon
skulle hafva förfört ett helgon.
Bådas klosterlöften voro heliga och oåterkalleliga; deras
förbindelse kunde ej räcka länge utan att störta dem båda. Hon
förmådde honom att samtycka, att de skulle öfvergifva orten för
att begifva sig till en annan del af Frankrike, der de kunde lefva
okända; men de behöfde penningar. Ingendera af dem hade sådana.
Presten stal de heliga kärlen och sålde dem; men just då de lagade
sig i ordning att fly, vordo de båda fängslade.
Åtta dagar derefter hade hon förledt fångvaktarens son och kommit
undan. Den unge presten dömdes till tio års fängelse och
brännmärkning. Jag var bödel i staden Lille, såsom denna qvinna
redan sagt. Jag var nödsakad att brännmärka den brottslige, och
den brottslige, mina herrar, var min bror!
Då svor jag, att denna qvinna, som störtat honom, som var mer än
hans medbrottsling, emedan hon förledt honom till brottet, skulle
åtminstone dela hans straff. Jag anade, hvar hon gömt sig, jag
förföljde henne, jag nådde henne, jag band henne och påtryckte
henne samma brännmärke, som jag påtryckt min bror.
Dagen derpå, vid min återkomst till Lille, lyckades äfven min bror
att rymma; man anklagade mig såsom medbrottslig i hans flykt och
dömde mig att i hans ställe stanna i fängelset, tills han sjelf
instälde sig der. Min arme bror var okunnig om denna dom; han
hade återförenat sig med denna qvinna; de hade flytt tillsammans
till Berry, och der hade han erhållit en liten prestsysla. Denna
qvinna utgafs der för att vara hans syster.
Egendomsherrn, på hvars egor prestens kyrka var belägen, såg denna
förmenta syster och vardt kär i henne, kär till den grad, att han
begärde henne till äkta. Då öfvergaf hon den hon hade störtat för
den hon ämnade störta och vardt grefvinna de la Fère.
Allas ögon riktades på Atos, hvars verkliga namn var detta, och som
nickade för att dermed beteckna, att allt, hvad bödeln berättat, var
sanning.
--- Då, återtog den senare, återvände min arme bror till Lille,
vansinnig, förtviflad och med föresats att befria sig från lifvet,
sedan hon beröfvat honom allt, heder och sällhet; när han då fick
veta, att man dömt mig till fångenskap i hans ställe, angaf han
sig sjelf och hängde sig samma afton i fönstergluggen i sitt
fängelse.
För öfrigt bör jag göra mina domare den rättvisan, att de höllo
ord. Knapt var likets identitet bestyrkt, förrän man återgaf mig
friheten.
Detta är det brott, för hvilket jag anklagar henne; detta är
orsaken, hvarför jag brännmärkt henne.
--- Herr d'Artagnan, sade Atos, hvad straff yrkar ni å denna qvinna?
--- Dödsstraff, svarade d'Artagnan.
--- Mylord Winter, fortfor Atos, hvad straff yrkar ni å denna qvinna?
--- Dödsstraff, upprepade lord Winter.
--- Herrar Portos och Aramis, sade Atos, I, som ären hennes domare,
till hvad straff dömen I denna qvinna?
--- Till dödsstraff, svarade de två musketörerne med dof röst.
Mylady uppgaf ett hiskligt vrålande och närmade sig några steg till
sina domare, i det hon släpade sig på sina knän.
Atos utsträckte handen mot henne.
--- Charlotte Backson, grefvinna de la Fère, mylady Winter, sade han,
edra brott hafva tröttat menniskorna på jorden och Gud i himmeln.
Om ni kan någon bön, så bed den; ty ni är dömd till döden, och ni
måste dö.
Vid dessa ord, som icke lemnade henne något hopp, uppreste sig mylady
i hela sin längd och ville tala; men krafterna sveko henne. Hon kände
en mäktig och oförsonlig hand fatta henne vid håret och draga henne
bort lika oeftergifligt, som olycksödet drager menniskan i
förderfvet. Hon försökte ej ens att göra motstånd; hon gick ut ur
kojan.
Lord Winter, d'Artagnan, Atos, Portos och Aramis gingo ut efter
henne. Betjenterne följde sina herrar, och rummet stod öfvergifvet
med sitt inslagna fönster, sin öppna dörr och sin rykande lampa, som
dystert brann på bordet.
------------------------------------------------------------------------
Denna fil senast ändrad 3 Jul 2006