Hans eminens kardinalen, den Gud nådeligen beskydde för Frankrikes väl och till rikets fienders fördärv, är nu nära att göra slut med de upproriska kättarna vid La Rochelle.
Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).
XLVIII. En familjaffär.
Atos hade funnit lösen: familjaffär. En familjaffär var icke
underkastad kardinalens undersökningar. En familjaffär rörde ingen;
man kunde inför hela verlden syselsätta sig med en familjaffär.
Atos hade således funnit lösen: familjaffär.
Aramis hade funnit ideen: lakejerne.
Portos hade funnit medlet: diamanten.
D'Artagnan ensam hade ingenting funnit, han, som vanligtvis var den
fyndigaste af dem alla; men det måste medgifvas, att myladys blotta
namn förlamade hans uppfinningsgåfva.
Dock, vi misstaga oss ju; han hade funnit köpare till diamanten.
Frukosten hos herr de Tréville var förtjusande munter. D'Artagnan bar
redan sin uniform. Som han var af nästan samma växt som Aramis, och
Aramis, hvilken, såsom man påminner sig, rikligen betalats af
förläggaren, som köpt hans poem, låtit göra sig dupletter af allt,
hade han afstått den ena fullständiga utrustningen åt sin vän.
D'Artagnan hade nu hunnit sina önskningars mål och skulle prisat sig
ytterst lycklig, om han icke sett mylady skymta fram, lik ett dystert
moln vid horisonten.
Efter frukosten öfverenskommo de att enligt sin vana på aftonen
träffas hos Atos, och att saken der skulle afgöras.
D'Artagnan tillbragte dagen med att öfver allt i lägret visa sin
musketöruniform.
Om aftonen på utsatt tid sammanträffade de fyra vännerne; det återstod
endast tre saker att afgöra:
hvad man skulle skrifva till myladys svåger;
hvad man skulle skrifva till den fintliga personen i Tours;
och hvilka af deras lakejer skulle fortskaffa brefven.
Hvar och en tillbjöd sin: Atos talade om Grimauds tystlåtenhet: han
talade icke oftare, än hans herre öppnade munnen på honom; Portos
skröt med Mousquetons styrka: denne vore i stånd att piska upp fyra
vanliga karlar; Aramis, med förtroende till Bazins fintlighet,
utbredde sig i beröm öfver sin kandidat; d'Artagnan ändtligen satte
helt och hållet förtroende till Planchets mod och påminde dem, huru
denne uppfört sig vid den kinkiga affären i Boulogne.
De fyra lakejernes egenskaper täflade länge om priset och gåfvo
anledning till de förträffligaste tal, hvilka vi dock förbigå, af
fruktan, att de kunde befinnas allt för långa.
--- Olyckligtvis, sade Atos, måste den, som afsänder, ensam ega dessa
fyra egenskaper i förening.
--- Men hvar få en sådan lakej?
--- Omöjligt, sade Atos, det vet jag nog; tag derför Grimaud.
--- Tag Mousqueton.
--- Tag Bazin.
--- Tag Planchet; Planchet är modig och fintlig; det är redan två
egenskaper af de fyra.
--- Mina herrar, sade Aramis, det vigtigaste är icke att veta,
hvilkendera af våra lakejer är den mest tystlåtne, den starkaste,
den fintligaste eller den tappraste, utan att veta, hvilken som
sätter högsta värdet på pengar.
--- Hvad Aramis yttrar är mycket förnuftigt, återtog Atos, man måste
taga i beräkning menniskors brister, ej deras dygder; herr abbé,
ni är en stor moralist!
--- Visserligen, återtog Aramis, ty icke nog med, att vi måste varda
väl betjenade för att lyckas, utan äfven för att icke misslyckas,
ty då gäller det hufvudet, icke för lakejen....
--- Saktare Aramis! sade Atos.
--- Det är rätt: icke för lakejen, återtog Aramis, utan för herrn och
kanske äfven för herrarne. Äro våra lakejer oss nog tillgifna att
blottställa sitt lif för oss? Nej.
--- På min ära, sade d'Artagnan, skulle jag icke nästan vilja ansvara
för Planchet!
--- Nå väl, min käre vän, lägg till denna hans tillgifvenhet en rund
summa penningar, som kunde göra honom välbergad, så kan du, i
stället för att ansvara för honom en gång, ansvara två.
--- Min Gud, nej, du bedrager dig i alla fall! sade Atos, som var
optimist, när det gälde ting, men pessimist, när det gälde
menniskor. De skola lofva allt för att få penningarna, men på
vägen skall fruktan afhålla dem från att handla. En gång gripna,
inspärras de, och inspärrade, bekänna de allt. För fan, vi äro
väl inga barn heller! För att komma till England --- Atos sänkte
rösten --- måste man fara genom hela Frankrike, uppfyldt af
kardinalens spioner och kreatur; det behöfs pass för att komma om
bord; det behöfs att kunna engelska för att fråga efter vägen till
London. Jag finner saken ganska svår.
--- För ingen del, sade d'Artagnan, som var angelägen, att saken
skulle komma till verkställighet; jag finner den tvärt om ganska
lätt. Det faller af sig sjelft, för tusan, att om man skrifver
oförståndigt till lord Winter, om kardinalens afskyvärda
anslag....
--- Saktare! erinrade Atos.
--- Om ränker och statshemligheter, fortfor d'Artagnan, i det han
åtlydde uppmaningen, då faller det af sig sjelft, att vi alla
skola rådbråkas; men för Guds skull, glöm då icke, såsom du sjelf
sade, Atos, att vi skrifva till honom i en familjaffär, att vi
skrifva till honom allenast, för att han må sätta mylady, redan
vid hennes ankomst till London, ur stånd att skada oss. Jag skall
skrifva till honom ett bref ungefär i följande ordalag.
--- Låt höra, sade Aramis, i det han strax tog på sig en kritisk min.
--- »Min herre och käre vän....«
--- Ah, ja, käre vän till en engelsman, afbröt Atos, vacker början,
bravo d'Artagnan! Blott för det der lilla ordet skulle du varda
söndersliten mellan hästar i stället för att varda rådbråkad.
--- Välan, du kan ha rätt; jag skrifver då helt enkelt: min herre!
--- Du kan till och med skrifva: mylord! återtog Atos, som mycket höll
på formerna.
--- »Mylord! Påminner ni eder den lilla inhägnaden vid palatset
Luxembourg?«
--- Godt! Luxembourg först och främst! Man skulle ta det för en
hänsyftning på enkedrottningen. Det var sinnrikt! inföll Atos.
--- Nå väl, låt oss sätta rätt och slätt: »Mylord! Påminner ni eder
en viss liten inhägnad, der man skonade edert lif?«
--- Min käre d'Artagnan, sade Atos, du varder aldrig annat än en dålig
redaktör. »Der man skonade edert lif!« Fy, det är icke värdigt!
Man påminner icke en rättskaffens man om dylika tjenster. Erinra
om en välgerning är att förolämpa.
--- Ah, min vän, sade d'Artagnan, du är odräglig! Om jag måste
skrifva under din censur, så afstår jag på min ära derifrån!
--- Och deri gör du rätt. Sköt du musköten och värjan; båda sköter du
med heder, men afstå pennan åt abbeen; det är hans sak.
--- Ja, instämde Portos, lemna pennan åt Aramis; han skrifver latinska
teser, han.
--- Välan, må göra! sade d'Artagnan. Skrif du detta bref åt oss,
Aramis; men, vid vår helige fader påfven, gör det väl, ty jag
säger dig på förhand, att jag kommer att strängt nagelfara det.
--- Jag begär icke bättre, sade Aramis med denna naiva
sjelfförtröstan, som alla poeter hafva; säg mig bara, hvad jag
behöfver veta; jag har väl då och då hört sägas, att den der
svägerskan är en nedrig varelse; jag har till och med rönt bevis
derpå, då jag hörde hennes samtal med kardinalen....
--- Mycket lägre, för tusan! påminde Atos.
--- Men, fortfor Aramis, jag känner ej enskildheterna.
--- Icke jag heller, sade Portos.
D'Artagnan och Atos blickade på hvarandra en stund. Ändtligen gjorde
Atos, sedan han hemtat sig, men mer blek än vanligt, ett tecken till
samtycke. D'Artagnan förstod, att han fick tala.
--- Välan, så hör då, hvad du skall skrifva, återtog d'Artagnan.
»Mylord! Eder svägerska är en brottsling, som velat bringa eder
om lifvet för att få ärfva eder. Men hon egde icke rätt att gifta
sig med eder bror, efter som hon redan var gift i Frankrike och
var....«
D'Artagnan afbröt nu, liksom han sökt efter ordet, och såg på Atos.
--- Bortkörd af sin man, sade Atos.
--- Emedan hon var brännmärkt, fortfor d'Artagnan.
--- Bah, utropade Portos, omöjligt! Har hon velat döda sin svåger?
--- Ja.
--- Var hon gift? frågade Aramis.
--- Ja.
--- Och hennes man hade kommit under fund med, att hon var brännmärkt?
utropade Portos.
--- Ja.
Dessa tre ja hade uttalats af Atos i allt dystrare ton.
--- Men hvem har sett den der liljan? frågade Aramis.
--- D'Artagnan och jag eller rättare, för att iakttaga den
kronologiska ordningen, jag och d'Artagnan, svarade Atos.
--- Och mannen till den afskyvärda lefver ännu? sade Aramis.
--- Han lefver ännu.
--- Är du säker derpå?
--- Det är jag.
Det uppstod en stunds tystnad, under hvilken hvar och en, efter sitt
lynne, rönte intryck af berättelsen.
--- Den här gången, återtog Atos, i det han först bröt tystnaden, har
d'Artagnan gifvit oss ett förträffligt program, och det måste
skrifvas först.
--- För fan! Du har rätt, Atos, återtog Aramis, och uppsättningen är
ganska kinkig. Sjelfve kansleren skulle finna sig brydd för att
sätta upp ett bref af denna vigt, och likväl uppsätter herr
kansleren helt lätt ett protokoll. Lika godt, varen tysta, så
skall jag skrifva.
Aramis tog pennan, funderade några ögonblick och satte sig derpå att
skrifva åtta eller tio rader med en förtjusande liten fruntimmersstil;
sedan läste han med sakta och långsam röst, liksom hvart ord noga
afvägts, följande:
»Mylord!
Den person, som skrifver detta, har haft äran att korsa sin värja
med eder i en liten inhägnad vid Enfergatan. Då ni sedermera
flere gånger behagat kalla eder denna persons vän, bör han genom
ett godt råd visa sin tacksamhet för denna vänskap. Två gånger
har ni varit nära att fall offer för en nära slägting, hvilken ni
betraktar som eder arftagerska, emedan ni icke vet, att hon, före
sitt i England ingångna äktenskap, redan var gift i Frankrike; men
tredje gången, som är denna, kunde ni lätt gå under. Eder
slägting har från La Rochelle farit öfver till England. Öfvervaka
hennes ankomst, ty hon har stora och ohyggliga planer. Om ni
önskar bestämdt veta, hvad hon är i stånd till, kan ni läsa hennes
förflutna på hennes venstra axel.«
--- Nå, det der är ju förträffligt, sade Atos; du skrifver som en
statssekreterare, min käre Aramis. Lord Winter skall nu vara på
sin vakt, om blott varningen kommer honom tillhanda, och fölle den
ock i händerna på sjelfve hans eminens, skulle vi ändå ej vara
blottstälda. Men då betjenten, som beger sig af, kunde vilja
inbilla oss, att han varit i London, om han också ej varit längre
än till Châtellerault, gifva vi honom jemte brefvet blott hälften
af summan och lofva honom andra hälften, då han öfverbringar
svaret. Har du diamanten qvar? fortfor Atos.
--- Jag har det, som bättre är än den, jag har pengarna derför, sade
d'Artagnan och kastade penningpåsen på bordet; vid guldets klang
lyfte Aramis upp ögonen och Portos spratt till; Atos deremot
förblef orörlig.
--- Huru mycket finnes i den der lilla påsen? sade han.
--- Sju tusen livres i louisdorer om tolf franc.
--- Sju tusen livres! utropade Portos; den der obetydliga diamanten
värd sju tusen livres!
--- Det synes så, sade Atos, efter vi ha dem här; jag förmodar icke,
att vår vän d'Artagnan släpt till af egna medel.
--- Men, mina herrar, med allt detta, invände d'Artagnan, tänka vi
likväl icke på drottningen. Låt oss vårda oss något litet om
hennes käre Buckinghams helsa. Det är det minsta, vi äro henne
skyldiga.
--- Riktigt, sade Atos, men den saken tillhör Aramis.
--- Nå väl, svarade denne rodnande, hvad skall jag göra då?
--- Åh, återtog Atos, det är helt enkelt, du skall sätta upp ett annat
bref till den der fintliga personen, som bor i Tours.
Aramis fattade åter pennan, funderade å nyo och skref följande rader,
hvilka han strax understälde sina vänners granskning:
»Min bästa kusin!«
--- Aha, sade Atos, den der fintliga personen är således en slägting?
--- Min köttsliga kusin, sade Aramis.
--- Låt gå då för kusin!
»Min bästa kusin! Hans eminens kardinalen, den Gud nådeligen
beskydde för Frankrikes väl och till rikets fienders förderf, är
nu nära att göra slut med de upproriska kättarne vid La Rochelle;
det är sannolikt, att engelska flottan ej ens skall komma i sigte
af fästningen; jag vågar nästan yttra min öfvertygelse, att någon
vigtig tilldragelse skall hindra hertigen af Buckingham att
begifva sig af. Hans eminens är både forntidens, den närvarande
tidens och troligtvis äfven framtidens ypperste politiker. Han
skulle släcka solen, om den besvärade honom. Meddela eder syster
dessa lyckliga underrättelser, min bästa kusin. Jag har drömt,
att den fördömde engelsmannen var död. Jag kan icke påminna mig,
om det var medelst stål eller gift; blott det är jag viss om, att
jag drömt, att han var död, och ni vet, att mina drömmar aldrig
svika mig. Var alltså förvissad om att snart få se mig
återvända.«
--- Förträffligt! utropade Atos; du är en konung bland poeter, min
käre Aramis, du talar som Uppenbarelseboken och är sannfärdig som
ett evangelium. Nu återstår blott att skrifva adressen på
brefvet.
--- Det är mycket lätt, sade Aramis.
Han vek nätt i hop brefvet och skref derpå:
»Mademoiselle Michon, sömmerska i Tours.«
De tre vännerne sågo på hvarandra; de voro lurade.
--- Nu, sade Aramis, insen I väl, mina herrar, att endast Bazin kan
föra det der brefvet till Tours; min kusin känner blott honom och
sätter icke förtroende till någon annan; hvarje annan skulle
misslyckas. För öfrigt är Bazin både ärelysten och lärd. Han har
läst historien, mina herrar; han vet, att Sixtus V vardt påfve,
sedan han vaktat svin, och som han ärnar gå i kyrkans tjenst på
samma gång som jag, misströstar han ej att äfven i sin ordning
kunna varda påfve eller åtminstone kardinal. I finnen väl, att en
man med dylika planer ej låter fånga sig och, om han varder
fångad, hellre skall lida martyrdöden än yppa något.
--- Godt, sade d'Artagnan, jag antar af allt hjerta Bazin, men antag
också Planchet: mylady lät en gång köra honom på porten med
käppslängar, men Planchet har godt minne, och jag ansvarar eder
för, att om han ser någon möjlighet att få hämnas, låter han
hellre rådbråka sig, än han afstår derifrån. Om affärerna i Tours
äro dina affärer, min käre Aramis, så äro affärerna i London
mina. Jag ber derför, att man väljer Planchet, som dessutom redan
varit i London med mig och kan säga ganska ordentligt: London,
sir, if you please, och my master, lord d'Artagnan; med det skall
han nog taga sig fram både dit och dän, varen lugna för det.
--- I detta fall, sade Atos, måste Planchet ha sju hundra livres för
dit- och sju hundra livres för hemfärden; det minskar summan till
fem tusen livres. Vi taga ett tusen livres hvar för att användas
efter behag, och af de tusen livres, som återstå, bilda vi en
reservfond, hvilken abbeen skall förvara för utomordentliga fall
eller gemensamma behof. Gån I in på det?
--- Min käre Atos, sade Aramis, du talar som Nestor, hvilken, som hvar
och en vet, var den visaste bland greker.
--- Nå väl, det är afgjordt, återtog Atos; Planchet och Bazin skola
resa; på det hela taget är jag icke missnöjd med att behålla
Grimaud, han är van vid mitt sätt, och det lägger jag vigt på;
gårdagen gjorde honom redan modfäld; denna resa skulle
tillintetgöra honom.
Man skickade efter Planchet och gaf honom förhållningsorder; han var
redan underrättad af d'Artagnan, som först förespeglat honom äran,
sedan penningvinsten och sist faran.
--- Jag skall bära brefvet i uppslaget på min rock, sade Planchet, och
jag skall svälja det, om man vill taga det ifrån mig.
--- Men då kan du ju ej uträtta uppdraget? sade d'Artagnan.
--- Ni ger mig i afton en afskrift, som jag i morgon lär mig utantill.
D'Artagnan såg på sina vänner, liksom för att säga dem: nå väl, hvad
var det jag lofvade eder?
--- Nu, fortfor han, vändande sig till Planchet, har du åtta dagar på
dig för att hinna till lord Winter, åtta dagar till för att komma
tillbaka, det gör sexton dagar. Om du klockan åtta på aftonen på
sextonde dagen efter din affärd ej återvändt, får du inga pengar,
om klockan ock vore blott fem minuter öfver åtta.
--- Då, herre, anmärkte Planchet, måste ni köpa mig ett ur.
--- Tag det här, sade Atos, i det han med sin bekymmerslösa
frikostighet gaf honom sitt, och var en rask gosse. Besinna,
att om du pratar, om du sqvallrar, om du sölar på vägen, gör du
din herre, hvilken hyser ett så stort förtroende till din
pålitlighet, att han ansvarat oss för dig, ett hufvud kortare.
Men besinna också, att om genom ditt fel något ondt vederfares
herr d'Artagnan, så tar jag reda på dig, hvar helst det än må
vara, och det för att sprätta upp magen på dig.
--- Åh, min herre! sade Planchet, förödmjukad vid denna misstanke och
i synnerhet förskräckt af musketörens lugna uppsyn.
--- Och jag, sade Portos, rullande sina stora ögon, kom i håg, att jag
flår dig lefvande.
--- Ah, min herre!
--- Och jag, sade Aramis med sin milda och melodiska röst, kom i håg,
att jag steker dig vid sakta eld som en vilde.
--- Ack, min herre!
Och Planchet började gråta; vi våga ej säga, om det var af
förskräckelse öfver de hotelser, man yttrat mot honom, eller af
rörelse öfver att se fyra vänner så innerligt eniga.
D'Artagnan fattade hans hand och omfamnade honom.
--- Ser du, Planchet, sade han, dessa herrar säga dig allt detta af
ömhet för mig, men i sjelfva verket hålla de af dig.
--- Ack, herre, sade Planchet, antingen skall jag lyckas, eller skall
man hugga mig i fyra stycken; och högge man mig än i fyra stycken,
så lita på, att ej ett enda skulle tala.
Det beslöts, att Planchet skulle begifva sig af följande dag klockan
åtta på morgonen, på det han, såsom han sjelf föreslagit, måtte under
natten kunna lära sig brefvet utantill. Han vann derigenom jemt tolf
timmar; han skulle vara tillbaka på sextonde dagen klockan åtta på
aftonen.
Följande morgon, i det ögonblick Planchet skulle stiga till häst, tog
d'Artagnan, som i djupet af sitt hjerta kände sig litet svag för
hertigen, Planchet afsides.
--- Hör, sade han, när du lemnat brefvet till lord Winter och han läst
det, säger du till honom: »Vaka öfver hans härlighet lord
Buckingham, ty man vill mörda honom.« Men detta, förstår du,
Planchet, är så vigtigt och så maktpåliggande, att jag ej ens för
mina vänner vill tillstå, att jag förtrott dig denna hemlighet,
och att jag ej ens för en kaptensfullmakt skulle vilja lemna dig
något skriftligt derom.
--- Var lugn, herre, sade Planchet, ni skall få se, om man kan lita på
mig.
Och sittande på en förträfflig häst, hvilken han skulle lemna tjugu
lieues derifrån för att sedan färdas med posthästar, satte Planchet af
i galopp, med hjertat något beklämdt af det tredubbla löfte
musketörerne gifvit honom, men för öfrigt i bästa sinnesstämning i
verlden.
Dagen derpå reste Bazin till Tours och fick åtta dagar på sig att
fullgöra sitt uppdrag.
De fyra vännerne använde under hela tiden af denna dubbla bortovaro,
såsom man väl kan förstå, mer än någonsin ögat att speja, näsan att
vädra och örat att lyssna. Deras dagar tillbragtes med att försöka
uppsnappa hvad man sade, att lura ut kardinalens åtgöranden och vädra
upp de kurirer, som anlände. Mer än en gång fattades de af en
oöfvervinnelig bäfvan, när man kallade dem till någon oväntad
tjenstgöring. De måste för öfrigt vaka öfver sin egen säkerhet, ty
mylady var ett spöke, som, när det en gång visat sig för menniskor,
sedan ej lät dem sofva i ro.
Om morgonen på åttonde dagen inträdde Bazin, frisk som alltid och
småleende efter sin vana, i värdshuset Parpaillot, just då de fyra
vännerne sutto vid frukosten, och sade enligt träffad
öfverenskommelse:
--- Herr Aramis, här är svar från eder kusin.
De fyra vännerne vexlade en glad blick; hälften af bestyret var nu
verkstäld; men det är sant, det var den kortaste och lättaste.
Rodnande mot sin vilja, tog Aramis brefvet, som var skrifvet med en
klumpig stil och många staffel.
--- Gode Gud! utropade han skrattande, jag förtviflar verkligen derom;
den stackars Michon skall aldrig lära sig skrifva som herr de
Voiture.
--- Hvad vill det säga, den stackars Michon? frågade schweizaren, som
höll på att språka med de fyra vännerne, då brefvet anlände.
--- Ack, min Gud, mindre än intet! sade Aramis; en liten förtjusande
sömmerska, som jag höll mycket af och som jag bad om några rader
till hågkomst af henne.
--- O min Gud! sade schweizaren, om hon är en lika stor dam, som
hennes stil är stor, bör hon vara ett godt parti, kamrat.
Aramis läste brefvet och lemnade det sedan åt Atos.
--- Se, Atos, hvad hon skrifver, sade han.
Atos kastade en blick på brefvet, och för att skingra alla misstankar,
som kunnat uppstå, läste han det högt:
»Min kusin! Min syster och jag tyda ganska väl drömmar, och vi
frukta mycket för sådana; men om eder dröm hoppas jag man kan
säga: drömmen som strömmen. Adjö, lef väl och låt oss emellanåt
få höra något talas om eder.
Aglaé Michon.«
--- Och hvad är det för en dröm hon talar om? frågade dragonen, som
närmat sig under brefvets läsning.
--- Ja, hvad för en dröm? frågade schweizaren.
--- Åh, för tusan! svarade Aramis, det är helt enkelt en dröm, som jag
haft och som jag berättat för henne.
--- Åh, tusan, det var någonting helt enkelt att berätta en dröm, men
jag drömmer aldrig.
--- Ni är mycket lycklig, sade Atos, i det han steg upp; jag ville
gerna kunna säga det samma.
--- Aldrig, återtog schweizaren, förtjust öfver att en man, sådan som
Atos, afundades honom något, aldrig, aldrig!
När d'Artagnan såg, att Atos steg upp, gjorde han det samma, tog hans
arm och gick ut med honom.
Portos och Aramis stannade för att bjuda spetsen åt dragonens och
schweizarens infall.
Hvad Bazin beträffar, gick han och lade sig på en halmkärfve, och som
han hade lifligare inbillning än schweizaren, drömde han, att Aramis,
vorden påfve, påsatte honom en kardinalshatt.
Men såsom vi redan nämt, hade Bazin genom sin lyckliga återkomst
endast till någon del stillat den oro, som plågade de fyra vännerne.
Väntningsdagar äro långa, och d'Artagnan i synnerhet ville slå vad,
att dagarna nu höllo minst fyrtioåtta timmar. Han glömde det
oundvikliga dröjsmålet vid öfverfarten och öfverdref myladys makt; han
tillade denna qvinna, hvilken föreföll honom som en demon,
bundsförvandter, öfvernaturliga som hon sjelf; han inbillade sig vid
minsta buller, att man kom för att arrestera honom, och att man
återförde Planchet för att konfronteras med honom och hans vänner.
Ännu mer: hans förtroende för denne värdige pikard, hvilket förr varit
så oinskränkt, minskades med hvar dag. Denna oro var så stor, att den
intog äfven Portos och Aramis. Endast Atos förblef lugn, som om ingen
fara hade hotat honom och som om han andats sin vanliga luft.
I synnerhet på sextonde dagen var denna oro så märkbar hos d'Artagnan
och hans båda vänner, att de ej kunde vara stilla, utan irrade som
skuggor på vägen, der Planchet borde återkomma.
--- I sanning, sade Atos till dem, I ären icke män, utan barn, då en
qvinna kan injaga sådan fruktan hos eder. För öfrigt, hvad ha vi
att frukta? Att varda arresterade? Välan, då befriar man oss nog
ur arresten; man gjorde ju så med fru Bonacieux. Att mista
hufvudet? Men hvarje dag i löpgrafven gå vi gladt att utsätta oss
för långt värre än det, ty en kula kan ju krossa benet, och jag är
öfvertygad, att fältskären tillfogar oss långt värre smärta, då
han tager benet af oss, än bödeln, då han tager af oss hufvudet.
Varen derför lugna; inom två timmar, inom fyra, på sin höjd inom
sex måste Planchet vara här; han har lofvat det, och jag litar
ganska mycket på Planchets löften, ty han ser mig ut att vara en
bra karl.
--- Men om han icke kommer? sade d'Artagnan.
--- Nå väl, om han icke kommer, är han uppehållen, det är hela saken.
Han har råkat falla af hästen eller gjort ett misslyckadt språng
från skeppsbord eller kanske sprungit så fort, att han fått
lunginflammation. Besinna, mina herrar, allt, hvad möjligen kan
hända. Lifvet är ett stort radband af små ledsamheter, som
filosofen leende afradar. Varen filosofer, såsom jag, mina
herrar; sätten eder till bords och låtom oss dricka; framtiden
synes aldrig så rosenfärgad, som när man skådar den genom ett glas
chambertin.
--- Det der är mycket bra, svarade d'Artagnan, men jag är trött vid
att frukta, att när jag dricker, vinet kommer från myladys
källare.
--- Du är allt för kinkig, sade Atos, en så vacker qvinna!
--- En brännmärkt qvinna! inföll Portos med sitt plumpa leende.
Atos spratt till, förde handen till sin panna för att aftorka
svettdropparna och steg upp med en nervskakning, som han ej kunde
betvinga.
Dagen förflöt emellertid, och aftonen kom långsamt, men den kom dock
omsider. Värdshusen fyldes af kunder. Atos, som tagit hand om sin
andel af diamanten, lemnade icke mera Parpaillot. Han hade i herr de
Busigny, som för öfrigt gifvit dem en läcker middag, funnit en sig
värdig medspelare. De spelade derför tillsammans såsom vanligt, när
klockan slog sju; man hörde patrullerne vandra förbi att fördubbla
posterna; klockan half åtta slogs tapto.
--- Vi äro förlorade, hviskade d'Artagnan i Atos' öra.
--- Du vill säga, att vi ha förlorat, sade Atos lugnt, i det han tog
fyra pistoler ur sin ficka och kastade dem på bordet. Nu, mina
herrar, fortfor han, slår man tapto; låt oss gå till sängs.
Och Atos gick ut från Parpaillot, åtföljd af d'Artagnan. Aramis kom
efter, arm i arm med Portos. Aramis mumlade på verser, och Portos
ryckte emellanåt några hår ur sina mustascher till tecken af
förtviflan.
Men plötsligt aftecknade sig i mörkret en skugga, hvars skapnad var
väl bekant för d'Artagnan, och en känd röst sade till honom:
--- Herre, jag kommer med eder kappa, ty det är kallt i afton.
--- Planchet! ropade d'Artagnan, rusig af glädje.
--- Planchet! upprepade Portos och Aramis.
--- Nå ja, Planchet, sade Atos; är det väl något underligt i det der?
Han hade ju lofvat att vara tillbaka klockan åtta, och det slog
hon nyss. Bravo, Planchet, du är en ordhållig man; om du någonsin
lemnar din husbonde, så tar jag dig i min tjenst.
--- O nej, aldrig, sade Planchet, jag lemnar aldrig herr d'Artagnan.
I det samma kände d'Artagnan, att Planchet smög en biljett i hans
hand.
D'Artagnan kände god lust att omfamna Planchet vid hemkomsten, såsom
han gjort vid affärden; men han fruktade, att ett sådant tecken af
förtrolighet, på öppen gata gifvet åt hans lakej, kunde förefalla
någon förbigående underligt, och han återhöll sig.
--- Jag har biljetten, sade han till Atos och hans vänner.
--- Det är bra, sade Atos, låt oss gå hem till oss och läsa den.
Biljetten brände d'Artagnans hand, han ville påskynda sin gång; men
Atos tog hans arm, stack den under sin och tvang sålunda den unge
mannen att jemka sin gång efter hans.
Ändtligen inträdde man i tältet, man påtände en lampa, och medan
Planchet höll sig vid dörren, på det de fyra vännerne ej måtte varda
öfverraskade, bröt d'Artagnan med darrande hand sigillet och öppnade
det så efterlängtade brefvet.
Det innehöll en half rad med äkta brittisk handstil och af spartansk
korthet:
»Thank you, be easy!«
Hvilket betydde: »Tack, var lugn.«
Atos tog brefvet ur d'Artagnans hand, förde det till lampan, antände
det och släpte det ej, förrän det var förvandladt till aska.
Sedan ropade han på Planchet och sade:
--- Nu, min gosse, kan du med skäl begära dina sju hundra livres, men
du riskerade ej mycket med en biljett sådan som den här.
--- Det hindrar icke, att jag ju ändå påfann många sätt att gömma den,
sade Planchet.
--- Nå, sade d'Artagnan, berätta det för oss.
--- För tusan, det är mycket vidlyftigt, herre.
--- Du har rätt, Planchet, sade Atos; för öfrigt har man redan slagit
tapto, och vi skulle varda bemärkta genom att ha ljus tändt längre
än de andra.
--- Rätt så, sade d'Artagnan; låt oss då gå till sängs. Sof godt,
Planchet.
--- Minsann, herre, är det icke första gången på hela sexton dygn.
--- Och jag också, sade d'Artagnan.
--- Och jag också, sade Portos.
--- Och jag också, sade Aramis.
--- Nå väl, viljen I, att jag skall tillstå sanningen för eder? Jag
också, sade Atos.
------------------------------------------------------------------------
Denna fil senast ändrad 20 Maj 2006