I det samma blixtrade åtta värjor i den nedgående solens strålar, och striden började med en förbittring, ganska naturlig mellan personer, som i dubbel måtto voro fiender.
 

Alexandre Dumas:
De tre musketörerne.
Historisk roman.

XXXI. Engelsmän och fransmän.

Aramis, Portos, Atos och d'Artagnan i filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna« (Sovjetunionen 1978)
Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).

 

XXXI. Engelsmän och fransmän.

På utsatt tid begaf man sig, åtföljd af de fyra lakejerne, bakom
Luxembourgpalatset, till en inhägnad, som lemnats till sköflings af
getter.  Atos gaf ett myntstycke åt getvaktaren, på det han skulle
aflägsna sig.  Lakejerne befaldes hålla vakt.

Snart sågs en tyst skara närma sig inhägnaden, inträdde der och slöt
sig till musketörerne, hvarefter skedde presentationer, enligt bruket
från andra sidan hafvet.

Engelsmännen voro alla af hög rang; de tre vännernes besynnerliga namn
väckte derför hos dem icke blott förvåning, utan äfven oro.

--- Med allt detta, sade lord Winter, när han hört de tre vännernes
    namn, veta vi ändå icke, hvilka I ären, och vi slås icke med dem,
    som hafva dylika namn.  Det är ju herdenamn de der.

--- Som ni väl också kan tänka, mylord, är det endast lånade namn,
    sade Atos.

--- Detta ger oss blott en ännu större lust att lära känna de verkliga
    namnen, svarade engelsmannen.

--- Och likväl han I spelat med oss utan att känna dem, sade Atos, och
    beviset är, att I vunnit våra två hästar.

--- Det är sant, men då riskerade vi endast våra pengar.  Nu deremot
    riskera vi våra lif.  Man spelar med alla, men man slås endast med
    sina jemlikar.

--- Ni har rätt, sade Atos, tog afsides den af de fyra engelsmännen,
    med hvilken han skulle slås, och hviskade för honom sitt namn.
    Portos och Aramis gjorde det samma å sin sida.

--- Är detta nog, frågade Atos sin motståndare, och anser ni mig vara
    nog förnäm, att ni vill visa mig den ynnesten att korsa klinga med
    mig?

--- Ja, min herre, svarade engelsmannen och bugade sig.

--- Godt!  Tillåter ni mig att säga eder något? återtog Atos kallt.

--- Hvad då? frågade engelsmannen.

--- Jo, att ni hade gjort klokast, om ni icke begärt få veta mitt
    namn.

--- Hvarför det?

--- Emedan man tror mig vara död, emedan jag har mina skäl att önska,
    det man icke får veta, att jag lefver, och emedan jag är nödsakad
    döda eder, på det min hemlighet ej må löpa verlden omkring.

Engelsmannen betraktade Atos; han trodde, att denne skämtade, men Atos
skämtade ingalunda.

--- Mina herrar, sade Atos, i det han vände sig till sina kamrater och
    deras motståndare, äro vi färdiga?

--- Ja, svarade engelsmän och fransmän på samma gång.

--- En garde då! sade Atos.

I det samma blixtrade åtta värjor i den nedgående solens strålar, och
striden började med en förbittring, ganska naturlig mellan personer,
som i dubbel måtto voro fiender.

Atos fäktade med lika mycket lugn och metod, som om han varit på en
fäktsal.

Portos, af äfventyret i Chantilly förmodligen botad för sitt allt för
stora sjelfförtroende, iakttog nu mycket försigtighet.

Aramis, som ännu icke fulländat tredje sången af sitt poem, skyndade
sig, som om han haft mycket brådt.

Atos var den, som först dödade sin motståndare.  Han hade gifvit honom
blott en stöt, men såsom han förutsagt, hade också denna varit
dödande; värjan trängde genom hjertat.

Portos var den andre, som fälde sin man till marken; han hade
genomborrat hans lår.  När engelsmannen utan vidare motstånd gaf honom
sin värja, tog Portos honom i sina armar och bar honom till vagnen.

Aramis ansatte sin motståndare så häftigt, att denne, sedan han vikit
femtio steg, tog till flykten och försvann under lakejernes hån.

D'Artagnan hade helt enkelt hållit sig på defensiven, men då han sett
sin motståndare uttröttad, hade han med en sidostöt slagit honom
värjan ur handen.  Då baronen såg sig afväpnad, tog han två eller tre
steg tillbaka, men vid denna rörelse snafvade foten och han föll
baklänges.

D'Artagnan var med ett enda språng öfver honom och satte värjan på
hans strupe.

--- Jag kunde döda eder, min herre, sade han till engelsmannen, och ni
    är i mitt våld, men jag skänker eder lifvet för eder systers
    skull.

D'Artagnan var utom sig af glädje; han hade nu utfört den plan, han på
förhand uppgjort och hvars begrundande hade på hans ansigte framkallat
det leende vi redan omnämt.

Engelsmannen, förtjust öfver att ha att göra med en så foglig ädling,
tryckte d'Artagnan i sin famn, slösade artigheter på de tre
musketörerne, och som Portos' motståndare redan satt i vagnen och
Aramis' deremot hade tagit till fötterna, syselsatte man sig nu endast
med den döde.

Medan Portos och Aramis afklädde honom, i hopp att hans sår icke var
dödande, föll en tjock börs ur hans gördel.  D'Artagnan tog den och
räckte den åt Lord Winter.

--- Hvad fan vill ni jag skall göra med den der? sade engelsmannen.

--- Ni skall lemna den åt hans familj, sade d'Artagnan.

--- Hans familj bekymrar sig visst om ett sådant lappri!  Hon får
    ärfva femton tusen louisdorer i ränta.  Behåll den der börsen åt
    edra lakejer.

D'Artagnan stack börsen i sin ficka.

--- Och nu, min unge vän, ty jag hoppas ni tillåter, att jag kallar
    eder så, sade lord Winter, skall jag i afton, om ni så behagar,
    föreställa eder för min syster, lady Clarik, ty jag önskar, att
    äfven hon skall omfatta eder med välvilja, och då hon icke är utan
    allt inflytande vid hofvet, skall kanske ett ord af henne i en
    framtid ej vara så utan nytta för eder.

D'Artagnan rodnade af glädje och bugade sig till tecken af bifall.

Under tiden hade Atos närmat sig d'Artagnan.

--- Hvad tänker du göra med börsen? hviskade han honom i örat.

--- Jag tänker lemna den till dig, min käre Atos.

--- Till mig?  Och hvarför det?

--- För fan!  Du har ju dödat honom; det är dina spolia opima*)

--- Jag ärfva en fiende! sade Atos; för hvem tar du mig?

--- Det är bruket i krig, sade d'Artagnan, hvarför skulle det då icke
    vara bruket i en duell?

--- Aldrig ens på slagfältet, sade Atos, har jag gjort detta.

Portos höjde axlarna; Aramis gaf med ett tecken sitt bifall åt Atos.

--- Nå väl, sade d'Artagnan, så ge vi dessa pengar åt lakejerne, som
    lord Winter sade oss.

--- Ja, sade Atos, låt oss gifva denna börs, men icke åt våra, utan åt
    de engelska lakejerne.

Atos tog börsen och kastade den i kuskens hand:

--- Åt eder och edra kamrater.

Detta storsinta beteende af en man, sjelf alldeles utblottad,
förvånade sjelfve Portos, och detta franska ädelmod, utspridt af lord
Winter och hans vän, vann stort bifall af alla utom herrar Grimaud,
Mousqueton, Planchet och Bazin.

Då lord Winter lemnade d'Artagnan, gaf han honom sin systers adress;
hon bodde i n:r 6 vid Place royale, som då var den finaste trakten i
Paris.  Han lofvade dessutom komma och hemta honom till
presentationen.  D'Artagnan stämde möte med honom till klockan åtta
hos Atos.

Denna presentation för mylady brydde mycket vår unge gaskognares
hufvud.  Han påminde sig, på hvilket besynnerligt sätt detta
fruntimmer ända hittills varit inblandadt i hans lefnadsöden.  Enligt
hans öfvertygelse var hon en tjensteande åt kardinalen, och ändå kände
han sig oemotståndligt dragen till henne genom ett af dessa intryck,
hvilka man ej kan förklara.  Hans enda fruktan var, att mylady skulle
i honom känna igen mannen från Meung och Dover.  Då visste hon ock,
att han var en af herr de Trévilles vänner, och att han följaktligen
med kropp och själ tillhörde hans majestät, hvilket skulle beröfva
d'Artagnan något af hans fördelar, emedan, om han vore känd af mylady,
liksom han kände henne, spelet vore lika å ömse sidor.  Beträffande
åter den började intrigen mellan henne och grefve de Wardes, så
bekymrade den icke särdeles vår inbilske unge man, ehuru grefven var
ung, vacker, rik och i stor gunst hos kardinalen.  Det är ej för ro
skull man är tjugu år, men framför allt född i Tarbes.

Till en början begaf sig d'Artagnan hem och gjorde en lysande toalett;
derpå återvände han till Atos och berättade honom efter vanligheten
allt.  Atos åhörde hans planer, skakade på hufvudet och tillrådde
honom i en viss bitter ton den största försigtighet.

--- Huru, sade han, du har nyss förlorat en älskarinna, hvilken du
    beskrifver såsom en god, intagande, fullkomlig, och du löper nu
    redan efter en annan!

D'Artagnan medgaf inom sig förebråelsens sanning.

--- Jag älskade fru Bonacieux af hjertat, då jag deremot älskar mylady
    af beräkning, sade han; min afsigt, då jag låter införa mig hos
    henne, är att vinna upplysning om, hvad för rol hon spelar vid
    hofvet.

--- Den rol hon spelar är icke svår att gissa, efter allt hvad du
    redan sagt mig.  Hon är en af kardinalens spioner, en qvinna, som
    skall locka dig i en snara, der du helt godtroget fastnar med
    hufvudet.

--- För fan, bäste Atos!  Du ser sakerna väl mycket i svart, efter
    hvad jag tycker.

--- Jag misstror qvinnorna, min vän --- hur kan jag väl annat?  Jag
    har lärt det på min bekostnad --- men mest de blonda.  Mylady är
    blond, sade du mig ju?

--- Hon har det vackraste blonda hår man vill se.

--- Ah, min stackars d'Artagnan! sade Atos.

--- Hör på, jag vill ha ljus i saken, och när jag fått veta, hvad jag
    önskar veta, så drar jag mig tillbaka.

--- Skaffa dig ljus i saken, sade Atos flegmatiskt.

Lord Winter kom på utsatt timme, men Atos, i tid underrättad, gick in
i andra rummet.  Lorden fann således d'Artagnan ensam, och som klockan
var nära åtta, tog han den unge mannen med sig.

En elegant vagn höll vid porten, och som den var förspänd med två
förträffliga hästar, var man inom några ögonblick på Place royale.

Mylady Clarik mottog d'Artagnan med värdighet.  I hennes hotell rådde
stor prakt, och ehuru de flesta engelsmän, förjagade af kriget, lemnat
eller voro i begrepp att lemna Frankrike, hade dock mylady nyss
påkostat sin bostad mycket, hvilket bevisade, att den allmänna
föreskrift, som utvisade engelsmännen ur Frankrike, ej gälde henne.

--- Ni ser här, sade lord Winter, i det han förestälde d'Artagnan för
    sin syster, en ung adelsman, som haft mitt lif i sina händer och
    icke velat missbruka sina fördelar, ehuru vi på dubbelt sätt voro
    fiender, först emedan jag hade förolämpat honom och sedan emedan
    jag är engelsman.  Tacka honom, min fru, om ni har någon vänskap
    för mig.

Mylady rynkade lindrigt ögonbrynen; ett nästan omärkligt moln drog sig
öfver hennes panna, och ett så högst eget småleende flög öfver hennes
läppar, att den unge mannen vid åsynen af denna trefaldiga förändring
kände liksom en rysning.

Brodern märkte ingenting; han hade vändt sig bort för att leka med
myladys favoritapa, som ryckt honom i kläderna.

--- Välkommen, min herre, sade mylady med en röst, hvars ovanliga
    ljufhet märkbart stack af mot de tecken af elakt lynne, hvilka
    d'Artagnan nyss anmärkt, ty ni har i dag förvärfvat eder eviga
    anspråk på min tacksamhet.

Nu vände engelsmannen sig åt dem och omtalade förloppet af striden
utan att förbigå minsta omständighet.  Mylady åhörde honom med största
uppmärksamhet, men så ifrigt hon än bemödade sig att dölja det
intryck, hon erfor af berättelsen, såg man tydligt, att den icke var
henne angenäm; blodet steg henne åt hufvudet, och hennes lilla fot
ryckte otåligt under klädningen.

Lord Winter märkte ingenting; när han slutat, närmade han sig ett
bord, hvarpå stod en bricka med spanskt vin; han slog i två glas och
bjöd med ett tecken d'Artagnan att dricka.

D'Artagnan visste, att det mycket misshagade en engelsman, om man
afslog att dricka med honom.  Han gick således fram till bordet och
tog det andra glaset.  Emellertid hade han ej förlorat mylady ur
sigte; i en spegel såg han, huru hennes ansigte antog ett helt olika
uttryck.  Nu, då hon trodde sig ej mera vara observerad, lifvades
hennes anletsdrag af en känsla, liknande vildsinthet; hon bet häftigt
i sin näsduk.

Nu inträdde den lilla vackra kammarjungfrun, som d'Artagnan redan
förut bemärkt; hon sade på engelska några ord till lord Winter, som
strax anhöll om d'Artagnans tillåtelse att aflägsna sig, ursäktande sig
med vigten af den affär, som kallade honom, och uppdragande åt systern
att utverka hans förlåtelse.

D'Artagnan vexlade en handtryckning med lord Winter och återvände till
mylady.  Hennes ansigte hade med förvånande rörlighet återtagit sitt
intagande uttryck, men några små röda fläckar här och der på hennes
näsduk röjde, att hon bitit läppen i blod.

Hennes läppar voro präktiga, man skulle trott dem vara af korall.

Samtalet tog nu en liflig vändning.  Mylady syntes hafva helt och
hållet hemtat sig.  Hon berättade, att lord Winter endast var hennes
svåger och ej hennes bror; hon hade varit gift med den yngste brodern,
som lemnat henne enka med ett barn.  Detta barn var lord Winters enda
arfving, om lorden icke gifte sig.  Allt detta syntes emellertid
d'Artagnan vara en slöja, som förborgade något, men ännu kunde han
icke blicka under slöjan.

För öfrigt var d'Artagnan efter en half timmes samtal öfvertygad, att
mylady var hans landsmaninna; hon talade franska med en renhet och en
elegans, som ej lemnade rum för något tvifvel i detta hänseende.

D'Artagnan utbredde sig i artiga fraser och försäkringar om sin
hängifvenhet.  Vid alla de plattheter, som undföllo vår unge
gaskognare, smålog mylady välvilligt.  Tiden var inne att aflägsna
sig; d'Artagnan tog afsked af mylady och lemnade salongen, den
lyckligaste bland män.

I trappan mötte han den unga kammarjungfrun, hvilken i förbigående
sakta snuddade vid honom och, rodnande ända upp till ögonen, bad om
ursäkt för det hon vidrört honom, och det med en röst så ljuf, att
ursäkten beviljades i ögonblicket.

Följande dag återkom d'Artagnan och mottogs ännu bättre än förra
dagen.  Lord Winter var icke tillstädes, och det var mylady, som denna
gång ensam gjorde les honneurs.  Hon tycktes fatta ett lifligt
deltagande för honom, frågade, hvarifrån han var, hvilka vänner han
hade, och om han någonsin tänkt på att inträda i kardinalens tjenst.

D'Artagnan, hvilken, som man vet, var ganska försigtig för en man på
tjugu år, ihågkom då sina misstankar mot mylady.  Han höll ett
präktigt loftal öfver hans eminens och sade, att han skulle sökt komma
in vid kardinalens drabanter i stället för vid konungens, derest han
varit känd af herr de Cavois i stället för herr de Tréville.

Mylady ombytte otvunget samtalsämne och frågade d'Artagnan på det
likgiltigaste sätt i verlden, om han någonsin varit i England.

D'Artagnan svarade, att han varit ditsänd af herr de Tréville för att
göra uppköp af hästar och att han derifrån medfört fyra sådana som
prof.

Under loppet af samtalet bet mylady sig två eller tre gånger i läppen;
hon hade att göra med en man, som ej var lätt att utforska.

D'Artagnan aflägsnade sig vid samma tid som den föregående dagen.  I
korridoren mötte han åter den vackra Ketty; så hette kammarjungfrun.
Denna betraktade honom med ett uttryck af välvilja, på hvilket man ej
kunde misstaga sig.  Men d'Artagnan var så syselsatt med matmodern,
att han ej hade blick för annat, än hvad som rörde henne.

Dagen derpå återvände d'Artagnan till mylady, och äfven derpå följande
dag, och för hvar gång rönte han ett artigare mottagande.

Hvarje afton mötte han den vackra kammarjungfrun i förmaket, i
korridoren eller i trappan.

Men, som vi redan nämt, d'Artagnan skänkte ingen uppmärksamhet åt
denna den stackars Kettys enträgenhet.

-- 

*) Krigsbyte.

------------------------------------------------------------------------

Denna fil senast ändrad 7 Apr  2006  

Innehåll: