Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).
Han märkte snart, att mannen vid bordet skrev eller snarare rättade rader av olika längd, i det han skanderade orden på sina fingrar; han såg, att han stod inför en poet. Efter en stund lade poeten i hop sitt manuskript, på vars omslag stod skrivet: MIRAME, tragedi i fem akter, och lyfte huvudet.
Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).
XXXIX. En syn.
Klockan fyra voro de fyra vännerne församlade hos Atos. Deras bryderi
för utrustningen var försvunnet, och hvarje ansigte bar nu endast
uttryck af enskilda och hemliga bekymmer, ty bakom det närvarandes
lycka gömmer sig alltid en farhåga för det kommande.
Plötsligt inträdde Planchet med två bref, adresserade till d'Artagnan.
Det ena var en liten prydligt hopviken, aflång biljett med vackert
sigill af grönt vax, hvari syntes en dufva med en qvist i näbben.
Det andra var ett stort fyrkantigt bref, prunkande med hans eminens
kardinalens-hertigens fruktansvärda vapen.
Vid åsynen af det mindre brefvet klappade d'Artagnans hjerta, ty han
trodde sig känna igen stilen, och ehuru han sett den blott en enda
gång, hade dock minnet deraf fäst sig i djupet af hans hjerta.
Han tog det lilla brefvet och öppnade det ifrigt.
»Gör en promenad, skref man, nästa onsdag, klockan mellan sex och
sju på aftonen, på vägen till Chaillot och titta noga in i
vagnarna, som passera. Men om edert lif och deras, som älska
eder, äro eder kära, så säg icke ett ord, gör icke en åtbörd, som
kunde röja, att ni känt igen den, som blottställer sig för allt
för att få se eder ett ögonblick.«
Brefvet saknade underskrift.
--- Det är en snara, sade Atos, gå icke dit, d'Artagnan.
--- Emellertid, sade d'Artagnan, tycker jag mig känna igen stilen.
--- Den är kanske efterapad, genmälde Atos, klockan sex eller sju den
här årstiden är vägen till Chaillot öde. Du kunde lika gerna göra
en promenad i Bondyskogen.
--- Men om vi ginge dit alla? sade d'Artagnan; för fan, man skall väl
icke uppsluka alla fyra med lakejer, hästar och vapen!
--- Dessutom få vi ett tillfälle att visa våra rustningar, sade
Portos.
--- Men om det är ett fruntimmer, som skrifvit, sade Aramis; och om
hon önskar att ej varda sedd, så betänk, att du blottställer
henne, d'Artagnan, hvilket illa anstår en adelsman.
--- Vi skola stanna afsides, sade Portos, och han ensam skall närma
sig.
--- Ja, men ett pistolskott lossas lätt från en vagn, som kör i
galopp.
--- Bah, sade d'Artagnan, det skall ej träffa mig! Vi hinna snart upp
vagnen och döda dem, som sitta deri. Det är alltid lika många
fiender mindre.
--- Han har rätt, sade Portos; batalj! Vi måste väl också pröfva våra
vapen.
--- Ja, låt oss bestå oss det nöjet, sade Aramis med sin milda och
sorglösa min.
--- Som i viljen, sade Atos.
--- Mina herrar, sade d'Artagnan, klockan är nu half fem, och vi hinna
knapt att klockan sex vara på vägen till Chaillot.
--- Om vi gifva oss af för sent, sade Portos, så får man icke se oss,
hvilket vore skada. Låt oss derför laga oss i ordning, mina
herrar.
--- Men det andra brefvet, sade Atos, glömmer du bort. Sigillet tycks
dock antyda, att det väl förtjenar öppnas. För min del, min käre
d'Artagnan, förklarar jag, att jag fäster långt större vigt vid
detta bref än vid den der lilla lappen, som du nyss så oförmärkt
smög till ditt hjerta.
D'Artagnan rodnade.
--- Nå väl, sade, låt oss se, mina herrar, hvad hans eminens vill mig.
D'Artagnan bröt brefvet och läste:
»Herr d'Artagnan, kunglig drabant, Desessarts' kompani, väntas i
kardinalens palats i afton, klockan åtta.
Lahoudinière,
kapten vid drabanterne.«
--- För fan! sade Atos, se der ett möte, vida mer oroväckande än det
förra!
--- Jag skall gå till det senare mötet, när jag kommer från det förra,
sade d'Artagnan; det ena är klockan sju, det andra klockan åtta.
Man har tid för båda.
--- Hm! Jag för min del skulle icke gå, sade Aramis; en artig
kavaljer kan icke försumma ett möte, gifvet af en dam, men en klok
ädling är ursäktad, om han icke går till hans eminens, helst när
han har anledning tro, att det icke är för att mottaga
komplimanger.
--- Jag delar Aramis' åsigt, sade Portos.
--- Mina herrar, svarade d'Artagnan, jag har redan genom herr de
Cavois fått en dylik inbjudning från hans eminens; jag försummade
den, och dagen derpå hände mig en stor olycka; Constance
försvann. Hvad än må hända, går jag.
--- Är det ditt beslut, sade Atos, så gör det.
--- Men Bastiljen? sade Aramis.
--- Bah! I skolen nog befria mig, sade d'Artagnan.
--- Utan tvifvel, återtog Aramis och Portos med en beundransvärd
säkerhet, liksom det varit den enklaste sak i verlden, utan
tvifvel skola vi befria dig. Men emellertid, då vi redan i
öfvermorgon måste bryta upp, gjorde du ändå bäst i att ej
äfventyra Bastiljen.
--- Ändå bättre, sade Atos, vi lemna honom icke på hela aftonen; vi
vänta honom vid hvar sin port till palatset, hvar och en med tre
musketörer bakom sig. Få vi se en vagn med slutna fönster och af
misstänkt utseende, så angripa vi den. Det är nu länge sedan vi
hade något obytt med kardinalens drabanter, och herr de Tréville
tror väl, att vi äro döda.
--- Atos, sade Aramis, du är bestämdt född till general. Hvad sägen I
om planen, mina herrar?
--- Makalös! upprepade de unga männen i korus.
--- Nå väl, sade Portos, jag skyndar till hotellet och tillsäger våra
kamrater att hålla sig färdiga till klockan åtta; vi samlas
utanför kardinalens palats; I låten under tiden våra lakejer sadla
hästarna.
--- Jag eger ingen häst, sade d'Artagnan, men jag skall taga en hos
herr de Tréville.
--- Det behöfs icke, sade Aramis, du tager en af mina.
--- Huru många har du då? frågade d'Artagnan.
--- Tre, svarade Aramis leende.
--- Min vän, sade Atos, du är helt säkert den bäst beridne poet i hela
Frankrike och Navarra.
--- Hör på, min käre Aramis, du vet icke, hvad du skall göra med tre
hästar, icke sant? Jag förstår icke ens, hvarför du köpt dig tre
hästar.
--- Nej, den tredje har förts till mig just denna morgon af en betjent
utan livré, som icke ville säga mig, hvem han tillhörde, och som
påstod sig hafva sin herres befallning....
--- Eller sin frus, afbröt d'Artagnan.
--- Det gör ingenting till saken, sade Aramis rodnande, och som
påstod, säger jag, att han hade sin frus befallning att ställa
hästen i mitt stall utan att säga mig, hvarifrån han kom.
--- Sådant händer endast poeter, återtog Atos högtidligt.
--- Nå väl, låt oss i sådant fall göra ännu bättre, sade d'Artagnan.
Hvilkendera af de båda hästarna rider du, den du köpt eller den
man skänkt dig?
--- Naturligtvis den man skänkt mig. Du finner väl, d'Artagnan, att
jag ej kan förolämpa...
--- Den okände gifvaren, inföll d'Artagnan.
--- Eller den hemlighetsfulla gifvarinnan, fortsatte Atos.
--- Den du köpt är alltså öfverlopps?
--- Ja, nästan.
--- Du har sjelf valt honom?
--- Ja, och med största omsorg. Du vet ju, att ryttarens säkerhet
nästan alltid beror af hans häst.
--- Nå väl, afstå honom åt mig för hvad han kostat dig.
--- Jag tänkte just bjuda dig honom, bäste d'Artagnan, och lemna dig
allt nödigt anstånd att betala mig denna bagatell.
--- Huru mycket kostar han dig?
--- Åtta hundra livres.
--- Se här fyrtio dubbla pistoler, bäste vän, sade d'Artagnan,
upptagande summan ur sin ficka; jag vet, att det är med sådant
mynt, man betalar dina poem.
--- Du är då vid kassa? sade Aramis.
--- Rik, bottenrik, min vän!
D'Artagnan lät de återstående pistolerna klinga i sin ficka.
--- Skicka din sadel till musketörernes hotell, så leder man hit din
häst med våra.
--- Godt! Men klockan är snart fem. Låt oss skynda.
En fjerdedels timme senare syntes Portos vid änden af Férougatan, på
en vacker spansk klippare. Mousqueton följde honom på en auvergnare,
liten, men god. Portos strålade af fröjd och högmod.
I det samma visade sig Aramis vid andra änden af gatan, på en ståtlig
engelsk springare; Bazin följde honom på en skymmel och förde vid
handen en yster mecklenburgare; det var d'Artagnans häst.
De två musketörerne mötte hvarandra vid porten; Atos och d'Artagnan
betraktade dem genom fönstret.
--- För fan, sade Aramis, du har en ståtlig häst, min käre Portos!
--- Ja, svarade Portos, det är den, som man först tänkte skänka mig.
Ett dåligt skämt af mannen satte den andra i hans ställe, men
mannen fick sitt straff och jag full upprättelse.
Planchet och Grimaud syntes nu i sin tur, ledande vid tygeln sina
herrars hästar. D'Artagnan och Atos gingo ned, sutto upp vid sidan af
sina kamrater, och alla fyra satte sig i marsch: Atos på den häst, för
hvilken han hade att tacka sin hustru, Aramis på den, han fått af sin
älskarinna, Portos på den, han fått af sin prokuratorska, och
d'Artagnan på den, för hvilken han hade att tacka sin lycka, den bästa
älskarinna af alla.
Betjenterne följde dem.
Såsom Portos hade beräknat, gjorde tåget godt intryck, och om fru
Coquenard befunnit sig i Portos' väg och kunnat se, hvilken ståtlig
figur han gjorde på sin vackra spanska klippare, skulle hon icke
ångrat den åderlåtning, hon gjort på sin mans kassakista.
Nära Louvre mötte de fyra vännerne herr de Tréville, som kom tillbaka
från Saint-Germain; han lyckönskade dem till deras utrustning, under
det i ett ögonblick några hundra nyfikne samlade sig omkring dem.
D'Artagnan begagnade tillfället till att tala med herr de Tréville om
brefvet med det stora röda sigillet och det hertigliga vapnet. Det
faller af sig sjelft, att han ej yttrade ett ord om det andra brefvet.
Herr de Tréville gillade det beslut d'Artagnan fattat och försäkrade
honom, att om han följande dagen saknades, skulle han sjelf taga reda
på honom, hvar han än vore.
I detta ögonblick slog klockan sex i La Samaritaine. De fyra vännerne
ursäktade sig med ett föregifvet möte och togo afsked af herr de
Tréville.
Ett raskt galopp förde dem snart på chaillotvägen; dagen började
aftaga, vagnar foro åt alla håll. D'Artagnan, som på några stegs
afstånd iakttogs af sina vänner, kastade forskande blickar i vagnarna,
men upptäckte icke något bekant ansigte.
Ändtligen, efter en fjerdedels timmes väntan och då skymningen inföll,
syntes en vagn komma i starkt galopp på vägen från Sèvres. En aning
sade d'Artagnan, att denna vagn inneslöt den person, som stämt möte
med honom. Den unge mannen förvånades sjelf öfver att känna sitt
hjerta klappa så våldsamt. Strax derpå stack ett qvinnohufvud ut
genom vagnsdörren, med två fingrar på munnen, liksom för att mana till
tystnad eller sända en slängkyss. D'Artagnan uppgaf ett lätt
glädjerop. Denna qvinna eller snarare denna syn --- ty vagnen hade
försvunnit med hastigheten af en syn --- var fru Bonacieux.
Af en ofrivillig drift och i trots af den gjorda uppmaningen satte
d'Artagnan sin häst i galopp och upphann snart vagnen; men dess
fönster voro hermetiskt slutna; synen var försvunnen.
Då erinrade sig d'Artagnan denna uppmaning: om edert lif och deras, som
älska eder, äro eder kära, så förhåll eder stilla, som om ni ingenting
sett.
Han stannade således, darrande, icke för sig sjelf, men för den arma
qvinnan, som påtagligen hade blottstält sig för en stor fara, då hon
skänkte honom detta möte.
Vagnen fortsatte sin färd med samma hastighet, rullade in i Paris och
försvann.
D'Artagnan, helt försagd, hade stannat på samma plats och visste icke,
hvad han skulle tänka. Om det var fru Bonacieux, och om hon återvände
till Paris, hvarför då detta flygtiga möte, hvarför blott denna
vexling af ögonkast, hvarför blott denna slängkyss? Om åter det icke
var hon, hvilket vore möjligt, ty det knappa dagsljuset gjorde ett
misstag lätt, om det icke var hon, var då detta icke uppslaget till en
öfverrumpling, med denna qvinna till lockbete, ty man kände ju hans
böjelse för henne?
De tre kamraterne närmade sig honom. Alla hade tydligt sett ett
qvinnohufvud i vagnsdörren, men ingen, utom Atos, kände fru
Bonacieux. Atos trodde, att det verkligen var hon, men mindre
upptagen än d'Artagnan af det vackra ansigtet, trodde han sig hafva
sett ett annat hufvud, en mans, längst in i vagnen.
--- Är det så, sade d'Artagnan, föra de henne utan tvifvel ur ett
fängelse i ett annat. Men hvad vilja de då göra med den arma
varelsen, och huru skall jag någonsin få träffa henne?
--- Min vän, sade Atos allvarligt, kom i håg, att de döde äro de enda,
hvilka man icke äfventyrar att träffa här på jorden. Du vet något
derom, du så väl som jag, icke sant? Om således din älskarinna
icke är död, om det var henne vi nyss sågo, skall du nog återfinna
henne en dag. Och kanske, min Gud, tillade han i den
misantropiska ton, som var honom egen, kanske förr, än du önskar.
Klockan slog half åtta; vagnen var tjugu minuter för sent på den
utsatta mötesplatsen. D'Artagnans vänner påminde honom, att han hade
ett besök att göra, på samma gång de anmärkte, att det ännu vore tid
att afstå derifrån.
Men d'Artagnan var både envis och nyfiken. Han hade satt sig i
hufvudet att gå till kardinalpalatset och erfara, hvad hans eminens
hade att säga honom. Ingenting kunde förmå honom att ändra beslut.
Man anlände till gatan Saint-Honoré, och på torget framför
kardinalpalatset fann man de tolf uppbådade musketörerne, som
spatserade under väntan på sina kamrater. Först nu lät man dem veta,
hvarom fråga var.
D'Artagnan var väl känd i de kungliga musketörernes aktningsvärda kår,
och man visste, att han der en dag skulle intaga sin plats; man ansåg
honom derför redan som kamrat. Deraf följde ock, att hvar och en med
nöje mottog det gifna uppdraget; för öfrigt gälde det troligtvis att
få göra herr kardinalen och hans folk något fult streck, och till
dylika företag voro dessa värda ädlingar städse redobogna.
Atos fördelade dem i tre grupper, tog sjelf befälet öfver den den ena,
stälde den andra under Aramis och den tredje under Portos, hvarefter
hvar grupp fattade stånd vid en af portarna.
D'Artagnan åter inträdde modigt genom stora porten.
Ehuru han visste sig vara kraftigt understödd, var det icke utan oro,
som den unge mannen, ett steg i sänder, gick uppför stora trappan.
Hans uppförande mot mylady hade starkt tycke af förräderi, och han
anade, hvilka politiska förbindelser egde rum mellan denna qvinna och
kardinalen; för öfrigt var ju de Wardes, som han så illa behandlat, en
af hans eminens' trogne, och d'Artagnan visste, att om hans eminens
var fruktansvärd för sina fiender, var han deremot starkt fäst vid
sina vänner.
--- Om de Wardes berättat hela vår affär för kardinalen, hvilket är
otvifvelaktigt, och han känt igen mig, hvilket är sannolikt, så
kan jag anse mig såsom redan dömd, sade d'Artagnan för sig sjelf,
skakande på hufvudet. Men hvarför har han dröjt ända till i dag?
Jo, det är helt enkelt: mylady har klagat öfver mig, med denna
hycklade smärta, som gör henne så intressant, och detta sista
brott har kommit kärlet att rinna öfver. Lyckligtvis, tillade
han, har jag mina goda vänner der nere, och de skola ej låta mig
bortföras utan att taga mitt försvar. Emellertid kan herr de
Trévilles musketörkompani ej ensamt bekriga kardinalen, som
befaller öfver hela Frankrikes styrka och inför hvilken
drottningen är utan makt, kungen utan vilja. Min vän d'Artagnan,
du är tapper, du är försigtig, du har förträffliga egenskaper, men
qvinnorna skola störta dig.
Han drog denna bedröfliga slutsats, just när han inträdde i förmaket.
Han lemnade sitt bref åt en vakthafvande, som förde honom in i
väntsalen och försvann i det inre af palatset.
I denna sal voro fem eller sex af kardinalens drabanter, hvilka kände
igen d'Artagnan och, då de visste, att han var den, som sårat Jussac,
betraktade honom med ett besynnerligt leende.
Detta leende syntes d'Artagnan vara ett dåligt förebud, men som vår
gaskognare icke var lätt att skrämma eller snarare, tack vare hans
landsmäns medfödda högmod, icke gerna lät märka, hvad som försiggick i
hans inre, när det, som der försiggick, hade tycke af fruktan, rätade
han sig stolt inför herrar drabanter och väntade med handen i sidan, i
en ställning, som ej saknade värdighet.
Den vakthafvande återkom och gaf d'Artagnan en vink att följa honom.
Den unge mannen tyckte, att drabanterne hviskade sins emellan, när de
sågo honom aflägsna sig.
Han följde en korridor, gick genom en stor sal, inträdde i ett
bibliotek och befann sig inför en man, som satt vid ett bord och
skref.
Den vakthafvande införde honom och drog sig tillbaka utan att säga ett
ord. D'Artagnan blef stående och betraktade denne man.
D'Artagnan trodde först, att han hade att göra med en domare, som
läste sina handlingar, men han märkte snart, att mannen vid bordet
skref eller snarare rättade rader af olika längd, i det han skanderade
orden på sina fingrar; han såg, att han stod inför en poet. Efter en
stund lade poeten i hop sitt manuskript, på hvars omslag stod
skrifvet: MIRAME, tragedi i fem akter, och lyfte hufvudet.
D'Artagnan igenkände kardinalen.
------------------------------------------------------------------------
Denna fil senast ändrad 15 Apr 2006