Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).
Han slöt henne i sina armar; hon sökte icke undvika hans kyss, men hon besvarade den icke. Hennes läppar voro kalla. D'Artagnan tyckte sig kyssa en staty.
Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).
XXXVI. Hämdplaner.
På aftonen gaf mylady befallning att införa herr d'Artagnan, så snart
han efter vanligheten infann sig.
Dagen derpå begaf sig Ketty åter till den unge mannen och berättade
honom allt, hvad som förefallit aftonen förut. D'Artagnan smålog;
myladys svartsjuka vrede var hans hämd.
Om aftonen var hon ännu otåligare än dagen förut. Hon förnyade
befallningen i afseende på gaskognaren, men liksom förra aftongen
väntade hon honom förgäfves.
Dagen derpå infann sig Ketty hos d'Artagnan, icke mera glad och munter
som de båda föregående dagarna, utan tvärt om ytterst nedslagen.
D'Artagnan frågade den arma flickan, hvad som fattades henne; men i
stället för svar tog hon fram ett bref, som hon lemnade honom.
Detta bref hade myladys stil; denna gång var det likväl stäldt till
d'Artagnan, icke till Wardes.
Han öppnade det och läste följande:
»Bäste herr d'Artagnan! Det är illa att så der försumma sina
vänner, helst då man skall skiljas åt för så lång tid. Min svåger
och jag hafva väntat eder förgäfves både i går och i förgår. Går
det så äfven i afton?
Eder tacksamma
lady Clarick.«
--- Det är helt enkelt, sade d'Artagnan; jag väntade mig detta bref.
Mina aktier stiga i samma mån grefve de Wardes' falla.
--- Kommer ni? frågade Ketty.
--- Hör på, mitt vackra barn, sade gaskognaren, som sökte ursäkta sig
i sina egna ögon för det han svek sitt löfte till Atos, du finner
väl, att det vore opolitiskt att icke hörsamma en så direkt
inbjudning? Om mylady icke mera såge mig komma tillbaka, kunde
hon ana något, och hvem vet, huru långt en sådan qvinnas hämd
skulle sträcka sig?
--- Ack, min Gud! sade Ketty, ni förstår alltid framställa sakerna så,
att ni får rätt. Men ni skall åter igen göra henne eder kur, och
om ni den här gången lyckas behaga henne under edert rätta namn
och med edert eget ansigte, så vore det ju långt värre än förra
gången.
Instinkten hjelpte den arma flickan att gissa en del af hvad som
skulle inträffa.
D'Artagnan stälde henne tillfreds på bästa sätt han förmådde och
lofvade henne att vara känslolös för myladys lockelser.
Han bad henne svara, att han kände sig ytterst tacksam för hennes
godhet och att han skulle åtlyda hennes inbjudning; men han vågade ej
skrifva, af fruktan att för så öfvade ögon som myladys ej kunna
tillräckligt förvända sin stil.
Då klockan slog nio, var d'Artagnan vid Place royale. Det var
tydligt, att betjenterne, som väntade i förmaket, voro underrättade om
hans ankomst, ty så snart han visade sig och innan han hunnit fråga,
om hon toge emot, skyndade en af dem att anmäla honom.
--- Bed honom stiga in, sade mylady kort, men så ljudligt, att
d'Artagnan hörde det från förmaket.
Man förde in honom.
--- Jag är icke hemma för någon, sade mylady, begriper ni? Icke för
någon.
Lakejen gick.
D'Artagnan kastade en nyfiken blick på mylady. Hon var blek och med
matta ögon, vare sig af tårar eller af sömnlöshet. Man hade med
afsigt minskat det vanliga antalet ljus, och ändå lyckades ej den unga
qvinnan att dölja spåren af den feber, som på de två sista dagarna
hade tärt henne.
D'Artagnan närmade sig med sitt vanliga galanteri; hon gjorde en
ytterlig ansträngning att taga emot honom, men aldrig hade väl ett
mera vanstäldt ansigte jäfvat ett älskvärdare småleende.
På d'Artagnans fråga, huru hon befann sig, svarade hon:
--- Illa, mycket illa.
--- Men då kommer jag blott till besvär, sade d'Artagnan; ni behöfver
utan tvifvel hvila, och jag skall aflägsna mig.
--- Nej, sade mylady, ni skall tvärt om stanna qvar, herr d'Artagnan;
edert angenäma sällskap skall förströ mig.
--- Hon har aldrig varit så förekommande, tänkte d'Artagnan; jag måste
vara på min vakt.
Mylady antog nu den hjertligaste min hon kunde och gaf åt sin
konversation allt det lif hon förmådde. På samma gång återvände
febern, som lemnat henne ett ögonblick, och återgaf glansen åt hennes
öga, färgen åt hennes kind, karminen åt hennes läppar. D'Artagnan
återfann den Kirke, som redan hade insnärjt honom i sin trollkrets.
Mylady smålog, och d'Artagnan kände, att han gerna störtat sig i
afgrunden för detta småleende.
Det kom ett ögonblick, då han kände någonting liknande samvetsqval.
Efter hand vardt mylady allt mera meddelsam. Hon frågade d'Artagnan,
om han egde någon älskarinna.
--- Ack! sade d'Artagnan med den mest sentimentala uppsyn han kunde
antaga, kan ni vara nog grym att göra mig en sådan fråga, mig,
som, allt sedan jag såg eder, andas och suckar endast genom och
för eder?
Mylady smålog med ett eget leende.
--- Ni älskar mig således? sade hon.
--- Behöfver jag väl säga det? Har ni icke redan märkt det?
--- Jo visst, men ni vet, att ju stoltare ett hjerta är, desto svårare
är det att eröfra.
--- Åh, mig afskräcka inga svårigheter, sade d'Artagnan; jag bäfvar
endast för omöjligheter.
--- Ingenting är för en verklig kärlek omöjligt, sade mylady.
--- Ingenting, säger ni?
--- Ingenting, återtog mylady.
--- För fan! tänkte d'Artagnan, nu talar hon ur en annan ton. Skulle
hon verkligen vara kär i mig, den nyckfulla? Och skulle hon ha
lust att gifva mig sjelf en annan safir, lik den hon gifvit mig
för grefve de Wardes' räkning?
--- Låt höra, återtog mylady, hvad skulle ni vilja göra för att bevisa
eder kärlek?
--- Allt, hvad man ville begära af mig. Må man befalla, och jag är
färdig.
--- Till allt?
--- Till allt! utropade d'Artagnan, som på förhand visste, att han ej
riskerade mycket genom ett sådant åtagande.
--- Nå väl, låt oss språka litet, sade mylady, i det hon flyttade sin
stol närmare d'Artagnans.
--- Jag hör eder, min fru, sade denne.
Mylady var ett ögonblick tankfull och liksom obeslutsam, men snart
tycktes hon fatta ett beslut.
--- Jag har en fiende, sade hon.
--- Ni, min fru? utropade d'Artagnan med låtsad förvåning. Min Gud,
är det möjligt? Ni, som är så god och vacker!
--- En dödsfiende.
--- Verkligen?
--- En fiende, som förolämpat mig så grymt, att det är krig på lif och
död oss emellan. Kan jag räkna på eder såsom en bundsförvandt?
D'Artagnan insåg strax, hvarthän den hämdgiriga varelsen syftade.
--- Det kan ni, min fru, sade han högtidligt. Min arm och mitt lif
tillhöra eder liksom min kärlek.
--- Då, sade mylady, efter ni är lika ädelmodig som kär....
Hon hejdade sig.
--- Nå väl? frågade d'Artagnan.
--- Så skall ni från denna dag upphöra att tala om omöjligheter,
återtog mylady efter ett ögonblicks tystnad.
--- Ni berusar mig med ett öfvermått af sällhet! utropade d'Artagnan,
i det han föll på knä och betäckte med kyssar hennes händer.
--- Hämna mig på den nedrige Wardes, tänkte mylady, och jag skall nog
veta att sedan göra mig af med dig, du erkenarr, du lefvande
värjklinga.
--- Fall nu frivilligt i mina armar, sedan du så fräckt hånat mig, du
falska, farliga qvinna, tänkte d'Artagnan å sin sida; sedan skall
jag skratta åt dig med honom, som du vill döda genom min hand.
D'Artagnan reste upp hufvudet.
--- Jag är färdig, sade han.
--- Ni har då förstått mig, bäste herr d'Artagnan? sade mylady.
--- Jag skulle kunna gissa det af en enda af edra blickar.
--- Ni vill då egna mig eder arm, som redan förvärfvat sig ett så
lysande rykte?
--- Ja, på ögonblicket, om så fordras.
--- Men jag, sade mylady, huru skall jag någonsin kunna löna en sådan
tjenst?
--- Eder kärlek är den enda belöning jag eftersträfvar, svarade
d'Artagnan, den enda, som kan vara eder och mig värdig.
Han drog henne sakta till sig.
Hon gjorde knappast motstånd.
--- Egennyttige! hviskade hon småleende.
--- Ah! utropade d'Artagnan, hänförd af den passion, denna qvinna egde
förmåga att tända i hans hjerta, ah! Jag vågar knapt tro på min
lycka, och emedan jag fruktar att se den försvinna likt en dröm,
längtar jag att göra den till verklighet.
--- Nå väl, gör eder förtjent af denna lycka!
--- Jag lyder edra befallningar, sade d'Artagnan.
--- Kan jag lita derpå? svarade mylady, med ett sista tvifvel.
--- Nämn för mig den nedrige, som kunnat framlocka tårar i edra
vackra ögon?
--- Hvem säger eder, att jag gråtit? utropade hon.
--- Jag tyckte mig märka....
--- Qvinnor, sådana som jag, gråta icke, återtog mylady.
--- Så mycket bättre! Låt höra, säg mig då, hur han heter.
--- Men besinna, att hans namn är hela min hemlighet.
--- Jag måste ju ändå veta hans namn?
--- Ja, ni måste det. Välan! Nu kan ni sjelf se, om jag har
förtroende för eder.
--- Ni gör mig drucken af glädje. Hur heter han?
--- Ni känner honom.
--- Verkligen?
--- Ja.
--- Det är väl icke någon af mina vänner? återtog d'Artagnan, i det
han låtsade tvekan för att öfvertyga henne om sin okunnighet.
--- Om det vore någon af edra vänner, skulle ni då tveka? utropade
mylady, och en hotande blixt lyste ur hennes ögon.
--- Nej, vore det ock min bror! utropade d'Artagnan, liksom hänförd af
entusiasm.
Vår gaskognare fortgick utan risk, ty han visste, hur långt han gick.
--- Jag tycker om eder hängifvenhet, sade mylady.
--- Ack, jag älskar eder, eder sjelf, svarade hon, i det hon grep hans
hand.
Denna eldiga handtryckning kom d'Artagnan att skälfva, liksom hade den
feber, hvilken brände mylady, genom vidrörandet äfven angripit honom.
--- Ni älskar mig, ni! utropade han. Det skall göra mig vansinnig af
glädje.
Han slöt henne i sina armar; hon sökte icke undvika hans kyss, men hon
besvarade den icke. Hennes läppar voro kalla. D'Artagnan tyckte sig
kyssa en staty.
Han var icke desto mindre drucken af glädje, och i sin glödande
kärleksyra trodde han nästan på myladys ömhet, trodde han nästan på
Wardes' brott. Om han i detta ögonblick haft Wardes i sina händer,
hade han dödat honom.
Mylady grep tillfället.
--- Han heter.... sade hon nu i sin ordning.
--- Wardes, jag vet det, afbröt d'Artagnan.
--- Hur vet ni det? frågade mylady, i det hon fattade hans båda händer
och sökte läsa genom hans ögon i djupet af hans själ.
D'Artagnan märkte, att han förhastat sig.
--- Säg, säg, men säg då! upprepade mylady, hur vet ni det?
--- Hur jag vet det? sade d'Artagnan.
--- Ja.
--- Jag vet det, emedan Wardes i går, i ett sällskap, der jag befann
mig, visade en ring, hvilken han sade sig hafva fått af eder.
--- Den uslingen! utropade mylady.
Epitetet kändes, som man väl kan föreställa sig, i djupet af
d'Artagnans hjerta.
--- Nå väl? fortfor hon.
--- Jo, jag skall hämnas eder på denne usling! återtog d'Artagnan, i
det han antog en uppsyn, som vore han don Jafet af Armenien.
--- Tack, min tappre vän! utropade mylady; och när skall jag varda
hämnad?
--- I morgon, nu strax, när ni behagar.
Mylady var nära att utropa: nu strax, men hon besinnade, att en sådan
brådska vore föga behaglig för d'Artagnan.
För öfrigt hade hon tusen försigtighetsmått att taga, tusen råd att
gifva sin kämpe, på det han måtte undvika alla förklaringar med
grefven i andras närvaro. Ett ord af d'Artagnan gjorde slag i saken.
--- I morgon, återtog d'Artagnan, skall ni vara hämnad eller jag vara
död.
--- Nej, sade hon, ni skall hämnas mig, men ni skall icke dö. Han är
en pultron.
--- För qvinnor kanske, men icke för män. Jag känner till det, jag.
--- Men jag tycker, att i eder förra strid med honom ni ej hade skäl
att klaga öfver lyckan.
--- Lyckan är nyckfull; bevågen i dag, kan hon vända mig ryggen i
morgon.
--- Det vill säga, att ni tvekar nu.
--- Nej, jag tvekar ej, Gud bevare mig derifrån, men skulle det väl
vara rättvist att låta mig gå till en möjlig död utan att hafva
gifvit mig åtminstone något litet mer än hoppet?
Mylady svarade med ett ögonkast, som betydde:
--- Är det endast detta, säg?
Derpå beledsagade hon blicken med förklarande ord och sade ömt:
--- Nej, det vore inte rättvist!
--- O, ni är en engel! sade den unge mannen.
--- Sålunda är allt uppgjordt? sade hon.
--- Med undantag af det, som jag begär af eder, min älskade.
--- Men då jag säger, att ni kan lita på min ömhet?
--- Jag har ingen morgondag för att bida.
--- Tyst; jag hör min bror; det är onödigt, att han ser eder här.
Hon ringde. Ketty inträdde.
--- Gå ut genom den der dörren, sade hon till d'Artagnan, i det hon
sköt upp en liten löndörr, och kom tillbaka klockan elfva, så
skola vi fortsätta samtalet; Ketty skall föra eder in till mig.
Den arma flickan var nära att digna, då hon hörde dessa ord.
--- Nå, mamsell, hvarför står ni der i orörlig som en bildstod?
Ledsaga ut chevaliern. Klockan elfva i afton, ni hörde ju?
--- Det tycks, som hon alltid ger sina möten klockan elfva, tänkte
d'Artagnan; det är en antagen vana.
Mylady räckte honom sin hand, som han ömt kysste.
--- Låt oss nu se, tänkte han, i det han aflägsnade sig, knapt
svarande på Kettys förebråelser, låt nu se, att jag icke bär mig
dumt åt; denna qvinna är bestämdt en högst nedrig menniska; tagom
oss till vara.
------------------------------------------------------------------------
Denna fil senast ändrad 10 Apr 2006