Han började göra tecken åt ett vackert fruntimmer, som satt nära koret, och som var icke blott en vacker dam, men utan tvivel tillika en förnäm dam, ty hon hade bakom sig en liten negergosse, som burit den kudde, på vilken hon knäböjde, och en kammartärna, som höll det vapenprydda fodral, vilket innehöll den bok, vari hon läste sin mässa.
 

Alexandre Dumas:
De tre musketörerne.
Historisk roman.

XXIX. Jagten efter ekipering.

Aramis, Portos, Atos och d'Artagnan i filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna« (Sovjetunionen 1978)
Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).

 

XXIX. Jagten efter ekipering.

Den mest brydde af de fyra vännerna var helt visst d'Artagnan, ehuru
d'Artagnan i egenskap af drabant var mycket lättare att utrusta än
herrar musketörer, som voro förnäma herrar; men vår kadett från
Gascogne hade, såsom man kunnat märka, en omtänksam och nästan girig
karakter och var med allt detta (förklara motsatserna!) fåfäng ända
derhän att täfla med Portos.  Med detta fåfängans bryderi parade sig
hos d'Artagnan i detta ögonblick en mindre sjelfvisk oro.  Hvilka
underrättelser han än kunnat inhemta rörande fru Bonacieux, icke hade
han fått någon ny sådan.  Herr de Tréville hade talat med drottningen
derom; drottningen visste icke, hvarest den unga krämerskan befunne
sig och hade lofvat att låta efterspana henne.  Men detta löfte var
mycket obestämdt och uppmuntrade föga d'Artagnan.

Atos lemnade icke sitt rum; han hade föresatt sig att icke taga ett
steg för sin ekipering.

--- Ännu återstå oss fjorton dagar, sade han till sina vänner.  Nå
    väl!  Om jag icke efter utgången af dessa fjorton dagar funnit
    någonting, eller, snarare, om ingenting kommit att finna mig, så,
    efter som jag är för god katolik för att skjuta mig för pannan,
    skall jag söka ett grundligt gräl med fyra af hans eminens'
    drabanter eller med åtta engelsmän, och jag skall slås, ända tills
    det icke kan förfela att hända.  Man skall då säga, att jag dött
    för kungen, och jag skall sålunda hafva fullgjort min tjenst utan
    att hafva behöft ekipera mig.

Portos fortsatte att gå af och an, med händerna på ryggen och skakande
på hufvudet, medan han sade:

--- Jag skall fullfölja min idé.

Aramis, bekymrad och illa friserad, sade ingenting.

Man kan af dessa olyckliga omständigheter finna, att misströstan
herskade inom förbundet.

Lakejerne å sin sida delade, liksom Hippolytos' stridshästar, sina
herrars sorgliga betryck.  Mousqueton hopsamlade förråd af brödbitar,
Bazin, som städse vurmat för gudaktighet, lemnade icke mera kyrkorna,
Planchet iakttog flugornas surrande, och Grimaud, som det allmänna
betrycket icke kunde förmå att bryta den tystnad, som hans herre ålagt
honom, drog suckar, som kunnat röra stenar.

De tre vännerne, ty såsom vi nämt, hade Atos svurit att icke taga ett
steg för sin ekipering, de tre vännerne gingo således ut tidigt och
återvände mycket sent hem.  De irrade omkring på gatorna, betraktande
hvarje gatsten för att efterse, om de personer, som der passerat före
dem, icke lemnat efter sig någon börs.  Man kunde sagt, att de gingo
på spår, så uppmärksamma voro de öfver allt, hvar de gingo fram.  När
de mötte hvarandra, hade de tröstlösa blickar, som betydde: har du
hittat på något?

Emellertid, liksom Portos först hade funnit sin idé och med ihärdighet
fullföljt den samma, var han ock den förste att handla. Han var en
handlingens man, denne värde Portos.  D'Artagnan såg en dag, att han
riktade sina steg mot kyrkan Saint-Leu, och följde honom
instinktmässigt.  Portos inträdde i det heliga rummet efter att hafva
uppstrukit sina mustascher och dragit ned sitt pipskägg, hvilket
alltid hos honom tillkännagaf, att han hade någon eröfring i sinnet.
Som d'Artagnan vidtog några försigtighetsmått för att dölja sig,
trodde Portos, att han icke var bemärkt.  D'Artagnan inträdde efter
honom.  Portos gick och stälde sig mot ena sidan af en pelare;
d'Artagnan, allt jemt osedd, stälde sig mot andra sidan.

Det hölls just nu predikan, hvilken samlat mycket folk i kyrkan.
Portos drog fördel af omständigheterna för att bekika damerna; tack
vare Mousquetons omsorger var Portos' yttre utseende långt från att
antyda hans verkliga torftighet; hans hatt var väl något sliten, hans
plym väl något urblekt, hans broderier något matta och hans spetsar
något upprispade, men i halfdunklet försvunno alla dessa små
bristfälligheter, och Portos var alltid den vackre Portos.

D'Artagnan märkte på bänken närmast intill den pelare, mot hvilken
Portos och han stödde sig, ett slags bedagad skönhet, något gul, något
torr, men rak och stolt under sin svarta hufva.  Portos' blickar
sänkte sig förstulet på denna dam, men irrade sedan långt ut i kyrkans
skepp.

Å sin sida kastade damen, som gång efter annan rodnade, med blixtens
hastighet en blick på den flygtige Portos, och strax flögo hans
blickar vida omkring.  Det var klart, att detta endast var ett
konstgrepp, som på det högsta pinade damen i den svarta hufvan, ty hon
bet sig i läpparna, så att blodet sprack ut, ref sig på nässpetsen och
vred sig förtvifladt på sin bänk.

Då Portos såg detta, vred han på nytt upp sina mustascher, drog för
andra gången ned sitt pipskägg och började göra tecken åt ett vackert
fruntimmer, som satt nära koret, och som var icke blott en vacker dam,
men utan tvifvel tillika en förnäm dam, ty hon hade bakom sig en liten
negergosse, som burit den kudde, på hvilken hon knäböjde, och en
kammartärna, som höll det vapenprydda fodral, hvilket innehöll den
bok, hvari hon läste sin mässa.

Damen i den svarta hufvan följde Portos' blickar på alla deras
irrfärder och märkte, att de stannade på damen med sammetskudden, med
negerpojken och med kammarjungfrun.

Under tiden spelade Portos säkert spel: det var ett plirande med
ögonen, fingrar lagda på läpparna, mördande småleenden, som verkligen
mördade den försmådda sköna.

Också utstötte hon i form af mea culpa*), och i det hon slog sig för
sitt bröst, ett hum! så eftertryckligt, att alla, till och med damen
med den röda kudden, vände sig om åt hennes sida.  Portos höll stånd;
likväl hade han väl förstått, men han spelade den döfve.

Damen med den röda kudden gjorde, ty hon var mycket vacker, stor
inverkan på den i den svarta hufvan klädda damen, hvilken i henne såg
en verkligt fruktansvärd rival; stor inverkan på Portos, som fann
henne mycket täckare än damen med den svarta hufvan; stor inverkan på
d'Artagnan, som i henne igenkände damen från Meung, från Calais och
från Dover, hvilken hans förföljare, hade helsat med namnet mylady.

Utan att förlora damen med den röda kudden ur sigte, fortsatte
d'Artagnan att följa Portos' konstgrepp, hvilka mycket roade honom;
han gissade, att damen med den svarta hufvan var prokuratorsfrun från
Oursgatan, så mycket hellre, som kyrkan Saint-Leu icke låg långt från
nämda gata.

Han drog då den slutsatsen, att Portos sökte taga hämd för sitt
nederlag i Chantilly, då prokuratorsfrun visat sig så ovillig i fråga
om att öppna pungen.

Men i allt detta märkte d'Artagnan också, att det icke gafs ett enda
qvinligt ansigte, som besvarade Portos' galanterier.  Det var endast
drömbilder och inbillningar; men finnes det väl för en verklig kärlek,
en verklig svartsjuka annan verklighet än drömbilder och inbillningar?

När predikan var slutad, närmade sig prokuratorsfrun vigvattenskärlet;
Portos var der före henne, och i stället för ett finger doppade han
hela handen deri.  Prokuratorsfrun smålog, troende, att det var för
hennes skull, som Portos gjorde sig besvär.  Men hon vardt hastigt och
grymt bedragen: då hon icke var längre än tre steg från honom, vände
han bort hufvudet, oaflåtligt fästande ögonen på damen med den röda
kudden, hvilken hade stigit upp och närmade sig, åtföljd af sin
negerpojke och sin kammarjungfru.

Då damen med den röda kudden var nära Portos, drog han sin hand
drypande ur vigvattnet; den sköna andäktiga vidrörde med sin smärta
hand Portos' kraftiga hand, gjorde småleende korstecknet och gick ut
ur kyrkan.

Det var för mycket för prokuratorsfrun: hon betviflade icke längre,
att denna dam och Portos underhöllo en kärlekshandel.  Om hon varit en
förnäm dam, skulle hon ha svimmat; men som hon endast var en
prokuratorsfru, nöjde hon sig med att med samlad förbittring säga till
musketören:

--- Men, herr Portos, ni bjuder icke mig vigvatten?

Portos gjorde vid ljudet af denna röst ett plötsligt hopp, likt en
menniska, som hade vaknat upp efter hundra års sömn.

--- Min... min fru, utropade han, är det verkligen ni?  Huru mår eder
    herr man, den käre herr Coquenard?  Är han allt jemt lika sniken
    som förr?  Hvar hade jag då ögonen, som icke ens märkte eder under
    de två timmar denna predikan varat?

--- Jag var blott två steg ifrån eder, min herre, svarade
    prokuratorskan; men ni har icke sett mig, emedan ni endast hade
    ögon för den sköna damen, åt hvilken ni nyss gaf vigvatten.

Portos låtsade vara förlägen.

--- Ah! sade han, ni har märkt...

--- Man måste ha varit blind för att icke se det.

--- Ja, sade Portos vårdslöst, det är en hertiginna af mina vänner,
    hvilken jag haft stort besvär att träffa i anseende till hennes
    mans svartsjuka, och som låtit underrätta mig, att hon i dag
    skulle, allenast för att få se mig, infinna sig i denna enkla
    kyrka, i detta så aflägsna qvarter.

--- Herr Portos, sade prokuratorskan, skulle ni vilja hafva godheten
    att bjuda mig eder arm under fem minuter?  Jag skulle så gerna
    vilja språka med eder.

--- Huru så, min fru? sade Portos, i det han för sig sjelf blinkade
    med ögat, likt en spelare, som skrattar åt den, han är färdig att
    lura.

I detta ögonblick gick d'Artagnan förbi, följande mylady i spåren; han
kastade en sidoblick åt Portos och såg hans triumferande ögonkast.

--- Aha, sade han för sig sjelf i enlighet med den på denna galanta
    tid sällsamt slappa moralens anda, se här en, som väl kunde vara
    ekiperad till den faststälda tiden!

Portos, vikande för trycket af sin prokuratorskas arm, liksom en båt
viker för styret, kom fram till Saint-Magloire, en föga besökt led,
tillsluten med en korsbom vid sina båda ändar.  Om dagen såg man der
endast tiggare, som åto, eller barn, som lekte.

--- Ack, herr Portos! utropade prokuratorskan, då hon försäkrat sig
    om, att ingen person, som var främmande för platsens vanliga
    befolkning, kunde höra eller se dem; ack, herr Portos, ni är en
    stor eröfrare, efter hvad det synes!

--- Jag, min fru! sade Portos, bröstande sig; och hvarför det?

--- Och vinkarne nyss och vigvattnet då?  Men hon är väl åtminstone en
    prinsessa, den der damen med sin negerpojke och sin kammarjungfru?

--- Ni bedrager eder; min Gud, nej, svarade Portos, det är helt enkelt
    en hertiginna.

--- Och den der löparen, som väntade vid porten, och den der
    täckvagnen med en kusk i stort livré, hvilken satt och väntade på
    kuskbocken?

Portos hade hvarken sett löpare eller vagn, men med sin svartsjuka
qvinnoblick hade fru Coquenard sett allt.

Portos ångrade att icke från första stunden hafva gjort damen med den
röda kudden till prinsessa.

--- Ah, ni är de skönas älsklingsbarn, herr Portos! återtog
    prokuratorskan suckande.

--- Men, svarade Portos, ni kan väl förstå, att med ett yttre sådant
    som det, hvarmed naturen begåfvat mig, jag skall hafva tur hos det
    täcka könet.

--- Min Gud, hvad karlarne glömma fort! utropade prokuratorskan,
    lyftande ögonen mot himmeln.

--- Mindre fort likväl än qvinnorna, såsom mig synes, svarade Portos;
    ty med ett ord, min fru, kan jag säga, att jag varit edert offer,
    då jag, sårad, döende, såg mig öfvergifven af fältskärerne; jag,
    ättlingen af en lysande familj, jag, som litat på eder vänskap,
    jag var nära att dö, först af mina sår, sedan af hunger, på ett
    dåligt värdshus i Chantilly, och detta utan att ni värdigades en
    enda gång besvara de glödande bref, jag skref till eder.

--- Men, herr Portos, mumlade prokuratorskan, som, att döma efter de
    förnämsta damers seder på den tiden, insåg, att hon hade orätt.

--- Jag, som för eder offrat baronessan de...

--- Jag vet det väl.

--- Grefvinnan de....

--- Herr Portos, förkrossa mig icke!

--- Hertiginnan de...

--- Herr Portos, var ädelmodig!

--- Ni har rätt, min fru, och jag skall icke säga mer.

--- Men det är min man, som icke vill höra talas om penningutlåning.

--- Fru Coquenard, sade Portos, påminn eder det första bref, ni skref
    till mig och som har inristat sig i mitt minne.

Prokuratorskan suckade.

--- Men det är tillika så, sade hon, att summan, som ni begärde låna,
    var väl hög.

--- Fru Coquenard, jag gaf eder företrädet.  Jag hade blott behöft
    skrifva till hertiginnan de...  Jag vill icke nämna hennes namn,
    ty jag är ej i stånd att blottställa en qvinna; men hvad jag vet,
    är, att jag blott behöft skrifva till henne, för att hon strax
    skulle skickat mig femton hundra.

Prokuratorskan fälde en tår.

--- Herr Portos, sade hon, jag svär, att ni hårdt straffat mig och
    att, om ni i framtiden skulle komma att åter finna eder i en dylik
    förlägenhet, ni blott har att vända eder till mig.

--- Fy då, min fru! sade Portos med låtsad motvilja.  Låt oss icke
    tala om pengar, om ni behagar, det är förödmjukande.

--- Sålunda älskar ni mig då icke mera? sade prokuratorskan långsamt
    och sorgset.

Portos iakttog en majestätisk tystnad.

--- Det är på det sättet ni svarar mig?  Ack, jag förstår.

--- Tänk på den förolämpning ni tillfogat mig, min fru; den har
    stannat här, sade Portos, i det han lade handen på sitt hjerta och
    tryckte den hårdt deremot.

--- Jag skall godtgöra den; låt se, min käre Portos!

--- För öfrigt, hvad begärde jag af eder, jag? återtog Portos med en
    axelryckning full af godmodighet; ett lån, ingenting annat.  När
    allt kommer omkring, är jag ingen obillig menniska.  Jag vet, att
    ni icke är rik, fru Coquenard, och att eder man måste skinna de
    arma parterna för att af dem bereda sig några lumpna écus.  O, om
    ni vore grefvinna, markisinna eller hertiginna, det vore helt
    annat och ni vore då oförlåtlig!

Prokuratorskan vardt stött.

--- Vet, herr Portos, sade hon, att min kassakista, så en
    prokuratorskas hon än må vara, kanhända är bättre försedd än alla
    edra ruinerade sjåps.

--- Då tillfogade ni mig en dubbel förolämpning, sade Portos,
    lösgörande prokuratorskans arm ur sin; ty om ni är rik, fru
    Coquenard, då kan eder vägran icke ursäktas.

--- Då jag säger rik, återtog prokuratorsfrun, som såg, att hon låtit
    hänföra sig för långt, bör man icke taga det bokstafligen.  Jag är
    icke just rik, jag är välbergad.

--- Hör, min fru, sade Portos, låt oss icke mer tala om detta, jag ber
    eder.  Ni har misskänt mig; hvarje sympati mellan oss är slocknad.

--- Otacksamme!

--- Ah, jag råder eder just att beklaga eder! sade Portos.

--- Gå då med eder vackra hertiginna!  Jag håller eder icke längre
    qvar.

--- Ah, hon är ännu icke så förkrossade, som jag trodde!

--- Låt oss se, herr Portos, ännu en gång, den sista: älskar ni mig
    ännu?

--- Ack, min fru, sade Portos med den mest dystra ton han kunde
    antaga, då vi skola rycka i fält, i fält, hvarest mina aningar
    säga mig, att jag skall varda dödad...

--- O, tala icke så! utropade prokuratorskan, utbrytande i
    snyftningar.

--- Någonting säger mig detta, fortsatte Portos alltmer och mer
    dyster.

--- Säg hellre, att ni har någon ny böjelse.

--- Visst icke, jag talar uppriktigt med eder.  Intet nytt föremål
    lockar mig, och jag till och med känner här, i djupet af mitt
    hjerta, något, som talar för eder.  Men om fjorton dagar, såsom ni
    vet eller icke vet, öppnas detta ödesdigra fälttåg; jag skall få
    förfärliga bekymmer för min utrustning.  Vidare skall jag göra en
    resa till min familj, djupt in i Bretagne, för att anskaffa den
    för min afresa nödvändiga penningsumman.

Portos märkte nu en sista strid mellan kärleken och girigheten.

--- Och som, fortsatte han, hertiginnan, som ni nyss såg i kyrkan, har
    sina landtegendomar helt nära mina, skola vi resa tillsammans.
    Resor, som ni vet, förefalla mindre långa, när man gör dem på tu
    man hand.

--- Ni har således inga vänner i Paris, herr Portos? sade
    prokuratorskan.

--- Jag har trott mig ega sådana, sade Portos, i det han antog sin
    dystra min, men jag har tydligt sett, att jag bedrog mig.

--- Ni har sådana, herr Portos, ni har sådana, återtog prokuratorskan
    med en hänförelse, som öfverraskade henne sjelf; kom hem igen i
    morgon.  Ni är min tants son, följaktligen min kusin; ni kommer
    från Noyou i Picardie, ni har flere rättegångar i Paris och ingen
    advokat.  Skall ni väl minnas alt det der?

--- Fullkomligt, min fru.

--- Kom vid middagstiden.

--- Godt!

--- Och håll god min inför min man, som är skarpsynt oaktadt sina
    sjutiosex år.

--- Sjutiosex år!  Anfäkta, det var en vacker ålder! återtog Portos.

--- En hög ålder, vill ni säga, herr Portos.  Också kan den stackars
    käre mannen göra mig till enka hvilken stund som helst, fortsatte
    prokuratorskan, i det hon kastade en betydelsefull blick på
    Portos.  Lyckligtvis hafva vi genom äktenskapskontrakt öfverlåtit
    allt på den efterlefvande.

--- Allt? sade Portos.

--- Ja, allt.

--- Ni är en förtänksam qvinna, jag ser det, min kära fru Coquenard,
    sade Portos, i det han ömt tryckte prokuratorskans hand.

--- Se så, nu äro vi då försonade, min älskade herr Portos? sade hon
    med en söt min.

--- För lifvet, svarade Portos i lika ton.

--- Farväl då, min förrädare.

--- Farväl då, min glömmerska.

--- Till i morgon, min engel.

--- Till i morgon, mitt lifs flamma.


-- 
*) Det är min skuld, katolsk syndabekännelse

------------------------------------------------------------------------

Denna fil senast ändrad 7 Apr  2006  

Innehåll: