En anka i rollen som d'Artagnan rider in i Meung.
Ur den tecknade trickfilmen »De tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1938).
Man vet, vilka fördomar konungen hyste mot drottningen, fördomar, vilka skickligt underhöllos av kardinalen, som i fråga om ränker oändligt mer misstrodde kvinnor än män. En av de förnämsta orsakerna till denna fördom var Annas av Österrike vänskap för fru de Chevreuse. Dessa båda fruntimmer oroade honom vida mer än kriget med Spanien, missämjan med England och förvirringen i finanserna. I hans ögon och enligt hans övertygelse betjänade fru de Chevreuse drottningen icke blott i hennes politiska ränker, utan jämväl, vilket plågade honom vida mera, i hennes kärleksintriger.
En anka i rollen som d'Artagnan rider in i Meung.
Ur den tecknade trickfilmen »De tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1938).
XV. Embetsmän och krigare.
Dagen efter den, då dessa tilldragelser egt rum, hade, enär Atos icke
synts till, herr de Tréville af d'Artagnan och Portos fått veta hans
försvinnande.
Beträffande Aramis hade han begärt fem dagars permission och var i
Rouen, sade man, för familjeangelägenheter.
Herr de Tréville var en far för sina soldater. Den ringaste och minst
kände bland dem var, från den stund han bar kompaniets drägt, lika
säker om hans hjälp och hans stöd, som hans egen bror skulle hafva
varit.
Han begaf sig derför strax till brottmålsdomaren. Man skickade efter
officern, som hade befälet öfver vakten vid Croix-Rouge, och de efter
hand ingående underrättelserna upplyste, att Atos för tillfället vore
inrymd i fängelset Fort-l'Évêque.
Atos hade undergått alla de prof, som vi sett Bonacieux undergå.
Atos, som dittills ingenting yttrat af fruktan, att d'Artagnan, i sin
ordning oroad, ej skulle få den tid på sig han behöfde, förklarade
från denna stund, att han hette Atos och icke d'Artagnan.
Han tillade, att han kände hvarken herr eller fru Bonacieux, att han
aldrig talat med den ene eller den andra, att han klockan tio på
aftonen hade kommit för att göra besök hos sin vän herr d'Artagnan,
men att han ända till dess uppehållit sig hos herr de Tréville, der
han ätit middag. Tjugu vitnen, tillade han, kunde intyga saken, och
han nämnde flere framstående adelsmän, bland andra hertig de la
Trémouille.
Den andre kommissarien vardt lika förbryllad som den förste öfver
denna enkla och bestämda förklaring af musketören, på hvilken han
gerna velat utkräfva den hämnd, som de civile så mycket älska att
vinna på de militäre, men herr de Trévilles och hertig de la
Trémouilles namn kräfde försigtighet.
Atos vardt äfven afskickad till kardinalen, men olyckligtvis var
kardinalen i Louvre hos kungen.
Det var just i detta ögonblick, som herr de Tréville, kommande från
brottmålsdomaren och från guvernören öfver Fort-l'Évêque, anlände till
hans majestät utan att hafva träffat Atos. Såsom kapten för
musketörerne hade herr de Tréville vid hvarje tillfälle tillträde hos
konungen.
Man vet, hvilka fördomar konungen hyste mot drottningen, fördomar,
hvilka skickligt underhöllos af kardinalen, som i fråga om ränker
oändligt mer misstrodde qvinnor än män. En af de förnämsta orsakerna
till denna fördom var Annas af Österrike vänskap för fru de
Chevreuse. Dessa båda fruntimmer oroade honom vida mer än kriget med
Spanien, missämjan med England och förvirringen i finanserna. I hans
ögon och enligt hans öfvertygelse betjenade fru de Chevreuse
drottningen icke blott i hennes politiska ränker, utan jemväl, hvilket
plågade honom vida mera, i hennes kärleksintriger.
Vid första ordet af kardinalen om, att fru de Chevreuse, som var
landsförvist till Tours och hvilken man trodde finnas i denna stad,
var kommen till Paris och under de fem dagar hon vistats der lyckats
leda polisen på villospår, råkade kungen i en ursinnig vrede.
Nyckfull och otrogen, ville kungen likväl kallas Louis den rättvise
och Louis den kyske. Efterverlden skall svårligen fatta denna
karakter, hvilken historien tyder blott genom handlingar, men aldrig
genom förklaringar.
Men när kardinalen tillade, icke allenast att fru de Chevreuse var i
Paris, utan äfven att drottningen återknutit förbindelsen med henne
genom en af dessa hemliga korrespondenser, som man på denna tid
kallade kabal; när han försäkrade, att han, kardinalen, varit nära att
upptäcka även de finaste trådarna af denna intrig, men att i det
ögonblick, man varit färdig att, försedd med full bevisning, på bar
gerning gripa drottningens utskickade, en musketör vågat på ett
våldsamt sätt afbryta rättvisans gång, i det han med värjan i hand
öfverfallit aktningsvärda lagens tjenare, hvilka fått uppdrag att
opartiskt undersöka hela saken för att lägga den under konungens öga;
då kunde Louis XIII ej längre beherska sig, utan tog ett steg åt
drottningens rum, med denna bleka och stumma harm, som, när den bröt
ut, ledde denne furste ända till den kallaste grymhet.
Och likväl hade kardinalen under allt detta ännu icke nämt ett ord om
hertigen af Buckingham.
Det var då herr de Tréville inträdde, kall, artig, med oklanderlig
hållning.
Genom kardinalens närvaro och förändringen i konungens ansigte upplyst
om hvad som förefallit, kände herr de Tréville sig lika stark som
Simson inför filisteerne.
Louis XIII lade redan handen på dörrlåset; vid bullret, som uppstod af
herr de Trévilles inträde, vände han sig om.
--- Ni kommer just lämpligt, min herre, sade kungen, hvilken, då hans
lidelser stigit till en viss punkt, ej kunde förställa sig, jag
har fått höra rätt vackra saker om edra musketörer.
--- Och jag, sade Tréville kallt, skall meddela eders majestät rätt
vackra saker om edra tjenstemän.
--- Hvad behagas? sade konungen stolt.
--- Jag har den äran underrätta eders majestät, fortfor Tréville i
samma ton, att en del prokuratorer, kommissarier och polismän,
mycket aktningsvärdt folk för resten, men, som det vill synas,
mycket förbittradt på uniformen, tillåtit sig att i ett hus
arrestera, på öppen gata bortsläpa och i Fort-l'Évêque inkasta,
och allt detta på grund af en order, som man vägrat förete för
mig, en af mina musketörer eller snarare edra, sire, af ett
oförvitligt uppförande, af ett nästan fräjdadt namn, och som eders
majestät fördelaktigt känner, herr Atos nämligen.
--- Atos, sade konungen mekaniskt, ja, jag känner verkligen det
namnet.
--- Eders majestät behagade erinra sig, sade Tréville, att herr Atos
är just den musketören, som i den ledsamma duell, som ni vet, hade
olyckan att svårt såra herr de Cahussac. A propos monseigneur,
fortfor Tréville, vändande sig till kardinalen, herr de Cahussac
är väl fullt återstäld eller huru?
--- Tack, sade kardinalen, sammanpressande läpparna af vrede.
--- Herr Atos, fortfor herr de Tréville, hade just gått att besöka en
af sina vänner, men som var borta, en ung béarnare, kadett vid
eders majestäts drabanter och herr Desessarts' kompani, men knapt
hade han hunnit att göra sig hemmastadd i sin väns rum och att
taga en bok, medan han väntade, innan en svärm af polismän och
soldater, blandade om hvarandra, kom och stormade huset, slog in
flere dörrar....
Kardinalen gaf konungen en vink, som betydde: det var för den saken,
som jag nämde.
--- Vi veta allt det der, invände konungen, ty det skedde i vår
tjenst.
--- Då, sade Tréville, då var det väl äfven i eders majestäts tjenst,
som man grep en af mina oskyldiga musketörer, stälde honom som en
missdådare mellan två vaktkarlar och midt ibland en fräck pöbelhop
förde bort denne ärlige man, som tio gånger utgjutit sitt blod för
eders majestäts tjenst och är beredd att än vidare göra det.
--- Bah! sade konungen tveksam. Gick saken så till?
--- Herr de Tréville säger ej, återtog kardinalen med största köld,
att denne oskyldige musketör, denne ärlige man, en timme förut
hade med värjstötar öfverfallit fyra kommissarier, hvilka jag
sändt för att undersöka en sak af högsta vigt.
--- Jag trotsar eders eminens att bevisa detta, utropade Tréville med
hela sin gaskogniska frimodighet och militära sträfhet, ty en
timme förut gjorde herr Atos, hvilken, jag vill förtro det åt
eders majestät, är en man af högsta stånd, mig äran att efter hos
mig intagen diner samspråka i salongen i mitt hotell med hertig de
la Trémouille och grefve de Châlus, hvilka befunno sig der.
Konungen betraktade kardinalen.
--- Ett protokoll eger vitsord, sade kardinalen, högt svarande på hans
majestäts stumma fråga, och de misshandlade tjenstemännen hafva
uppsatt följande, som jag har äran förete för eders majestät.
--- Gäller ett civilt protokoll lika mycket som en krigares hedersord?
svarade Tréville stolt.
--- Se så, se så, tig Tréville, var tyst, sade kungen.
--- Om hans eminens har någon misstanke mot en af mina musketörer,
sade Tréville, är herr kardinalens rättvisa nog känd, för att jag
sjelf vill begära en undersökning.
--- I samma hus, der rättsundersökningen egde rum, fortfor kardinalen
orubblig, bor, tror jag, en béarnare, vän till musketören.
--- Eders eminens menar herr d'Artagnan?
--- Jag menar en ung man, som ni beskyddar, herr de Tréville.
--- Ja, eders eminens, det är just han.
--- Misstänker ni icke denne unge man för att hafva gifvit dåliga
råd...
--- Åt herr Atos, en man dubbelt så gammal som han? afbröt herr de
Tréville; nej, monseigneur. För öfrigt tillbragte herr d'Artagnan
aftonen hos mig.
--- Bevars! sade kardinalen, hela verlden tillbragte då aftonen hos
eder?
--- Skulle eders eminens tvifla på mitt ord? svarade de Tréville, med
vredens rodnad i sitt ansigte.
--- Nej, Gud bevare mig derifrån! sade kardinalen; men säg mig blott,
vid hvilken timme han var hos eder?
--- Åh, hvad det beträffar, kan jag upplysa eders eminens om det, ty
då han kom märkte jag, att min pendyl visade på half tio, fast jag
trodde, att det var senare.
--- Och hvilken timme lemnade han edert hotell?
--- Klockan half elfva, en timme efter händelsen.
--- Men likväl, återtog kardinalen, som ej ett ögonblick misstänkte
Trévilles ärlighet och nu märkte, att segern gick honom ur
händerna, men likväl, Atos greps i det der huset vid
Fossoyersgatan.
--- Är det förbjudet för en vän att besöka sin vän, för en musketör
vid mitt kompani att umgås med en drabant vid herr Desessarts'
kompani?
--- Ja, när huset, der han umgås med denne vän, är misstänkt.
--- Det der huset är misstänkt, Tréville, sade konungen; ni visste det
kanske icke?
--- Sire, jag kände det verkligen icke. I alla fall må det vara
misstänkt öfver allt, men jag förnekar, att det är det i den del,
der d'Artagnan bor; ty jag kan försäkra eder, sire, att om jag
skall sätta tro till hvad han sagt, finnes ingen mera hängifven
tjenare till eders majestät eller djupare beundrare af herr
kardinalen.
--- Var det icke den der d'Artagnan, som en dag sårade Cahussac i den
olyckliga affären vid Karmeliterklostret? frågade konungen, i det
han betraktade kardinalen, som rodnade af harm.
--- Och dagen derpå Bernajoux. Jo, sire, jo, så var det, och eders
majestät har ett förträffligt minne.
--- Nå, hvad skola vi besluta då? sade konungen.
--- Saken rör eders majestät närmare än mig, sade kardinalen. Jag
anser brottet bevisadt.
--- Och jag förnekar det, sade Tréville. Men hans majestät har sina
domare, och de skola afgöra....
--- Ja, sade konungen, låt oss hänskjuta saken till domarne; det är
deras sak att döma, och de skola döma.
--- Det är, återtog Tréville, det är mycket sorgligt, att i dessa
olyckliga tider, hvari vi lefva, det renaste lif, den
obestridligaste dygd icke skyddar en man för vanrykte och
förföljelser. Också skall hären, det kan jag ansvara för, varda
föga belåten med att se sig föremål för den strängaste behandling
i blotta polissaker.
Uttrycket var oförsigtigt, men Tréville hade fält det med fullkomlig
kännedom om förhållandet. Han önskade en explosion, emedan minan
dervid ger eld och elden upplyser.
--- Polissaker! ropade kungen, i det han upptog Trévilles yttrande.
Polissaker! Och hvad vet ni derom, min herre? Sysla ni med edra
musketörer och gör mig icke galen; det tyckes, när man hör eder,
som, i fall man olyckligtvis råkar arrestera en musketör,
Frankrike sväfvade i fara. Hvilket väsen blott för en musketör!
Jag skall arrestera tio, ventrebleu, hundra, till och med hela
kompaniet, och vill ändå icke höra, att man knyster!
--- I samma stund musketörerne äro misstänkta af eders majestät, äro
de skyldiga, sade Tréville. Också ser ni mig, sire, beredd att
till eder lemna min värja; ty sedan kardinalen anklagat mina
soldater, tviflar jag icke, att han ju äfven till slut skall
anklaga mig sjelf; derför bäst, att jag gör mig till fånge med
herr Atos, som redan är arresterad, och herr d'Artagnan, som
förmodligen också varder det.
--- Gaskogneskalle, när ämnar ni sluta? sade kungen.
--- Sire, svarade Tréville utan att det minsta sänka rösten, befall,
att man återlemnar mig min musketör, eller att han varder dömd.
--- Man skall döma honom, sade kardinalen.
--- Välan då, så mycket bättre, ty i sådant fall anhåller jag om eders
majestäts tillstånd att få föra hans talan.
Konungen fruktade uppseende och sade:
--- Om hans eminens icke hade personliga skäl.
Kardinalen insåg konungens afsigt och gick honom till möte.
--- Förlåt, sade han; men så snart eders majestät i mig ser en partisk
domare, drager jag mig tillbaka.
--- Hör på, sade konungen, kan ni svära vid min fader, att herr Atos
var hos eder under tilldragelsen, och att han icke tagit del
deruti?
--- Vid eder ärorike fader och vid eder sjelf, som är hvad jag mest i
hela verlden älskar och vördar, svär jag det!
--- Eders majestät värdigades besinna, sade kardinalen, att om vi
utsläppa fången, så kunna vi icke mer utforska sanningen.
--- Herr Atos skall alltid vara till hands, återtog herr de Tréville,
och beredd att afgifva svaromål, när det kan behaga domarne att
taga honom i förhör. Han skall ej rymma, herr kardinal; var lugn,
jag ansvarar för honom, jag.
--- Sant, icke rymmer han, sade konungen; man skall alltid anträffa
honom, såsom herr de Tréville säger. För öfrigt, tillade han,
sänkande rösten och med en bönfallande blick betraktande hans
eminens, insöfvom dem i säkerhet: det är politiskt.
Denna Louis XIII:s politik kom Richelieu att småle.
--- Befall, sire, sade han, ni eger benådningsrätt.
--- Benådningsrätten tillämpas endast på brottslige, sade Tréville, som
ville hafva sista ordet, och min musketör är oskyldig. Det är
således icke nåd, sire, som ni går att utöfva, det är rättvisa.
--- Sitter han på Fort-l'Évêque? sade konungen.
--- Ja, sire, och afskildt i en fängelsehåla som den gröfste
brottsling.
--- Fördömdt, fördömdt, mumlade kungen, hvad skall man göra?
--- Underskrifva en frigifningsorder, och allt är förbi, återtog
kardinalen; jag tror, liksom eders majestät, att herr de Trévilles
borgen är mer än tillräcklig.
Tréville bugade sig vördnadsfullt med en glädje, som icke var alldeles
fri från farhåga; han skulle föredragit ett envist motstånd från
kardinalen framför denna plötsliga medgörlighet.
Konungen skref under frigifningsordern, och Tréville gick utan
dröjsmål bort med den.
Då han skulle gå ut, visade kardinalen honom ett vänligt småleende och
sade till konungen:
--- Det råder en förträfflig harmoni mellan befäl och soldater vid
edra musketörer, sire; se der, hvad som är fördelaktigt för
tjensten och mycket hedrande för alla.
--- Han spelar mig oförtöfvadt något elakt spratt, tänkte Tréville;
med en sådan man har man aldrig sista ordet. Men jag måste
skynda, ty kungen kunde nästa ögonblick ändra mening; och när allt
kommer omkring, är det svårare att åter sätta på Bastiljen eller
på Fort-l'Évêque den, som sluppit ut derifrån, än att förvara en
fånge, hvilken man redan har der.
Herr de Tréville inträdde triumferande i Fort-l'Évêque, der han
befriade fången, hvilken ännu bibehöll sin lugna likgiltighet.
När han sedan första gången återsåg d'Artagnan, sade han till honom:
--- Ni slapp helskinnad undan; se der edert värjsting åt Jussac
betaldt. Ännu återstår det, som Bernajoux fick, men lita icke
derpå.
För öfrigt gjorde Tréville ganska rätt i att misstro kardinalen och
att tänka, att icke allt var förbi, ty knapt hade musketörkaptenen
stängt dörren efter sig, förrän hans eminens sade till kungen:
--- Nu, då vi äro mellan fyra ögon, skola vi tala allvarsamt, om det
så behagar eders majestät. Sire, hertigen af Buckingham har varit
i Paris i fem dagar och reste derifrån först i dag på morgonen.
------------------------------------------------------------------------
Denna fil senast ändrad 7 Apr 2006