D'Artagnan och hans far samt häst.
Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).
Föreställ eder Don Quijote vid aderton år. Don Quijote utan bröst- och lårharnesk, Don Quijote iklädd jacka av ylletyg, vars blå färg antagit en obestämbar skiftning av vindrägg och himmelsblått.
D'Artagnan och hans far samt häst.
Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).
I. D'Artagnans fars tre gåfvor.
Första måndagen i april 1625 var köpingen Meung, hvarest författaren
till Roman de la Rose föddes, skådeplatsen för ett tumult af den
betydenhet, att man kunde tro hugenotterne vara komna för att af Meung
göra ett andra La Rochelle. En mängd borgare, som sågo qvinnorna fly
utåt Storgatan och hörde barnen skrika i portarna, skyndade att
anlägga sina harnesk och styrde kosan, med en musköt eller en bardisan
till stöd för sin en smula osäkra hållning, åt värdshuset
Franc-Meunier, framför hvilket trängdes, växande hvar minut, en
larmande och nyfiken folkhop.
På denna tid var en panik ganska vanlig, och sällan förgick en dag,
utan att än den ena, än den andra staden fick i sitt arkiv uppteckna
någon tilldragelse af denna art. Der fans magnaterne, som bekrigade
hvarandra; der fans konungen, som bekrigade kardinalen; der fans
spanioren, som bekrigade konungen. Utom dessa fejder, lönliga eller
uppenbara, funnos der tjufvar, tiggare, hugenotter, vargar och
lakejer, hvilka förde krig mot hela verlden. Borgarne väpnade sig
alltid mot tjufvarne, mot vargarna, mot lakejerne, ofta mot magnaterne
och hugenotterne, stundom mot konungen, men aldrig mot kardinalen och
spanioren. Af denna häfdvunna plägsed kom det sig således, att,
bemälda första måndag i april 1625, borgarne, som hörde larm, men sågo
hvarken den rödgula fanan eller hertigens af Richelieu livré, ilade
till värdshuset Franc-Meunier.
Ankommen dit, kunde hvar och en se och förstå orsaken till bullret.
En ung man ... men låt oss med ett penndrag teckna hans porträtt:
föreställ eder Don Quijote vid aderton år. Don Quijote utan bröst-
och lårharnesk, Don Quijote iklädd jacka af ylletyg, hvars blå färg
antagit en obestämbar skiftning af vindrägg och himmelsblått.
Ansigtet var långt och mörklett; kindknotan utstående, ett tecken till
slughet; käkmusklerna öfver måttan utvecklade, ett märke, som röjer
gaskognaren, även utan den traditionella baretten, och vår unge man
bar en sådan prydd med en plym; ögat öppet och klokt; näsan krokig,
men fint tecknad; längden öfver en ynglings, men under en mans; det
hela skulle för ett oöfvadt öga företett en landtpatrons son på resa,
utan den långa värjan, som, hängande i ett lädergehäng, piskade sin
egares vador, när han gick, och hästens borstiga hår, när han red.
Ty vår unge man hade en häst, och denna häst var till och med så
märklig, att han gjorde uppseende. Det var en béarnsk klippare om
tolf eller fjorton år, gul til pelsen, utan tagel i svansen, men ej
utan bölder på benen och som, fastän han förde hufvudet lägre än
knäna, hvilket gjorde språngremmen öfverflödig, dock i jemn lunk
gjorde sina åtta lieues om dagen. Ty värr skymdes hans företräden så
helt och hållet af den sällsamma färgen och den felaktiga gången, att
på en tid, då hela verlden var hästkännare, den nu beskrifna
klipparens uppträdande i Meung, dit han för en qvart sedan intågat
genom porten åt Beaugency, väckte ett uppseende, hvars ogynsamhet
återföll på ryttaren.
Och detta uppseende hade varit desto plågsammare för unge d'Artagnan
(så hette denna andra Rosinantes Don Quijote), ju mindre han dolde för
sig det skimmer af löjlighet, som, så god ryttare han än var, en dylik
gångare kastade på honom; också var det med en djup suck, som han hade
mottagit denna gåfva af sin far. Han visste, att ett dylikt djur var
värdt minst tjugu livres; sant är, att de ord, som beledsagat gåfvan,
voro öfver allt värde.
--- Min son, hade den gaskogniske ädlingen sagt på denna rena béarnska
munart, som Henri IV aldrig lyckades bortlägga, min son, denna
häst är född i din faders hus för snart tretton år sedan och har
allt sedan stannat der, hvarför du också bör hålla af honom. Sälj
honom aldrig, låt honom dö lugnt och hedersamt af ålderdom, och om
du drager i fält med honom, så skona honom, som du skulle skona en
gammal trotjenare. Vid hofvet, fortfor den gamle d'Artagnan, om
nämligen du får äran att komma dit, hvartill dock din gamla adel
ger dig rätt, må du värdigt uppbära ditt adliga namn, som värdigt
burits af dina förfäder i mer än fem hundra år, och detta både för
din och de dinas skull. Med de dina förstår jag dina slägtingar
och dina vänner. Tål aldrig något, utom af herr kardinalen och af
konungen. Det är med sitt mod, märk väl, med sitt mod allena, som
en adelsman bryter sig väg i våra dagar. Den, som darrar en
sekund, låter kanske det byte fara, som just i denna sekund lyckan
räcker honom. Du är ung, du bör vara käck af två skäl, först
emedan du är gaskognare, och sedan emedan du är min son. Frukta
icke slagsmål och sök äfventyr. Jag har lärt dig föra värjan, du
har knäveck af jern och handled af stål; duellera af hvarje
anledning, desto hellre, som dueller äro förbjudna och det således
är dubbelt mod att duellera. Jag har ej mer att gifva dig min
son, än femton écus, min häst och de råd du nyss hört. Din mor
skall dertill lägga receptet på en viss balsam, som hon fått af en
zigenerska och som har en underbar kraft att läka hvarje sår, som
icke träffar hjertat. Drag bästa nytta af allt detta och lef
lyckligt och länge. Jag har endast ett ord att tillägga; jag vill
ställa för dig ett exempel, icke mitt eget, ty jag har aldrig
varit vid hofvet och aldrig gjort andra krig än religionskrigen
som frivillig; jag vill tala om herr de Tréville, min forne
granne, hvilken haft äran att som barn leka med vår store konung
Louis XIII, den Gud bevare. Stundom urartade deras lekar till
bataljer, och i dessa var icke alltid konungen den starkare. De
slängar han mottog ingåfvo honom mycken aktning och vänskap för
herr de Tréville. Sedermera duellerade denne äfven med andra: på
sin första resa till Paris fem gånger, från salig kungens död till
den unge kungens myndighetsålder sju gånger, oberäknadt krig och
belägringar, och sedermera intill denna dag kanske hundra gånger.
Också är han nu, trots alla edikt, förordningar och domar, kapten
för musketörerne, det vill säga chef för en legion af cesarer,
hvilka konungen mycket värderar och kardinalen fruktar, han, som
eljest, som hvar man vet, fruktar ingenting. För öfrigt förtjenar
herr de Tréville tio tusen écus om året; han är således en mycket
hög herre. Han började liksom du; uppvakta honom med detta bref
och rätta dig noga efter honom, att det må gå dig som honom.
Derefter omgjordade fader d'Artagnan sin son med sin egen värja,
kysste honom på båda kinderna och gaf honom sin välsignelse.
Då den unge mannen lemnat sin fars rum, fann han sin mor väntande
honom med det märkvärdiga receptet, hvars nyss beskrifna egenskaper
måste föranleda ett flitigt bruk. Här var afskedet längre och ömmare
än faderns, icke så, att herr d'Artagnan ej älskade sin son, som var
hans enda barn, men herr d'Artagnan var man och skulle ansett det
ovärdigt en man att öfverlemna sig åt sin rörelse, då deremot fru
d'Artagnan var qvinna och dessutom moder. Hon fälde ymniga tårar,
och, det må sägas till beröm för unge d'Artagnan, huru mycket han än
sökte bibehålla den fasthet, som anstod en musketör in petto, naturen
segrade, och han göt tårar, hvaraf det knapt med möda lyckades honom
att dölja hälften.
Samma dag begaf sig den unge mannen på väg, försedd med de tre
faderliga gåfvorna, hvilka, såsom vi redan nämt, bestodo af femton
écus, hästen och brefvet till herr de Tréville; de goda råden hade han
fått på köpet.
Med ett dylikt vade mecum var d'Artagnan, så moraliskt som fysiskt, en
trogen kopia af Cervantes' hjelte, med hvilken vi så lyckligt jemförde
honom, då vår pligt som historieskrifvare ålade oss att teckna hans
porträtt. Don Quijote tog väderqvarnar för jättar och fårskockar för
krigshärar; d'Artagnan tog hvart småleende för en förolämpning och
hvar blick för en utmaning. Detta gjorde, att hans näfve var knuten
allt ifrån Tarbes ända till Meung och att han öfver hufvud taget tio
gånger om dagen lade handen på värjfästet; likväl föll icke knytnäfven
på någon kind och lemnade icke värjan sin slida. Ej derför, att icke
åsynen af den olycksaliga gula klipparen bredde månget smålöje på de
mötandes ansigten, men som öfver klipparen skramlade en lång värja och
öfver denna värja blixtrade ett öga, snarare vildt än stolt,
undertryckte de mötande sin munterhet eller, om munterheten segrade
öfver klokheten, sökte åtminstone le med halva ansigtet, som antikens
masker. D'Artagnan fortsatte således ståtlig och med osårad
ömtålighet sin väg till den olyckliga köpingen Meung.
Men då han der vid porten till värdshuset Franc-Meunier steg af, utan
att någon, vare sig värd, kypare eller stalldräng, skyndade till,
varsnade han i ett halföppet fönster på nedra bottnen en adelsman af
vacker växt och förnämt utseende, ehuru ansigtets uttryck var något
frånstötande, hvilken samtalade med två personer, som syntes
aktningsfullt åhöra honom. D'Artagnan trodde sig naturligtvis efter
sin vana vara samtalets föremål och lyssnade. Denna gång hade han
endast till hälften bedragit sig; det var icke honom, men väl hans
häst, som frågan gälde. Adelsmannen tycktes beskrifva alla hans
egenskaper för sina åhörare, och dessa, som, efter hvad jag sagt,
tycktes hysa stor aktning för berättaren, brusto hvarje ögonblick i
gapskratt. Då nu ett halft leende var nog för att väcka den unge
mannens vrede, förstår man lätt, hvad verkan detta öfvermått af
bullersam glädje skulle göra på honom.
Emellertid ville han först taga i skärskådan den oförskämde, som
begabbade honom. Han fäste sin stolta blick på främlingen och såg en
man om fyrtio till fyrtiofem år, med svarta och genomträngande ögon,
blek hy, starkt utpräglad näsa, svarta och väl klipta mustascher; han
var klädd i jacka och knäbyxor, violetta med snörmakeri af samma färg,
utan annan prydnad än de vanliga öppningar, som visade linnet.
Benkläder och jacka, fastän nya, tycktes skrynklade såsom reskläder,
som länge legat nedpackade. D'Artagnan gjorde dessa noggranna
iakttagelser med ögonblicklig snabbhet och utan tvifvel af en
instinktlik känsla, att denne okände skulle komma att öfva ett stort
inflytande på hans framtida öden.
I samma ögonblick d'Artagnan fäste sin blick på adelsmannen i violetta
jackan, gjorde denne i fråga om den béarnska klipparen en af sina
lärdaste och djupaste anmärkningar, hvaråt hans båda åhörare skrattade
af full hals, och sjelf lät han, mot sin vana, ett matt, men synbart
leende irra öfver sitt ansigte. Intet tvifvel var nu möjligt;
d'Artagnan var verkligen skymfad. I full öfvertygelse derom
nedtryckte han baretten på hufvudet, och försökande kopiera några af
de hofmannalater, som han i Gascogne uppsnappat hos ädlingar på resa,
framträdde han med ena handen på värjfästet och den andra på höften.
Som olyckligtvis vreden, i samma mån han framskred, allt mer tog
öfverhanden, fann han, i stället för det stolta och värdiga tal,
hvarmed han tänkt frambära sin utmaning, ingenting annat på sin tunga
än en grofhet, ledsagad af en ursinnig åtbörd.
--- Herre, skrek han, ja, just ni, som kryper bakom fönsterluckan der!
Säg mig en smula, hvad ni skrattar åt, så att vi få skratta i
sällskap!
Den okände betraktade honom ännu ett ögonblick med ett svagt
småleende, lemnade fönstret, gick långsamt ut och stälde sig två steg
från d'Artagnan midt för hästen. Hans lugna hållning och skämtsamma
min fördubblade munterheten hos hans sällskap, som stannat qvar vid
fönstret.
D'Artagnan drog värjan en fot ur slidan.
--- Denna häst är tydligen eller snarare har i sin ungdom varit
smörgul, återtog den okände, fortsättande sitt föredrag och
vändande sig till sina åhörare i fönstret, utan att det minsta
synas märka den ursinnige d'Artagnan, som likväl hotande rätade på
sig emellan honom och dem. Denna färg är mycket bekant i
botaniken, men till denna dag mycket rar hos hästar.
--- Mången skrattar åt hästen, som ej vågar skratta åt ryttaren, skrek
Trévilles medtäflare med raseri.
--- Jag skrattar icke ofta, min herre, återtog den okände, såsom ni
sjelf torde kunna se på mitt ansigte, men jag förbehåller mig dock
rätten att skratta så ofta jag behagar.
--- Och jag, ropade d'Artagnan, vill icke, att man skrattar, när det
misshagar mig.
--- Åh, verkligen? fortfor den okände lugnare än någonsin; det är
fullkomligt i sin ordning; och vändande sig på klacken, ämnade han
gå tillbaka till värdshuset genom inkörsporten, i hvilken
d'Artagnan vid ankomsten hade bemärkt en sadlad häst.
Men det låg icke i d'Artagnans karakter att så lätt släppa en man,
som haft oförskämdheten att göra narr af honom. Han drog sin värja
helt och hållet ur slidan och gick efter honom, ropande:
--- Vänd eder om, herr spefågel, att jag icke nödgas slå eder i
ryggen.
--- Slå mig! svarade den andre, i det han svängde sig om på klackarna
och betraktade den unge mannen med lika mycken förvåning som
förakt. Men ni är ju galen, min vän, yttrade han, tilläggande
halfhögt, som om han talat till sig sjelf: det är skada; hvilket
fynd vore icke den der för hans majestät, som öfver allt spanar
efter käcka ynglingar att dermed rekrytera sina musketörer!
Han hade knapt hunnit tala till slut, då d'Artagnan måttade åt honom
en så våldsam stöt, att, om han ej gjort ett hastigt språng baklänges,
han troligtvis hade skämtat för sista gången. Den okände insåg nu,
att saken icke längre var skämt; med värdighet drog han sin värja,
helsade sin motståndare och stälde sig en garde. Men i samma
ögonblick öfverföllo hans båda åhörare, åtföljda af värden, d'Artagnan
med kraftiga slag af käpp, skyffel och eldtång. Detta var en så snabb
och verksam afledning, att d'Artagnans motståndare, under det den
förre vände sig om för att parera de slag, som haglade öfver honom,
stack sin värja i slidan med orubblig säkerhet och från deltagare
öfvergick till åskådare af striden, en rol, som han utförde med vanlig
likgiltighet, icke desto mindre mumlande:
--- De fördömda gaskognarne! Sätt honom på hans pomeransgula häst och
låt honom rida.
--- Icke förr än jag dödat dig, pultron! ropade d'Artagnan,
försvarande sig så godt han kunde och utan att vika ett steg för
sina tre fiender, hvilka fortforo att mörbulta honom.
--- Åter en gaskognad! mumlade adelsmannen. De der gaskognarne äro på
min ära oefterrättliga. Fortsätt då dansen, efter han ändtligen
så vill. När han tröttnat, säger han nog till.
Men den okände visste icke, med hvilken tjurskalle han hade att göra.
D'Artagnan var icke den, som någonsin begärde pardon. Kampen fortfor
derför ännu några sekunder, tills d'Artagnan utmattad släpte sin
värja, som ett käppslag bröt i tu. Ett annat slag, som träffade
pannan, fälde honom i det samma blödande och nästan sanslös till
marken.
Det var just i detta ögonblick, som man från alla håll framstörtade
till skådeplatsen. Värden, som fruktade skandal, bar med sina kypares
tillhjelp den sårade in i köket, der man egnade honom någon vård.
Hvad adelsmannen beträffar, så hade han åter intagit sin plats i
fönstret och betraktade med en viss otålighet denna folkhop, hvars
qvardröjande på platsen tycktes vara honom mycket olägligt.
--- Nå, hur står det till med vår galning? sade han, i det han vände
sig om vid bullret af dörren, som öppnades, och stälde sitt tal
till värden, som kom för att efterhöra hans befinnande.
--- Eders excellens är väl frisk och färdig? frågade värden.
--- Ja, fullkomligt, min käre värd, och det är jag, som frågar, hvad
det blifvit af vår unge man?
--- Han mår bättre nu, svarade värden; han är totalt afsvimmad.
--- Verkligen? fortfor adelsmannen.
--- Men innan han svimmade, samlade han alla sina krafter för att ropa
på eder och utmana eder.
--- Men det är då fan sjelf i egen person, den der gynnaren! utropade
den okände.
--- Nej, eders excellens, det är ingen djefvul, återtog värden med en
grimas af förakt, ty under hans afsvimning ha vi visiterat honom,
och han har icke mer än en skjorta i sitt knyte och bara tolf écus
i sin börs, hvilket likväl ej hindrade honom att säga, då han
svimmade af, att om något sådant händt i Paris, skulle ni strax
fått ångra det, då ni deremot nu först efteråt skall komma att
ångra det.
--- Då, sade den okände kallt, är det någon förklädd prins af blodet.
--- Jag säger eder detta, herr adelsman, på det ni måtte vara på eder
vakt.
--- Och han nämde ej något namn i sin förbittring?
--- Jo, han slog på sin ficka och sade: Vi få väl se, hvad herr de
Tréville skall säga om en sådan förolämpning mot hans skyddsling.
--- Herr de Tréville? sade den okände och vardt uppmärksam; han slog
på sin ficka och uttalade namnet Tréville! .... Hör på, min käre
värd, jag är säker om, att ni, medan den unge mannen var
afsvimmad, icke underlät att titta i den der fickan också. Hvad
fans der?
--- Ett bref, adresseradt till herr de Tréville, kapten för
musketörerne.
--- Verkligen!
--- Det är så, som jag har äran säga eders excellens.
Värden, som ej var begåfvad med mycken skarpsinnighet, märkte ej det
intryck, hans ord hade gjort på den okände. Denne lemnade nu
fönstret, der han stått hela tiden, lutande sig på armbågen, och
rynkade oroligt ögonbrynen.
--- För fan! mumlade han mellan tänderna; skulle väl Tréville ha
skickat mig den der gaskognaren på halsen? Han är mycket ung.
Men ett värjsting är ett värjsting, hvilken ålder än gifvaren har,
och man misstror mindre ett barn än andra; stundom är ett svagt
hinder tillräckligt att motverka en stor plan.
Den okände föll i djupa betraktelser, som räckte några minuter.
--- Hör på, värd, sade han, vill ni icke befria mig från den ursinniga
menniskan? På samvete, jag kan icke döda honom; och likväl,
tillade han med ett kallt, hotande uttryck, likväl är han mig till
besvär. Hvar är han?
--- I min hustrus kammare en trappa upp, der man nu håller på att
förbinda honom.
--- Har han sina kläder och sin resväska hos sig? Har han sin jacka
på sig?
--- Tvärt om, alla hans saker ligga ännu der nere i köket. Men om den
unge token är eder till besvär...
--- Ja visst. Han gör ju här i edert värdshus en skandal, som bättre
folk ej kan uthärda. Gå upp till eder, sätt upp min räkning och
säg till min lakej.
--- Hvad! Herrn lemnar oss redan?
--- Det vet ni väl, enär jag redan befalt eder att låta sadla min
häst. Är ej befallningen åtlydd?
--- Jo, och som eders excellens sjelf kunnat se, står hästen sadlad i
porten.
--- Godt! Gör då, som jag sagt.
--- Bevars! sade värden för sig sjelf; skulle han väl frukta den der
pojken?
En befallande blick af främlingen afbröt tvärt alla betraktelser. Han
bugade sig ödmjukt och gick.
--- Det är onödigt, att mylady*) observeras af den der token, fortfor
främlingen; hon kan icke dröja längre, hon borde redan varit här;
bäst är, att jag stiger till häst och rider henne till möte ....
Om jag bara kunde få veta, hvad det der brefvet till Tréville
innehåller?
Och under det han talade för sig sjelf, stälde den okände sin gång åt
köket.
Under tiden hade värden, som ej betviflade, att det var den unge
mannens närvaro, som förjagade den okände ur värdshuset, stigit upp
till sin hustru och funnit d'Artagnan återkommen till sans. I det han
lät honom förstå, att han kunde få en ledsam affär med polisen, för
det han sökt tvist med en förnäm herre --- ty efter värdens tanke
måste den okände vara en sådan --- förmådde han honom att oaktadt sin
svaghet stiga upp för att fortsätta sin väg.
D'Artagnan, halvt bedöfvad, utan jacka och med hufvudet omlindadt af
bindlar, reste sig derför och började, under värdens påstötningar,
stiga utför; men nedkommen i köket, var det första föremål, han
varsnade, hans fiende, lugnt språkande vid fotsteget till en tung
vagn, förspänd med två stora normandiska hästar.
Det fruntimmer, med hvilket han samtalade och hvars hufvud visade sig
i vagnsdörren, var en qvinna om tjugu till tjugutvå år. Vi hafva
redan anmärkt, med hvilken snabbhet d'Artagnan uppfattade ett ansigte;
han såg derför i första ögonkastet, att damen var ung och vacker.
Hennes skönhet gjorde desto lifligare intryck på honom, som den var
helt och hållet främmande för de södra landen, der d'Artagnan ända
hittills hade vistats. Hon var blek och blond, med långt, lockigt
hår, som föll ned på hennes axlar, stora, blå och smäktande ögon,
rosenröda läppar och alabasterhvita händer. Hon samtalade lifligt med
den okände.
--- Hans eminens befaller mig således? sade damen.
--- Att på ögonblicket återvända till England och direkt underrätta
honom, om hertigen lemnar London.
--- Och mina öfriga instruktioner? frågade den vackra resande.
--- Äro inneslutna i den här asken, som ni icke öppnar förr än på
andra sidan Kanalen.
--- Godt; och ni, hvad gör ni?
--- Jag återvänder till Paris.
--- Utan att tukta den der oförskämde pojken? frågade damen.
Den okände ämnade svara, men just då han öppnade munnen, framrusade
d'Artagnan, som hade hört allt.
--- Det är just denne oförskämde pojke, som tuktar andra, ropade han,
och jag hoppas, att den, som han ämnar tukta, ej denna gång skall
undkomma lika lätt som den förra.
--- Ej undkomma! återtog den okände, i det han rynkade ögonbrynen.
--- Nej; i en qvinnas närvaro vågar ni väl ej fly, förmodar jag.
--- Kom i håg, ropade mylady, då hon såg den okände föra handen till
värjan, kom i håg, att minsta dröjsmål kan förderfva allt.
--- Ni har rätt, svarade den okände; far då ni åt edert håll, så far
jag åt mitt.
Sedan han nickat åt fruntimret, hoppade han upp på sin springare,
under det att kusken häftigt klatschade på hennes spann. De båda
samtalande foro af i galopp hvar åt sitt håll.
--- Nå, eder skuld! skrek värden, hvars tillgifvenhet för sin gäst nu
förvandlades i ett djupt förakt, när han såg honom aflägsna sig
utan att betala sin räkning.
--- Betala, slyngel, ropade den resande, allt jemt i galopp, åt sin
lakej, hvilken kastade för värdens fötter två eller tre
silfvermynt och galopperade efter sin herre.
--- Ah, din pultron, din usling, din falske adelsman! ropade
d'Artagnan, i det han nu i sin ordning sprang efter lakejen.
Men den sårade var ännu för svag att uthärda en sådan skakning. Knapt
hade han tagit tio steg, förrän det ringde för hans öron och svartnade
för hans ögon, och han föll i gatan, ännu ropande:
--- Pultron! Pultron!
--- Ja, han var verkligen en pultron, mumlade värden, i det han
närmade sig d'Artagnan och genom detta smicker sökte försona sig
med den stackars ynglingen, liksom i fabeln hägern med snigeln.
--- Ja, en pultron, mumlade äfven d'Artagnan; men h o n var mycket
vacker.
--- Hvilken hon? frågade värden.
--- Mylady, stammade d'Artagnan och svimmade för andra gången.
--- Lika godt, sade värden, jag gick miste om två, men den här har
jag, och honom är jag säker på att få behålla åtminstone några
dagar. Då förtjenar jag ändå mina elfva écus.
Man vet, att elfva écus utgjorde det belopp, som fans i d'Artagnans
börs.
Värden hade räknat på elfva dagars sjukdom efter en écu för dagen, men
han hade uppgjort räkningen utan den resande. Följande dagen steg
d'Artagnan upp klockan 5 på morgonen, gick sjelf ned i köket, begärde
utom några andra ingredienser, hvilka ej kommit till vår kunskap, vin,
olja och rosmarin, hvarefter han, med sin moders recept i handen,
tillagade en balsam, hvarmed han smorde sina många sår; sjelf ömsade
han sedan omslagen och ville ej tillåta, att någon läkare anlitades.
Tack vare den böhmiska balsamens kraft och kanske äfven frånvaron af
läkare befann sig d'Artagnan redan samma afton på fötter och dagen
derpå nästan läkt.
Men då han skulle betala rosmarinen, oljan och vinet, enda utgiften
för ryttaren, då deremot den gula hästen, åtminstone efter
värdshusvärdens uppgift, ätit tre gånger mera, än hvad man i
betraktande af hans storlek kunnat antaga, fann d'Artagnan i sin ficka
endast sin lilla slitna sammetsbörs jemte de elfva écus den innehöll;
det till herr de Tréville adresserade brefvet hade försvunnit.
Den unge mannen började med att mycket tålmodigt leta efter brefvet.
Väl tjugu gånger vände han in och ut på sina fickor, visiterade sin
resväska, öppnade och tillslöt åter sin börs; men när han öfvertygat
sig, att brefvet var borta, råkade han i ett tredje anfall af raser,
som var nära att förorsaka en ny förbrukning af vin och aromatisk
olja, ty seende det unga brushufvudet åter upptändas och hota att slå
sönder allt i huset, om man icke toge reda på hans bref, hade värden
redan gripit till ett jagtspjut, hans hustru en qvastkäpp och kyparne
samma käppar, som tjenstgjort dagen förut.
--- Mitt rekommendationsbref, mitt rekommendationsbref, eller, Guds
död, jag spetsar eder alla som sparfvar!
Ty värr motsatte sig en omständighet denna hotelses uppfyllande. Som
vi omtalat, hade hans värja i första striden gått i två bitar, något,
som han alldeles glömt. Deraf kom, att då d'Artagnan verkligen ville
draga blankt, fann han sig väpnad med blott och bart en värjstump af
åtta till tio tum, hvilken värden omsorgsfullt åter stoppat i slidan.
Återstoden af klingan hade köksmästaren behändigt undansnillat för att
deraf göra sig en späcknål.
Likväl skulle denna missräkning sannolikt ej hafva hejdat vår
hetlefrade unge man, om ej värden besinnat, att den resandes kraf dock
var fullt behörigt.
--- Men hvar kan då brefvet vara? sade värden, sänkande sitt spjut.
--- Ja, hvar är det? ropade d'Artagnan. Ni skall veta, att detta bref
var till herr de Tréville, och jag måste strax ha det åter; annars
vet nog herr de Tréville att skaffa det tillbaka, han.
Denna hotelse rågade värdens skrämsel. Näst kungen och kardinalen var
herr de Tréville den man, hvars namn kanske oftast upprepades af
militärer och äfven borgare. Man hade väl äfven pater Joseph, men
dennes namn nämde man endast helt sakta; en sådan förskräckelse ingaf
hans grå eminens, såsom man kallade denne kardinalens förtrogne.
Värden var nu den förste att söka efter det bortkomna brefvet.
--- Innehöll brefvet något dyrbart? frågade han efter några ögonblicks
fruktlösa efterspaningar.
--- För fan, det tror jag, det! utropade gaskognaren, som räknade på
detta bref för att göra sin lycka vid hofvet; det innehöll hela
min välfärd.
--- Var det spanska assignationer? frågade värden orolig.
--- Det var assignationer på hans majestäts enskilda kassa, svarade
d'Artagnan, som hoppades att på grund af rekommendationsbrefvet
komma i konungens tjänst och derför ansåg sig kunna, utan att tala
osanning, gifva detta något vågade svar.
--- Åh, för fan! utropade värden, nu helt förtviflad.
--- Men lika godt, fortfor d'Artagnan med sin nations hela
tvärsäkerhet, lika godt! Stor sak i pengarna, men det der brefvet
var allt för mig. Hellre hade jag velat mista tusen pistoler än
detta bref.
Han hade gerna kunnat säga tjugu tusen, men en viss ungdomlig
blygsamhet återhöll honom.
Hastigt uppgick nu ett ljus för värden, som oaktadt otrolig möda ej
kunde återfinna brefvet.
--- Detta bref är icke borttappadt, utropade han.
--- Hvad säger ni?
--- Nej, man har tagit det från eder.
--- Tagit? Hvem då?
--- Adelsmannen från i går. Han gick ned i köket, der eder jacka
låg. Han stannade qvar der ensam. Jag vill slå vad, att han
stulit brefvet.
--- Tror ni det? svarade d'Artagnan, föga öfvertygad, ty han kände
bättre än någon annan den helt personliga vigten af detta bref och
såg deri ingenting, som kunde fresta egennyttan. Säkert är, att
ingen af betjeningen, ingen af de resande skulle vunnit något på
att besitta detta papper.
--- Ni säger då, återtog d'Artagnan, att ni misstänker den der spotske
adelsmannen?
--- Jag säger, att jag är säker derpå, fortfor värden; då jag sade
honom, att eders nåd var herr de Trévilles skyddling, och att ni
till och med hade ett bref till denne berömde ädling, tycktes han
mycket orolig, frågade mig, hvar brefvet fans, och gick strax ned
i köket, der han visste att eder jacka låg.
--- Då är också han tjufven, svarade d'Artagnan; jag skall klaga hos
herr de Tréville, och han skall klaga för kungen.
Derpå tog han helt majestätiskt två écus ur sin ficka, gaf dem åt
värden, som med hatten i hand följde honom ända till porten, och steg
upp på sin gula häst, hvilken utan något vidare äfventyr förde honom
ända till porten Saint-Antoine i Paris, der han sålde honom för tre
écus, hvilket var väl betaladt, då d'Artagnan tröttridit honom under
sista hållet. Också dolde icke hästköparen för den unge mannen, att
han gaf denna öfverdrifna summa endast för den originela färgens
skull.
D'Artagnan gjorde sålunda till fot sitt inträde i Paris med sin lilla
väska under armen och vandrade omkring, tills han lyckades hyra ett
rum, som passade för hans små tillgångar. Detta rum var ett slags
vindskupa, belägen vid Fossoyeursgatan, nära Luxembourg.
Sedan d'Artagnan betalat handpenningen, tog han sin boning i
besittning, tillbragte återstoden af dagen med att fastsy vid jacka
och benkläder de snörmakerier, som han mor frånsprättat en nästan ny
jacka, tillhörig hans far, och hvilka hon gifvit honom i smyg; sedan
gick han till kajen de la Ferraille för att låta sätta en ny klinga på
sin värja och uppsökte Louvre för att af förste musketör, som han
mötte, få veta, hvar herr de Trévilles hotell var beläget; det låg vid
gatan Vieux-Colombier, det vill säga just i granskapet af hans nyss
hyrda rum, en omständighet, som syntes honom ett lyckligt förebud för
framgången af hans resa.
Belåten med sitt uppförande i Meung, utan förebråelser för det
förflutna, förlitande sig på det närvarande och full af hopp för
framtiden, gick han till sängs och sof den käcke mannens lugna sömn.
Denna sömn, ännu helt landtlig, räckte ända till klockan nio på
morgonen, då d'Artagnan steg upp för att begifva sig till den ryktbare
Tréville, som i faderns tanke var tredje mannen i riket.
----
Noter till första kapitlet:
*) Vi veta väl, att titeln mylady endast begagnas i förening med
slägtnamnet. Men det står så i manuskriptet, och vi vilja ej
påtaga oss att förändra det. Förf.
------------------------------------------------------------------------
Denna fil senast ändrad 7 Apr 2006