Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).
Betrakta, sade baronen, denna kvinna: hon är ung, hon är skön, hon äger alla jordens lockelser; nå väl, hon är ett missfoster, som vid tjugufem år gjort sig skyldig till lika många brott, som ni under ett helt år kan läsa i våra domstolars arkiv. Hennes röst stämmer till hennes fördel, hennes skönhet tjänar till lockbete för offren, själva hennes kropp gäldar, vad hon har lovat, den rättvisan måste man göra henne; hon skall försöka att förföra eder, kanske ock att döda eder.
Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).
L. En broders samspråk med sin syster.
Under det lord Winter stängde dörren, stötte upp en fönsterlucka och
satte fram en stol bredvid sin svägerskas länstol, sänkte mylady
tankfull sin blick i alla möjlighetens djup och upptäckte komplotten,
hvilken hon ej ens kunnat ana, så länge hon ej visste, i hvems händer
hon råkat. Hon kände sin svåger för att vara en rättskaffens ädling,
rask jägare, oförskräckt spelare, djerf mot fruntimmer, men dålig
ränksmidare. Huru hade han kunnat upptäcka hennes ankomst och låta
gripa henne? Hvarför höll han henne fången?
Atos hade väl sagt henne några ord, som bevisade, att hennes samtal
med kardinalen varit hördt af främmande öron, men hon kunde icke tro,
att han så hastigt och så djerft kunnat gräfva en motmina. Snarare
fruktade hon, att hennes förra stämplingar i England voro upptäckta.
Buckingham kunde hafva anat, att det var hon, som afklipt de två
diamanterna, och vilja hämnas detta lilla förräderi; men Buckingham
var ur stånd att bruka våld mot en qvinna, helst om denna qvinna
ansåges hafva handlat af svartsjuka.
Detta antagande syntes henne dock vara det mest sannolika; det syntes
henne, som man ville hämnas för det förflutna och icke gå framtiden i
förväg. Likväl och i hvarje fall lyckönskade hon sig att hafva fallit
i händerna på sin svåger, från hvilken hon trodde sig kunna slippa för
godt köp, och icke i en afgjord och listig fiendes händer.
--- Ja, låt oss språka, min bror, sade hon med ett slags munterhet,
besluten, som hon var, att ur detta samtal, oaktadt all den
förställning, lord Winter kunde bruka, vinna de upplysningar, hon
behöfde för att bestämma sitt framtida förhållande.
--- Ni har då förmått eder att återvända till England, sade lord
Winter, oaktadt edert beslut, hvilket ni i Paris så ofta gaf mig
tillkänna, att aldrig sätta eder fot på Storbritanniens område?
Mylady besvarade frågan med en annan fråga.
--- Men före allt annat, sade hon, upplys mig, huru ni kunnat bespeja
mig nog strängt för att på förhand veta ej blott min ankomst utan
ock dagen, timmen och hamnen?
Lord Winter antog samma taktik som mylady, tänkande, att då hans
svägerska använde den, borde den ock utan tvifvel vara god.
--- Säg sjelf, min bästa syster, återtog han, hvad ni ämnar göra i
England?
--- Jo, jag kommer för att träffa eder, återtog mylady utan att ana,
huru mycket hon genom detta svar stegrade de misstankar,
d'Artagnans bref väckt hos hennes svåger, och blott tänkande på
att vinna sin åhörares välvilja genom en lögn.
--- Ah, träffa mig? upprepade Winter misstroget.
--- Ja visst, för att träffa eder. Hvad underligt finner ni deri?
--- Och ni har då icke något annat syfte med eder resa till England än
att träffa mig?
--- Nej.
--- Det är således blott för min skull, ni gjort eder mödan att fara
öfver Kanalen?
--- För eder skull allenast.
--- Bevars, hvilken ömhet, min syster!
--- Men är jag då icke eder närmaste slägting? frågade mylady i en ton
af den mest rörande oskuld.
--- Och till och med min enda arftagerska, sade i sin tur lord Winter,
fästande sina ögon på myladys.
Oaktadt all sin sjelfbeherskning kunde mylady dock ej afhålla sig
från att darra, och som lord Winter, då han fälde de sista orden, lagt
handen på sin svägerskas arm, undgick honom ej denna darrning.
Stöten var träffande och djup. Den första tanke, som föll mylady in,
var, att Ketty förrådt henne och för baronen berättat denna
egennyttiga motvilja, hvaraf hon oförsigtigt låtit prof undfalla sig i
sin kammarjungfrus närvaro; hon erinrade sig äfven det ursinniga och
oförsigtiga utbrott, hon tillåtit sig mot d'Artagnan, då han hade
skonat hennes svågers lif.
--- Jag förstår icke, mylord, sade hon för att vinna tid och få sin
motståndare att tala. Hvad vill ni säga? Döljer sig någon hemlig
mening under edra ord?
--- O, min Gud, nej! sade lord Winter med skenbar godmodighet; ni
önskade träffa mig, och derför kommer ni till England. Jag erfar
eder önskan, eller rättare jag anar, att ni hyser den, och för att
bespara eder allt obehag af en nattlig ankomst i hamn och allt
besvär af en landstigning skickar jag eder till möte en af mina
officerare, jag ställer en vagn till hans förfogande, och han för
eder hit till detta slott, hvars guvernör jag är, dit jag kommer
alla dagar, och der jag, för att tillfredsställa vår ömsesidiga
önskan att träffas, låter ställa i ordning ett rum åt eder. Är
det, jag nu sagt eder, mera förvånande, än hvad ni sagt mig?
--- Nej, men hvad jag funnit förvånande är, att ni var underrättad om
min ankomst.
--- Det är likväl det enklast i verlden, min kära syster; märkte ni
icke, att kaptenen på edert lilla fartyg vid ankomsten till
redden skickade förut en liten julle med sin loggbok och sin
namnrulla för att få tillstånd att inlöpa i hamnen? Jag är
hamnens kommendant, man tillstälde mig listan, jag fann edert namn
derpå. Mitt hjerta sade mig, hvad eder mun nyss bekräftat,
nämligen för hvad ändamål ni blottstälde eder för vådan af ett så
farligt eller åtminstone i denna stund så besvärligt haf, och jag
skickade derför min kutter eder till möte. Det öfriga vet ni.
Mylady insåg, att lord Winter talade osanning, och detta förskräckte
henne små mycket mer.
--- Min bror, fortfor hon, var det icke lord Buckingham, jag såg på
stranden i afton, då jag anlände?
--- Han sjelf. Ah, jag förstår, att hans åsyn gjort intryck på eder!
återtog lord Winter; ni kommer från ett land, der man bör mycket
syselsätta sig med honom, och jag vet, att hans rustningar mot
Frankrike mycket bry eder vän kardinalen.
--- Min vän kardinalen! utropade mylady, märkande, att lord Winter
äfven i denna punkt, liksom i den andra, var väl underrättad.
--- Är han då icke eder vän? återtog baronen likgiltigt; ah, förlåt,
jag trodde det, men vi skola sedermera återkomma till mylord
hertigen; låt oss ej lemna den ömma vändning, vårt samtal hade
tagit; ni kom, sade ni, för att träffa mig?
--- Ja.
--- Nå väl, jag svarade eder, att ni skulle betjenas efter önskan och
att vi skulle träffas alla dagar.
--- Skall jag då evigt blifva här? sporde mylady med en viss fasa.
--- Skulle ni kanske finna eder bo illa, min syster? Begär hvad som
fattas eder, och jag skall skynda att låta gifva eder det.
--- Men jag har ju hvarken mina kammarjungfrur eller min betjening....
--- Ni skall få allt det der, min fru; säg mig blott, på hvad fot eder
förste man hade inrättat sitt hus, och fast jag endast är eder
svåger, skall jag ställa det på samma fot.
--- Min förste man! utropade mylady, i det hon betraktade lord Winter
med förfärade blickar.
--- Ja, eder franske man; jag talar icke om min bror. För öfrigt, i
händelse ni redan glömt det och efter han ännu lefver, kunde jag
skrifva till honom och låta honom gifva mig upplysningar i saken.
En kallsvett perlade på myladys panna.
--- Ni skämtar, sade hon med dof röst.
--- Ser jag väl ut att skämta? frågade han baronen, i det han steg upp
och tog ett steg tillbaka.
--- Eller snarare, ni förolämpar mig, fortfor hon, i det hon
krampaktigt grep de två stolsarmarna och lyfte sig på händerna.
--- Jag förolämpa eder? sade lord Winter med förakt; i sanning, min
fru, anser ni det vara möjligt?
--- I sanning, min herre, sade mylady, antingen är ni berusad eller
vansinnig; gå eder väg och skicka mig en kammarjungfru.
--- Kammarjungfrur äro mycket pratsjuka, min syster; skulle icke jag
kunna tjena eder som kammarjungfru? På sådant sätt kunde alla
våra hemligheter stanna inom familjen.
--- Oförskämde! utropade mylady; och liksom drifven af en fjäder, tog
hon ett språng mot baronen, som med korslagda armar väntade henne,
men likväl med ena handen på värjfästet.
--- Så, så, sade han, jag vet, att ni har vanan att mörda folk, men
jag skall försvara mig, jag, jag förbereder eder derpå, vore det
också mot eder.
--- Ni har rätt, sade mylady, och ni gör på mig intrycket att vara nog
feg att bära hand på en qvinna.
--- Det skulle kunna hända; för öfrigt skulle jag hafva en ursäkt; min
hand vore icke den första manshand, som burits på eder,
föreställer jag mig.
Och baronen utpekade med en långsam och betecknande åtbörd myladys
venstra axel, hvilken han nästan vidrörde med fingret.
Mylady uppgaf ett doft rytande och studsade tillbaka ända till hörnet
af rummet, likt en panter, som söker ryggvärn för att sedan störta
fram.
--- Åh, ryt, så mycket ni vill, utropade lord Winter, men försök ej
att bitas, ty jag säger eder på förhand, saken skulle vända sig
till eder nackdel; här fins inga advokater, som på förhand ordna
arfsangelägenheter; här fins ingen vandrande riddare, som kommer
att söka gräl med mig för den sköna dam jag håller fången; men jag
har i beredskap domare, som skola fälla en qvinna, nog skamlös att
tvegift smyga sig i lord Winters, min äldste broders, säng, och
dessa domare, var viss derpå, skola öfverlemna eder åt en bödel,
som skall göra edra båda axlar lika.
Myladys ögon sköto sådan blixtar, att, ehuru han var man och stod
väpnad inför en obeväpnad qvinna, han dock kände en isande fasa tränga
till djupet af hans själ; icke desto mindre fortfor han med växande
raseri:
--- Ja, jag förstår, efter att hafva ärft min bror, skulle det varit
eder kärt att få ärfva mig; men, vet det på förhand, ni må döda
eller låta döda mig, så äro mina mått och steg redan tagna: icke
en penny af hvad jag eger skall öfvergå i edra händer. Är ni icke
redan nog rik, ni, som eger nära en million, och kunde ni icke
stanna på den olycksdigra väg ni beträdt, om ni icke gjorde det
onda blott för den outsägliga njutningen att göra det? Åh, hör
mig, jag säger eder, att om min brors minne ej vore mig heligt,
skulle ni få multna i en fängelsehåla eller i Tyburn mätta
matrosernes nyfikenhet; jag skall tiga, men ni, utstå ni med lugn
eder fångenskap. Om fjorton dagar eller tre veckor far jag till
La Rochelle med armeen; men dagen före min afresa kommer ett skepp
att afhemta eder och föra eder till våra södra kolonier, och lita
på mig, jag skall skicka med eder en reskamrat, som skall skjuta
eder för pannan vid första försök att återvända till England eller
till kontinenten.
Mylady åhörde honom med en uppmärksamhet, som vidgade hennes flammande
ögon.
--- Men till dess, fortfor lord Winter, skall ni stanna på detta
slott; dess murar äro tjocka, dess portar starka, dess jerngaller
säkra, och edert fönster ligger dessutom lodrätt öfver hafvet.
Några man af min besättning, som äro mig i lif och död hängifna,
hålla vakt omkring detta rum och bevaka alla gångar, som leda till
gården; och om ni än komme ut på gården, skulle det likväl återstå
tre gallerportar att genombryta. Orderna äro bestämda: ett steg,
en åtbörd, ett ord, som röjer afsigt att fly, och man ger eld på
eder. Om man dödar eder, skall den engelska rättvisan, hoppas
jag, hålla mig räkning för, att jag spart henne detta bestyr. Ah!
Edra drag återtaga sitt lugn, edert ansigte återvinner sin
tillförsigt; fjorton dagar, tre veckor, säger ni, bah, jag har ett
förslaget hufvud och under tiden skall jag nog få någon idé! Inom
fjorton dagar, säger ni, skall jag vara härifrån. Ah, ah, försök!
Då mylady såg sig genomskådad, pressade hon naglarna in i köttet för
att qväfva hvarje rörelse, som kunnat gifva hennes ansigte ett annat
uttryck än ångestens.
Lord Winter fortfor:
--- Officern, som ensam för befälet här i min frånvaro, har ni sett,
ni känner honom således redan; såsom ni funnit, förstår han sig på
att lyda order, ty ni har icke kommit från Portsmouth och hit, så
mycket känner jag eder, utan att hafva försökt att förmå honom
tala. Hvad säger ni? Kunde en marmorstod vara mera kall, mera
stum? Ni har redan pröfvat makten af eder förförelsekonst på
några män, och olyckligtvis har ni alltid lyckats; men försök med
denne, och vid Gud, om ni kommer någon väg med honom, förklarar
jag eder icke för den onde sjelf!
Han gick fram till dörren och öppnade den häftigt.
--- Kalla hit herr Felton, sade han. Vänta ett ögonblick, jag skall
rekommendera eder hos honom.
Emellan dessa två personer uppstod nu en sällsam tystnad, hvarunder
man hörde ljudet af långsamma och regelbundna steg närma sig. Snart
såg man i korridorens mörker en mensklig skepnad afteckna sig, och den
unge löjtnanten, med hvilken vi redan gjort bekantskap, stannade på
tröskeln, afvaktande baronens order.
--- Stig in, min käre John, sade lord Winter; stig in och stäng
dörren.
Den unge officern inträdde.
--- Betrakta, sade baronen, denna qvinna: hon är ung, hon är skön, hon
eger alla jordens lockelser; nå väl, hon är ett missfoster, som
vid tjugufem år gjort sig skyldig till lika många brott, som ni
under ett helt år kan läsa i våra domstolars arkiv. Hennes röst
stämmer till hennes fördel, hennes skönhet tjenar till lockbete
för offren, sjelfva hennes kropp gäldar, hvad hon har lofvat, den
rättvisan måste man göra henne; hon skall försöka att förföra
eder, kanske ock att döda eder. Jag har dragit eder ur eländet,
Felton, jag har låtit befordra eder till löjtnant, jag har en gång
räddat edert lif, ni vet vid hvilket tillfälle; jag är för eder
icke blott en beskyddare, utan en vän, icke blott en välgörare,
utan en far. Denna qvinna har kommit till England för att stämpla
mot mitt lif; jag håller denna orm i mina händer; nå väl, jag
låter kalla eder och säger eder: Min vän Felton, John, mitt barn,
skydda mig och framför allt skydda dig sjelf mot denna qvinna;
svär vid din eviga salighet, att du förvarar henne åt det straff
hon förtjent. John Felton, jag litar på ditt ord, jag tror på din
redlighet.
--- Mylord, svarade den unge officern, läggande i sin rena blick allt
det hat, han kunde finna i sitt hjerta, jag svär, mylord, att jag
skall göra, som ni önskar.
Mylady mottog denna blick såsom ett undergifvet offer; det var
omöjligt att se ett mera ödmjukt, mera mildt uttryck än det, som nu
röjde sig i hennes vackra ansigte. Knapt kunde lord Winter sjelf
igenkänna den tigrinna, han ett ögonblick förut hade beredt sig att
bekämpa.
--- Hon får aldrig lemna detta rum, förstår ni det, John, fortfor
baronen; hon får ej brefvexla med någon; hon får endast tala med
eder, så vida ni vill göra henne den äran att ställa edra ord
till henne.
--- Det är nog, mylord; jag har svurit.
--- Och nu, min fru, sade baronen, sök att vinna frid med Gud, ty
menniskorna hafva dömt eder.
Mylady lät sitt hufvud sjunka, som om hon känt sig krossad af denna
dom. Lord Winter gick ut, i det han gjorde en åtbörd åt Felton, som
gick ut efter honom och stängde dörren.
Ett ögonblick senare hörde man i korridoren de tunga stegen af en
sjösoldat, som gjorde vakt, med sin stridsyxa i bältet och sin musköt
i handen.
Mylady förblef under några minuter i samma ställning, ty hon
misstänkte, att man kanske gaf akt på henne genom nyckelhålet;
derefter lyfte hon långsamt sitt hufvud, som återtagit ett
fruktansvärdt uttryck af hot och trots; hon sprang att lyssna vid
dörren, tittade ut genom fönstret och sjönk derefter ned i en djup
länstol.
Hon var försänkt i begrundande.
------------------------------------------------------------------------
Denna fil senast ändrad 28 Maj 2006