Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).
Denne man var den samme, som sedan ett år förföljt mig, som svurit min vanära, och som med de första ord, som utgingo ur hans mun, lät mig förstå, att han fulländat den föregående natt.
Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).
LVI. Fångenskapens femte dag.
Emellertid hade mylady redan vunnit en half triumf, och denna framgång
fördubblade hennes krafter.
Det var ej svårt att besegra, såsom hon hittills gjort, män, som voro
villiga att låta dåra sig, och som hofvets galanta seder snart
prisgåfvo åt snaran; mylady var skön nog för att ej möta motstånd från
köttets sida, och hon var listig nog för att nedslå alla förståndets
betänkligheter.
Men denna gång hade hon att bekämpa en natur, otamd, sluten, okänslig
genom sin asketism; religion och botöfning hade gjort Felton
otillgänglig för vanliga förförelser. Han hvälfde i sitt öfverspända
hufvud planer så omfattande, förslag så omstörtande, att der icke var
rum för någon kärlek, nyckens eller köttets, denna lidelse, som näres
af själstomheten och stegras genom sedefördärfvet. Mylady hade
således gjort en dubbel bresch: med sin falska dygd i omdömet hos en
man, fruktansvärdt intagen mot henne, och med sin skönhet i en kysk
och ren mans hjerta och sinne. Med ett ord, hon hade mätt sina
krafter, dittills okända för henne sjelf, genom detta prof, anstäldt
på det mest motspänstiga föremål, som natur och religion kunde
uppställa för hennes konst.
Icke desto mindre hade hon redan flere gånger under aftonen
misströstat om ödet och om sig sjelf; hon åkallade ej Gud, det veta vi
redan, men hon satte sin lit till det ondas genius, denna ofantliga
makt, som beherskar menniskolifvet i alla dess förhållanden och för
hvilken, liksom i den arabiska sagan, endast behöfs en granatkärna för
att återskapa en förstörd verld.
Mylady, väl förberedd på att mottaga Felton, kunde anlägga sina
batterier för morgondagen. Hon visste, att endast två dagar återstod
henne, att då ordern en gång var underskrifven af Buckingham, hvilken
desto lättare skulle förmås att underskrifva, som ordern innehöll ett
falskt namn, hvarunder han ej kunde igenkänna den qvinna, om hvilken
fråga var --- att då ordern en gång var underskrifven skulle baronen
strax låta föra henne om bord, och hon visste äfven, att de qvinnor,
som äro dömda till förvisning, bruka mindre mäktiga vapen i sina
förförelser än de förment dygdiga qvinnor, hvilkas skönhet stora
verldens sol belyser, hvilkas slägte modets röst prisar och öfver
hvilka ett aristokratiskt skimmer sprider sina förtrollande strålar.
Att vara en qvinna, dömd till ett eländigt, nesligt straff, vore icke
något hinder att synas skön, men det vore ett hinder att någonsin åter
varda mäktig. Liksom alla verkligt begåfvade menniskor kände mylady,
hvilken omgifning bäst passade för hennes natur och hennes utvägar.
Fattigdomen var henne vidrig, förnedringen skulle afhända henne två
tredjedelar af hennes storhet. Mylady var drottning blott bland
drottningar; för hennes välde fordrades njutningen af ett mättadt
högmod. Att befalla öfver lågt stälda varelser vore snarare en
förödmjukelse än ett nöje för henne.
Visserligen kunde hon få återvända från sin landsflykt, derpå tviflade
hon ej ett ögonblick, men huru länge kunde icke denna landsflykt
räcka? För en verksam och ärelysten själ som myladys äro de dagar, då
man icke stiger, att betrakta som olycksdagar; huru då finna ordet för
de dagar, på hvilka det går utför? Att förlora ett år, två år, tre
år, det vill säga en hel evighet, att kanske återvända, först då
d'Artagnan och hans vänner, lyckliga och triumferande, af drottningen
undfått sin välförtjenta belöning för de tjenster de gjort henne,
dessa tankar voro allt för förtärande att kunna uthärdas af en qvinna
sådan som mylady. För öfrigt fördubblades hennes styrka af den storm,
som rasade inom henne, och hon skulle sprängt sitt fängelses murar, om
hennes kropp kunnat ett enda ögonblick antaga samma proportioner som
hennes själ.
Hvad som ännu mera sporrade henne midt i allt detta, var minnet af
kardinalen. Hvad skulle väl den orolige, misstänksamme kardinalen
tänka och säga om hennes tystnad, kardinalen, icke blott hennes enda
stöd, hennes ende beskyddare för det närvarande, utan äfven förnämsta
verktyget för hennes framtida lycka och hämd? Hon kände honom; hon
visste, att huru mycket hon än vid hemkonsten efter en fruktlös resa
ursäktade sig med fångenskap, huru mycket hon än öfverdrefve sina
utståndna lidanden, skulle kardinalen dock endast svara med den på en
gång både genom styrka och snille så mäktige skeptikerns hånande köld:
»Ni skulle icke låtit fånga eder!«
Då samlade hon hela sin kraft, i det hon i sina tankars innersta sakta
uttalade namnet Felton, den enda skymt af dager, som framträngde till
henne i djupet af den afgrund, hvari hon fallit; och likt en orm, som
än hoprullar, än åter upprullar sina ringar för att pröfva sin styrka,
snärjde hon redan Felton i de tusen slingringarna af sin
uppfinningsrika inbillningskraft.
Emellertid förrann tiden; timmarna tycktes efter hvarandra väcka
klockan i förbigående, och hvarje slag af kopparkläppen återljöd i
fångens hjerta. Klockan nio gjorde lord Winter sitt vanliga besök;
han synade noga fönstren och gallren, undersökte golfvet och väggarna,
kaminen och dörrarna, utan att hvarken han eller mylady under detta
långa och omständliga besök uttalade ett enda ord.
Utan tvifvel insågo båda, att ställningen numera var allt för
allvarsam att förspilla tiden med onyttiga ord och en vrede utan
verkan.
--- Godt, sade baronen, i det han lemnade henne, ni rymmer icke i natt
heller!
Klockan tio kom Felton för att utställa en vakt. Mylady kände igen
hans gång. Hon anade honom, såsom en älskarinna anar sitt hjertas
älskare, och likväl både afskydde och föraktade mylady den svage
fanatikern.
Det var icke den öfverenskomna timmen; Felton inträdde ej.
Två timmar senare, då midnattstimmen slog, aflöstes vakten.
Nu var tiden inne; från detta ögonblick väntade också mylady honom med
otålighet.
Den nye vakten började gå af och an i korridoren.
Efter tio minuters förlopp kom Felton.
Mylady lyssnade.
--- Hör på, sade den unge mannen till vakten, du får ej under någon
förevändning aflägsna dig från denna dörr, ty du vet ju, att förra
natten straffade mylord en soldat, för det han ett ögonblick hade
lemnat sin post, och likväl var det jag, som under hans korta
frånvaro stod på post i hans ställe.
--- Ja, det vet jag, sade soldaten.
--- Jag ålägger dig derför det noggrannaste öfvervakande. Jag,
tillade han, går nu in för att åter en gång visitera denna qvinnas
rum; jag fruktar för, att hon har ganska beklagliga afsigter mot
sitt eget lif, och jag har order att öfvervaka henne.
--- Bra, mumlade mylady, nu ljuger den stränge puritanen!
Beträffande soldaten, nöjde han sig med att småle.
--- Anfäkta, min löjtnant, sade han, ni är icke olycklig, ni, som fått
ett sådant uppdrag!
Felton rodnade. Under andra förhållanden hade han förebrått soldaten,
som tillät sig dylikt skämt, men hans samvete knotade för högt, för
att hans mun vågade tala.
--- Om jag ropar, sade han, så kom; och om någon kommer, så ropa på
mig.
--- Ja, min löjtnant, svarade soldaten.
Felton gick in till mylady. Hon steg upp.
--- Ni är då här? sade hon.
--- Jag lofvade ju eder att komma, sade Felton, och jag har kommit.
--- Ni lofvade mig äfven något annat.
--- Min Gud, hvad då? sade den unge mannen, som oaktadt det välde, han
hade öfver sig sjelf, kände sina knän svigta och svettdropparna
framtränga på sin panna.
--- Ni lofvade mig att hafva med eder en knif och att lemna mig den
efter vårt samtal.
--- Tala icke om det, min fru, sade Felton; det gifves ingen
belägenhet, så förfärlig den än må vara, som berättigar en af Guds
skapade varelser att afhända sig lifvet. Jag betänkte mig och
insåg, att jag aldrig borde blifva vållande till en sådan synd.
--- Ah, ni har betänkt eder! sade fången, i det hon med ett föraktligt
leende satte sig ned i länstolen. Äfven jag har betänkt mig.
--- På hvad?
--- Att jag har ingenting att säga en man, som ej håller sitt löfte.
--- Ack, min Gud! mumlade Felton.
--- Ni kan aflägsna eder, sade mylady; jag skall icke tala eder till.
--- Se här knifven! sade Felton, i det han ur fickan framtog vapnet,
som han enligt sitt löfte hade medtagit, men hvilket han tvekade
att lemna fången.
--- Låt se den, sade mylady.
--- Hvartill tjenar det?
--- Jag lofvar på min heder att strax ge eder den tillbaka. Lägg
knifven der på bordet, så står ni mellan honom och mig.
Felton räckte vapnet åt mylady, som noga undersökte dess beskaffenhet
och pröfvade udden mot fingret.
--- Godt! sade hon, i det hon återlemnade knifven åt den unge
officern. Den är vacker och af godt stål. Ni är en trofast vän,
Felton.
Felton återtog knifven och lade den på bordet, såsom han
öfverenskommit med sin fånge.
Mylady följde honom med ögonen och gjorde en åtbörd af
tillfredsställelse.
--- Nu, sade hon, torde ni höra mig.
Uppmaningen var öfverflödig; den unge officern stod framför henne,
väntande för att sluka hennes ord.
--- Felton, sade mylady med en högtidlighet, full af vemod, Felton, om
eder syster, eder fars dotter sade till eder: Ännu ung och
olyckligtvis temligen vacker, lät man mig falla i en snara; jag
gjorde motstånd; man fördubblade omkring mig försåtet och våldet;
jag gjorde motstånd; man smädade den religion, hvartill jag
bekänner mig, den Gud jag dyrkar, emedan jag till min hjelp
åkallade denne Gud och denna religion; jag gjorde motstånd; då
öfverhopade man mig med skymf, och när man ej förmådde förderfva
min själ, ville man för alltid besudla min kropp; slutligen...
Mylady hejdade sig, och ett bistert leende flög öfver hennes läppar.
--- Slutligen, sade Felton, hvad gjorde man?
--- Slutligen, en afton, beslöt man att förlama detta motstånd,
hvilket man ej kunde besegra; en afton blandade man ett starkt
narkotiskt ämne i vattnet; knapt hade jag slutat min måltid,
förrän jag kände mig småningom falla i en förr okänd dvala. Ehuru
jag ej misstänkte något, grep mig en obestämd fruktan, och jag
sökte bekämpa sömnen; jag steg upp, jag ville skynda till
fönstret, ropa på hjelp, men mina ben nekade att bära mig; jag
tyckte, att taket sänkte sig öfver mitt hufvud och hotade att
krossa mig med sin tyngd; jag utsträckte mina armar, jag försökte
tala, men kunde endast frampressa orediga ljud; en oemotståndlig
domning fick makt öfver mig; jag höll mig fast i en länstol, ty
jag kände, att jag var nära att falla, men snart var detta stöd
otillräckligt för mina svaga armar; jag föll på mitt ena knä och
sedan på båda; jag ville bedja, men min tunga var stel; utan
tvifvel hvarken hörde eller såg mig Gud, och jag sjönk till
golfvet, ett rof för en sömn, som liknade döden.
Af hvad som tilldrog under denna sömn och af den tid, som derunder
förflöt, hade jag ingen hågkomst; det enda jag erinrar mig är, att
jag vaknade liggande i en rund kammare, hvars inredning var
praktfull, och i hvilken dagern inträngde endast genom en öppning
i taket. Ingen dörr syntes leda till detta rum; man skulle trott
sig vara i ett präktigt fängelse.
Länge sökte jag göra mig reda för, på hvad ställe jag befann mig,
och för alla de omständigheter jag nu berättar; förgäfves kämpade
min ande för att afskaka tyngden af denna sömn, ur hvilken jag ej
kunde rycka mig; jag hade dunkla hågkomster af en tillryggalagd
vägsträcka, af en vagns rullande, af en ryslig dröm, i hvilken
mina krafter uttömdes, men allt detta vara så mörkt, så otydligt
för min tanke, att det snarare tycktes tillhöra en annan lefnad än
min och likväl genom en fantastisk dubbelhet förknippad med min.
Någon tid fann jag mitt tillstånd så sällsamt, att jag trodde mig
drömma. Jag uppsteg svigtande. Mina kläder lågo bredvid mig på
en stol: jag kunde icke påminna mig, att jag afklädt mig eller att
jag lagt mig. Då framstälde sig småningom verkligheten för mig,
full af kysk fasa; jag var icke längre i det hus jag bebodde;
efter hvad jag kunde döma af solens ljus, var dagen redan till två
tredjedelar förliden; det var gårdagens afton jag hade insomnat;
min sömn hade således redan varat nära tjugofyra timmar. Hvad
hade väl tilldragit sig under denna långa sömn?
Jag klädde mig så skyndsamt jag kunde. Alla mina långsamma och
stela rörelser angåfvo, att sömndryckens inflytande ännu icke var
fullt skingradt. För öfrigt var rummet inredt för att mottaga en
qvinna, och den mest fulländade kokett skulle ej haft en enda
önskan, som hon ej sett uppfyld, så snart hon kastade en blick
omkring sig i rummet.
Säkert var jag ej den första fånge, som sett sig innesluten i
detta lysande fängelse; men ni förstår, Felton, ju vackrare
fängelset var, desto mera förskräckt vardt jag!
Ja, det var ett fängelse, ty jag sökte förgäfves komma ut. Jag
undersökte alla väggar för att upptäcka en dörr, men öfver allt
gåfvo de ett matt och fullt ljud ifrån sig.
Jag gjorde kanske tjugu gånger runden kring rummet, sökande en
utgång; ingen fans; jag nedföll i en länstol, tillintetgjord af
trötthet och förskräckelse.
Emellertid kom natten med snabba steg, och med natten ökades min
fasa; jag visste ej, om jag borde sitta qvar, der jag satt; jag
tyckte mig omgifven af okända faror, i hvilka jag kunde falla vid
hvart steg. Ehuru jag sedan gårdagen ingenting förtärt, hindrade
min fruktan mig att känna hunger.
Intet ljud utifrån, hvarmed jag kunde mäta tiden, trängde till
mina öron; jag förmodade blott, att klockan kunde vara sju eller
åtta på aftonen, ty vi voro i oktober, och det var alldeles mörkt.
Plötsligt kom mig gnisslandet af en dörr, som vände sig på sina
hakar, att spritta till; en eldglob syntes öfver glasöppningen i
taket och kastade ett lifligt sken in i min kammare, och med
förskräckelse märkte jag, att en man stod några steg framför mig.
Ett bord med två kuvert och en fullt färdig aftonmåltid hade
liksom genom ett trollslag rest sig midt i rummet.
Denne man var den samme, som sedan ett år förföljt mig, som svurit
min vanära, och som med de första ord, som utgingo ur hans mun,
lät mig förstå, att han fulländat den föregående natt.
--- Den skändlige! mumlade Felton.
--- O ja, den skändlige! utropade mylady, när hon såg, med hvilket
lifligt intresse den unge officern, hvars själ tycktes hänga vid
hennes läppar, åhörde denna sällsamma berättelse; o ja, den
skändlige! Han hade trott, att det varit nog att triumfera öfver
mig under sömnen, för att allt skulle vara gjordt; han kom, med
hopp, att jag skulle finna mig i min vanära, efter som min vanära
var fulländad; han kom att bjuda mig sin förmögenhet i utbyte mot
min kärlek.
Allt, hvad en qvinnas hjerta kan rymma af stolt förakt och
förkrossande ord, slungade jag mot denne man; utan tvifvel var han
van vid dylika förebråelser, ty han åhörde mig lugn, småleende och
med korslagda armar; när han trodde, att jag talat till slut,
närmade han sig; jag störtade till bordet, grep en knif och satte
den på mitt bröst.
Tag ett steg till, sade jag honom, och ni har icke blott min
vanära, utan äfven min död att förebrå eder.
Utan tvifvel röjde sig i min blick, min röst och hela min varelse
denna åtbördens, hållningens, tonens sanning, som öfvertygar äfven
de mest förderfvade själar, ty han hejdade sig.
--- Eder död! sade han; o, ni är en allt för ljuf älskarinna, att
jag skulle vilja förlora eder på det sättet! Farväl, min
sköna! Jag uppskjuter mitt nästa besök, tills ni är vid
bättre lynne.
--- Vid dessa ord blåste han i hvisselpipan; eldgloben, som upplyste
min kammare, höjde sig och försvann. Jag befann mig åter i
mörkret. Samma buller af en dörr, som öppnas och slutes, hördes
efter ett ögonblick; den flammande globen sänkte sig åter, och jag
var allena.
Denna stund var förfärlig; om jag ännu närt tvifvel om min olycka,
var detta tvifvel nu förbytt i en fasansfull verklighet; jag var
prisgifven åt en man, hvilken jag ej blott afskydde, utan äfven
föraktade, och som redan gifvit mig ett olycksdigert bevis på hvad
han kunde våga.
--- Men hvem var då denne man? frågade Felton.
--- Jag tillbragte natten på en stol, darrande vid minsta buller, ty
vid midnattstid släcktes lampan och jag befann mig åter i
mörkret. Men natten förflöt utan något nytt försök af min
förföljare; dagen kom och bordet hade försvunnit, men jag höll
ännu knifven i min hand.
Denna knif var hela mitt hopp.
Jag var öfverväldigad af trötthet; sömnlösheten brände mina ögon,
jag hade ej vågat sofva ett enda ögonblick. Dagen lugnade mig
åter; jag kastade mig på sängen utan att lägga från mig knifven,
min befriare, hvilken jag gömde under min hufvudkudde.
När jag vaknade, fann jag ett nytt bord dukadt.
Denna gång kände jag, trots min förskräckelse och min ångest, en
tärande hunger; det var nu fyrtioåtta timmar, sedan jag njutit
någon föda; jag åt bröd och något frukt, men då jag påminde mig
sömnmedlet, som var blandadt i det vatten jag druckit, rörde jag
ej det vatten, som stod på bordet, utan fylde mitt glas ur en
marmorfontän, anbragt i väggen öfver min toalett.
Men oaktadt denna försigtighet kände jag ännu någon tid en
förfärlig ångest; dock var min fruktan denna gången ogrundad; jag
tillbragte dagen utan att röna något af hvad jag fruktade.
Jag hade varit nog försigtig att till hälften tömma
vattenkarafinen, på det man ej skulle märka min misstro.
Aftonen inbröt och med den mörkret; men så djupt det än var,
började mina ögon dock vänja sig dervid; midt i dunklet såg jag
bordet sjunka genom golfvet, och en fjerdedels timme derefter
visade det sig åter, bärande min aftonmåltid; en stund senare,
tack vare samma lampa, upplystes å nyo min kammare.
Jag hade beslutit att ej förtära andra saker än sådana, i hvilka
det var omöjligt att blanda något sömngifvande; min måltid bestod
af två ägg och något frukt; derpå hemtade jag ett glas vatten ur
min skyddande fontän och drack.
Redan vid första klunkarna tyckte jag, att vattnet nu ej hade
samma smak som på morgonen; en plötslig misstanke grep mig, jag
hejdade mig, men jag hade redan sväljt ett halft glas.
Med afsky slog jag ut resten och väntade med svettdroppar på min
panna.
Utan tvifvel hade något osynligt vitne sett mig taga vatten ur
fontänen och begagnat min trygghet för att lättare bereda mitt så
kallt beslutna, så grymt fullföljda förderf.
Ännu hade icke en half timme förflutit, då samma symptom
förnyades; men som jag denna gång druckit endast ett halft glas
vatten, kämpade jag längre; i stället för att helt och hållet
insomna, föll jag i ett slags dvala, som lät mig behålla
medvetandet af hvad som tilldrog sig omkring mig, medan den betog
mig alla krafter att försvara mig eller att fly.
Jag släpade mig till min säng för att der söka det enda försvar,
som återstod mig, min räddande knif; men jag förmådde ej komma
till hufvudgärden; jag föll på knä och grep med händerna om den
ena sängfoten; då förstod jag, att jag var förlorad.
Felton bleknade förfärligt och en konvulsivisk darrning ilade genom
hela hans kropp.
--- Och det förskräckligaste af allt, fortfor mylady med upprörd röst,
liksom rönte hon ännu samma ångest som i denna förfärliga stund,
var, att jag denna gång hade medvetande af den fara, som hotade
mig, att min själ vakade, så att säga, i min sofvande kropp, att
jag såg och hörde; visserligen var det blott som i en dröm, men
just derför var det så mycket förfärligare.
Jag såg lampan höja sig och småningom lemna mig i mörkret;
derefter hörde jag det så väl bekanta gnisslandet af dörren,
fastän denna dörr ej öppnats mer än två gånger.
Jag kände instinktmässigt, att man närmade sig mig; man säger, att
den olycklige vilsekomne i Amerikas ödemarker på samma sätt
känner, att en orm närmar sig.
Jag ville göra en ansträngning, jag försökte skrika; genom en
otrolig kraft i viljan reste jag mig till och med, men för att
strax åter falla... falla i min förföljares armar.
--- Men säg mig då, hvem denne man var? utropade den unge officern.
Mylady såg med en enda blick allt det lidande hon tillfogade Felton, i
det hon dröjde vid hvarje omständighet i sin berättelse; men hon ville
ej spara honom någon tortyr. Ju djupare hon krossade hans hjerta,
desto säkrare skulle han hämnas henne. Hon fortfor således, liksom
hon ej hört hans utrop eller ej ansett tiden ännu vara inne att
besvara det.
--- Men denna gång var det icke ett slags vanmäktigt lik, hvarmed den
skändlige hade att göra. Jag har redan sagt det: utan att kunna
återfå fulla bruket af mina själsförmögenheter, återstod mig
medvetandet af min fara; jag kämpade således med all makt, och så
utmattad jag än var, gjorde jag utan tvifvel långt motstånd, ty
jag hörde honom ropa:
--- Dessa eländiga puritanskor! Jag visste väl, att de uttröttade
sina bödlar, men jag trodde dem åtminstone mindre starka mot
sina älskare.
Felton hörde henne utan att låta förmärka annat än ett slags doft
rytande; men svetten strömmade från hans marmorpanna, och handen,
som han stuckit under rocken, sönderklöste hans bröst.
--- Min första rörelse, då jag åter kom mig för, var att under min
hufvudkudde söka efter knifven, som jag ej kunnat nå; om den icke
tjenat mig till försvar, kunde den åtminstone tjena till
försoningsoffret.
Men då jag tog denna knif, Felton, fick jag en förfärlig tanke.
Jag har svurit att berätta eder allt, och jag skall göra det; jag
har lofvat säga eder sanningen, jag skall säga den, skulle den ock
bringa mig ofärd.
--- Ni fick tanken att hämnas på denne man, icke sant? utropade
Felton.
--- Ja, sade mylady; denna tanke var ej en kristens, jag vet det.
Utan tvifvel var det vår själs evige fiende, detta omkring oss
ständigt rytande lejon, som ingaf mig den. Hvad skall jag vidare
säga eder, Felton? fortfor mylady i en sjelfanklagande ton. Jag
fick denna tanke, och den lemnade mig icke mer. Det är kanske för
denna mordiska tanke, jag nu lider mitt straff.
--- Vidare, vidare, sade Felton; jag längtar att komma till eder hämd.
--- Ack! Jag beslöt att verkställa den så fort som möjligt; jag
tviflade ej, att han nästa natt skulle återkomma. Under dagens
lopp hade jag ingenting att frukta.
När frukosttimmen kom, drog jag ej i betänkande att äta och
dricka; jag ämnade vid aftonmåltiden låtsa att spisa, men
ingenting förtära; jag borde alltså intaga en starkare frukost för
att bereda mig till aftonens fasta.
Jag gömde ett glas vatten, som jag tagit undan från frukostbordet,
enär törsten utgjort min värsta pina, då jag på fyrtioåtta timmar
hvarken druckit eller ätit.
Dagen förflöt utan att hafva annat inflytande på mig än att stärka
mig i mitt fattade beslut; jag endast lade mig vinn om, att mitt
ansigte ej skulle förråda mitt hjertas tankar, ty jag betviflade
ej, att man gaf akt på mig; jag kände till och med flere gånger
ett småleende på mina läppar. Jag vågar icke säga eder, Felton,
hvad det var, som framkallade detta leende, ni skulle då afsky
mig.
--- Vidare, vidare, sade Felton; ni ser ju, att jag hör eder och
längtar att komma till slutet.
--- Aftonen kom, fortfor mylady; sakerna gingo sin gång; såsom vanligt
serverades min supé i mörkret; derefter tändes lampan och jag
satte mig till bords.
Jag åt endast något frukt och låtsade slå i vatten ur karafinen,
men jag drack endast det, jag gömt i mitt glas; ombytet gjordes
för öfrigt så skickligt, att mina spioner, om jag hade sådana, ej
kunde fatta någon misstanke.
Efter aftonmåltiden visade jag tecken till samma domning som
aftonen förut; men denna gång, liksom om jag dukat under för
tröttheten eller förlikt mig med faran, släpade jag mig till
sängen, tog af mig klädningen och lade mig.
Denna gång återfann jag min knif under kudden, och under min
skenbara sömn grep min hand konvulsiviskt om skaftet.
Två timmar förflöto, utan att något tilldrog sig. Denna gång ---
min Gud, hvem skulle väl aftonen förut sagt mig det! --- började
jag frukta, att han ej skulle komma.
Ändtligen såg jag lampan sakta höja sig och försvinna i takets
öppning; mitt rum begrofs i mörker, men jag försökte att med
blicken genomtränga detta mörker.
Vid pass tio minuter förflöto, jag hörde ej annat buller än af
mitt hjertas slag.
Jag anropade himmeln, att han skulle komma.
Ändtligen hörde jag det bekanta ljudet af dörrens öppnande och
stängning; trots den tjocka mattan hörde jag steg, under hvilka
golfvet knarrade; trots mörkret såg jag en skugga, som närmade sig
min säng.
--- Skynda då, skynda! afbröt Felton. Ser ni icke, huru hvart enda af
edra ord bränner mig som smält bly?
--- Då, fortfor mylady, samlade jag alla mina krafter och påminde mig,
att hämdens eller snarare rättvisans timme var slagen; jag
betraktade mig som en annan Judit; jag samlade allt mitt mod, med
knifven i hand, och när jag såg honom nära mig, utsträckande
armarna för att söka sitt offer, stötte jag den midt i hans bröst,
under ett utrop af smärta och förtviflan.
Den eländige! Han hade förutsett allt; hans bröst var betäckt af
en pansarskjorta, och knifven slant.
--- Ha! utropade han, i det han fattade mig i armen och ryckte
från mig vapnet, som så litet hade gagnat mig, ni vill åt mitt
lif, min sköna puritanska; men det är mer än hat, det är
otacksamhet. Men stilla eder, mitt vackra barn; jag trodde
ändå, att ni blifvit något spakare. Jag är icke en af de
tyranner, som fasthålla qvinnor med våld. Ni älskar mig
icke. Med min vanliga inbilskhet tviflade jag derpå, men nu
är jag viss, att så är. I morgon är ni fri.
Jag hyste blott en önskan, den, att han skulle döda mig.
--- Akta eder, sade jag till honom, ty min frihet är eder vanära.
--- Förklara eder, min sköna sibylla.
--- Ja, ty så snart jag sluppit ut härifrån, säger jag allt; jag
omtalar det våld, ni brukat mot mig; jag omtalar min
fångenskap, angifver detta skändlighetens palats. Ni är högt
stäld, mylord, men darra! Konungen är öfver eder, och öfver
konungen är Gud.
Så herre min förföljare än tycktes vara öfver sig sjelf, undföll
honom ändock en åtbörd af vrede. Jag kunde ej se uttrycket i hans
ansigte, men jag kände darrningen af hans arm, på hvilken min hand
hvilade.
--- Då slipper ni icke ut härifrån, sade han.
--- Godt! utropade jag, då skall stället för mitt lidande äfven
varda stället för min graf. Godt! Jag skall dö här, och ni
skall få erfara, om icke en vålnad, som anklagar, är
förfärligare än en lefvande, som hotar.
--- Man lemnar eder ej något vapen.
--- Det fins ett vapen, som förtviflan bereder hvarje varelse, som
har mod att begagna det. Jag skall dö af hunger.
--- Hör på, sade uslingen, vore icke fred bättre än ett sådant
krig? Jag skänker eder friheten i detta ögonblick, jag
förklarar eder för ett mönster af dygd, jag utnämner eder till
Englands Lucretia.
--- Och jag säger, att ni är Sextus; jag anklagar eder hos
menniskorna, liksom jag redan anklagat eder hos Gud; och om
jag, liksom Lucretia, måste underteckna min anklagelse med
blod, så skall jag göra det.
--- Aha! sade min fiende i skämtsam ton, då är det en annan sak.
På det hela taget befinner ni eder ganska väl här; ingenting
fattas eder; om ni dör af hunger, så är det edert eget fel.
Vid dessa ord aflägsnade han sig; jag hörde dörren öppnas och
slutas; jag stod der försjunken, mindre i smärta, jag tillstår
det, än i blygsel öfver att jag icke hämnats.
Han höll ord. Hela följande dagen och natten förflöto, utan att
jag återsåg honom; men äfven jag höll ord, jag hvarken åt eller
drack; jag var, som jag sagt honom, besluten att dö af hunger.
Jag tillbragte dag och natt under bön; jag hoppades, att Gud
skulle förlåta mig mitt sjelfmord.
Den andra natten öppnades dörren; jag låg på golfvet; krafterna
började öfverge mig.
Vid bullret reste jag mig upp på ena armen.
--- Nå väl, sade en röst, som ljöd allt för förfärlig i mina öron,
att jag ej skulle igenkänna den, nå väl, har man lugnat sig en
smula och vill man betala sin frihet med löftet om tystnad?
Hör på, jag är godhjertad, tillade han; fastän jag icke älskar
puritanerne, gör jag dem ändå rättvisa, liksom äfven
puritanskorna, då de äro vackra. Se så, svär mig nu en liten
ed vid korset, jag begär ingenting mer.
--- Vid korset! utropade jag, i det jag steg upp, ty vid denna
afskydda röst hade jag återvunnit all min styrka; vid korset!
Jag svär, att intet löfte, ingen hotelse, ingen pina skall
tillsluta min mun. Vid korset! Jag svär att öfver allt
anklaga eder såsom en mördare, en äretjuf, en usling. Vid
korset! Jag svär att, om jag någonsin slipper ut härifrån, af
hela menniskosläget kräfva hämd på eder.
--- Akta eder, sade rösten i en hotande ton, som jag hittills ej
hade hört, jag har ett sista medel, hvilket jag ej vill
begagna utom i yttersta nödfall, att tillsluta munnen på eder
eller åtminstone förekomma, att man tror ett enda ord af hvad
ni säger.
Jag samlade mina krafter för att svara genom ett hånskratt.
Han såg, att från denna stund var det krig på lif och död mellan
oss.
--- Hör, sade han, jag ger eder, hvad som återstår af denna natt
och hela morgondagen. Betänk eder noga. Lofva att tiga, och
ni skall se eder omgifven af rikedom, anseende, ja,
ärebetygelser; hota att tala, och jag dömer eder till vanära.
--- Ni! utropade jag, ni!
--- Till evig, outplånlig vanära!
--- Ni! upprepade jag... Ack, Felton, jag tillstår, att jag
trodde honom vara vansinnig.
--- Ja, jag, återtog han.
--- Ah, lemna mig! sade jag till honom; gå, om ni icke vill, att
jag midt för edra ögon skall krossa mitt hufvud mot muren.
--- Godt, återtog han, ni vill det då! Farväl till i morgon
afton.
--- I morgon afton! svarade jag, i det jag sjönk till golfvet och
bet i mattan af raseri.
Felton stödde sig mot en möbel; med demonisk glädje såg mylady, att
styrkan måhända skulle svika den unge officern före berättelsens slut.
------------------------------------------------------------------------
Denna fil senast ändrad 10 Jun 2006