En anka i rollen som d'Artagnan och tre katter i rollerna som Atos, Portos och Aramis.
Ur den tecknade trickfilmen »De tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1938).
Han anfäktades oupphörligt, och superiorn, åt vilken han anförtrott denna prövning och som ville efter förmåga skydda honom däremot, uppmanade honom att söka besvärja den lede frestaren genom att taga sin tillflykt till klocksträngen och ringa av alla krafter.
En anka i rollen som d'Artagnan och tre katter i rollerna som Atos, Portos och Aramis.
Ur den tecknade trickfilmen »De tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1938).
XVI. Hvari sigillbevararen Séguier mer än en gång såg efter
klocksträngen för att ringa, liksom han förr gjorde.
Det är omöjligt att göra sig ett begrepp om det intryck, som dessa få
ord framkallade hos Louis XIII. Han rodnade och bleknade efter
hvartannat, och kardinalen insåg genast, att han i ett enda slag hade
återeröfrat den mark, som han hade förlorat.
--- Hertigen af Buckingham i Paris! utropade kungen; och hvad vill han
göra här?
--- Utan tvifvel stämpla med edra fiender, hugenotterne och
spaniorerne.
--- Nej, vid Gud, nej! Stämpla mot min ära med fru de Chevreuse, fru
de Longueville och Condéerne.
--- Åh, sire, hvilket infall! Drottningen är allt för dygdig och
älskar allt för mycket eders majestät.
--- Qvinnan är svag, herr kardinal, sade kungen, och hvad beträffar
att älska mig mycket, så har jag min egen mening om denna kärlek.
--- Jag vidblifver icke desto mindre, sade kardinalen, att hertigen af
Buckingham kommit till Paris för ett uteslutande politiskt
syftemål.
--- Och jag för min del är öfvertygad, att han kommit för en helt
annan sak, men om drottningen är brottslig, må hon darra!
--- I sanning, sade kardinalen, huru motbjudande det är för mig att
uppehålla min tanke vid ett dylikt förräderi, kommer eders
majestät mig likväl att tänka derpå, ty fru de Lannoy, som jag, på
eders majestäts befallning, flere gånger frågat, sade mig denna
morgon, att natten förut hennes majestät varit ganska sent uppe,
att hon i dag på morgonen gråtit mycket, och att hon hela dagen
skrifvit.
--- Der ha vi det! sade konungen; utan tvifvel till honom! Kardinal,
jag måste hafva drottningens papper.
--- Men huru komma åt dem, sire? Det synes mig, som hvarken jag eller
eders majestät skall kunna åtaga sig sådan mission.
--- Huru bar man sig åt med marskalkinnan d'Ancre? ropade kungen i
yttersta vrede; man visiterade hennes skåp och slutligen äfven
henne sjelf.
--- Marskalkinnan d'Ancre var endast marskalkinnan d'Ancre, en
firenzisk äfventyrerska, sire, det var allt, under det eders
majestäts höga gemål är Anna af Österrike, drottning af Frankrike,
det vill säga en af verldens förnämsta furstinnor.
--- Hon är derigenom blott så mycket brottsligare, herr hertig. Ju
mera hon förgätit den höga ställning, hon intager, desto lägre har
hon stigit ned. För öfrigt har jag länge sedan föresatt mig att
göra en ände på alla dessa små både politiska och
kärlektsintriger. Hon har också i sin anställning en viss de la
Porte...
--- Som jag tror vara hufvudsakliga driffjädern i allt detta, jag
medgifver det, sade kardinalen.
--- Ni tror då, liksom jag, att hon bedrar mig? sade kungen.
--- Jag tror och upprepar det för eders majestät, att drottningen
stämplar mot sin konungs makt, men jag har icke sagt mot hans ära.
--- Men jag, jag säger eder: mot bådadera; jag säger eder, att
drottningen icke älskar mig, jag säger eder, att hon älskar en
annan, jag säger, att hon älskar den nedrige Buckingham! Hvarför
lät ni icke arrestera honom, medan han var i Paris?
--- Arrestera hertigen! Arrestera konung Charles I:s förste minister!
Tänker ni väl derpå, sire? Hvilket uppseende! Och om då eders
majestäts misstankar verkligen egde någon grund, hvarpå jag ännu
fortfar att tvifla, hvilket förfärligt uppseende, hvilken
förtviflad skandal!
--- Men då han blottstälde sig som en landstrykare, en stråtröfvare,
måste man väl....
Louis XIII hejdade sig sjelf, förskräckt af hvad han ämnade säga,
under det att Richelieu, framsträckande hufvudet, förgäfves väntade på
det ord, som hade stannat på kungens läppar.
--- Måste man väl....?
--- Ingenting, sade konungen, ingenting. Men under hela tiden, som
han var i Paris, förlorade ni honom icke ur sigte?
--- Nej, sire.
--- Hvar bodde han?
--- Vid La Harpegatan n:r 75.
--- Hvar ligger den?
--- Vid sidan af Luxembourg.
--- Är ni säker, att drottningen och han icke träffats?
--- Jag tror drottningen för mycket fäst vid sina pligter, sire.
--- Men de ha brefvexlat; det är till honom, drottningen skrifvit hela
dagen; herr hertig, jag måste ha dessa bref.
--- Sire, likväl....
--- Herr hertig, till hvad pris som helst måste jag hafva dem.
--- Jag får likväl göra eders majestät uppmärksam på att...
--- Förråder ni mig också, herr kardinal, efter ni alltid motsätter
eder min vilja? Är ni också i hemligt förstånd med spanioren och
engelsmannen, med fru de Chevreuse och drottningen?
--- Sire, svarade kardinalen suckande, jag trodde mig tryggad mot en
dylik misstanke.
--- Herr kardinal, ni har förstått mig, jag vill ha de der brefven.
--- Dertill gifves allenast ett medel.
--- Hvilket?
--- Det vore att lemna detta uppdrag åt herr sigillbevararen Séguier.
Saken ingår helt och hållet i hans åligganden.
--- Må man strax skicka efter honom!
--- Han torde vara hos mig, sire. Jag bad honom infinna sig hos mig,
och när jag kom till Louvre, gaf jag befallning att, om han infann
sig, låta honom vänta.
--- Låt strax hemta honom.
--- Eders majestäts befallning skall efterkommas; men....
--- Hvad för men?
--- Men drottningen skall kanske vägra att lyda.
--- Min befallning?
--- Ja, om hon icke vet, att denna befallning kommer från konungen.
--- Nå väl! På det hon ej må tvifla derpå, går jag sjelf att
underrätta henne....
--- Eders majestät torde icke glömma, att jag gjort allt, hvad jag
kunnat, för att förekomma en brytning?
--- Ja, hertig, jag vet, att ni är mycket öfverseende med drottningen,
kanske allt för öfverseende, och vi skola, jag förbereder er
derpå, längre fram tala derom.
--- När eders majestät behagar; men jag skall alltid vara lycklig och
stolt, sire, att offra mig för det goda förstånd, som jag önskar
se råda mellan eder och drottningen af Frankrike.
--- Godt, herr kardinal, godt! Men skicka emellertid efter herr
sigillbevararen; jag sjelf går in till drottningen.
Och öppnande mellandörren, begaf sig Louis XIII ut i korridoren, som
förde från hans rum till Annas af Österrike.
Drottningen befann sig midt ibland sina fruntimmer, fruarna de
Guitaut, de Sablé, de Monbazon och de Guéménée. I ett hörn satt den
spanska kammarjungfrun, donna Estefana, som åtföljt henne från Madrid.
Fru de Guéménée föreläste, och alla lyssnade med uppmärksamhet till
föreläserskan, utom drottningen, som deremot hade föranstaltat denna
läsning för att, under det hon låtsade afhöra den, kunna följa sina
egna tankars lopp.
Dessa tankar, huru förgylda de än voro af en sista stråle af kärlek,
voro icke desto mindre sorgsna. Anna af Österrike, beröfvad sin
gemåls förtroende, förföljd af kardinalens hat, hvilken ej kunde
förlåta henne att hafva tillbakavisat en ömmare känsla, hafvande för
ögonen drottningen-modern, för hvilken detta hat förbittrat hela
lifvet, ehuru Marie de Medicis, om man bör tro den tidens memoarer,
hade börjat med att egna kardinalen den känsla, som Anna af Österrike
alltid slutade med att vägra honom, Anna af Österrike hade sett kring
sig falla sina tillgifnaste tjenare, sina mest förtrogna och sina mest
värderade gunstlingar. Lik dessa olyckliga, som undfått en
förderfbringande gåfva, bragte hon olycka öfver allt, hvad hon
vidrörde; hennes vänskap var ett olycksmärke, som ådrog förföljelse.
Fru de Chevreuse och fru de Vernet voro förvista, och slutligen dolde
icke herr de la Porte för sin herskarinna, att han väntade att varda
arresterad hvad ögonblick som helst.
Det var i samma stund, då hon var som djupast och dystrast försjunken
i sina betraktelser, som dörren till rummet öppnades och kungen
inträdde.
Föreläserskan afbröt ögonblickligt, alla damerna stego upp, och en
djup tystnad uppstod.
Hvad kungen beträffar, visade han ingen artighetsbetygelse; stannande
framför drottningen, sade han, med upprörd stämma, blott:
--- Min fru, ni får ett besök af herr kansleren, som skall meddela
eder vissa saker, hvilka jag åt honom uppdragit.
Den olyckliga drottningen, som man städse hotade med
äktenskapsskilnad, landsflykt, till och med dom, bleknade under sin
konstgjorda rodnad och kunde icke afhålla sig från att säga:
--- Men hvarför detta besök, sire? Hvad skall väl herr kansleren säga
mig, som eders majestät sjelf icke kan säga mig?
Kungen svängde sig om på klacken utan att svara, och nästan i samma
ögonblick anmälde drabantkaptenen, herr de Guitaut, herr kanslerens
besök.
Då kansleren syntes, hade kungen redan gått ut genom en annan dörr.
Kansleren närmade sig, halft leende, halft rodnande. Som vi sannolikt
återfinna honom under loppet af denna berättelse, kan det icke skada,
att våra läsare redan nu göra hans bekantskap.
Denne kansler var en märkvärdig karl. Det var Des Roches le Malse,
kanik vid Notredame och som förr varit kardinalens kammartjenare,
hvilken föreslagit honom åt hans eminens såsom en mycket pålitlig
person. Kardinalen litade derpå och fann sig nöjd med honom.
Man berättade om honom vissa historier, bland andra följande:
Efter en stormig ungdom hade han dragit sig tillbaka i ett kloster för
att der, åtminstone under någon tid, försona ynglingaårens dårskaper.
Men vid sitt inträde på detta heliga rum hade den arme botgöraren ej
så hastigt kunnat tillsluta dörren, att icke de lidelser han flydde
smögo sig in med honom. Han anfäktades oupphörligt, och superiorn, åt
hvilken han anförtrott denna pröfning och som ville efter förmåga
skydda honom deremot, uppmanade honom att söka besvärja den lede
frestaren genom att taga sin tillflykt till klocksträngen och ringa af
alla krafter. Vid larmet häraf skulle munkarne veta, att frestelserna
hemsökte en broder, och hela klostersamfundet skulle göra bön.
Rådet syntes godt för den framtida kansleren. Han besvor den onde
anden genom de många böner, munkarne gjorde för honom, men djefvulen
låter icke lätt afhända sig den plats, der han redan inlagt garnison;
i den mån man fördubblade besvärjelserna, fördubblade han
frestelserna, så att dag och natt klockan ringde i ett ringande för
att tillkännagifva den ytterliga längtan efter köttets dödande, som
botgöraren erfor.
Munkarne hade ej ett ögonblicks ro. Om dagen gjorde de icke annat än
stego upp och ned för trapporna, som förde till kapellet; om natten
måste de, oberäknadt morgon- och aftonbönerna, väl tjugu gånger
springa upp ur sängen och knäfalla på golfvet i sina celler.
Man vet icke, huru vida djefvulen släpte sitt offer, eller om munkarne
tröttnade; men efter tre månader syntes botgöraren åter ute i verlden,
med rykte för att vara den förfärligaste besatte, som någonsin funnits
till.
Efter utträdet ur klostret inträdde han på embetsmannabanan, vardt
efter sin onkel parlamentspresident med rund svart sidenmössa, slöt
sig till kardinalens parti, hvilket bevisade ej liten skarpsinnighet,
vardt kansler, tjenade nitiskt hans eminens i dennes hat mot
enkedrottningen och i hans hämd mot Anna af Österrike, uppretade
domarne i rättegången mot Chalais, uppmuntrade herr de Laffemas',
franske öfverjägmästarens, ränker och hedrades slutligen med
kardinalens förtroende, ett förtroende, hvaraf han gjort sig så
förtjent, att han fick detta egendomliga uppdrag, för hvars
verkställande han infunnit sig hos drottningen.
Drottningen stod ännu upprätt, när han inträdde, men knapt hade hon
fått se honom, förrän hon åter satte sig i sin länstol och vinkade åt
sina fruntimmer att äfven sätta sig ned på sina dynor och taburetter,
och Anna af Österrike frågade med majestät:
--- Hvad önskar ni, min herre? I hvad ändamål infinner ni eder här?
--- För att i konungens namn och med iakttagande af all den vördnad,
som jag har äran att egna eders majestät, verkställa en noggrann
undersökning af edra papper.
--- Huru, min herre, en undersökning af mina egna papper: hvilken
ovärdighet!
--- Ni täcktes förlåta mig, min fru; men i detta afseende är jag
endast ett verktyg, hvaraf konungen betjenar sig. Gick ej hans
majestät nyss härifrån? Och bad icke konungen sjelf eder att
förbereda eder på detta besök?
--- Sök då, min herre; jag är således en förbryterska, som det vill
synas. Estefana, lemna fram nycklarna till mina bord och till
mina skrifbyråer.
Kansleren gjorde för syns skull en undersökning i möblerna, men han
visste ganska väl, att det icke var i en möbel, som drottningen hade
bort inläsa det vigtiga bref, hon under dagen skrifvit.
När kansleren tjugu gånger öppnat och åter igenläst skrifbordets
lådor, måste han, huru mycket han än tvekade, likväl bringa saken till
slut, det vill säga visitera drottningen sjelf. Kansleren närmade sig
derför Anna af Österrike och sade i en ytterst förlägen ton och med en
mycket förvirrad uppsyn:
--- Och nu, eders majestät, återstår mig att göra den hufvudsakliga
undersökningen.
--- Hvilken? frågade drottningen, som ej fattade eller snarare ej
ville fatta meningen.
--- Hans majestät är öfvertygad, att ni i dag skrifvit ett bref; han
vet, att det ännu ej är afsändt. Detta bref fins hvarken i edert
bord eller eder skrifbyrå, och det måste likväl finnas
någonstädes.
--- Skulle ni våga att bära hand på eder drottning? sade Anna af
Österrike, resande sig upp till hela sin längd och riktande på
kansleren sina blickar, hvilka nu antogo ett nästan hotande
uttryck.
--- Jag är konungens trogne undersåte, min fru, och allt, hvad hans
majestät ålägger mig, måste jag fullgöra.
--- Nå väl, det är sant! sade Anna af Österrike, och kardinalens
spioner hafva ganska väl tjenat honom. Jag har i dag skrifvit ett
bref; detta bref är ännu icke afsändt. Brefvet är här.
Och drottningen förde nu sin sköna hand till sin barm.
--- Gif mig då detta bref, min fru, sade kansleren.
--- Jag skall endast gifva det åt konungen, svarade Anna.
--- Om konungen velat, att detta bref skulle hafva tillstälts honom,
min fru, så hade han nog sjelf begärt det. Men jag säger ännu en
gång, att det är mig han gifvit uppdrag att utfordra det, och om
ni icke vill lemna mig det....
--- Nå väl?
--- Det är äfven åt mig han uppdragit att taga det.
--- Huru? Hvad vill ni säga?
--- Att mina instruktioner äro vidsträckta, min fru, och att jag är
bemyndigad söka det misstänkta papperet till och med på eders
majestäts höga person.
--- Huru afskyvärdt! utropade drottningen.
--- Ni täcktes då, min fru, underlätta saken.
--- Detta uppförande är ett nedrigt våld; vet ni det, min herre?
--- Konungen befaller, min fru. Förlåt mig.
--- Jag skall icke lida det; nej, nej, hellre dö! utropade hos hvilken
spaniorskans och österrikiskans stolta blod bragtes i svallning.
Kansleren gjorde en djup bugning, hvarefter han, i den tydliga
afsigten att ej vika en fotsbredd tillbaka vid fullgörandet af sitt
erhållna uppdrag, och liksom en skarprättardräng skulle gjort i
tortyrrummet, närmade sig Anna af Österrike, ur hvars ögon man i denna
stund såg raseriets tårar frambryta.
Drottningen var, såsom vi redan sagt, utmärkt skön.
Uppdraget kunde derför anses grannlaga, och konungen hade, genom sin
svartsjuka mot Buckingham, kommit derhän att ej mera känna svartsjuka
mot någon.
Utan tvifvel sökte kansleren Séguiers blickar i denna sekund den
märkvärdiga klocksträngen, men då han icke fann den, tog han sitt
parti och sträckte handen mot det ställe, der drottningen hade
tillstått att brefvet fans.
Anna af Österrike tog ett steg tillbaka, så blek, att man skulle sagt,
att hon vore nära att dö, och stödjande sig, för att icke falla, med
venstra handen mot ett bakom henne stående bord, drog hon med den
högra ett papper ur barmen och räckte det åt sigillbevararen.
--- Se der, min herre, se der brefvet, utropade drottningen med
afbruten och skälfvande röst, tag det och befria mig från eder
förhatliga person!
Kansleren, som i följd af en lätt begriplig sinnesrörelse äfven å sin
sida darrade, tog brefvet, bugade sig till golfvet och drog sig
tillbaka.
Knapt var dörren stängd efter honom, förrän drottningen föll halft
afsvimmad i sina hofdamers armar.
Kansleren bar brefvet till konungen utan att hafva läst ett enda ord
deraf. Kungen tog det med darrande hand, såg efter utanskriften,
hvilken saknades, bleknade mycket, öppnade brefvet långsamt, hvarpå
han, redan af de första orden märkande, att det var till konungen af
Spanien, skyndsamt läste det.
Det var en hel anfallsplan mot kardinalen. Drottningen uppmanade sin
broder och kejsaren af Österrike att, enär de måst finna sig sårade af
Richelieus politik, hvars oaflåtliga mål var österrikiska husets
nedsättande, förklara Frankrike krig och att såsom fredsvilkor
föreskrifva kardinalens afskedande; men om kärlek innehöll brefvet ej
ett enda ord.
Helt glad häröfver, underrättade sig kungen, om kardinalen ännu vore
qvar i Louvre. Man svarade, att hans eminens i arbetskabinettet
afbidade hans majestäts befallning.
Kungen begaf sig strax till honom.
--- Hör på, hertig, sade han, ni hade rätt, och det var jag, som hade
orätt; hela intrigen gäller endast politik; det är alls icke fråga
om någon kärlek i det här brefvet. Men deremot är det stark fråga
om eder.
Kardinalen tog brefvet och läste det med mycket uppmärksamhet; och när
han kommit till slutet, genomläste han det för andra gången.
--- Nå väl, eders majestät, sade han, ni ser nu, huru långt mina
fiender gå: man hotar eder med två krig, om ni icke afskedar mig.
I edert ställe, sire, skulle jag i sanning vika för ett så mäktigt
tryck, och för mig vore det en verklig lycka att få draga mig ur
affärerna.
--- Hvad säger ni väl, hertig?
--- Jag säger, sire, att min helsa blir förstörd genom dessa heta
strider och dess eviga ansträngningar. Jag säger, att efter all
möjlig sannolikhet kan jag ej uthärda mödorna af La Rochelles
belägring, och att det vore bättre, om ni till anförare dervid
utsåge herr de Condé eller herr de Bassompierre eller någon annan
tapper man, hvars yrke är att föra krig, och icke mig, som är en
kyrkans man, men ständigt afledes från min kallelse för att egna
mig åt saker, för hvilka jag ej passar. Ni skall då varda
lyckligare i det inre, sire, och jag betviflar ej, att ni skall
varda större i utlandet.
--- Herr hertig, sade kungen, jag förstår; var lugn, alla de, som
nämnas i detta bref, skola straffas efter förtjenst, äfven
drottningen sjelf.
--- Hvad säger ni väl, sire? Bevare mig Gud, att drottningen för mig
skulle röna minsta obehag! Hon har alltid ansett mig för sin
fiende, sire, ehuru eders majestät kan intyga, att jag alltid
varmt tagit hennes försvar, äfven mot eder. O, om hon sveke eders
majestät i fråga om dess ära, vore det en annan sak, och jag
skulle då vara den förste att säga: ingen nåd, sire, ingen nåd för
den brottsliga! Lyckligtvis förhåller det sig icke så, och eders
majestät har nu fått ett nytt bevis derpå.
--- Det är sant, herr kardinal, sade kungen, och ni hade rätt som
alltid, men drottningen förtjenar icke desto mindre hela min
vrede.
--- Det är ni, sire, som nu ådragit eder hennes, och i sanning, om hon
skulle allvarsamt visa eders majestät sitt missnöje, skulle jag
förstå det: eders majestät har behandlat henne med en stränghet...
--- Jag skall alltid på lika sätt behandla mina fiender och äfven
edra, hertig, huru högt de än må stå, och hvilken fara jag än må
löpa genom att förfara strängt mot dem.
--- Drottningen är min fiende, men icke eder, sire; hon är tvärt om
eder hängifna, oförvitliga och undergifna maka; tillåt mig derför,
sire, att för henne fälla förbön hos eder majestät.
--- Må hon då förödmjuka sig och först närma sig mig.
--- Tvärt om, eders majestät, gif ni exemplet; ni hade först orätt,
medan ni misstänkte drottningen.
--- Jag skulle komma först! sade konungen; nej, aldrig!
--- Sire, jag bönfaller derom.
--- För öfrigt, hur skulle jag kunna först närma mig?
--- Derigenom, att ni gör något, som ni vet vara henne angenämt.
--- Hvad då?
--- Gif en bal; ni vet, huru mycket drottningen tycker om dans; jag
svarar eder för, att hennes groll ej skall kunna motstå en sådan
uppmärksamhet.
--- Herr kardinal, ni vet, att jag ej tycker om dessa verldsliga nöjen.
--- Desto tacksammare skall drottningen varda derför, då hon känner
eder motvilja för dessa nöjen; för öfrigt får hon derigenom
tillfälle att pryda sig med de vackra diamanterna, som ni skänkte
henne här om dagen på hennes namnsdag och med hvilka hon ännu ej
haft tillfälle att smycka sig.
--- Vi få se, herr kardinal, vi få se, sade kungen, som i sin glädje
öfver att finna drottningen skyldig till ett brott, hvarom han så
föga bekymrade sig, och oskyldig till ett felsteg, hvilket han så
mycket fruktade, nästan var färdig att förlika sig med henne; vi
få väl se, men, på min ära, är ni icke allt för mycket
öfverseende.
--- Sire, sade kardinalen, lemna strängheten åt edra ministrar;
öfverseendet är en kunglig dygd; utöfva den, och ni skall erfara,
att det bekommer eder väl.
Kardinalen, som nu hörde pendylen slå elfva, bugade sig djupt, anhöll
att få aflägsna sig och bad konungen försona sig med drottningen.
Anna af Österrike, som, efter det brefvet fråntagits henne, var beredd
på förebråelser, vardt mycket förundrad öfver att följande dagen se
konungen göra försök att närma sig henne. Hennes sätt var i början
frånstötande; hennes qvinliga stolthet och hennes värdighet som
drottning voro båda så grymt sårade, att hon icke genast kunde låta
blidka sig, men vikande för sina hofdamers råd, tycktes hon omsider
börja glömma. Konungen begagnade första ögonblicket af detta omslag
till att säga drottningen, att han ofördröjligen ämnade gifva henne en
fest.
En fest var något för den arma Anna af Österrike så sällsynt, att vid
underrättelsen derom, såsom kardinalen hade beräknat, sista spåret af
harm försvann, om icke i hennes hjerta, åtminstone på hennes ansigte.
Hon frågade, hvilken dag festen skulle ega rum, men kungen svarade,
att han i denna punkt först måste komma öfverens med kardinalen.
Också sporde kungen kardinalen hvarje dag, när festen borde gifvas,
och hvarje dag fann kardinalen någon förevändning att uppskjuta med
bestämmandet af tiden. Sålunda förflöto tio dagar.
På åttonde dagen efter nyss omförmälda uppträde fick kardinalen ett
bref med Londons poststämpel, hvilket innehöll blott dessa rader:
»Jag har dem, men kan icke lemna London i brist på penningar; skicka
mig fem hundra pistoler, och fyra eller fem dagar efter det jag fått
dem skall jag vara i Paris.«
Samma dag kardinalen bekommit detta bref, gjorde kungen honom sin
vanliga fråga.
Richelieu räknade på sina fingrar och sade sakta för sig sjelf:
--- Hon kommer, säger hon, fyra eller fem dagar efter det hon fått
penningar; det åtgår fyra eller fem dagar för penningarnas
framkomst, fyra eller fem dagar för henne att återkomma, det gör
tio dagar; vidare måste tagas i beräkning vidriga vindar, andra
motigheter, qvinlig opasslighet; jag antager således tolf dagar.
--- Nå, hertig, sade kungen, har ni beräknat?
--- Ja, sire, vi ha i dag den tjugonde september; stadens magistrat
ger en fest den tredje oktober. Det passar förträffligt, ty då
behöfver ni icke synas taga något steg för att närma eder
drottningen.
Derpå tillade kardinalen:
--- Men sire, glöm icke att säga hennes majestät, med hänsyn till
denna fest, att ni önskar se, huru de der diamanterna kläda henne.
------------------------------------------------------------------------
Denna fil senast ändrad 7 Apr 2006