Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).
I haven således, sade han med en röst, vars mildhet var fullkomligt stridande mot strängheten i hans ord, själva satt eder till domare utan att betänka, att de, som icke hava uppdrag att straffa och ändock straffa, äro mördare?
Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).
LXVII. Afslutning.
Trogen det löfte han gifvit kardinalen att lemna Paris och återvända
till La Rochelle, begaf sig konungen den 6 i påföljande månad från sin
hufvudstad, ännu helt bestört öfver den underrättelse, som börjat
sprida sig, att Buckingham blifvit mördad.
Ehuru drottningen fått veta, att den man, hon så högt hade älskat,
löpte en fara, ville hon, då man underrättade henne om hans död, ej
sätta tro dertill; hon råkade till och med helt oförsigtigt utropa:
--- Det är falskt; han har nyss skrifvit mig till.
Men dagen derpå måste hon tro på denna olyckliga tidning; La Porte,
hvilken liksom alla andra, i följd af konung Charles I:s befallning,
varit qvarhållen i England, anlände som öfverbringare af den sista och
sorgliga skänk, som Buckingham skickade drottningen.
Konungens glädje hade varit mycket liflig; han bekymrade sig ej om att
dölja den, utan lät den till och med utbryta inför drottningen.
Liksom förhållandet är med alla svaga själar, saknade Louis XIII
ädelmod.
Men snart vardt konungen åter dyster och illamående; hans panna var
icke bland dem, som klarnade för lång tid; han visste, att då han
återkom till lägret, måste han återtaga sitt slafveri; och likväl
återvände han dit.
Kardinalen var för kungen den tjusande ormen, och han var fågeln, som
hoppar från gren till gren utan att kunna undslippa honom.
Också var återfärden till La Rochelle ytterst sorglig. I synnerhet
voro våra fyra vänner ett föremål för sina kamraters förvåning; de
redo sida vid sida, med dyster blick och sänkta hufvuden. Atos ensam
upplyfte emellanåt sin breda panna; en blixt lyste ur hans ögon, ett
bittert småleende sväfvade på hans läppar, hvarpå han, liksom
kamraterne, åter öfverlemnade sig åt sina drömmar.
Så snart de på vägen till La Rochelle anländt till någon stad och de
fyra vännerne fört konungen till hans bostad, begåfvo de sig antingen
hem till sig eller till något aflägset värdshus, der de hvarken
spelade eller drucko; de talade endast med låg röst och sågo
uppmärksamt efter, om någon hörde dem.
En dag, då konungen gjort halt på vägen för att skjuta skator och då
enligt sin vana de fyra vännerne, i stället för att åtfölja jagten,
hade gått in på ett värdshus vid stora vägen, kom en kurir från La
Rochelle och stannade vid porten för att dricka ett glas vin, hvarvid
han kom att blicka in i rummet, der de fyra musketörerne sutto till
bords.
--- Holla, herr d'Artagnan! sade han; är det icke eder jag ser der
borta?
D'Artagnan upplyfte hufvudet och uppgaf ett glädjerop. Den, som
ropade honom, var hans spöke, den okände från Meung, från Fossoyeurs-
och Arrasgatorna.
D'Artagnan drog sin värja och störtade till dörren.
Men denna gång, i stället för att fly, hoppade den okände af hästen
och gick d'Artagnan till möte.
--- Ah, min herre, sade den unge mannen, ändtligen träffar jag då
eder! Denna gång skall ni icke undslippa mig.
--- Det är icke heller längre min afsigt, min herre, ty denna gång
sökte jag eder. I konungens namn arresterar jag eder. Jag säger,
att ni måste lemna mig eder värja, min herre, och det utan minsta
motstånd. Det gäller edert hufvud, det kan jag säga eder på
förhand.
--- Hvem är ni då? frågade d'Artagnan, i det han sänkte sin värja, men
utan att ännu gifva den ifrån sig.
--- Jag är chevalier de Rochefort, svarade den okände, kardinal
Richelieus stallmästare, och jag har order att strax föra eder
till hans eminens.
--- Vi äro på återvägen till hans eminens, herr chevalier, sade Atos,
i det han närmade sig, och ni antar väl herr d'Artagnans löfte att
direkt begifva sig härifrån till La Rochelle?
--- Jag måste lemna honom i vaktens händer; den skall föra honom till
lägret.
--- Vi skola vara hans vakt, min herre, på vårt adelsmannaord. Men på
vårt adelsmannaord förklara vi också, tillade Atos, i det han
rynkade ögonbrynen, att herr d'Artagnan ej skall lemna oss.
Chevalier de Rochefort kastade en blick bakom sig och såg, att Portos
och Aramis hade stält sig mellan honom och dörren; han insåg, att han
helt och hållet var i de fyra männens våld.
--- Mina herrar, sade han, om herr d'Artagnan vill lemna mig sin värja
och förena sitt hedersord med edra, så åtnöjer jag mig med edert
löfte att föra herr d'Artagnan till hans eminens kardinalens
qvarter.
--- Ni har mitt ord, sade d'Artagnan, och se här min värja.
--- Det passar så mycket bättre, tillade Rochefort, som jag måste
fortsätta min resa.
--- Om ni ämnar söka upp mylady, sade Atos kallt, så är det alldeles
öfverflödigt, ty henne skall ni ej mera finna.
--- Hvad har då blifvit af henne? frågade Rochefort lifligt.
--- Kom tillbaka till lägret, skall ni få veta det.
Rochefort stod ett ögonblick tankfull; men som man endast var en
dagsresa från Surgères, der kardinalen skulle komma kungen till möte,
beslöt han att följa Atos' förslag och återvända med dem.
Dessutom erbjöd denna återfärd en fördel, den att sjelf kunna bevaka
sin fånge.
Han begaf sig på väg.
Följande dag, klockan tre på eftermiddagen, anlände man till
Surgères. Kardinalen väntade der Louis XIII. Ministern och konungen
slösade artigheter på hvarandra och tackade den lyckliga slumpen, som
befriat Frankrike från dess mest hårdnackade fiende, hvilken mot detta
rike uppviglat Europa. Derpå tog kardinalen, som genom Rochefort
underrättats om, att d'Artagnan var arresterad, och som var angelägen
att med det snaraste förhöra honom, afsked af konungen, i det han bjöd
honom att dagen derpå komma och se på dammen, hvilken nu var
fullbordad.
Då kardinalen på aftonen kom tillbaka i sitt qvarter vid La Pierre,
fann han utanför porten till det hus han bebodde d'Artagnan utan värja
och de tre musketörerne beväpnade.
Denna gång, då han var stark, såg han strängt på dem och gaf med öga
och hand d'Artagnan ett tecken att följa honom.
D'Artagnan lydde.
--- Vi vänta dig här, d'Artagnan, sade Atos så högt, att kardinalen
skulle höra honom.
Hans eminens rynkade ögonbrynen, stannade ett ögonblick och fortsatte
sedan sin väg utan att säga ett ord.
D'Artagnan inträdde bakom kardinalen, och bakom d'Artagnan vardt
dörren bevakad.
Hans eminens steg in i det rum, han begagnade till kabinett, och
vinkade åt Rochefort att föra in den unge musketören.
Rochefort lydde och drog sig tillbaka.
D'Artagnan stod ensam qvar midt emot kardinalen; det var hans andra
samtal med Richelieu, och han tillstod efteråt, att han var
öfvertygad, att det äfven skulle varda det sista.
Richelieu förblef stående, stödd mot kaminen; ett bord stod mellan
honom och d'Artagnan.
--- Min herre, sade kardinalen, ni har arresterats på min befallning.
--- Man har sagt mig det, monseigneur.
--- Vet ni hvarför?
--- Nej, monseigneur, ty den enda sak, för hvilken jag kunde
arresteras, är ännu okänd af eders eminens.
Richelieu såg skarpt på den unge mannen.
--- Hvad då? sade han, hvad vill det säga?
--- Om monseigneur först vill upplysa mig om de brott, man beskyller
mig för, skall jag sedan säga eders eminens, hvad jag verkligen
gjort.
--- Man tillvitar eder brott, för hvilka högre personers hufvuden än
edert, min herre, måst falla, sade kardinalen.
--- Hvilka då, monseigneur? frågade d'Artagnan med ett lugn, som
förvånade sjelfve kardinalen.
--- Man beskyller eder att hafva brefvexlat med rikets fiender, att
hafva utspionerat statshemligheter, man beskyller eder att hafva
försökt motarbeta eder fältherres planer.
--- Hvem beskyller mig för sådant, monseigneur? sade d'Artagnan, som
anade, att anklagelsen kom från mylady. Jo, en af landets lag
brännmärkt qvinna, en qvinna, som äktat en man i Frankrike och en
annan i England, en qvinna, som förgiftat sin andre man och
försökt att äfven förgifta mig.
--- Hvad säger ni, min herre? utropade kardinalen förvånad; och om
hvilken qvinna talar ni då?
--- Om lady Winter, svarade d'Artagnan; ja, lady Winter, om hvars
många brott eders eminens utan tvifvel var okunnig, då eders
eminens hedrade henne med sitt förtroende.
--- Min herre, sade kardinalen, om lady Winter begått de brott ni
tillvitat henne, skall hon varda straffad.
--- Hon är det redan, monseigneur.
--- Hvem har straffat henne?
--- Vi.
--- Är hon i fängelse?
--- Hon är död.
--- Död! upprepade kardinalen, som ej kunde tro sina öron; död! Sade
ni icke, att hon är död?
--- Tre gånger försökte hon att döda mig, och jag förlät henne; men
hon dödade den qvinna, som jag älskade. Då grepo mina vänner och
jag henne, vi dömde och fälde henne.
D'Artagnan berättade nu, huru fru Bonacieux förgiftats uti
karmeliterklostret i Béthune, huru mylady dömts i det enstaka huset
och afrättats vid stranden af floden Lys.
En rysning genomilade kardinalens kropp, oaktadt han eljest icke lätt
bäfvade.
Men plötsligt, liksom en ny tanke hade uppstått hos honom, klarnade
småningom kardinalens ända hittills något dystra ansigte och uttryckte
slutligen den fullkomligaste blidhet.
--- I hafven således, sade han med en röst, hvars mildhet var
fullkomligt stridande mot strängheten i hans ord, sjelfva satt
eder till domare utan att betänka, att de, som icke hafva uppdrag
att straffa och ändock straffa, äro mördare?
--- Monseigneur, jag svär, att jag ej ett enda ögonblick haft för
afsigt att försvara mitt hufvud mot eder. Jag underkastar mig det
straff, eders eminens behagar pålägga mig. Jag sätter ej nog
värde på lifvet för att frukta döden.
--- Ja, jag vet, att ni är en behjertad man, min herre, sade
kardinalen i en nästan hjertlig ton; också kan jag på förhand säga
eder, att ni varder dömd, till och med fäld.
--- En annan kunde svara eders eminens, att han hade benådningsbrefvet
på fickan, men jag skall inskränka mig till att säga: Befall,
monseigneur, jag är beredd.
--- Edert benådningsbref? sade Richelieu förvånad.
--- Ja, monseigneur, svarade d'Artagnan.
--- Och undertecknadt af hvem? Af konungen?
Och kardinalen uttalade dessa ord med ett ganska eget uttryck af
förakt.
--- Nej, af eders eminens sjelf.
--- Af mig? Är ni tokig, min herre?
--- Monseigneur skall utan tvifvel känna igen sin egen stil.
Och d'Artagnan räckte kardinalen det dyrbara papperet, som Atos
fråntagit mylady och gifvit d'Artagnan för att tjena honom till
skyddsbref.
Hans eminens tog papperet och läste med långsam röst, i det han lade
tonvigt på hvarje stafvelse:
»Det är på min befallning, som innehafvaren af detta papper har
gjort hvad han gjort.
Lägret vid La Rochelle den 5 augusti 1628.
Richelieu.«
Då kardinalen läst dessa få rader, föll han i djupa tankar, men han
återlemnade ej papperet åt d'Artagnan.
Han tänker nu efter, hvad slags dödsstraff han skall låta mig undergå,
sade d'Artagnan sakta för sig sjelf. Nå väl, på min heder, han skall
få se, huru en adelsman dör.
Den unge musketören var vid den bästa sinnesstämning för att dö en
hjeltes död.
Richelieu funderade ännu och rullade papperet fram och tillbaka i sina
händer. Slutligen upplyfte han hufvudet, riktade sin örnblick på
detta redliga, öppna och förståndiga ansigte, läste i de af tårar
härjade anletsdragen alla de lidanden, han utstått sedan en månad
tillbaka, och betänkte för tredje eller fjerde gången, hvilken framtid
denne tjuguettårige yngling kunde hafva, och hvilka fördelar hans
verksamhet, hans mod och förstånd kunde skänka en god herre.
Å andra sidan besinnade han, att myladys brott, hennes makt och hennes
infernaliska snille mer än en gång väckt hans förskräckelse. Han
kände liksom en hemlig glädje öfver att för alltid vara befriad från
denna farliga medbrottsling.
Långsamt ref han sönder papperet, som d'Artagnan så ädelt hade lemnat
i hans hand.
Jag är förlorad, sade d'Artagnan för sig sjelf.
Han bugade sig djupt för kardinalen, liksom ville han säga: Herre,
ske din vilja!
Kardinalen närmade sig bordet och skref på stående fot några rader på
ett pergament, som redan till två tredjedelar var fullskrifvet; sedan
påtryckte han sitt sigill.
Detta är min dom, sade d'Artagnan för sig sjelf; han förskonar mig
från den tråkiga Bastiljen och från långsamheten af en rättegång. Det
är ändå mycket älskvärdt af honom.
--- Se der, min herre, sade kardinalen till den unge mannen, jag har
tagit från eder en fullmakt in blanco och ger eder nu en annan.
Namnet fattas i denna fullmakt, men det skrifver ni sjelf.
D'Artagnan tog tveksamt papperet och kastade ögat derpå.
Det var en fullmakt på en löjtnantsbeställning vid musketörerne.
D'Artagnan föll till kardinalens fötter.
--- Monseigneur, sade han, mitt lif tillhör eder; befall deröfver för
framtiden; men den ynnest, ni täckes bevilja mig, förtjenar jag
ej; jag har tre vänner, som äro mera förtjenta och mera värdiga...
--- Ni är en bra yngling, d'Artagnan, afbröt kardinalen, i det han
vänligt klappade honom på axeln, förtjust öfver att hafva besegrat
denna motspänstiga natur. Gör med denna fullmakt, hvad ni
behagar. Påminn eder endast, att, fastän det är tomrum för
namnet, det är åt eder jag gifver den.
--- Aldrig skall jag glömma det, svarade d'Artagnan; eders eminens kan
vara förvissad derom.
Kardinalen vände sig om och sade med hög röst:
--- Rochefort!
Chevaliern, som utan tvifvel stått bakom dörren, inträdde strax.
--- Rochefort, sade kardinalen, ni ser här herr d'Artagnan, han
tillhör numera antalet af mina vänner. Tagen sålunda hvarandra i
famn och skicken eder väl, om I viljen behålla edra hufvuden.
Rochefort och d'Artagnan omfamnade hvarandra tvunget; men kardinalen
var närvarande och betraktade dem med sin vaksamma blick.
De gingo på samma gång ut ur rummet.
--- Vi träffas åter, icke sant, min herre? sade Rochefort.
--- När ni behagar, svarade d'Artagnan.
--- Vi få nog tillfälle dertill, återtog Rochefort.
--- Nå, sade Richelieu, i det han öppnade dörren.
De båda männen smålogo åt hvarandra, tryckte hvarandras hand och
bugade sig för hans eminens.
--- Vi började bli otåliga, sade Atos.
--- Här är jag nu, mina vänner, sade d'Artagnan.
--- Fri?
--- Ja, mina vänner, icke blott fri, utan i gunst och nåd.
--- Det skall du tala om för oss.
--- Ja, i afton.
I sjelfva verket begaf sig d'Artagnan redan samma afton till Atos,
hvilken han fann syselsatt med att tömma sin butelj spanskt vin, en
syselsättning, som han samvetsgrant fullgjorde hvarje afton.
Han berättade, hvad som tilldragit sig mellan kardinalen och honom,
och sade, i det han tog upp fullmakten ur sin ficka:
--- Se der, min käre Atos, hvad som naturligtvis tillkommer dig.
Atos log med sitt ljufva och behagliga småleende.
--- Min vän, för Atos är det för mycket, för grefve de la Fère är det
för litet. Behåll fullmakten; den tillkommer dig. Ack, min Gud,
du har köpt den tillräckligt dyrt!
D'Artagnan lemnade nu Atos' rum och inträdde i Portos'.
Han fann honom klädd i en präktig drägt med rika broderier och stående
framför en spegel.
--- Aha, sade Portos, är det du, käre vän! Huru tycker du, att den
här drägten kläder mig?
--- Oförlikneligt, sade d'Artagnan, men jag kommer för att föreslå dig
en annan, som skall kläda dig ännu bättre.
--- Hvilken? frågade Portos.
--- Musketörslöjtnantsuniformen.
D'Artagnan berättade för Portos sitt samtal med kardinalen och sade, i
det han tog upp fullmakten ur fickan:
--- Se der, min vän; fyll i ditt namn och blif en god chef för mig.
Portos kastade ögat på fullmakten och återlemnade den åt d'Artagnan
till dennes stora förvåning.
--- Ja, sade han, det skulle smickra mig rätt mycket, men jag skulle
ej nog länge kunna njuta af denna gunst; under vår expedition till
Béthune dog min hertiginnas man, så att, käre vän, enär den
aflidnes kassakista sträcker mig sin famn, jag gifter mig med
enkan. Jag försökte just nu min brudgumsdrägt; behåll
löjtnantsfullmakten, min vän, behåll den.
Och han gaf den tillbaka åt d'Artagnan.
Den unge mannen inträdde till Aramis.
Han fann honom knäböjande framför en bönstol, med pannan lutad mot den
öppna bönboken.
Han omtalade sitt samtal med kardinalen och tog för tredje gången
fullmakten ur sin ficka.
--- Du, vår vän, vårt ljus och vår osynlige beskyddare, sade han,
mottag den här fullmakten; du har förtjenat den bättre än någon
genom din vishet och dina råd, som alltid ledt till så lyckliga
följder.
--- Ack, min vän, svarade Aramis, våra sista äfventyr hafva helt och
hållet betagit mig smaken för lifvet och för värjan. Denna gång
är mitt beslut oåterkalleligt; efter belägringen ingår jag bland
lazaristerne. Behåll fullmakten, d'Artagnan; vapenyrket passar
för dig; du varder en tapper och dugtig kapten.
Med ögat fuktadt af erkänslans tårar och strålande af glädje återvände
d'Artagnan till Atos, hvilken ännu satt till bords och höll sitt sista
glas malaga mot den skinande lampan.
--- Nå väl, sade han, äfven de afslogo mitt tillbud.
--- Ja, min vän, emedan ingen kan vara värdigare deraf än du.
Och han tog en penna, skref d'Artagnans namn på fullmakten och gaf
honom den åter.
--- Jag skall nu icke ha några vänner mer, sade den unge mannen,
endast bittra minnen!
Och han lät hufvudet nedsjunka mellan sina båda händer, under det två
tårar runno nedåt hans kinder.
--- Du är ung, du, svarade Atos; dina bittra minnen ha tillräcklig tid
att förbyta sig i ljufva.
------------------------------------------------------------------------
Denna fil senast ändrad 3 Jul 2006