Portos, Atos och Aramis i herr de Trévilles mottagningsrum.
Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).
För omkring ett år sedan, då jag i kungliga biblioteket gjorde forskningar för min Ludvig XIV:s historia, kastade slumpen under mina ögon Mémoires de M. d'Artagnan, tryckta --- liksom de flesta arbeten på denna tid, då det låg författarna om hjärtat att säga sanningen utan att därför behöva göra ett längre eller kortare besök på Bastiljen --- i Amsterdam, hos Pierre Rouge.
Portos, Atos och Aramis i herr de Trévilles mottagningsrum.
Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).
Företal,
hvari ådagalägges, att, oaktadt sina namn på os och is, hjeltarne i
den historia, som vi nu skola hafva äran förtälja för våra läsare,
icke tillhöra mytologien.
---
För omkring ett år sedan, då jag i kungliga biblioteket gjorde
forskningar för min Louis XIV:s historia, kastade slumpen under mina
ögon Mémoires de M. d'Artagnan, tryckta --- liksom de flesta arbeten
på denna tid, då det låg författarne om hjertat att säga sanningen
utan att derför behöfva göra ett längre eller kortare besök på
Bastiljen --- i Amsterdam, hos Pierre Rouge. Titeln lockade mig; jag
hemtog boken, med vederbörligt tillstånd förstås, och jag slukade
innehållet.
Det är ej min afsigt att här göra en analys af detta intressanta
arbete; jag inskränker mig till att dit hänvisa dem af mina läsare,
som sätta värde på tidsbilder. De skola der finna porträtt, ritade
med mästarhand, och fastän dessa skisser för det mesta äro utkastade
på kasernportar och värdshusväggar, skall man icke desto mindre der
igenkänna, lika trogna som i herr Anquetils historia, bilderna af
Louis XIII, Anna af Österrike, Richelieu, Mazarin och de flesta af den
tidens hofmän.
Men, som man vet, det, som anslår poetens nyckfulla sinne, är icke
alltid det, som gör intryck på mängden af läsare. Och medan vi åt
dessa skildringar egnade en beundran, som andra utan tvifvel skola
dela, syselsatte vi oss mest med en sak, hvilken helt säkert ingen
före oss skänkt minsta uppmärksamhet.
D'Artagnan berättar, att han vid sitt första besök hos herr de
Tréville, kapten för konungens musketörer, i dennes förmak mötte tre
unga män, som tjenade i den ryktbara kår, hvari han eftersträfvade
äran att upptagas, och att de buro namnen Atos, Portos och Aramis.
Vi tillstå det, dessa tre sällsamma namn väckte vår förvåning, och det
föll oss strax in, att de blott voro pseudonymer, under hvilka
d'Artagnan dolt måhända fräjdade namn, så vida icke bärarne af de
lånade namnen sjelfva valt dem en dag, då de, af nyck, af harm eller
af brist på förmögenhet, anlagt musketörens enkla vapenrock.
Från den stunden gåfvo vi oss ingen ro, förrän vi i samtida verk
återfunno något spår af dessa besynnerliga namn, som så lifligt väckt
vår nyfikenhet.
Blotta katalogen på de böcker, vi läste för att vinna detta mål,
skulle fylla ett helt kapitel, något, som för våra läsare kanske
skulle vara mycket lärorikt, men säkert föga roande. Vi nöja oss
derför med att säga, att just då vi, modfälda af så många fruktlösa
forskningar, tänkte upphöra dermed, funno vi, vägledda af vår fräjdade
och lärde vän Paulin P�uris' råd, ett manuskript in folio under n:r
4772 eller 7773, vi minnas ej rätt hvilketdera, med titel:
»Memoar af grefve de la Fère angående vissa tilldragelser, som timade
i Frankrike i slutet af konung Louis XIII:s regering och i början af
konung Louis XIV:s regering.«
Man tänke sig vår glädje, då vi, bläddrande i detta manuskript, vårt
sista hopp, funno på tjugonde sidan namnet Atos, på den tjugusjunde
namnet Portos och på den tretioförsta namnet Aramis.
Fyndet af ett manuskript, fullkomligt okändt i en tid, då den
historiska vetenskapen drifvits till en sådan höjd, syntes oss nästan
underbart. Också hastade vi att utverka tillstånd att låta trycka
det, i afsigt att en dag presentera oss med andras bagage i l'académie
des inscriptions, i fall vi misslyckats, som sannolikt är, att med
eget bagage vinna inträde i franska akademien. Tillståndet, derom
böra vi upplysa, vardt oss benäget beviljadt, hvilket vi här anteckna
för att offentligen jäfva de illvillige, som påstå, att vi lefva under
en styrelse, föga gynsamt stämd mot skriftställarne.
Det är första delen af detta dyrbara manuskript, som vi i dag bjuda
våra läsare, i det vi gifva det en lämpligare titel, förbindande oss
att, om, hvilket vi ej betvifla, denna första del vinner förtjent
framgång, ofördröjligen offentliggöra den andra.
Emellertid, då en gufar är en andre far, anmoda vi våra läsare att
hålla sig till oss och icke till grefve de la Fère för det nöje eller
den ledsnad de skörda.
Detta öfverenskommet, gå vi till vår historia.
������������������������������������������������������������������������
Denna fil senast ändrad 8 Apr 2006