Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).
Han har kränkt hennes kärlek, förödmjukat hennes högmod, gäckat hennes ärelystnad; och nu, nu är han på väg att förstöra all hennes lycka, att angripa hennes frihet, att hota hennes liv. Ännu mer: han har lyft en flik av hennes mask, denna sköld, varmed hon betäcker sig och som gör henne så oangriplig.
Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).
LII. Fångenskapens första dag.
Låtom oss återvända till mylady, hvilken en blick på Frankrikes kuster
kom oss att för en stund förlora ur sigte.
Vi återfinna henne i den förtviflade ställning, hvari vi lemnade
henne, försjunken i dystra betraktelser, ett helvete, utanför hvars
port hon nästan lemnat allt hopp; ty för första gången tviflar, för
första gången fruktar hon.
Vid två tillfällen har lyckan svikit henne, vid två tillfällen har hon
sett sig upptäckt och förrådd, och båda gångerna har hon dukat under
för sin onde genius, som Gud utan tvifvel sändt för att bekämpa
henne. D'Artagnan har besegrat henne, henne, denna det ondas
oöfvervinneliga makt.
Han har kränkt hennes kärlek, förödmjukat hennes högmod, gäckat hennes
ärelystnad; och nu, nu är han på väg att förstöra all hennes lycka,
att angripa hennes frihet, att hota hennes lif. Ännu mer: han har
lyft en flik af hennes mask, denna sköld, hvarmed hon betäcker sig och
som gör henne så oangriplig.
D'Artagnan har afvändt från Buckingham, hvilken hon hatar, liksom hon
hatar allt, som hon fordom älskat, den storm, hvarmed Richelieu hotade
honom i drottningens person. D'Artagnan har gifvit sig ut för de
Wardes, för hvilken hon kände en tigrinnas nyck, okuflig såsom hos
qvinnor af denna karakter. D'Artagnan känner den förfärliga
hemlighet, som hon svurit att ingen skulle lära känna utan att dö.
Ändtligen, i samma ögonblick hon af Richelieu fått en öppen fullmakt,
med hvars hjelp hon ämnade hämnas på sin fiende, ryckes denna fullmakt
ur hennes händer, och det är d'Artagnan, som håller henne fången och
som skall försända henne till något smutsigt Botany-bay, till något
eländigt Tyburn i Indiska oceanen.
Ty allt detta kommer utan tvifvel från d'Artagnan; från hvem, om icke
från honom, skulle väl komma all denna vanära, som hopat sig öfver
hennes hufvud? Han ensam har kunnat meddela lord Winter dessa
gräsliga hemligheter, hvilka han genom ett olycksöde lyckats upptäcka,
den ena efter den andra. Han känner hennes svåger, han har skrifvit
till honom.
Hvilken afgrund af hat hon gömmer, der hon sitter på sin ödsliga
kammare orörlig, med glödande, stel blick! Huru väl stämmer icke det
dofva rytande, som emellanåt med andedrägten undslipper djupet af
hennes bröst, med vågsvallet, som stiger, brusar, tjuter och krossas,
likt en evig och maktlös förtviflan, mot de klippor, hvarpå denna
dystra och stolta borg reser sig! Och vid skenet af de blixtar, som
den stormande vreden tänder i hennes själ, hvilka präktiga hämdplaner,
förlorande sig i ett aflägset fjerran, uppgör hon ej mot fru
Bonacieux, mot Buckingham och i synnerhet mot d'Artagnan!
Ja, men för att kunna hämnas måste man vara fri, och för att varda
fri, då man är fången, måste man genombryta en mur, lösrycka galler,
göra hål på golf, allt saker, som en stark och ihärdig man kan utföra,
men som för en qvinnas feberaktiga ansträngningar måste misslyckas.
Dertill fordras dessutom tid, månader, år, och hon har ju endast tio
eller tolf dagar på sig, efter hvad lord Winter, hennes broderlige och
fruktansvärde fångvaktare, sagt henne.
Vore hon man, skulle hon ändå försöka allt detta och kanske lyckas;
hvarför har då himmeln så misstagit sig, när han gaf denna manliga
själ åt en fin och ömtålig kropp?
Också voro de första ögonblicken af hennes fångenskap förfärliga;
några krampaktiga utbrott af raseri, hvilka hon ej förmådde
öfvervinna, gäldade till naturen hennes skuld af qvinlig svaghet. Men
småningom har hon dämpat utbrotten af sin ursinniga vrede;
nervryckningarna, som skakade hennes kropp, hafva upphört, och nu
ligger hon hopkrupen, lik en uttröttad orm, som hemtar hvila.
--- Ja, ja, jag var galen, när jag förifrade mig så, sade hon,
betraktande spegeln, som återkastade i hennes ögon den glödande
blick, hvarmed hon tycktes rådfråga sig sjelf. Ingen våldsamhet!
Våldsamhet är ett bevis på svaghet. För öfrigt har jag aldrig
lyckats med detta medel. Kanske, om jag begagnade min styrka mot
qvinnor, skulle jag finna dem ännu svagare, än jag sjelf är, och
följaktligen besegra dem; men det är mot män jag kämpar, och mot
dem är jag endast qvinna. Må jag kämpa som qvinna, min styrka
ligger i min svaghet.
Och nu, liksom hon velat mönstra de skiftningar, hon kunde gifva åt
sitt så uttrycksfulla och så rörliga anlete, lät hon det efter hand
antaga alla uttryck, allt ifrån vredens, som vanstälde hennes drag,
ända till det ljufvaste, ömmaste och mest förföriska leende. Derefter
gaf hennes öfvade hand åt hennes hår alla de våglika former, genom
hvilka hon trodde sig kunna höja sitt ansigtes behag. Ändtligen
mumlade hon, belåten med sig sjelf:
--- Ingenting är förloradt; jag är ännu skön.
Klockan var vid pass åtta på aftonen. Mylady såg en säng och trodde,
att några timmars hvila skulle uppfriska, icke blott hennes hufvud och
ideer, utan ock hennes hy. Innan hon lade sig, fick hon dock ett ännu
bättre infall. Hon hade hört talas om aftonmåltid. Redan hade hon en
timme befunnit sig i detta rum, man kunde icke dröja länge med att
bära in hennes mat. Fången ville ej förlora tid; hon beslöt att redan
samma afton göra några försök att undersöka terrängen genom att
studera de menniskors karakter, åt hvilka hennes bevakning var
anförtrodd.
Ett sken syntes under dörren; detta sken tillkännagaf hennes
fångvaktares återkomst. Mylady, som stigit upp, kastade sig hastigt
ned i sin länstol, med bortvändt ansigte, upplöst och utslaget hår,
till hälften blottadt bröst under de skrynklade spetsarna, ena handen
på hjertat och den andra nedhängande.
Man sköt ifrån reglarna, dörren gnisslade på sina gångjern, steg
hördes i rummet och närmade sig.
--- Ställ bordet der! sade en röst, hvilken fången igenkände vara
Feltons.
Befallningen verkstäldes.
--- Gå efter ljus och aflös vakten! fortfor Felton. Och denna dubbla
befallning, hvilken den unge löjtnanten gaf samma personer, visade
mylady, att hennes tjenare voro de samma som hennes väktare, det
vill säga soldater.
Feltons order fullgjordes för öfrigt med en tyst snabbhet, som gaf ett
fördelaktigt begrepp om det goda skick, hvari han höll disciplinen.
--- Ah, sade han, hon sofver! Det är bra; när hon vaknat, skall hon
äta sin aftonvard.
Och han tog några steg för att gå ut.
--- Men, herr löjtnant, sade en soldat, mindre stoisk än sin chef och
som närmat sig mylady, fruntimret sofver icke.
--- Huru, sofver hon icke? sade Felton; hvad gör hon då?
--- Hon är afsvimmad; hennes ansigte är mycket blekt, och jag må
lyssna hur mycket som helst, kan jag icke höra, att hon andas.
--- Du har rätt, sade Felton, sedan han från den plats, der han befann
sig, betraktat mylady utan att med ett steg närma sig henne; gå
och anmäl för lord Winter, att hans fånge är afsvimmad, ty jag vet
icke, huru jag skall bete mig, efter jag icke förutsett denna
händelse.
Soldaten gick att lyda sin officers befallning. Felton satte sig i en
länstol, som händelsevis stod nära dörren, och väntade utan att säga
ett ord eller göra en åtbörd. Mylady besatt den stora, af qvinnor så
mycket öfvade konsten att se genom sina långa ögonhår utan att synas
hafva ögonlocken öppna; hon såg Felton, som vände henne ryggen; hon
fortfor omkring tio minuter att betrakta honom, och under dessa tio
minuter vände sig den känslolöse väktaren ej en enda gång.
Då erinrade hon sig, att lord Winter snart skulle komma och genom sin
närvaro gifva hennes fångvaktare ny kraft; hennes första försök hade
misslyckats, men hon tog sitt parti såsom en qvinna, som litar på sina
hjelpmedel. Hon upplyfte följaktligen hufvudet, öppnade ögonen och
drog en svag suck.
Vid denna suck vände Felton sig ändtligen om.
--- Ah, ni har då vaknat, min fru! sade han; då har jag ingenting
vidare att göra här. Om ni behöfver något, torde ni ringa.
--- Ack, min Gud, min Gud, hvad jag lidit! mumlade mylady med den
harmoniska röst, som, lik fortidens hexors, tjusade alla, som hon
ville förgöra.
Och i det hon reste sig i sin länstol, antog hon en ännu behagfullare
och friare ställning än den hon haft, då hon låg.
Felton steg upp.
--- Ni serveras tre gånger om dagen, min fru, sade han: klockan nio på
morgonen, klockan ett på eftermiddagen och klockan åtta på
aftonen. Om ni ej finner eder nöjd dermed, kan ni sjelf bestämma
andra timmar i stället för dem jag nu föreslagit, ty i denna punkt
skall man rätta sig efter eder önskan.
--- Men skall jag då alltid vara ensam i detta stora, dystra rum?
frågade mylady.
--- En qvinna i granskapet är tillsagd och skall vara här på slottet i
morgon; hon skall infinna sig, så ofta ni önskar hennes närvaro.
--- Jag tackar eder, min herre, svarade fången ödmjukt.
Felton gjorde en lätt helsning och gick åt dörren till. I det
ögonblick, han ämnade stiga öfver tröskeln, syntes lord Winter i
korridoren, följd af den soldat, som gått att underrätta honom om
myladys vanmakt; han höll i handen en flaska med luktsalt.
--- Nå väl, hvad är här på färde? sade han i spefull ton, då han såg
fången uppe och Felton i begrepp att gå. Är då den döda redan
återuppväckt? Besitta, Felton, mitt barn, du märkte då ej, att
man tog dig för en nybörjare och att man spelade för dig första
akten af en komedi, hvilken vi troligtvis få nöjet åskåda i alla
dess utvecklingar?
--- Så trodde äfven jag, mylord, sade Felton, men då fången i alla
fall är ett fruntimmer, ville jag visa henne den aktning, som
hvarje väl uppfostrad man är skyldig en qvinna, om icke för hennes
skull, åtminstone för sin egen.
Mylady darrade i hela sin kropp. Feltons ord ilade som is genom
alla hennes ådror.
--- Detta vackra, konstmässigt utslagna hår, återtog Winter
skrattande, detta hvita skinn och denna trånfulla blick hafva då
ännu icke förfört dig, stenhjerta?
--- Nej, mylord, svarade den känslolöse unge mannen, och var
öfvertygad, att det fordras annat än en qvinnas list och koketteri
för att förleda mig.
--- I sådant fall, min tappre löjtnant, låta vi mylady söka andra
utvägar och låtom oss nu gå att supera. Ah, var lugn, hon har en
rik uppfinningsgåfva, och andra akten af komedien skall icke dröja
att följa på den första.
Och med dessa ord tog lord Winter Felton under armen och gick
skrattande bort med honom.
--- Åh, jag skall nog finna, hvad du behöfver! mumlade mylady mellan
tänderna; var lugn, stackars misslyckade munk, stackars
soldathelgon, som skurit din soldatrock af en munkkåpa.
--- A propos, mylady, återtog Winter, i det han stannade på
dörrtröskeln, låt icke detta misslyckade försök beröfva eder
aptiten. Smaka på kycklingen och fisken der, som jag, på min ära,
ej låtit förgifta. Jag står på god fot med min kock, och som han
icke går ärfva mig, sätter jag fullt och fast förtroende till
honom. Gör ni som jag. Adjö, kära syster! Vi träffas vid eder
nästa svimning.
Detta var nästan mer, än mylady kunde fördraga: hennes händer
pressades hårdt mot länstolen, hennes tänder gnisslade sakta, hennes
ögon följde rörelsen af dörren, som tillslöts efter lord Winter och
Felton, och när hon såg sig ensam, fattade henne en ny kris af
förtviflan; hon kastade ögonen på bordet, såg en knif blixtra,
störtade fram och grep den; men hon missräknade sig illa, ty
knifbladet var rundt i änden och af böjligt silfver.
Ett gapskratt hördes bakom den illa tillslutna dörren, och den
öppnades åter.
--- Ha, ha! utbrast lord Winter; ha, ha, ha! Ser du, min hederlige
Felton, mins du, hvad jag sade dig! Denna knif var ämnad åt dig,
mitt barn; hon skulle dödat dig; ser du, det är en af hennes
nycker att så der på ett eller annat sätt befria sig från folk,
som besvära henne. Om jag följt ditt råd, om knifven varit hvass
och af stål, så farväl med Felton! Hon hade dödat dig först och
alla andra sedan. Se, John, huru väl hon förstår sig på att hålla
sin knif.
Mylady höll verkligen ännu det oskadliga vapnet i sin krampaktigt
knutna hand, men dessa sista ord, denna ytterliga förolämpning
förlamade hennes händer, hennes krafter, ja, ända till hennes vilja.
Knifven föll till golfvet.
--- Ni hade rätt, mylord, sade Felton i en ton af vedervilja, som
återljöd i djupet af hennes hjerta, ni hade rätt och jag hade
orätt.
Båda gingo åter ut.
Men denna gång lyssnade mylady ännu uppmärksammare än den förra, och
hon hörde deras steg aflägsna sig och bortdö i korridoren.
--- Jag är förlorad, mumlade hon, jag är i sådana mäns våld, öfver
hvilka jag aldrig skall få större makt än öfver brons- eller
granitstoder; de kunna mig utantill och äro stålsatta mot alla
mina vapen.
--- Det är likväl möjligt, att det här kan slutas så, som de vilja
hafva det.
Af denna sista betraktelse, af denna instinktlika återkomst till
hoppet finna vi, att fruktan och klenmod ej länge kunde råda i denna
djupa själ. Mylady satte sig till bords, åt af flere rätter, drack
litet spanskt vin och kände hela sin beslutsamhet återvända.
Innan hon gick till sängs, hade hon redan begrundat, ransakat, från
hvarje sida skärskådat sina väktares tal, gång, åtbörder, tecken, ja,
tystnad, och af denna djupa, skickliga och erfarna forskning framgick,
att Felton, på det hela taget, var den mest sårbare af hennes båda
förföljare.
Ett ord i synnerhet återkom ständigt i den fångnas sinne.
--- Om jag hade följt ditt råd, hade lord Winter sagt till Felton.
Felton hade alltså talat till hennes fördel, efter lord Winter ej
velat följa hans råd.
--- Svag eller stark, upprepade mylady, har ändå denne man en gnista
medlidande i sin själ. Af denna gnista skall jag tända en brand,
som skall förtära honom.
--- Hvad den andre beträffar, känner han mig; han fruktar mig och vet,
hvad han har att vänta af mig, om jag någonsin slipper ur hans
händer; det tjenar således till intet att försöka något med honom.
--- Men Felton, det är en annan sak; han är en ung, okonstlad,
oförderfvad man och tycks vara dygdig; honom är det möjligt att
bedåra.
Och mylady lade sig och somnade med småleendet på sina läppar; den,
som sett henne sofva, skulle trott sig se en ung flicka, drömmande om
den blomsterkrans, hon vid nästa fest skulle sätta kring sin panna.
------------------------------------------------------------------------
Denna fil senast ändrad 5 Jun 2006