Ketty inträdde för att servera glass. Hennes matmor visade henne sin vänligaste min och smålog åt henne med sitt mest intagande leende; men den stackars flickan var så nedslagen, att hon icke ens märkte myladys välvilja.
 

Alexandre Dumas:
De tre musketörerne.
Historisk roman.

XXXV. Alla kattor äro grå i mörkret.

Aramis, Portos, Atos och d'Artagnan i filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna« (Sovjetunionen 1978)
Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).

 

XXXV. Alla kattor äro grå i mörkret.

Den af Portos och d'Artagnan så otåligt väntade aftonen var ändtligen
inne.

Efter vanligheten infann sig d'Artagnan klockan nio hos mylady.  Han
fann henne vid ett förtjusande lynne; aldrig hade hon förr tagit så
väl emot honom.  Vår gaskognare såg i första ögonkastet, att biljetten
var aflemnad och att denna biljett gjort sin verkan.

Ketty inträdde för att servera glace.  Hennes matmor visade henne sin
vänligaste min och smålog åt henne med sitt mest intagande leende; men
den stackars flickan var så nedslagen, att hon icke ens märkte myladys
välvilja.

D'Artagnan betraktade dessa båda qvinnor efter hvarandra, och han
nödgades inom sig medgifva, att naturen misstagit sig vid deras
danande: åt damen hade hon gifvit en fal och låg själ, åt
kammarjungfrun en hertiginnas hjerta.

Klockan tio började mylady synas orolig; d'Artagnan gissade hvad det
betydde; hon såg på pendylen, steg upp, satte sig åter, smålog åt
d'Artagnan med en uppsyn, som tycktes säga: visst är ni mycket
älskvärd, men ni vore förtjusande, om ni ginge eder väg.

D'Artagnan steg upp och tog sin hatt; mylady räckte honom sin hand att
kyssa.  Den unge mannen kände, att hon tryckte den, och förstod, att
det var en känsla, icke af behagsjuka, utan af tacksamhet för det han
aflägsnade sig.

--- Hon älskar honom ursinnigt, sade han för sig sjelf, i det han
    gick.

Denna gång väntade honom Ketty hvarken i förmaket eller i korridoren
eller i porten.  D'Artagnan måste ensam leta sig väg uppför trappan
och in i den lilla kammaren.

Ketty satt och grät, med ansigtet gömdt i sina händer.

Hon hörde d'Artagnan inträda, men lyfte icke hufvudet.  Den unge
mannen gick fram till henne och fattade hennes hand; hon brast i
snyftningar.

Som d'Artagnan förutsett, hade mylady, vid mottagandet af brefvet, i
sin glädjeyra meddelat sin kammarjungfru allt; och till belöning för
det sätt, hvarpå Ketty denna gång fullgjort hennes uppdrag, hade hon
gifvit henne en börs.

Då Ketty kommit in till sig, hade hon kastat börsen i ett hörn, der
den låg qvar, alldeles öppen, och tre eller fyra guldmynt hade fallit
på mattan.

När den unga flickan hörde d'Artagnan tala, lyfte hon omsider
hufvudet.  D'Artagnan sjelf förskräcktes af hennes förstörda ansigte;
hon knäpte i hop sina händer med bedjande min, men utan att våga yttra
ett enda ord.

Så föga känsligt d'Artagnans hjerta än var, rördes han dock af denna
stumma smärta, men han höll för mycket fast vid sina planer, och i
synnerhet vid denna, för att kunna förändra det program han på förhand
uppgjort; han lemnade ej Ketty minsta hopp att kunna böja honom, han
endast framstälde sin handling som en enkel hämd.

Denna plan var för öfrigt desto lättare att verkställa, som mylady,
utan tvifvel för att dölja sin rodnad för sin älskare, ålagt Ketty att
släcka alla ljus i våningen och äfven i hennes kammare.  Före dager
skulle herr de Wardes gå, allt jemt i mörkret.

Efter några ögonblick hördes mylady gå in i sin sängkammare.
D'Artagnan skyndade genast in i skåpet.  Knapt hade han hunnit nedhuka
sig der, förrän det ringde.

Ketty gick in till sin matmor utan att lemna dörren öppen, men väggen
var så tunn, att man hörde nästan allt, hvad de båda qvinnorna talade
sins emellan.

Mylady tycktes berusad af glädje; hon lät Ketty upprepa ända till
minsta omständighet af det förmenta besöket hos grefve de Wardes, huru
han mottagit hennes bref, huru han svarat, uttrycket i hans ansigte,
om han synts mycket förälskad; och den arma flickan, nödsakad att
hålla god min, besvarade alla dessa frågor med qväfd röst, hvars
smärtsamma uttryck hennes matmor icke ens märkte, ty så sjelfvisk är
sällheten.

Som tiden för mötet med grefven nalkades, lät mylady verkligen släcka
alla ljusen och tillsade Ketty att gå in i sin kammare och inför de
Wardes, så snart han infunne sig.

Kettys väntan var icke lång.  Knapt hade d'Artagnan genom nyckelhålet
från skåpet sett alla rummen mörka, förrän han störtade fram från sitt
gömställe, i samma stund som Ketty stängde dörren.

--- Hvad är det för buller? frågade mylady.

--- Det är jag, sade d'Artagnan halfhögt, jag, grefve de Wardes.

--- Min Gud, min Gud! sade Ketty sakta för sig sjelf, han kunde ej ens
    afbida den timme, han sjelf hade utsatt.

--- Nå väl, sade mylady med darrande röst, hvarför kommer han icke in?
    Grefve, grefve, tillade hon, ni vet ju, att jag väntar eder?

Vid denna kallelse sköt d'Artagnan sakta undan Ketty och skyndade in i
myladys rum.

Om raseri och smärta kunna martera en själ, måste det vara älskarens,
som under en annans namn mottager ömhetsbetygelser, ämnade åt hans
lycklige rival.

D'Artagnan var i en smärtsam belägenhet, den han icke hade beräknat;
svartsjukan frätte hans hjerta, och han led nästan lika mycket som den
arma Ketty, hvilken nu i nästa rum fälde bittra tårar.

--- Ja, grefve, sade mylady med sin ljufvaste röst, i det hon ömt
    tryckte hans hand i sina, ja, jag är lycklig öfver den kärlek, som
    edra blickar och edra ord uttryckt, hvarje gång vi träffats.
    Äfven jag älskar eder.  I morgon vill jag ha någon underpant af
    eder, som kan öfvertyga mig, att ni tänker på mig; och som ni
    kunde glömma bort mig, så se här....

Hon tog en ring af sitt finger och satte den på d'Artagnan.

Det var en präktig safir, omgifven af briljanter.

D'Artagnans första rörelse var att gifva den åter, men mylady tillade:

--- Nej, behåll denna ring af kärlek till mig.  Genom att mottaga den,
    fortsatte hon med upprörd stämma, gör ni mig dessutom en tjenst,
    långt större, än ni kan föreställa eder.

--- Hvad denna qvinna är hemlighetsfull! tänkte d'Artagnan.

I detta ögonblick kände han sig böjd för att yppa allt.  Han öppnade
munnen för att säga mylady, hvem han var och i hvilket ändamål han
kommit, men hon tillade vidare:

--- Arme engel, som det der missfostret till gaskognare så när hade
    dödat!

Missfostret var han.

--- Ack, fortfor mylady, lider ni ännu af edra sår?

--- Ja, mycket, sade d'Artagnan, som icke rätt visste, hvad han skulle
    svara.

--- Var lugn, hviskade mylady, jag skall hämnas eder, jag skall hämnas
    grymt.

--- Anfäkta! tänkte d'Artagnan, ögonblicket för förtroenden är ännu ej
    inne.

D'Artagnan behöfde någon tid för att hemta sig efter denna korta
dialog; alla de hämdtankar, med hvilka han infunnit sig, hade helt och
hållet slocknat.  Denna qvinna öfvade en otrolig makt öfver honom; han
på samma gång hatade och tillbad henne; han hade aldrig förstält sig,
att två så stridiga känslor kunde bo i ett och samma hjerta och genom
sin förening bilda en sällsam och på visst sätt diabolisk kärlek.

Klockans slog ett; man måste skiljas.  I det ögonblick d'Artagnan
skulle lemna mylady, kände han lifligt skilsmässans saknad, och vid
det lidelsefulla farväl, som de sade hvarandra, utsattes en ny
sammankomst till veckan derpå.

Den arma Ketty hoppades få säga d'Artagnan några ord, då han skulle gå
genom hennes rum, men mylady ledsagade honom sjelf ut i mörkret och
lemnade honom först på trappan.

På morgonen följande dagen ilade d'Artagnan till Atos.  Han hade
inlåtit sig i ett så besynnerligt äfventyr, att han ville begära hans
råd.  Han berättade honom allt.  Atos rynkade flere gånger ögonbrynen.

--- Din mylady, sade han, tycks mig vara en nedrig varelse, men du
    gjorde ändå orätt i att bedraga henne; du har nu på ett eller
    annat sätt en fruktansvärd fiende på halsen.

Medan Atos talade, betraktade han uppmärksamt den af diamanter omgifna
safiren, som nu på d'Artagnans finger efterträdt drottningens ring,
som omsorgsfullt inlagts i ett etui.

--- Du betraktar den der ringen? sade gaskognaren, helt stolt öfver
    att för sina vänner kunna uppvisa en så dyrbar gåfva.

--- Ja, sade Atos, den erinrar mig om en viss familjklenod.

--- Den är ju vacker, inte sant? sade d'Artagnan.

--- Präktig! medgaf Atos.  Jag trodde icke, att det fans två safirer
    af så glänsande vatten.  Har du bytt dig till den mot din diamant?

--- Nej, sade d'Artagnan, det är en present af min vackra engelska
    eller rättare af min fransyska, ty fast jag icke frågat henne
    derom, är jag säker om, att hon är född fransyska.

--- Du har fått ringen af mylady? utropade Atos med en röst, som
    vitnade om stark rörelse.

--- Af henne sjelf; hon gaf mig den i natt.

--- Låt mig se den, sade Atos.

--- Här är den, svarade d'Artagnan, i det han tog den af fingret.

Atos undersökte den och vardt mycket blek; derpå försökte han att
sätta den på sin venstra hands ringfinger, den passade till detta
finger, som om den varit gjord för honom.

Ett moln af vrede och hämd drog öfver Atos' vanligen så lugna panna.

--- Det är omöjligt, att det är densamma, sade han.  Huru kan den
    ringen finnas i lady Claricks händer?  Och likväl är det ganska
    otroligt, att det finnes två så lika klenoder.

--- Känner du till den der ringen? frågade d'Artagnan.

--- Jag trodde mig känna till den, sade Atos, men jag bedrog mig utan
    tvifvel.

Han lemnade den åter till d'Artagnan, men upphörde likväl ej att
betrakta den.

--- Jag ber dig, min bäste d'Artagnan, sade han efter ett ögonblick,
    tag ringen af ditt finger eller vänd infattningen inåt; den
    återkallar för mig så grymma minnen, att jag ej skulle kunna samla
    mina tankar för att tala med dig.  Du kom ju för att begära råd af
    mig?  Sade du mig icke, att du var villrådig, hvad du borde göra?
    Men vänta; visa mig åter den der safiren; på den, hvarom jag
    talade, är ena sidan, i följd af en händelse, något rispad.

D'Artagnan tog åter ringen af sitt finger och lemnade den åt Atos.

Atos spratt till.

--- Se, sade han, se; är det icke besynnerligt!  Han visade för
    d'Artagnan den rispa han omtalat.

--- Men af hvem hade du fått denna safir, Atos?

--- Af min mor, som fått den af sin mor.  Som jag sade dig, det är en
    gammal familjklenod... som aldrig bort komma ur familjen.

--- Och du har.... sålt den? frågade d'Artagnan tvekande.

--- Nej, återtog Atos med ett sällsamt leende, jag gaf bort den under
    ett kärleksrus, liksom den gifvits åt dig.

D'Artagnan vardt nu också tankfull.  Han tyckte sig i myladys själ
skönja afgrunder, hvilkas djup voro mörka och förfärliga.

Han satte icke mera ringen på sitt finger, utan lade den i sin ficka.

--- Hör på, sade Atos, i det han fattade hans hand, du vet, att jag
    håller af dig, d'Artagnan; om jag hade en son, skulle jag icke
    hålla mer af honom.  Nå väl, lyd mitt råd: afstå från denna
    qvinna; jag känner henne icke, men ett slags aning säger mig, att
    hon är en förtappad varelse och att hon bringar olycka.

--- Du har rätt, sade d'Artagnan, jag skall också bryta med henne.
    Jag tillstår, att denna qvinna förskräcker mig sjelf.

--- Har du mod dertill? sade Atos.

--- Ja, jag skall hafva mod, svarade d'Artagnan, och det nu strax.

--- Välan, du gör rätt, min gosse! sade adelsmannen, i det han tryckte
    gaskognarens hand med en nästan faderlig ömhet.  Gifve Gud, att ej
    denna qvinna, som ännu knapt ingripit i ditt lif, lemnar
    förfärliga spår efter sig!

Atos nickade åt d'Artagnan, likt en, som vill låta förstå, att han ej
ogerna såge, om han finge vara allena med sina tankar.

När d'Artagnan kom hem, fann han Ketty, som väntade på honom.  En
månads feber skulle icke mer hafva förändrat den arma flickans
utseende än denna natt af sömnlöshet och smärta.

Hon var skickad af sin matmor till Wardes.  Hennes matmor var galen af
kärlek, berusad af glädje; hon ville veta, när grefven skulle skänka
henne ett nytt möte.

Den stackars Ketty väntade blek och darrande på d'Artagnans svar.

Atos egde stort inflytande på den unge mannen.  Hans väns råd, i
förening med hans eget hjertas röst, hade stadgat hans beslut att nu,
då hans stolthet var tillfredsstäld och hans hämd mättad, icke mer
återse mylady.  Han tog derför en penna och skref följande svar:

   »Räkna icke på mig, min fru; allt sedan mitt tillfrisknande har jag
   så många affärer af detta slag, att jag måste bringa dem i en viss
   ordning.  När eder tur kommer, skall jag hafva äran underrätta eder
   derom.

                                       Jag kysser edra händer, min fru.

                                                    Grefve de Wardes.«

Om safiren icke ett ord.  Ville gaskognaren behålla ett vapen mot
mylady, eller, varom uppriktiga, behöll han icke safiren som en sista
utväg till utrustningen?

Man bör icke bedöma en viss tids handlingssätt från en annan tids
ståndpunkt.  Hvad som nu för tiden skulle anses som en skam för en man
af heder, var på den tiden ofta en helt enkel och naturlig sak.

D'Artagnan lemnade brefvet öppet åt Ketty; hon läste det först utan
att begripa det, men när hon läst det för andra gången, var hon nära
att mista förståndet af glädje.

Ketty kunde ej tro på denna lycka; d'Artagnan var nödsakad att
muntligen bestyrka, hvad brefvet innehöll.  Och utan tanke på den
fara, för hvilken hon genom myladys häftiga lynne var blottstäld, då
hon lemnade detta bref åt sin matmor, skyndade den unga flickan, så
fort benen buro, till Place royale.

Äfven den bästa qvinnas hjerta är utan medlidande för en medtäflerskas
qval.

Mylady öppnade brefvet med en ifver, ej mindre än den, Ketty visat att
lemna fram det; men vid första orden hon läste bleknade hon, kramade i
hop papperet, vände sig åt Ketty med blixtrande ögon och sade:

--- Hvad är det här för ett bref?

--- Det är svaret på nådig fruns bref, svarade Ketty darrande.

--- Omöjligt! återtog mylady; det är omöjligt, att en adelsman
    skrifvit ett sådant bref till ett fruntimmer.

Derpå utropade hon hastigt:

--- Min Gud!  Skulle han veta....?

Hon hejdade sig rysande.  Hennes tänder gnisslade; hennes hy vardt
askgrå.  Hon ville taga ett steg till fönstret för att hemta luft, men
hon förmådde endast utsträcka armarna, benen sveko henne, och hon
nedföll i en länstol.

Ketty trodde, att hon mådde illa, och störtade fram för att snöra upp
hennes klädning.  Men mylady reste sig häftigt.

--- Hvad vill du? sade hon; hvarför lägger du hand på mig?

--- Jag trodde, att nådig frun mådde illa, och jag ville skynda till
    edert bistånd, svarade kammarjungfrun, helt förskräckt af det
    förfärande uttrycket i sin matmors ansigte.

--- Jag må illa, jag!  Tar du mig för en flickslinka?  När man
    förolämpar mig, mår jag icke illa; jag hämnas, begriper du?

Hon gaf Ketty en vink att gå.

------------------------------------------------------------------------

Denna fil senast ändrad 8 Apr  2006  

Innehåll: