Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).
Mer än en gång hade kungen funnit sig förödmjukad av, att kardinalen, vars polis, utan att ännu hava uppnått den moderna polisens fullkomlighet, var förträfflig, vart bättre underrättad än han själv om vad som tilldrog sig inom hans eget hus.
Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).
XVII. Makarna Bonacieux.
Det var andra gången kardinalen med kungen återkom till frågan om
diamanterna. Louis XIII förvånades också öfver denna enträgenhet och
trodde, att någon hemlighet låge förborgad under denna uppmaning.
Mer än en gång hade kungen funnit sig förödmjukad af, att kardinalen,
hvars polis, utan att ännu hafva uppnått den moderna polisens
fullkomlighet, var förträfflig, vardt bättre underrättad än han sjelf
om hvad som tilldrog sig inom hans eget hus. Han hoppades derför att
under ett samtal med Anna af Österrike vinna något ljus i saken och
sedan uppträda inför hans eminens med någon hemlighet, som, vare sig
att kardinalen visste den eller icke, i hvilketdera fallet som helst
borde betydligt höja honom i hans ministers ögon.
Han gick således för att träffa drottningen och började enligt sin
vana samtalet med nya hotelser mot hennes omgifning. Anna af
Österrike sänkte hufvudet, lät strömmen rinna utan att svara och
hoppades, att den slutligen skulle stanna; men så ville icke Louis
XIII; Louis XIII önskade en tvist, hvarur något ljus kunde
framspringa, öfvertygad, som han var, att kardinalen närde någon
baktanke och åt honom hopspann en af dessa förfärliga öfverraskningar,
som hans eminens förstod sig så väl på att bereda. Han uppnådde också
detta mål genom ihärdigheten i sina anklagelser.
--- Men, utropade Anna af Österrike, trött på dessa orimliga anfall,
men, sire, ni säger mig icke allt, hvad ni har på hjertat. Hvad
har jag då gjort? Låt se, hvad brott har jag föröfvat? Det är
omöjligt, att eders majestät kan göra allt detta oväsen för ett
bref, som jag skrifvit till min bror.
Kungen, i sin ordning angripen på ett så direkt sätt, visste ej, hvad
han skulle svara; han trodde, att nu vore rätta stunden att framställa
den önskan, som han eljest ej bort yttra förr än dagen innan festen.
--- Min fru, sade han högtidligt, en bal på Hôtel de Ville
tillstundar; jag förväntar, att ni till heder för våra goda
borgare bivistar den i galadrägt och tillika prydd med de
diamanter, jag skänkte eder på eder namnsdag. Se der mitt svar.
Svaret var förfärligt. Anna af Österrike trodde, att Louis XIII
visste allt och att kardinalen förmått honom till denna ihärdiga
förställning i sju eller åtta dagar, hvilken för öfrigt låg i hans
egen karakter. Hon vardt utomordentligt blek, stödde mot en konsol
sin underbart sköna hand, som nu liknade en vaxhand, och betraktade
konungen med förskräckta blickar, svarade hon ej en enda stafvelse.
--- Ni hör, min fru, sade konungen, som njöt af denna förvirring i
hela dess vidd, men likväl utan att ana orsaken, ni hör?
--- Ja, sire, jag hör, stammade drottningen.
--- Ni infinner eder på balen?
--- Ja.
--- Med edra diamanter?
--- Ja.
Drottningen bleknade ännu mer, om det var möjligt; konungen märkte det
och njöt deraf med denna kalla grymhet, som var en af de dåliga
sidorna i hans karakter.
--- Alltså är det öfverenskommet, sade kungen, och detta var allt,
hvad jag hade att säga eder.
--- Men hvilken dag skall balen ega rum? frågade Anna af Österrike.
Louis XIII kände instinktmässigt, att han ej borde besvara denna
fråga, efter som drottningen framstält den med nästan döende röst.
--- Ofördröjligen, min fru, sade han, men jag minnes icke rätt hvilken
dag; jag skall fråga kardinalen derom.
--- Det är då kardinalen, som underrättat eder om denna fest? utropade
drottningen.
--- Ja, min fru, svarade kungen förvånad, men hvarför denna fråga?
--- Det är då han, som bedt eder anmoda mig att uppträda der med
diamanterna?
--- Det vill säga, min fru, att...
--- Det är han, sire, det är han!
--- Nå väl, hvad betyder det, om det är han eller jag? Fins det något
ondt i denna anmodan?
--- Nej sire.
--- Ni kommer då?
--- Ja, eders majestät.
--- Godt, sade kungen, i det han drog sig tillbaka; det är godt, jag
räknar derpå.
Drottningen gjorde en vördnadsbetygelse, mindre af etikett än derför,
att hennes knän svigtade under henne.
Konungen aflägsnade sig förtjust.
--- Jag är förlorad, mumlade drottningen, förlorad, ty kardinalen vet
allt, och det är han, som skjuter för sig kungen, hvilken ännu
ingenting vet, men som snart skall veta allt. Jag är förlorade!
O, min Gud, min Gud!
Hon föll på knä på en dyna och bad, med hufvudet nedsänkt mellan sina
skälfvande armar.
I sjelfva verket var hennes belägenhet förskräcklig. Buckingham hade
återvändt till London; fru de Chevreuse var i Tours. Strängare
bevakad än någonsin, kände drottningen inom sig, att en af hennes
hofdamer förrådt henne, utan att veta hvilken. De la Porte kunde ej
lemna Louvre. Hon hade ingen själ i hela verlden att förtro sig åt.
Inför den olycka, som hotade att krossa henne, i det öfvergifna
tillstånd, hvari hon befann sig, brast hon ut i snyftningar.
--- Kan jag då icke vara eders majestät till någon tjenst? yttrade nu
en stämma full af mildhet och medlidande.
Drottningen vände sig lifligt om, ty hon kunde ej misstaga sig på
uttrycket i denna röst: det måste vara en vän, som talade så.
I sjelfva verket syntes nu i en af de dörrar, som gingo till
drottningens rum, den vackra fru Bonacieux; hon var syselsatt med att
ordna kläder och linne i ett kabinett, då kungen inträdde; hon hade ej
kunnat aflägsna sig och hade hört allt.
Drottningen utstötte ett genomträngande skri, då hon såg sig
öfverraskad, ty i sin förvirring igenkände hon icke strax den unga
qvinnan, hvilken de la Porte hade anstält i hennes tjenst.
--- O, frukta ingenting, min fru! sade den unga qvinnan, knäppande i
hop sina händer och gråtande sjelf öfver drottningens ångest; jag
tillhör eders majestät med kropp och själ, och så långt jag än
står från eder, och huru underordnad min ställning än är, tror jag
dock, att jag funnit en utväg att hjelpa eders majestät från dess
bekymmer.
--- Ni, o himmel, ni! skrek drottningen, men välan, se mig i ögonen.
Jag är förrådd på alla sidor; kan jag förtro mig åt eder?
--- O, min fru! utropade den unga qvinnan och föll på knä; vid min
själs salighet, jag är beredd att dö för eders majestät!
Detta utrop kom från hennes hjertas innersta, och liksom vid det
förra, kunde man icke heller nu misstaga sig.
--- Ja, fortfor fru Bonacieux, ja, det finnes förrädare här, men vid
den heliga jungfruns namn svär jag, att ingen kan vara eders
majestät mera tillgifven än jag. Dessa diamanter, som konungen
återfordrar, har ni gifvit åt hertigen af Buckingham, icke så? De
förvarades i ett litet skrin af rosenträ, som han bar under
armen. Eller bedrager jag mig väl?
--- Ack, min Gud, min Gud! sade drottningen, hackande tänder af
förskräckelse.
--- Nå väl, fortfor fru Bonacieux, dessa diamanter måste återskaffas.
--- Ja, för visso, det måste ske, utropade drottningen, men huru skola
vi bära oss åt, huru lyckas deri?
--- Någon måste skickas till hertigen.
--- Men hvem då?... Hvem?... Åt hvem skall jag förtro mig?
--- Haf förtroende till mig, min fru, visa mig denna heder, min
drottning, och jag skall finna budbäraren, jag.
--- Men det måste skrifvas.
--- Ja, ja, det är oundgängligt. Två ord af eders majestäts hand och
edert enskilda sigill.
--- Men dessa två ord, de innebära min dom, de innebära
äktenskapsskilnad, landsflykt!
--- Ja, om de komma i nedriga händer! Men jag ansvarar för, att dessa
två ord komma att lemnas enligt sin adress.
--- O, min Gud! Jag måste då lägga mitt lif, min heder, mitt rykte i
edra händer.
--- Ja, min fru, ja, det måste ni, och jag skall rädda allt.
--- Men huru? Säg mig det åtminstone.
--- Min man sattes i frihet för två eller tre dagar sedan; jag har
ännu icke haft tid att återse honom. Han är en rättskaffens och
hederlig man, som hvarken hyser hat eller kärlek till någon. Han
skall göra allt, hvad jag vill, han skall resa på min befallning
utan att veta, hvad han för med sig, och han skall aflemna eders
majestäts bref, utan att ens veta, att det är från eders majestät,
till den person, som adressen angifver.
Drottningen fattade med lidelsefull hänryckning den unga qvinnans båda
händer, betraktade henne, liksom för att läsa i djupet af hennes
hjerta, och när hon ej såg annat än uppriktighet i hennes vackra ögon,
omfamnade hon henne ömt.
--- Gör detta, utropade hon, och du skall hafva räddat mitt lif, du
skall hafva räddat min ära.
--- O, öfverskatta icke den tjenst, jag har den lyckan att göra eder!
Jag har ingenting att rädda åt eders majestät, som endast är ett
offer för trolösa anslag.
--- Det är sant, det är sant, mitt barn, sade drottningen, du har
rätt.
--- Gif mig då detta bref, min fru; tiden skyndar.
Drottningen sprang till ett litet bord, hvarpå funnos bläck, papper
och pennor; hon skref två rader, förseglade brefvet med sitt sigill
och lemnade det åt fru Bonacieux.
--- Och nu, sade drottningen, glömma vi ändå en nödvändig sak.
--- Hvilken?
--- Penningar.
Fru Bonacieux rodnade.
--- Ja, det är sant, sade hon, jag måste tillstå för eders majestät,
att min man....
--- Din man icke har penningar; det var så ni ville säga?
--- Jo, han har visst, men han är mycket snål; det är just hans fel.
Emellertid må eders majestät icke oroa sig deröfver; vi skola nog
hitta på utväg....
--- Men jag har heller inga penningar mera, sade drottningen; --- de,
som läsa fru de Mottevilles memoarer, skola ej förvånas öfver
detta svar; --- men vänta.
Anna af Österrike skyndade till sitt juvelskrin.
--- Här, sade hon, se här en ring af högt värde, efter hvad man
påstår; jag har fått den af min bror, konungen af Spanien; den
tillhör mig, och jag eger att förfoga öfver den. Tag denna ring,
förvandla den till penningar, och må din man sedan begifva sig i
väg.
--- Inom en timme skall ni vara åtlydd.
--- Du ser adressen på brefvet, tillade drottningen, i det hon talade
så sakta, att man knapt kunde höra, hvad hon sade: Till mylord,
hertigen af Buckingham, London.
--- Brefvet skall lemnas till honom sjelf.
--- Ädelsinnade han! utropade Anna af Österrike.
Fru Bonacieux kysste drottningens händer, gömde brefvet i sin barm och
försvann med en fågels snabbhet.
Tio minuter senare var hon hemma. Såsom hon uppgifvit för
drottningen, hade hon icke återsett sin man efter hans försättande i
frihet, och hon var okunnig om den förändring, som försiggått med
honom i afseende på kardinalen, en förändring, som var ytterligare
befäst genom två eller tre besök af grefve Rochefort, hvilken blifvit
Bonacieux' bäste vän och utan synnerlig svårighet lyckats få honom att
tro, att ingen brottslig känsla varit anledningen till hans hustrus
bortröfvande, utan att det endast varit ett politiskt
försigtighetsmått.
Hon träffade herr Bonacieux ensam; den stackars mannen hade stor möda
att åter bringa ordning i huset, hvarest han funnit alla möbler
krossade och skåpen nästan tomma, efter som rättvisan icke är ett af
de tre ting, hvilka kung Salomo angifver såsom ej lemnande minsta spår
efter sig. Huspigan hade tagit till flykten vid sin husbondes
arrestering. Förskräckelsen hade så gripit den stackars flickan, att
hon i en sträcka gått från Paris till Bourgogne, hennes födelseort.
Den värde krämaren hade strax efter sitt återinträde i hemmet
underrättat sin hustru om sin lyckliga återkomst, och hon hade svarat
med att lyckönska honom och säga, att det första ögonblick, hon kunde
göra sig ledig från sina syslor, skulle egnas helt och hållet till att
besöka honom.
Denna första stund lät vänta på sig i fem dagar, hvilket under hvarje
annat förhållande skulle förekommit Bonacieux något för långt, men han
hade i det besök, som han aflagt hos kardinalen, och i dem, Rochefort
aflagt hos honom, ett vidsträckt ämne för betraktelser, och som man
vet, finnes ingenting, som så lätt fördrifver tiden som betraktelser.
Och detta så mycket mer, som Bonacieux' betraktelser voro helt och
hållet rosenfärgade. Rochefort kallade honom sin vän, sin käre
Bonacieux och upphörde icke att säga honom, att kardinalen fäste den
högsta vigt vid honom. Krämaren trodde sig redan vara på god väg till
utmärkelser och lycka.
Å sin sida hade fru Bonacieux anstält betraktelser, men, det måste
erkännas, helt annat än ärelystna; mot hennes vilja hade hennes tankar
till ständigt föremål denne vackre unge man, som var så behjertad och
syntes så kär. Gift vid aderton år med herr Bonacieux, hade, under
umgänge med vännerne till hennes man, hvilken var allt för litet egnad
att ingifva någon känsla hos en ung qvinna, med ett hjerta, mera
upphöjdt än hennes ställning, fru Bonacieux förblifvit känslolös för
vanliga förförelser; men i synnerhet på denna tid hade
adelsmannatiteln stort inflytande på borgarklassen, och d'Artagnan var
ju adelsman; dessutom bar han drabantuniform, hvilken näst efter
musketöruniformen var den af damerna mest värderade. Han var, vi
upprepa det, ung, vacker, oförvägen; han talade om kärlek såsom en
man, som älskar och törstar efter kärlek; detta var mer än
tillräckligt att förvrida ett tjugutreårigt hufvud, och fru Bonacieux
hade just nyss nått denna lyckliga ålder i lifvet.
Ehuru de båda makarna ej träffats sedan mer än åtta dagar, och oaktadt
under denna vecka för dem vigtiga tilldragelser timat, nalkades de
hvarandra med en viss betänktsamhet; likväl uttryckte herr Bonacieux
en verklig glädje och närmade sig sin hustru med öppna armar.
Fru Bonacieux räckte honom sin panna.
--- Låt oss språka litet, sade hon.
--- Huru? sade Bonacieux förvånad.
--- Ja, tvifvelsutan; jag har en sak af yttersta vigt att säga dig.
--- Verkligen, och jag lika så, jag har några ganska allvarsamma
frågor att göra dig. Gif mig en liten förklaring, hvarför du
vardt bortröfvad.
--- Det är för tillfället alldeles icke fråga om den saken, sade fru
Bonacieux.
--- Och hvarom är då frågan? Om min fångenskap kanske?
--- Den fick jag veta samma dag; men som du icke var skyldig till
något brott och icke skyldig till något slags intrig och som du
slutligen ingenting visste, som kunde blottställa hvarken dig
sjelf eller någon annan, fäste jag ej större vigt vid den saken,
än jag ansåg den förtjena.
--- Ni tager saken ganska lätt, min fru! återtog Bonacieux, sårad af
det ringa deltagande, hans hustru visade honom; vet ni, att jag
varit inkastad en dag och en natt i fängelse på Bastiljen?
--- En dag och en natt gå snart förbi; låt oss lemna din fångenskap
och återkomma till det, som fört mig hit till dig.
--- Huru! Hvad som fört dig till mig! Var det icke lusten att återse
din man, från hvilken du varit skild i åtta dagar? frågade
krämaren ganska förtretad.
--- Jo, först och främst detta och sedan ett annat skäl.
--- Låt höra.
--- En sak af allra högsta vigt och hvaraf vår framtida lycka kanske
beror.
--- Vår lycka har fått ett helt annat utseende, sedan jag sist såg
eder, fru Bonacieux, och jag skulle icke mycket förvånas, om den
om några månader väckte mångas afund.
--- Ja, i synnerhet om du vill följa de instruktioner, som jag nu
ämnar gifva dig.
--- Mig?
--- Ja, just dig. Det är fråga om att utöfva en ädel och dygdig
gerning, min herre, och att på samma gång förtjena mycket
penningar.
Fru Bonacieux visste, att då hon talade med sin man om penningar,
vidrörde hon hans svaga sida.
Men en man, om också krämare, var, sedan han samtalat tio minuter med
kardinal Richelieu, icke längre samme man.
--- Mycket penningar att förtjena! sade Bonacieux, i det han sköt ut
läpparna.
--- Ja, mycket.
--- Hur mycket ungefär?
--- Tusen pistoler kanske.
--- Det, som ni begär af mig, är således ganska maktpåliggande?
--- Ja.
--- Hvad skulle man då uträtta?
--- Du skall på ögonblicket resa; jag lemnar dig ett papper, som du
under ingen förevändning låter afhända dig och som du skall lemna
i behöriga händer.
--- Och hvart skall jag resa?
--- Till London.
--- Jag till London! Men du skämtar bara. Jag har inga affärer i
London.
--- Men det är nödvändigt för andra, att du beger dig dit.
--- Hvilka äro då dessa andra? Jag får säga dig, att jag icke mera
vill blindt verkställa någonting, och att jag vill veta, icke
allenast för hvad, utan äfven för hvem jag blottställer mig.
--- En hög person skickar dig, och en annan hög person väntar dig;
belöningen skall öfverträffa dina önskningar; det är allt, hvad
jag kan lofva dig.
--- Åter igen intriger! Alltid intriger! Tack, jag misstror nu
sådant der, och herr kardinalen har upplyst mig derutinnan.
--- Kardinalen! utropade fru Bonacieux; har du sett kardinalen?
--- Han har låtit kalla mig, svarade krämaren stolt.
--- Och du har hörsammat hans kallelse, oförsigtige!
--- Jag bör säga dig, att jag icke hade något val mellan att rätta
eller icke rätta mig efter hans kallelse, ty jag befann mig mellan
två vaktknektar. Sanningen att säga, skulle jag, som då icke
kände hans eminens, hafva varit mycket förtjust, om jag kunnat
slippa från det der besöket.
--- Han misshandlade dig således? Han hotade dig?
--- Han räckte mig handen och kallade mig sin vän, --- sin vän! Hör
ni det, min fru? Jag är den store kardinalens vän!
--- Den store kardinalens!
--- Ville ni kanske bestrida honom denna titel, min fru?
--- Jag bestrider honom ingenting, men jag säger dig, att en ministers
gunst är vansklig, och att man måste vara bra oförnuftig för att
kunna fästa sig vid en minister; det finns högre makter än hans,
hvilka ej bero af en mans nyck eller händelsernas gång, och det är
på sådana makter, man bör förlita sig.
--- Jag är ledsen deröfver, min fru, men jag känner ej någon annan
makt än den store mans, hvilken jag har äran att tjena.
--- Du tjenar kardinalen?
--- Ja, min fru, och såsom hans tjenare tillåter jag icke, att ni
lånar eder åt stämplingar mot statens säkerhet och att ni
understödjer en qvinnas intriger, hvilken ej är fransyska, utan
spaniorska i själ och hjerta. Lyckligtvis hafva vi den store
kardinalen, hvars vaksamma blick öfvervakar allt och tränger ända
till hjertats djup.
Bonacieux upprepade ord för ord en fras, som han hört grefve Rochefort
säga; men den stackars frun, som räknat på sin man och som i detta
hopp ansvarat drottningen för hans tillgifvenhet, darrade icke desto
mindre vid den fara, i hvilken hon varit nära att störta sig, och för
den hjelplöshet, hvari hon befann sig. Med kännedom emellertid om sin
mans svaghet, framför allt hans girighet, misströstade hon likväl icke
om att vinna honom för sitt mål.
--- Ah, ni är då kardinalist, min herre! utropade hon; ah, ni tjenar
deras parti, hvilka misshandla eder hustru och skymfa eder
drottning!
--- De enskilda intressena betyda intet mot de allmänna. Jag håller
med dem, som vilja rädda staten, sade Bonacieux i högtrafvande
ton.
Detta var en annan fras af grefve Rochefort, hvilken han behållit i
sitt minne och som han för tillfället fann lämpligt att använda.
--- Men vet du väl, hvad den der staten vill säga, hvarom du talar?
sade fru Bonacieux, i det hon ryckte på axlarna. Åtnöj du dig med
att helt enkelt vara en borgare och vänd dig åt den sidan, som
bjuder den största fördelen.
--- He, he! återtog Bonacieux, i det han klappade på en vid hans
trinda mage hängande penningpåse, som återgaf en silfverklang;
hvad säger ni om det här, fru predikantska?
--- Hvarifrån komma de der penningarna?
--- Ni gissar det icke?
--- Från kardinalen?
--- Från honom och min vän grefve Rochefort.
--- Grefve Rochefort! Men det var just han, som röfvade bort mig.
--- Det är möjligt, min fru.
--- Och du mottar penningar af denne man?
--- Har ni icke sagt mig, att det der bortröfvandet var helt och
hållet politiskt?
--- Jo, men afsigten med detta bortröfvande var att nödga mig att
förråda min herskarinna och att genom pinliga förhör aftvinga mig
bekännelser, som kunde blottställa min höga herskarinnas heder,
kanske äfven hennes lif.
--- Min fru, återtog Bonacieux, eder höga herskarinna är en trolös
spaniorska, och hvad kardinalen gör är väl gjordt.
--- Min herre, sade den unga frun, jag visste väl, att ni var feg,
snål och enfaldig, men jag visste ej, att ni var nedrig.
--- Min fru, sade Bonacieux, som aldrig förr sett sin hustru så
uppbragt och som bäfvade för den äktenskapliga vreden, min fru,
hvad säger ni?
--- Jag säger, att ni är en eländig stackare, fortfor fru Bonacieux,
som nu märkte, att hon återtog något inflytande på sin man. Ah,
ni blandar er i politik, ni, och i kardinalistisk politik till på
köpet! Ah, ni säljer eder för pengar med kropp och själ åt hin
onde!
--- Nej, men åt kardinalen.
--- Det är alldeles det samma! utropade den unga frun. När man säger
Richelieu, säger man Satan.
--- Tig, min fru, tig; man kunde höra eder.
--- Ja, ni har rätt, och jag skulle blygas öfver eder låghet.
--- Men hvad fordrar ni då af mig? Låt höra!
--- Jag har redan sagt det: att ni, min herre, reser på ögonblicket,
och att ni redligt fullgör det uppdrag, jag värdigas anförtro
eder; och på detta vilkor vill jag glömma och förlåta allt, och
ännu mer --- hon räckte honom sin hand --- jag återger eder min
vänskap.
Bonacieux var feg och snål, men han älskade sin hustru; han kände sig
rörd. En man om femtio år hyser ej länge groll mot en tjugutreårig
hustru. Fru Bonacieux såg nu, att han tvekade.
--- Nå, har du beslutit dig? sade hon.
--- Men, min dyra vän, besinna då något litet, hvad du begär af mig;
London ligger långt ifrån Paris, mycket långt; och måhända är det
uppdrag, som du anförtror mig, ej utan faror.
--- Hvad betyder det, om du undkommer dem?
--- Hör på, min fru, sade krämaren, hör på, jag vägrar bestämdt, alla
slags intriger gör mig förskräckt. Jag har tagit Bastiljen i
betraktande, jag... Brrr! Den är förfärlig, den Bastiljen. Bara
jag tänker på den, går en rysning öfver mig. Man hotade mig med
tortyr. Vet du, hvad tortyr vill säga? Träkilar, hvarmed man
bänder ut benen, tills knotorna brista. Nej, jag far bestämdt
icke. För fan i våld, hvarför far du icke dit sjelf? Ty
sannerligen tror jag icke, att jag ända hittills bedragit mig i
fråga om din person: jag tror, att du är en karl, en af de mest
oregerliga ändå.
--- Och ni, ni är en qvinna, en eländig qvinna, dum och försoffad.
Ah, ni är rädd! Nå väl, om ni icke reser nu genast, så låter jag
på drottningens befallning arrestera eder, och jag låter sätta
eder på denna Bastilj, som ni är så förskräckt för.
Bonacieux försjönk i djupa betraktelser; han öfvervägde noga i sin
hjerna de båda slagen af vrede, kardinalens och drottningens:
kardinalens hade en betydlig öfvervigt.
--- Låt arrestera mig å drottningens vägnar, sade han, och jag skall
klaga för hans eminens.
Fru Bonacieux insåg nu ändtligen, att hon gått för långt, och hon
bäfvade för att hafva röjt sig. Med fasa betraktade hon ett ögonblick
detta dumma ansigte, som uttryckte en okuflig envishet, liksom fånars,
som äro rädda.
--- Nå väl, må göra! sade hon. När allt kommer omkring, har du kanske
ändå rätt; i politiken äro männen alltid mera hemmastadda än
qvinnorna, och ni i synnerhet, herr Bonacieux, som talat med
kardinalen. Men ändå är det bra hårdt, tillade hon, att min egen
man, på hvars tillgifvenhet jag trodde mig kunna räkna, behandlar
mig så oartigt och alldeles icke vill uppfylla mina önskningar.
--- Men dina önskningar kunna gå allt för långt, återtog Bonacieux
triumferande, och jag misstror dem.
--- Jag måste således afstå derifrån, sade den unga frun suckande;
välan, låt oss icke mera tala derom.
--- Om du åtminstone ville säga mig, hvad jag skulle göra i London,
återtog Bonacieux, som, fastän något sent, erinrade sig, att
Rochefort uppmanat honom att söka utforska sin hustrus
hemligheter.
--- Det är öfverflödigt, att du får veta det, sade den unga qvinnan,
som tillbakahölls af ett instinktartadt misstroende; det handlade
endast om en af dessa småsaker, som fruntimren understundom önska,
ett uppköp, hvaraf man kunnat draga betydlig vinst.
Men ju mera den unga qvinnan nekade, desto mer tänkte Bonacieux, att
den hemlighet, som hon vägrade att anförtro honom, vore vigtig. Han
beslöt derför att genast skynda till grefve Rochefort och säga honom,
att drottningen önskade sig en budbärare att affärda till London.
--- Förlåt, om jag nu lemnar eder, min kära fru Bonacieux, sade han,
men som jag icke visste, att ni skulle komma och helsa på mig, har
jag stämt möte med en af mina vänner. Jag skall strax vara
tillbaka, och om ni blott vill vänta ett par minuter, skall jag,
så snart jag gjort upp med den der vännen, komma för att hemta
eder och, efter det börjar skymma, återföra eder till Louvre.
--- Tack, min herre, svarade fru Bonacieux, ni är icke nog modig att
kunna vara mig till något slags nytta; jag går nog ensam tillbaka
till Louvre.
--- Som ni behagar, min fru, återtog f. d. krämaren. Får jag snart se
eder åter?
--- Utan tvifvel; i nästa vecka, hoppas jag; min tjenst skall väl
lemna mig någon ledighet, och jag skall begagna den för att komma
tillbaka och ställa i ordning våra affärer, som måste vara något
intrasslade.
--- Godt, jag väntar dig. Du är väl icke ond på mig?
--- Jag? Icke det minsta.
--- Vi se hvarandra snart åter?
--- Ja, snart.
Bonacieux kysste sin hustrus hand och gick skyndsamt bort.
--- Så der, ja, sade fru Bonacieux, då hennes man stängt igen porten
till gatan och hon befann sig ensam, det felades bara, att det der
odjuret skulle varda kardinalist! Och jag, som ansvarat för honom
hos drottningen, jag, som lofvat min olyckliga herskarinna....
Ack, min Gud, min Gud! Hon skall anse mig för en af dessa ömkliga
varelser, af hvilka palatset vimlar och som stälts omkring henne
för att spionera på henne. Ah, herr Bonacieux, jag har aldrig
älskat eder särdeles, nu är det ändå sämre: jag hatar eder! Och
på mitt ord, ni skall få umgälla detta!
I samma ögonblick, hon uttalade dessa ord, kom ett buller i taket
henne att upplyfta hufvudet, och en röst, som framträngde tvärs genom
taket, ropade till henne:
--- Älskade fru Bonacieux, öppna för mig lilla dörren till
förstugugången, så skall jag stiga ned till eder.
------------------------------------------------------------------------
Denna fil senast ändrad 7 Apr 2006