Som han hade öga endast för Bastiljen, såg han ej mylady, vilken, från en isabellfärgad häst, utpekade honom för två karlar av obehagligt utseende, vilka genast närmade sig leden för att taga honom i ögonsikte.
D'Artagnan spelar schack med kardinal Richelieu.
Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).
XL. En fruktansvärd syn.
Kardinalen stödde armbågen mot sitt manuskript och kinden mot sin hand
och betraktade d'Artagnan en stund. Ingen hade ett öga mer djupt
ransakande än kardinal de Richelieu, och den unge mannen kände denna
blick ila genom sina ådror, likt en feber.
Emellertid höll han god min, afbidande med hatten i hand hans eminens'
befallning utan för mycket trots, men också utan för mycken ödmjukhet.
--- Min herre, sade kardinalen, är ni en d'Artagnan från Béarn?
--- Ja, monseigneur.
--- Det fins flere grenar d'Artagnan i Tarbes och dess omnejd;
hvilkendera tillhör ni?
--- Jag är son af den d'Artagnan, som gjorde religionskrigen med den
store konung Henri, hans allernådigste majestäts fader.
--- Alldeles. Det är ni, som för vid pass sju eller åtta månader
sedan lemnade eder hemort för att söka eder lycka i hufvudstaden?
--- Ja, monseigneur.
--- Ni for genom Meung, der någonting hände eder, jag vet icke rätt
hvad, men något var det.
--- Monseigneur, sade d'Artagnan, hvad som hände mig var, att...
--- Behöfs ej, behöfs ej, återtog kardinalen med ett leende, som
angaf, att han kände äfventyret lika väl som den, hvilken nu ville
berätta det för honom; ni var rekommenderad till herr de Tréville,
icke sant?
--- Jo, monseigneur; men just vid den der olyckliga affären i Meung...
--- Kom brefvet bort, återtog kardinalen; men herr de Tréville är en
skicklig fysionomist, som känner sin man vid första ögonkastet;
han har anstält eder vid sin svågers, herr Desessarts', kompani
och gifvit eder hopp att en dag komma in vid musketörerne.
--- Monseigneur är riktigt underrättad.
--- Sedan den tiden har åtskilligt händt eder: ni promenerade bakom
Chartreux en dag, då det varit bättre, om ni befunnit eder
annanstädes; ni gjorde med edra vänner en resa till baden i
Forges; de stannade på vägen, men ni fortsatte eder väg. det var
också helt naturligt; ni hade affärer i England.
--- Monseigneur, sade d'Artagnan helt försagd, jag begaf mig...
--- Till jagten i Windsor eller annanstädes; det rör ju ingen. Jag
vet det, jag, emedan det är mitt yrke att veta allt. Då ni kom
tillbaka, vardt ni mottagen af en hög person, och jag ser med
nöje, att ni har i behåll det minne hon gaf eder.
D'Artagnan förde handen till diamanten, som han fått af drottningen,
och vände ifrigt stenen inåt, men det var för sent.
--- Dagen derpå hade ni besök af Cavois, återtog kardinalen; han
skulle anmoda eder att komma hit till palatset. Detta besök har
ni försummat, och deri gjorde ni orätt.
--- Monseigneur, jag fruktade att hafva ådragit mig eders eminens'
ogunst.
--- Men hvarför det, min herre? För det ni åtlydt edra förmäns order
med större omsigt och mod, än någon annan skulle gjort? Ådraga
eder min ogunst, då ni gjort eder förtjent af loford? Det är
endast dem, som icke lyda, jag straffar, men icke dem, hvilka som
ni lyda allt för väl; och till bevis derpå, så påminn eder den
dag, då jag lät anmoda eder att besöka mig, och sök erinra eder,
hvad som hände samma dag på aftonen.
Det var samma afton fru Bonacieux' bortförande egt rum. D'Artagnan
ryste och tänkte på, att den arma qvinnan för en half timme sedan
farit förbi honom, utan tvifvel ännu prisgifven åt samma makt, som lät
henne försvinna.
--- Då jag nu, fortfor kardinalen, icke hört talas om eder på någon
tid, ville jag veta, hvad ni förehade. Dessutom är ni väl skyldig
mig någon tack; ni har väl sjelf märkt, huru man skonat eder vid
alla tillfällen?
D'Artagnan bugade sig vördnadsfullt.
--- Detta, fortfor kardinalen, kom sig icke blott af en naturlig
känsla af billighet, utan äfven af en plan, som jag uppgjort
rörande eder.
D'Artagnan förvånades mer och mer.
--- Jag ville, återtog kardinalen, meddela eder denna plan den dag, ni
fick min första inbjudning; men ni hörsammade den icke.
Lyckligtvis är ingenting förloradt genom detta uppskof, och i dag
skall ni få höra min plan. Sätt eder der midt emot mig, herr
d'Artagnan; ni är af tillräckligt god börd för att ej behöfva
åhöra mig stående.
Kardinalen pekade på en stol åt den unge mannen, som var så förvånad
öfver hvad som tilldrog sig, att han afbidade en ny vink af
kardinalen, innan han lydde.
--- Ni är oförskräckt, herr d'Artagnan, fortfor hans eminens, det är
bra; ni är försigtig, hvilket är ännu bättre. Jag tycker om unga
män med hufvud och hjerta. Var ej rädd, sade han småleende, när
jag säger män med hjerta, menar jag män med mod; men så ung ni är
och fast ni knapt inträdt i verlden, så har ni mäktiga fiender.
Om ni icke tager eder till vara, skola de störta eder.
--- Ty värr, monseigneur, svarade den unge mannen, är det dem mycket
lätt, ty de äro starka och bjuda öfver mäktiga krafter, men jag är
ensam.
--- Ja, det är sant; men så ensam ni är, har ni redan uträttat mycket,
och jag betviflar ej, att ni skall uträtta ännu mer. Emellertid
tror jag, att ni tarfvar en ledning på den äfventyrliga bana ni
beträdt, ty om jag icke bedrager mig, har ni kommit till Paris med
den ärelystna tanken att göra lycka.
--- Jag är i de dåraktiga förhoppningarnas ålder, monseigneur, sade
d'Artagnan.
--- Dåraktiga förhoppningar, min herre, äro blott för de dumme, men ni
är en man med hufvud. Låt höra, hvad skulle ni säga om en
fänriksgrad i min lifvakt och ett kompani efter fälttågets slut?
--- Ah, monseigneur!
--- Ni antager, icke sant?
--- Monseigneur, återtog d'Artagnan med förlägen min.
--- Huru? Ni afslår? utropade kardinalen förvånad.
--- Jag är vid hans majestäts drabanter, monseigneur, och jag har inga
skäl att vara missnöjd.
--- Men det synes mig, sade hans eminens, att mina drabanter äfven äro
hans majestäts och att, så snart man tjenar i en fransk kår,
tjenar man konungen.
--- Eders eminens har orätt tolkat mina ord.
--- Ni önskar en förevändning, icke sant? Jag förstår. Nå väl, ni
eger en sådan. Eder befordran, fälttåget, som stundar, den
utsigt, som bjudes eder, se der nog för verlden; för egen del har
ni behofvet af ett tryggande skydd. Ty ni bör veta, herr
d'Artagnan, att jag fått mottaga ganska svåra klagomål öfver
eder. Ni egnar icke odeladt edra dagar och nätter åt konungens
tjenst.
D'Artagnan rodnade.
--- För öfrigt, fortfor kardinalen, läggande handen på en
pappersbundt, har jag här en hel samling papper rörande eder. Men
innan jag läser dem, har jag velat samtala med eder. Jag vet, att
ni är en beslutsam man, och med en bättre riktning skulle eder
verksamhet i stället för att ådraga eder olycka, kunna bereda eder
stora fördelar. Besinna eder och tag ett beslut.
--- Eder godhet gör mig förlägen, monseigneur, svarade d'Artagnan, och
jag finner hos eders eminens en högsinthet, som gör mig ringa som
en mask; men likväl, efter monseigneur tillåter mig att tala
öppet...
D'Artagnan tystnade.
--- Ja, tala.
--- Nå väl, jag får då säga eders eminens, att alla mina vänner äro
vid musketörerne och vid konungens drabanter, och att mina fiender
genom ett oblidt öde tillhöra eders eminens. Här vore jag således
ovälkommen och der borta illa ansedd, om jag antoge, hvad eders
eminens bjuder mig.
--- Skulle ni redan nära den förmätna tanken, att jag bjuder eder
mindre, än hvad ni är värd, min herre? sade kardinalen med ett
leende af förakt.
--- Monseigneur, eders eminens är hundra gånger för god mot mig, och
jag anser mig tvärt om ännu icke hafva gjort nog för att förtjena
eder godhet. La Rochelles belägring är för handen, monseigneur;
jag skall tjenstgöra under eders eminens' ögon, och om jag är nog
lycklig att vid denna belägring uppföra mig så, att jag ådrager
mig eders eminens' blickar, välan, då har jag åtminstone någon
lysande bedrift bakom mig, som kan rättfärdiga det beskydd,
hvarmed eders eminens kan täckas hedra mig. Hvar sak har sin tid,
monseigneur, kanske skall jag framdeles ega rätt att gifva mig
till skänks; nu skulle jag synas sälja mig.
--- Det vill säga, ni nekar att tjena mig, min herre? sade kardinalen
i en harmsen ton, som likväl röjde ett slags aktning. Förblif då
fri och behåll edert hat och edra sympatier.
--- Monseigneur...
--- Godt, godt, sade kardinalen, jag vredgas ej på eder; men ni
förstår, man har nog med att försvara sina vänner och att belöna
dem; sina fiender är man ingenting skyldig, och dock vill jag
gifva eder ett råd; var på eder vakt, herr d'Artagnan, ty från den
stund, jag tager min hand från eder, vill jag icke gifva ett grand
för edert lif.
--- Jag skall försöka, monseigneur, svarade gaskognaren med ädel
tillförsigt.
--- Och kom i håg framdeles, i en viss stund, om en olycka träffar
eder, sade Richelieu med tonvigt, att det var jag, som sökte upp
eder och som gjorde, hvad jag förmådde, för att afvända denna
olycka.
--- Hvad än må hända, sade d'Artagnan, läggande handen på sitt bröst
och bugande sig, skall jag hysa en evig tacksamhet för hvad eders
eminens gör för mig i detta ögonblick.
--- Nå väl då! Som ni redan sagt, herr d'Artagnan, vi träffas efter
fälttåget. Jag skall följa eder med mina ögon, ty jag kommer
också dit, fortfor kardinalen, i det han pekade på en präktig
rustning, som han skulle anlägga, och vid vår återkomst, välan,
skola vi göra upp räkningen.
--- Ack, monseigneur, utropade d'Artagnan, spar mig bördan af eder
ogunst! Var neutral, monseigneur, om ni finner, att jag handlar
som en man af ära.
--- Unge man, sade Richelieu, om jag får tillfälle att ännu en gång
säga eder, hvad jag sagt eder i dag, så lofvar jag att säga eder
det.
Dessa ord af Richelieu röjde ett fruktansvärdt tvifvel; de gjorde
d'Artagnan mer bestört, än en hotelse skulle förmått, ty de inneburo
en varning. Kardinalen sökte således bevara honom från någon olycka,
som hotade? Han öppnade munnen för att svara, men med en högdragen
åtbörd afskedade honom kardinalen.
D'Artagnan gick, men vid dörren var hans mod nära att svika honom, och
han var färdig att vända om. Men Atos' allvarliga och stränga anlete
uppdykte för hans själs öga; slöte han med kardinalen det fördrag
denne föreslagit, skulle Atos ej mer räcka honom sin hand, skulle Atos
förneka honom. Det var denna farhåga, som höll honom tillbaka. Så
mäktigt är inflytelsen af en verkligt stor karakter på allt, som
omgifver honom.
D'Artagnan steg utför samma trappa, på hvilken han gått upp, och fann
utanför porten Atos och de fyra musketörerne, som bidade hans
återkomst och som började oroa sig. Med få ord lugnade d'Artagnan
dem, och Planchet skyndade att underrätta de öfriga posteringarna, att
de icke längre behöfde göra vakt, enär hans herre kommit helbregda ur
kardinalplatset.
Återkomna till Atos, sporde Aramis och Portos om anledningen till
detta sällsamma möte, men d'Artagnan nöjde sig med att säga dem, att
herr de Richelieu skickat efter honom för att bjuda honom fänriksgrad
i sin lifvakt och att han afslagit anbudet.
--- Deri gjorde du rätt! ropade Portos och Aramis på en gång.
Atos föll i djupa tankar, men sade ingenting; när de voro ensamma,
sade han dock:
--- Du gjorde, vad du borde, men kanske gjorde du ändå orätt.
D'Artagnan drog en suck, ty denna röst var ett gensvar till en hemlig
röst i hans innersta, hvilken sade honom, att stora olyckor väntade
honom.
Följande dag tillbragtes med förberedelser till affärden. D'Artagnan
gick att taga afsked af herr de Tréville. Ännu trodde man, att
drabanternes och musketörernes skilsmässa endast var för ett
ögonblick, enär kungen samma dag höll parlament och skulle resa
följande dag. Herr de Tréville inskränkte sig derför till att fråga
d'Artagnan, om han kunde vara honom till tjenst, men d'Artagnan
svarade, att han hade hvad han behöfde.
Natten försenade alla de kamrater vid herr Desessarts' drabantkompani
och herr de Trévilles musketörkompani, som knutit vänskap med
hvarandra. Man skulle skiljas för att åter träffas, när och om det
var Guds vilja. Natten var en af de mest bullersamma, såsom man kan
tänka sig, ty vid dylika tillfällen kan man endast genom en ytterlig
sorglöshet bekämpa en ytterlig förstämning.
På morgonen skildes man vid första trumpetstöt; musketörerne skyndade
till herr de Trévilles hotell och drabanterne till herr Dessessarts'.
Båda kaptenerne förde strax sina kompanier till Louvre, der kungen
mönstrade dem.
Kungen var nedslagen och tycktes illamående, hvilket ej var till
fördel för hans hållning. En feber hade också aftonen förut angripit
honom, midt under det han höll sin lit de justice*). Icke desto
mindre hade han beslutit att resa samma afton, och oaktadt alla
invändningar hade han velat hålla mönstringen, i hopp att genom denna
ansträngning öfvervinna den påbörjande sjukdomen.
Efter mönstringens slut anträdde drabanterne ensamma sin marsch, enär
musketörerne ej borde aftåga förr än med kungen, hvilket gaf Portos
tillfälle att i sin ståtliga utstyrsel göra en tur åt Oursgatan.
Prokuratorsfrun såg honom rida förbi i sin nya rustning och på sin
vackra häst. Hon älskade Portos allt för högt att släppa honom så
lätt; hon vinkade åt honom att stiga af och komma upp. Portos var
ståtlig; hans sporrar klingade, hans kyrass blixtrade, hans värja
dansade stolt vid hans sida. Denna gång kände skrifvarne ingen lust
att skratta, så martialisk syntes dem Portos.
Musketören infördes till herr Coquenard, hvars små grå ögon tindrade
af ilska, när han såg sin kusin så splitter ny. Likväl tröstade honom
en sak; alla sade, att fälttåget skulle varda svårt; han hoppades i
sitt stilla sinne, att Portos skulle sätta lifvet till.
Portos gjorde mäster Coquenard sin komplimang och sade honom farväl;
mäster Coquenard önskade honom allsköns lycka. Fru Coquenard kunde ej
tillbakahålla sina tårar, men ingen drog någon elak slutsats af hennes
smärta, ty man visste, att hon var mycket tillgifven sin slägt, för
hvilken hon alltid haft heta strider med sin man.
Men det verkliga afskedet skedde i fru Coquenards kammare; det var
hjertslitande.
Så länge prokuratorskan kunde med blicken följa sin älskare, viftade
hon med en näsduk, lutande sig ut genom fönstret, så att man kunnat
tro henne vilja störta ned. Portos mottog alla dessa ömhetsbevis som
en man, van vid dylika artigheter. Först när han vek om gathörnet,
tog han af sin hatt och svängde den till afskedstecken.
Aramis åter skref ett långt bref. Till hvem? Ingen visste det.
Ketty, som samma afton skulle resa till Tours, väntade i nästa rum.
Atos tömde i små drag sista buteljen af sitt spanska vin.
Under tiden aftågade d'Artagnan med sitt kompani. Då man kom till
förstaden Saint-Antoine, vände han sig om för att muntert betrakta
Bastiljen, som han hittills undsluppit. Som han hade öga endast för
Bastiljen, såg han ej mylady, hvilken, från en isabellfärgad häst,
utpekade honom för två karlar af obehagligt utseende, hvilka genast
närmade sig leden för att taga honom i ögonsigte. På deras frågande
blick svarade mylady med ett tecken, att han var den rätte. Säker,
att något misstag ej kunde ske vid verkställandet af hennes order,
sporrade hon sin häst och försvann.
De två karlarne följde nu kompaniet; vid utmarschen ur förstaden
Saint-Antoine bestego de två sadlade hästar, med hvilka en betjent
utan livré väntade dem.
--
*) Parlamentssession i konungens öfvervaro.
------------------------------------------------------------------------
Denna fil senast ändrad 16 Apr 2006