Vid ankomsten till Paris fann d'Artagnan ett brev från herr de Tréville, som underrättade honom, att, på hans begäran, konungen nyss hade beviljat honom ynnesten att inträda vid musketörerna.
 

Alexandre Dumas:
De tre musketörerne.
Historisk roman.

XXVIII. Återfärden.

Aramis, Portos, Atos och d'Artagnan i filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna« (Sovjetunionen 1978)
Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).

 

XXVIII. Återfärden.

D'Artagnan var ännu yr i hufvudet af Atos' förskräckliga förtroende;
emellertid syntes honom ännu många saker mörka i detta halfva
uppenbarande; för det första hade det blifvit gjordt af en alldeles
berusad man till en, som var det till hälften, och emellertid, oaktadt
det töcken, som ångorna af två eller tre buteljer bourgogne drifva upp
i hjernan, hade d'Artagnan, då han följande morgon vaknade, hvarje
Atos' ord så lifligt i sitt minne, som om de, i den mån de utgått från
Atos' läppar, blifvit inpräglade i hans sinne.  Allt detta tvifvel
ingaf honom blott en liflig önskan att komma till någon visshet, och
han begaf sig till sin vän med den bestämda afsigten att förnya den
föregående aftonens samtal; men han fann Atos med helt och hållet
lugnadt sinne, det vill säga den klokaste, den mest ogenomträngliga
bland menniskor.

För öfrigt, sedan musketören vexlat en handtryckning med honom, gick
han hans tankar i förväg och sade:

--- Jag var mycket berusad i går, min käre d'Artagnan, jag har känt
    det denna morgon på min tunga, som ännu var ganska tjock, och på
    min puls, som ännu är mycket orolig; jag slår vad, att jag sagt
    tusen galenskaper.

Och i det han sade dessa ord, betraktade han sin vän med en fasthet,
som förvirrade denne.

--- Nej, visst icke, svarade d'Artagnan, och om jag påminner mig rätt,
    sade du ingenting annat än högst vanliga saker.

--- Kors, du förvånar mig!  Jag trodde mig hafva berättat en af de
    mest bedröfliga historier.

Och han betraktade den unge mannen, som hade han velat läsa i djupet
af hans hjerta.

--- På min ära, sade d'Artagnan, det märkes, att jag var ännu mera
    berusad än du, efter som jag icke påminner mig någonting.

Atos lät sig icke åtnöjas med detta svar, utan återtog:

--- Du har icke kunnat undgå att märka, min käre, att en hvar har sitt
    ölsinne, dåligt eller godt; jag, jag har dåligt ölsinne, och när
    jag en gång berusat mig, är det min mani att berätta alla de
    hemska historier, som min dumma amma inpräglat i hjernan på mig.
    Det är mitt fel, ett hufvudfel, jag medger det; men för öfrigt är
    jag en god dryckesbror.

Atos yttrade detta på ett så naturligt sätt, att d'Artagnan vardt
rubbad i sin öfvertygelse.

--- Åh, det är således derför i sjelfva verket, återtog den unge
    mannen, försökande att få reda på sanningen, det är således
    derför, som jag påminner mig, liksom man för öfrigt påminner sig
    en dröm, att vi talade om hängde.

--- Ah, ser du det! sade Atos bleknande och likväl försökande att
    skratta; jag var säker derpå, sade han, de hängde äro min mara.

--- Ja, ja, återtog d'Artagnan, och nu återkommer det i mitt minne;
    ja, det handlade... vända då... det handlade om en qvinna.

--- Se der, svarade Atos, i det han vardt nästan blyfärgad, det var
    min stora historia om den blonda qvinnan, och när jag berättar
    den, så vill det säga, att jag är blixtfull.

--- Ja, så var det, sade d'Artagnan, historien om den ljuslockiga,
    ståtliga och vackra qvinnan med de blå ögonen.

--- Ja, och hängd.

--- Af sin man, som var en förnäm herre af dina bekante, fortsatte
    d'Artagnan, i det han stadigt betraktade Atos.

--- Nå väl, se nu emellertid, huru man skulle kunna kompromettera en
    menniska, när man icke mer vet, hvad man säger, återtog Atos,
    höjande axlarna, liksom han känt medlidande med sig sjelf.  Jag
    vill bestämdt ej vidare berusa mig, d'Artagnan, det är en mycket
    dålig vana.

D'Artagnan bibehöll tystnaden.

Derpå, plötsligt ombytande samtalsämne, sade Atos:

--- A propos, jag tackar dig för hästen, som du medfört åt mig.

--- Faller han dig i smaken? frågade d'Artagnan.

--- Ja, men det var ingen uthållig häst.

--- Du bedrar dig, jag har tillryggalagt tio lieues med honom på
    mindre än en och en half timme, och det syntes ej mera på honom,
    än om han sprungit ett hvarf kring Saint-Sulpicetorget.

--- För tusan, men du kommer mig nästan att ångra mig!

--- Ångra?

--- Ja, jag har gjort mig af med honom.

--- På hvad sätt?

--- Hör på, hur det gick till; i morse vaknade jag klockan sex, du sof
    som en stock, och jag visste ej, hvad jag skulle göra; jag var
    ännu alldeles förslöad af vår utsväfning i går; jag gick ned i
    stora salen och fick der se en af våra engelsmän som köpslog om en
    häst med en hästhandlare, sedan hans egen i går dött af blodslag.
    Jag närmade mig honom, och som jag såg, att han bjöd hundra
    pistoler för en brandfux, sade jag: för tusan, min gentleman, jag
    har också en häst till salu.

    --- Ja, en mycket vacker till och med, sade han; jag såg honom i
        går, eder väns betjänt höll honom vid tygeln.

    --- Tycker ni, att han är värd hundra pistoler?

    --- Ja, och vill ni lemna mig honom för det priset?

    --- Nej, men jag vill spela om honom.

    --- Ni vill spela om den?

    --- Ja.

    --- Hvad för spel?

    --- Tärning.

--- Sagdt och gjordt; jag förlorade hästen.  Men, märk väl, fortsatte
    Atos, jag vann igen schabraket.

D'Artagnan visade en missbelåten min.

--- Det förtretar dig måhända? sade Atos.

--- Ja men, jag tillstår det, återtog d'Artagnan; den der hästen
    skulle på en bataljdag varit oss ett igenkänningstecken; den var
    en underpant, ett minne.  Atos, du gjorde orätt.

--- Men, min bäste vän, sätt dig i mitt ställe, återtog musketören;
    jag var till döds uttråkad, och sedan, på min ära, tycker jag icke
    om de engelska hästarna.  Märk vidare, om det endast gäller att
    igenkännas af någon, nå väl, då skall sadeln vara tillräcklig; den
    är ganska egendomlig.  Beträffande hästen, skola vi finna någon
    ursäkt för hans försvinnande.  För tusan!  En häst är dödlig;
    antag, att min fått rots eller ormen.

D'Artagnan klarnade icke upp.

--- Det gör mig ledsen, fortsatte Atos, att du synes sätta så mycket
    värde på de der djuren, ty jag är ännu icke kommen till slutet af
    min berättelse.

--- Hvad har du då vidare gjort?

--- Efter att hafva förlorat min häst, ni mot tio, ett vackert kast,
    fick jag den ideen att äfven spela om din.

--- Ja så; men jag hoppas, att du stannade vid blotta ideen?

--- Ingalunda, jag bragte den genast till utförande.

--- Bevars väl! utropade d'Artagnan orolig.

--- Jag spelade, och jag tappade.

--- Min häst?

--- Din häst; sju mot åtta; det felades blott ett enda öga... och du
    känner ordspråket.

--- Atos, du är icke vid dina sinnen, det svär jag på!

--- Min bäste, det var i går, då jag berättade dig mina dumma
    historier, som du skulle sagt mig detta, men icke i dag.  Jag
    förlorade alltså hästen med allt möjligt tillbehör.

--- Men det är ju förskräckligt!

--- Vänta då, du har ännu ej hört slutet; jag skulle vara en
    förträffligt spelare, om jag bara icke vore så envis, men jag
    envisas, alldeles som när jag dricker; jag envisades således.

--- Men huru kunde du väl spela mer, du hade ju ingenting qvar?

--- Jo visst, jo visst, min vän; det återstod oss den der diamanten,
    som blixtrar på ditt finger och som jag märkte i går.

--- Den här diamanten! utropade d'Artagnan, hastigt förande handen
    till sin ring.

--- Och då jag, som för egen del haft några sådana, är kännare,
    uppskattade jag den till tusen pistoler.

--- Jag hoppas, sade d'Artagnan halfdöd af förskräckelse, att du icke
    nämde ett ord om min diamant?

--- Tvärt om, käre vän, du förstår väl, att denna diamant utgjorde vår
    enda utväg; med honom kunde jag återvinna våra hästar och våra
    munderingar och ännu mer, pengar för att fortsätta resan.

--- Atos, du kommer mig att rysa! utropade d'Artagnan.

--- Jag talade alltså om din diamant med min medspelare, hvilken också
    hade märkt den.  Hvad tusan också, min vän, du bär på ditt finger
    en himmelns stjerna, och du vill icke, att man fäster
    uppmärksamhet dervid!  Omöjligt!

--- Vidare, min vän, vidare! sade d'Artagnan; ty, på min ära, med din
    kallblodighet skall du pina mig till döds!

--- Vi delade alltså diamanten i tio satser, om hundra pistoler
    hvardera.

--- Ah, du vill skämta och sätta mig på prof? sade d'Artagnan, hvilken
    vreden började att fatta vid håret, liksom Iliadens Pallas fattar
    Akilleus.

--- Nej, vid Gud, jag skämtar icke!  Jag skulle hafva velat se dig i
    mitt läge.  Det var fjorton dagar sedan jag sett ett menskligt
    anlete, och jag var på väg att varda fånig under samspråket med
    buteljerna.

--- Det var alldeles intet skäl för att spela bort min diamant, det
    der! svarade d'Artagnan, i det han knöt sin hand med en krampaktig
    ryckning.

--- Hör då slutet; tio partier om hundra pistoler hvartdera utan
    revanche i tio kast; på tretton kast hade jag förlorat allt: talet
    tretton har alltid varit mig ett olyckstal, det var den 13 juli,
    som...

--- Fan besitta! utropade d'Artagnan, i det han reste sig från bordet,
    under det dagens historia kom honom att glömma föregående
    aftonens.

--- Tålamod, sade Atos, jag hade en plan.  Engelsmannen var ett
    original, jag hade på morgonen sett honom språka med Grimaud, och
    Grimaud underrättade mig, att han erbjudit honom att taga tjenst
    hons honom.  Jag satte upp Grimaud, den tystlåtne Grimaud, på
    spel, delad i tio satser.

--- Nej, men hör! sade d'Artagnan, utbristande i skratt mot sin vilja.

--- Grimaud sjelf, förstår du!  Och med de tio satserna af Grimaud,
    som i sin helhet inte är värd en half dukat, återvinner jag
    diamanten.  Säg nu, att icke ihärdigheten är en dygd.

--- På min ära, det här är ganska lustigt! utropade d'Artagnan tröstad
    och hållande sig i sidorna för skratt.

--- Du förstår, att som jag kände mig få tur, började jag å nyo att
    spela om diamanten.

--- Aj, för fan! sade d'Artagnan dyster på nytt.

--- Jag återvann din mundering, sedan din häst, sedan min
    sadelmundering, sedan min häst, sedan förlorade jag allt åter.
    Korteligen, jag återtog din mundering, sedan min, och der äro vi
    nu.  Det var ett ypperligt kast; också stannade jag dervid.

D'Artagnan andades lika lätt, som om man hade lyft hela värdshuset
från hans bröst.

--- Men, diamanten, har jag den i behåll? sade han tvekande.

--- Orörd, käre vän; dertill munderingarna till både din och min
    Bukefalos.

--- Men hvad skola vi göra med munderingarna utan hästar?

--- Jag har en idé rörande dem.

--- Atos, du kommer mig att bäfva.

--- Hör på, du har ju icke spelat på länge, du, d'Artagnan?

--- Och jag har alls ingen lust att spela.

--- Osvuret är bäst.  Du har icke spelat på länge, sade jag, du bör
    således ha tur.

--- Nå väl, än sedan?

--- Nå väl, engelsmannen och hans kamrat äro ännu här.  Jag märkte,
    att han mycket saknade munderingarna.  Du åter synes sakna din
    häst.  I ditt ställe skulle jag hålla din mundering mot din häst.

--- Men han skall inte vilja spela om en mundering blott.

--- Så spela om båda två, för tusan!  Jag är icke någon egoist som du.

--- Skulle du göra det? sade d'Artagnan obeslutsam; så mycket började,
    honom ovetande, Atos' förtröstan få makt med honom.

--- På min ära, i ett enda kast.

--- Men sedan jag förlorat hästarna, ville jag ofantligt gerna behålla
    munderingarna.

--- Spela då om din diamant.

--- Ah, det är en annan sak; aldrig, aldrig!

--- För fan! sade Atos, jag skulle vilja föreslå dig att spela om
    Planchet; men som slikt redan är gjordt, skulle måhända
    engelsmannen icke vidare vilja gå in derpå.

--- Bestämdt, min käre Atos, sade d'Artagnan, tycker jag icke bättre
    om att icke våga något alls.

--- Det är skada, sade Atos kallt, engelsmannen är späckad med
    pistoler.  Nå, min Gud, försök ett kast!  Ett kast är snart
    gjordt.

--- Och om jag förlorar?

--- Du skall vinna.

--- Men om jag förlorar?

--- Nå väl!  Då skall du lemna munderingarna.

--- Får gå för ett kast, sade d'Artagnan.

Atos gick att taga reda på engelsmannen och fann honom i stallet, der
han med lystna blickar undersökte munderingarna.  Tillfället var
gynsamt.  Atos framstälde sina vilkor: två munderingar mot en häst
eller hundra pistoler, efter behag.  Engelsmannen gjorde i hast sin
beräkning; de två munderingarna voro värda tre hundra pistoler
tillsammans; han samtyckte.

D'Artagnan kastade darrande tärningarna och slog talet tre; hans
blekhet förskräckte Atos, som inskränkte sig till att säga:

--- Ett dåligt kast, kamrat!  Ni har hästarna med deras fulla
    mundering, min herre.

Engelsmannen triumferade, brydde sig icke ens om att skaka på
tärningarna; han kastade dem på bordet utan att se derpå, så säker var
han om segern; d'Artagnan hade vändt sig bort för att dölja sitt
dåliga lynne.

--- Se der, se der, se der! sade Atos med sin lugna stämma; det der
    var ett utomordentligt tärningskast, och jag har endast fyra
    gånger i mitt lif sett ett sådant: två ess!

Engelsmannen såg efter och betogs af förvåning, d'Artagnan såg efter
och betogs af glädje.

--- Ja, fortfor Atos, endast fyra gånger: en gång hos herr de Créqui,
    en annan gång hos mig på landet, på mitt slott... då jag hade ett
    slott, en tredje gång hos herr de Tréville, der det förvånade oss
    alla, och slutligen en fjerde gång på värdshuset, hvarest det föll
    på mig och jag på det samma förlorade hundra louisdorer och en
    supé.

--- Således återtager min herre sin häst? sade engelsmannen.

--- Helt visst, sade d'Artagnan.

--- Det ges således ingen revanche?

--- Våra vilkor talade ej om någon revanche, ni torde påminna eder
    det.

--- Det är sant; hästen skall återställas til eder lakej, min herre.

--- Ett ögonblick, sade Atos; med eder tillåtelse, min herre, anhåller
    jag att få säga ett ord till min vän.

--- Gör det!

Atos drog d'Artagnan åt sidan.

--- Nå väl, sade d'Artagnan till honom, hvad vill du mig vidare,
    frestare, du vill, att jag skall spela mer, är det inte så?

--- Nej, jag vill, att du besinnar dig.

--- På hvad?

--- Du ämnar återtaga hästen, icke så?

--- Utan tvifvel.

--- Du gör orätt, jag skulle taga de hundra pistolerna; du vet, att du
    spelat om munderingarna mot hästen eller hundra pistoler, efter
    eget val.

--- Ja.

--- Jag skulle taga de hundra pistolerna.

--- Må vara, men jag tar hästen, jag.

--- Och du gör orätt, jag upprepar det; hvad skola vi göra med en enda
    häst för oss två?  Jag kan icke rida bakom på länden, vi skulle se
    ut som Aymons två söner, som förlorat sin bror; du kan väl icke
    förödmjuka mig med att stoltsera bredvid mig på denna ypperliga
    stridshäst.  Jag, jag skulle, utan att tveka ett ögonblick, taga
    de hundra pistolerna; vi behöfva pengar för att återkomma till
    Paris.

--- Jag har fäst mig vid hästen, Atos.

--- Och du gör orätt, min vän; en häst gör ett sidosprång, en häst
    snafvar och skafver sig på benen, en häst äter i en krubba, der en
    rotsig häst förut ätit: se der en häst eller snarare hundra
    pistoler förlorade; för öfrigt måste ju herrn föda hästen, under
    det hundra pistoler föda herrn.

--- Men huru skola vi då komma tillbaka?

--- På våra lakejers hästar, för tusan!  Man skall i alla fall på vår
    hållning se, att vi äro folk af stånd.

--- Hvilken vacker figur vi skola göra på klippare, medan Aramis och
    Portos tumla om på sina ståtliga hästar!

--- Aramis!  Portos! utropade Atos och började skratta.

--- Hvad för slag? frågade d'Artagnan, som ej begrep det minsta af sin
    väns munterhet.

--- Bra, bra, låt oss fortsätta, sade Atos.

--- Alltså din mening?...

--- Är att taga de hundra pistolerna, d'Artagnan, med de hundra
    pistolerna skola vi festa ända till slutet af månaden; vi hafva
    utstått mödor, ser du, och det skall smaka rätt skönt att få hvila
    oss litet.

--- Hvila mig!  O nej, Atos!  Kommen till Paris, börjar jag strax att
    spana efter den arma qvinnan.

--- Nå väl, tror du, att din häst då skall vara dig till samma nytta
    som de goda louisdorerna?  Tag de hundra pistolerna, min vän, tag
    de hundra pistolerna.

D'Artagnan behöfde blott ett skäl för att gifva efter; detta syntes
honom förträffligt.  För öfrigt fruktade han att genom längre motstånd
synas sjelfvisk i Atos' ögon.  Han samtyckte således och valde de
hundra pistolerna, som engelsmannen på ögonblicket uppräknade åt
honom.

Derefter tänkte man endast på resan. Den slutna freden kostade, utom
Atos' gamla häst, sex pistoler.  D'Artagnan och Atos togo Planchets
och Grimauds hästar; de båda betjenterna begåfvo sig i väg till fots,
med sadlarna på sina hufvuden.

Huru illa beridna de två vännerne än voro, vunno de snart försprång
för sina lakejer och anlände till Crèvecoeur.  På långt håll varsnade
de Aramis, melankoliskt stödd mot fönsterkarmen och betraktande, huru
horisonten uppfyldes med dam.

--- Hollah!  Ah!  Aramis!  Hvad tusan gör du der? skreko de båda
    vännerne.

--- Ah, det är du, d'Artagnan, det är du, Atos! sade den unge mannen;
    jag tänkte på, med hvilken hastighet, denna verldens goda förgår,
    och min engelska häst, som aflägsnade sig och nyss försvann midt i
    en hvirfvel af dam, var för mig en lefvande bild af alltings
    förgänglighet här i verlden.  Lifvet sjelft kan upplösas i tre
    ord: erat, est, fuit.

--- Det vill egentligen säga? frågade d'Artagnan, som började ana
    sanna förhållandet.

--- Det vill säga, att jag nyss gjort en handel som en narr: sextio
    louisdorer och en häst, hvilken, så som han knogar fram, kan
    tillryggalägga högst fem lieues i timmen.

D'Artagnan och Atos utbrusto i skratt.

--- Min käre d'Artagnan, sade Aramis, var icke för ond på mig, nöden
    har ingen lag.  För öfrigt är jag den värst straffade, ty den
    nedrige hästskojaren bedrog mig på minst femtio louisdorer.  Ah, I
    ären goda hushållare, I andre!  I kommen på edra lakejers hästar
    och låten föra edra prakthästar helt sakta vid tygeln i korta
    dagsresor.

I det samma stannade en rustvagn, som sedan några ögonblick skymtade
fram på vägen från Amiens, och man såg Grimaud och Planchet med sina
sadlar på hufvudet stiga ur vagnen.  Denna rustvagn skulle vända tom
tillbaka till Paris, och de båda lakejerne hade för sin transport
åtagit sig att hålla formannen med förfriskningar under hela vägen.

--- Hvad är det der? sade Aramis, när han såg, hvad som tilldrog sig;
    endast sadlar?

--- Förstår du nu? sade Atos.

--- Mina vänner, det är alldeles som med mig.  Jag har af instinkt
    behållit sadelmunderingen.  Hollah, Bazin!  Bär min nya mundering
    till de andra herrarnes.

--- Och hvar har du gjort af dina svartrockar? frågade d'Artagnan.

--- Min vän, jag bjöd dem på middag dagen derpå, sade Aramis; här
    finnes utsökt vin, vare detta sagdt i förbigående; jag berusade
    dem på bästa sätt, och då förbjöd mig pastorn att aflägga
    musketörrocken, och jesuiten bad mig att låta göra honom till
    musketör.

--- Utan tes, utropade d'Artagnan, utan tes!  Jag begär tesens
    uteslutande, jag!

--- Från den stunden, fortfor Aramis, lefver jag angenämt.  Jag har
    börjat ett poem med enstafviga verser; det är ganska svårt, men
    förtjensten i alla saker ligger i svårigheten.  Ämnet är galant,
    jag skall läsa den första sången för eder, den har fyra hundra
    verser och räcker en minut.

--- På min ära, min bäste Aramis, sade d'Artagnan, som afskydde vers
    nästan lika mycket som latin, lägg korthetens förtjenst till
    svårighetens, och du är viss, att ditt poem skall ega åtminstone
    två förtjenster.

--- Dessutom, fortfor Aramis, andas det blott en ärbar lidelse, I
    skolen få se.  Nå, mina vänner, vi återvända således till Paris?
    Bravo, jag är färdig; vi skola således återse den gode Portos, så
    mycket bättre.  Tron I icke, att jag saknat den der store token?
    Han skulle icke ha sålt sin häst, om det ock varit för ett
    kungarike.  Jag skulle just vilja se honom på sin häst och i sin
    sadel.  Han skall, derpå är jag viss, se ut som Stormogul.

Man gjorde en half timmes rast för att låta hästarna pusta; Aramis
gjorde upp sin räkning, placerade Bazin i rustvagnen hos hans
kamrater, och man begaf sig på väg för att återfinna Portos.

Man fann honom på fötter, mindre blek, än d'Artagnan hade sett honom
vid sitt första besök, samt sittande vid ett bord, på hvilket, ehuru
han var ensam, var uppradad en middag för fyra personer.  Denna middag
bestod af skickligt tillagade kötträtter, valda viner och ypperliga
frukter.

--- Ah, för tusan! sade han, i det han steg upp, I kommen då alldeles
    lagom, mina herrar; jag höll just på med soppan, och nu skolen I
    äta middag med mig.

--- Åh, åh! yttrade d'Artagnan, det är väl aldrig Mousqueton, som
    kastat rännsnara om dylika buteljer, och se dessutom späckad
    kalfstek och oxfilet!

--- Jag stärker mina krafter, sade Portos, jag stärker mina krafter;
    ingenting försvagar så som dessa fördömda sensträckningar; har du
    haft sensträckning, Atos?

--- Aldrig; jag minnes endast, att jag i vår skärmytsel å gatan Férou
    fick ett värjsting, som, efter fjorton till aderton dagar, på mig
    gjorde alldeles samma verkan.

--- Men den här middagen var väl icke afsedd för dig ensam, min käre
    Portos? sade Aramis.

--- Nej, sade Portos, jag väntade några adelsmän från granskapet,
    hvilka nyss underrättat mig, att de icke skulle komma; I skolen
    intaga deras plats, och jag skall icke förlora på bytet.  Hollah,
    Mousqueton, stolar och dubbelt så många buteljer!

--- Veten I, hvad vi äta här? sade Atos efter tio minuter.

--- För tusan, återtog d'Artagnan, jag äter späckad kalf med spanska
    ärter och merg.

--- Och jag lamfilet, sade Portos.

--- Och jag fågelpastej, sade Aramis.

--- I bedragen eder alla, mina herrar, sade Atos allvarligt, I
    bedragen eder alla, I äten häst.

--- Åh, hvad säger du? sade d'Artagnan.

--- Häst! invände Aramis med en grimas.

Portos ensam svarade icke.

--- Ja, häst; är det icke så, Portos, att vi äta upp hästen?  Kanske
    schabraket med!

--- Nej, mina herrar, jag har gömt munderingen, sade Portos.

--- På min ära, då äro vi lika goda; man skulle kunna säga, att vi
    kommit öfverens.

--- Hvad skulle jag göra! sade Portos; den der hästen väckte afund hos
    alla dem, som besökte mig, och jag vill icke förödmjuka dem.

--- Och din hertiginna är städse vid baden, icke så? återtog
    d'Artagnan.

--- Allt jemt, svarade Portos.  Allt nog, på min ära, provinsens
    guvernör, en af de adelsmän, som jag i dag väntade till middagen,
    syntes mig hysa så stor lust till hästen, att jag skänkte honom
    den.

--- Skänkte! utbrast d'Artagnan.

--- O, min Gud, ja, skänkte, det är ordet! sade Portos; ty han var
    säkert värd sina hundra femtio louisdorer, och den gnidaren ville
    icke gifva mig mer än åttio.

--- Utan sadeln? sade Aramis.

--- Ja, utan sadeln.

--- I finnen, mina herrar, sade Atos, att det ändå är Portos, som har
    gjort bästa affären af oss alla.

Det vardt då ett skallande skratt, hvaraf den arme Portos vardt helt
bestört; men man förklarade honom snart skälet till denna munterhet,
hvari han efter sin vana bullersamt deltog.

--- Så att vi äro då alla vid kassa? sade d'Artagnan.

--- Icke jag för min del, sade Atos; jag fann Aramis' spanska vin så
    godt, att jag lät lägga ned i lakejernes packvagn sextio buteljer,
    hvilket har starkt blottat mig på mynt.

--- Och jag, sade Aramis, tänken eder, att jag skänkt ända till min
    sista sou till kyrkan i Montdidier och till jesuiterne i Amiens,
    att jag dessutom iklädt mig förbindelser, som jag måste fullgöra,
    mässor, dem jag bestält för mig och för eder, mina herrar, dem man
    skall sjunga, mina herrar, och af hvilka, jag tviflar icke derpå,
    vi skola befinna oss förträffligt.

--- Och jag, sade Portos, tron I, att min sensträckning icke kostat
    mig något, oberäknadt Mousquetons blessyr, för hvilken jag varit
    nödsakad att två gånger hvarje dag tillkalla fältskären, hvilken
    låtit mig betala hans besök dubbelt, under förevändning, att detta
    odjur till Mousqueton hade låtit gifva sig en kula på ett ställe,
    som man vanligen endast visar för apotekare; också har jag anmodat
    honom att icke låta såra sig der mera.

--- Så, så, sade Atos, vexlande ett småleende med d'Artagnan och
    Aramis, jag ser, att du uppfört dig storartadt med hänsigt på den
    stackars gossen; det anstår en god husbonde.

--- Korteligen, fortfor Portos, när jag betalat, hvad jag är skyldig,
    skall väl återstå mig ett tretiotal écus.

--- Och mig ett tiotal pistoler, sade Aramis.

--- Hör, hör, sade Atos, det tyckes, som om vi vore sällskapets
    Kroisosar.  Huru mycket har du qvar af dina hundra pistoler,
    d'Artagnan?

--- Af mina hundra pistoler?  För det första har jag gifvit dig
    femtio.

--- Tror du det?

--- Ja, vid Gud!

--- Ah, det är sant, jag påminner mig det.

--- Vidare har jag betalat sex till värden.

--- Hvilket kreatur den der värden!  Hvarför gaf du honom sex
    pistoler?

--- Det var du, som bad mig gifva honom dem.

--- Det är sant, jag är för mycket god af mig; korteligen,
    behållningen?

--- Tjugufem pistoler, sade d'Artagnan.

--- Och jag, sade Atos, i det han drog upp litet småmynt ur sin ficka,
    jag...

--- Har ingenting?

--- Nej, på min ära, eller åtminstone så föga, att det icke lönar
    mödan att räkna det till massan.

--- Låt oss nu beräkna, huru mycket vi tillhopa ega.

--- Portos?

--- Tretio écus.

--- Aramis?

--- Tio pistoler.

--- Och du, d'Artagnan?

--- Tjugufem.

--- Och det gör tillhopa? sade Atos

--- Fyra hundra sjutiofem livres, sade d'Artagnan, hvilken räknade som
    Arkimedes.

--- Då vi kommit till Paris, skola vi hafva qvar fyra hundra, utom
    sadelmunderingarna, sade Portos.

--- Men våra sqvadronshästar? sade Aramis.

--- Nå väl, af lakejernes fyra hästar skola vi göra två herrhästar, om
    hvilka vi draga lott; med fyra hundra livres kan man få en half
    sådan åt en af de afsuttne; vidare skola vi lemna, hvad som kan
    hopskrapas ur våra fickor, åt d'Artagnan, som har god tur och som
    skall gå att sätta det på spel i första påträffade spelhus, se der
    allt.

--- Låt oss nu äta, sade Portos, det kallnar.

De fyra vännerne, numera lugnare för framtiden, gjorde heder åt
middagen, hvars qvarlefvor öfverlätos åt herrar Mousqueton, Bazin,
Planchet och Grimaud.

Vid ankomsten till Paris fann d'Artagnan ett bref från herr de
Tréville, som underrättade honom, att, på hans begäran, konungen nyss
hade beviljat honom ynnesten att inträda vid musketörerne.

Enär detta var allt, som d'Artagnan eftersträfvade i verlden, med
undantag, väl förståendes, att återfinna fru Bonacieux, rusade han
mycket glad till sina kamrater, som han lemnat för en half timme
sedan, och som han återfann mycket nedslagna och grubblande.  De hade
samlat sig till en rådplägning hos Atos, hvilket alltid antydde
omständigheter af en viss vigt.

Herr de Tréville hade just låtit underrätta dem, att, som hans
majestäts bestämda afsigt vore att öppna fälttåget den första maj, de
egde att omedelbart iordningställa sin ekipering.

De fyra filosoferne betraktade hvarandra helt häpna; herr de Tréville
skämtade icke i fråga om disciplinen.

--- Och till huru mycket uppskatten I dessa ekiperingar? sade
    d'Artagnan.

--- Åh, det är icke värdt att tala om, vi hafva nyss gjort våra
    beräkningar med ett spartanskt gnideri, och vi behöfva en hvar
    femton hundra livres.

--- Fyra gånger femton gör sextio, det vill säga sex tusen livres,
    sade Atos.

--- Mig, sade d'Artagnan, mig synes det, att med tusen livres för hvar
    och en, det är sant, att jag icke talar som en spartiat, men som
    en prokurator....

Detta ordet prokurator uppväckte Portos.

--- Hör på, jag har en idé! sade han.

--- Det är redan något; jag, jag har inte ens en skymt deraf, sade
    Atos kallt; men beträffande d'Artagnan, mina herrar, så har lyckat
    att för framtiden vara en af de våra gjort honom tokig.  Tusen
    livres!  Jag förklarar, att jag för mig ensam behöfver två tusen.

--- Fyra gånger två gör åtta, sade Aramis; det är således åtta tusen
    livres, som vi behöfva för vår ekipering, af hvilken, det är sant,
    vi redan hafva sadlarna.

--- Tillika, sade Atos, väntande, tills d'Artagnan, som gick att tacka
    herr de Tréville, hade stängt dörren, tillika med den vackra
    diamant, som strålar på vår väns finger.  För tusan!  D'Artagnan
    är för god kamrat för att lemna bröder i förlägenhet, då han bär
    på sitt mellanfinger en konungs lösepenning.

------------------------------------------------------------------------

Denna fil senast ändrad 7 Apr  2006  

Innehåll: