Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).
La Rochelles belägring var en av de stora politiska tilldragelserna under Ludvig XIII:s regering och ett av kardinalens stora militära företag. Av de betydande städer, som Henrik IV skänkt hugenotterna såsom säkerhetsplatser, återstod nu endast La Rochelle. Det var således fråga om att förstöra detta kalvinismens sista bålverk, en farlig surdeg, till vilken oupphörligt blandade sig jäsningsämnen av inhemskt uppror eller utländskt krig.
Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).
XLI. La Rochelles belägring.
La Rochelles belägring var en af de stora politiska tilldragelserna
under Louis XIII:s regering och ett af kardinalens stora militära
företag. Det är således intressant och till och med nödvändigt, att
vi derom säga några ord; flere enskildheter under denna belägring
knyta sig för öfrigt på ett allt för vigtigt sätt till den historia,
vi företagit oss att berätta, för att vi skulle förbigå dem under
tystnad.
Kardinalens politiska afsigter, när han företog denna belägring, voro
vidt omfattande. Låt oss framställa dem först, hvarefter vi skola
öfvergå till de särskilda afsigter, som kanske hade icke mindre
inflytande på hans eminens än de förra.
Af de betydande städer, som Henri IV skänkt hugenotterne såsom
säkerhetsplatser, återstod nu endast La Rochelle. Det var således
fråga om att förstöra detta kalvinismens sista bålverk, en farlig
surdeg, till hvilken oupphörligt blandade sig jäsningsämnen af
inhemskt uppror eller utländskt krig.
Missnöjda spaniorer, engelsmän, italienare, äfventyrare af hvarje
nation, lycksökande soldater af hvarje slag skyndade vid första appell
under protestanternas fanor och organiserade sig som en vidsträckt
liga, hvars grenar fritt sträckte sig öfver hvarje punkt af Europa.
La Rochelle, som fått en ny vigt genom de andra kalvinistiska
städernas förstöring, var således härden för splitet och de ärelystna
sträfvandena. Än mera, dess hamn var den sista för engelsmännen öppna
porten till konungariket Frankrike; när kardinalen tillslöt den för
England, vår evärdlige fiende, fullbordade han det verk, som Jeanne
d'Arc och hertigen af Guise hade börjat.
Bassompierre, som var både protestant och katolik, protestant af
öfvertygelse och katolik såsom kommendör af den Helige andes orden,
Bassompierre, som til börden var tysk, men i själ och hjerta fransman,
Bassompierre ändtligen, som hade ett särskildt befäl vid La Rochelles
belägring, yttrade också, då han slogs i spetsen för andra höga
herrar, lika goda protestanter som han:
--- I skolen få se, mina herrar, att vi äro nog dumma att taga La
Rochelle.
Och Bassompierre hade rätt. Kanonaden från ön Ré förutspådde honom
dragonaderna i Cevennerna; La Rochelles intagande var ett företal till
nantesiska ediktets återkallande.
Men, vi ha ofvan sagt det, i bredd med dessa den utjemnande och
förenklande ministerns planer, hvilka tillhöra historien, är
tidskildraren nödsakad att äfven upptaga den förälskade mannens och
den svartsjuke rivalens små syften.
Såsom hvar och en känner, hade Richelieu varit kär i drottningen; men
hade denna hans kärlek endast ett enkelt politiskt syftemål, eller
utgjorde den helt naturligt en af dessa djupa böjelser, hvilka Anna af
Österrike väckte hos dem, som omgåfvo henne? Detta kunna vi ej
afgöra; men vare dermed huru som helst, läsaren har redan af
utvecklingen i denna berättelse kunnat erfara, att Buckingham segrat
öfver Richelieu och att han vid två eller tre olika tillfällen, och
särskildt i fråga om juvelerna, tack vare de tre musketörernes
hängifvenhet och d'Artagnans mod, grymt gäckat kardinalen.
Det gälde nu för Richelieu icke blott att befria Frankrike från en
fiende, utan äfven att hämnas på en rival. För öfrigt borde denna
hämd vara eftertrycklig och lysande samt i allt värdig en man, hvilken
såsom slagsvärd höll ett helt rikes styrka i sin hand.
Richelieu visste, att då han bekämpade England, bekämpade han äfven
Buckingham, att när han triumferade öfver det förra, triumferade han
äfven öfver den senare, och ändtligen, att då han förödmjukade England
i Europas ögon, förödmjukade han äfven Buckingham i drottningens.
Äfven Buckingham å sin sida, ehuru väl Englands ära var hans uppgifna
mål, var eggad af intressen helt och hållet lika med kardinalens.
Buckingham också hade enskild hämd i sigte. Under ingen förevändning
hade han kunnat återvända till Frankrike såsom ambassadör; han ville
nu återvända dit såsom eröfrare.
Häraf följer, att den verkliga insatsen i detta parti, som de två
mäktigaste rikena spelade endast två förälskade män till behag, var
blott och bart en blick från Anna af Österrike.
Första fördelen hade varit på hertigens af Buckingham sida: oförmodadt
anländ i sigte af ön Ré, med nitio skepp och ungefär tjugu tusen man,
hade han öfverraskat grefve de Toirac, som å konungens vägnar förde
befälet på ön, och efter en blodig strid verkstält sin landstigning.
Vi vilja i förbigående nämna, att baron de Chantal omkommit under
denna strid. Han lemnade efter sig en liten dotter om aderton
månader.
Denna lilla dotter vardt sedan den bekanta fru de Sévigné.
Grefve de Toirac drog sig tillbaka med garnisonen till citadellet
Saint-Martin och inkastade vid pass hundra man i en liten skans, som
kallades La Prée.
Denna tilldragelse hade påskyndat kardinalens beslut; och i väntan på,
att konungen och han kunde öfvertaga befälet vid La Rochelles
belägring, som var besluten, hade han afsändt monsieur för att leda de
första operationerna och låtit till krigsteatern förflytta alla
trupper, han kunde förfoga öfver.
Det var detta detachement, skickadt såsom förtrupp, hvilket vår vän
d'Artagnan tillhörde.
Konungen skulle, såsom vi nämt, begifva sig af strax efter det han
öfvervarit parlamentets session; men då han den 23 juni steg upp från
denna session, kände han sig angripen af feber. Icke desto mindre
hade han velat anträda sin resa, men som hans tillstånd förvärrades,
var han nödsakad att stanna i Villeroi.
Men der konungen stannade, stannade jemväl musketörerne; deraf följde
ock, att d'Artagnan, som endast var anstäld vid drabanterne, nu,
åtminstone för ögonblicket, fann sig skild från sina goda vänner Atos,
Portos och Aramis. Denna skilsmässa, som nu endast gjorde honom
ledsen, hade säkert väckt hans verkliga oro, om han kunnat ana, i
hvilka obekanta faror han sväfvade.
Han anlände dock utan något äfventyr till lägret utanför La Rochelle
omkring den 10 september 1627.
Allt var emellertid i samma skick; hertigen af Buckingham och hans
engelsmän, herrar öfver ön Ré, fortforo att belägra, men utan
framgång, citadellet Saint-Martin och skansen La Prée, och
fiendtligheterna mot La Rochelle hade för två eller tre dagar sedan
tagit sin början, i anledning af en skans, som hertigen af Angoulème
nyss låtit bygga helt nära staden.
Drabanterne under herr Desessarts' befäl voro förlagda i Minimes.
Men som vi redan veta, hade d'Artagnan, upptagen af sin ärelystna
önskan att varda anstäld vid musketörkåren, sällan umgåtts med sina
kamrater; han fann sig derför ensam och öfverlemnad åt sina
betraktelser.
Dessa voro icke särdeles leende. Sedan han för två år tillbaka
anländt till Paris, hade han blandat sig i offentliga ärenden, och
hans enskilda affärer hade icke rönt stor framgång vare sig i kärlek
eller lycka.
I fråga om kärlek var fru Bonacieux den enda qvinna, han verkligen
hade älskat, och hon hade försvunnit, utan att han ännu kunnat
upptäcka, hvart hon tagit vägen.
I fråga om lycka hade han, som var en ringa person, skaffat sig en
ovän i kardinalen, en man, för hvilken de mäktigaste i riket bäfvade,
konungen att börja med.
Denne man kunde krossa honom, och likväl hade han icke gjort det. För
ett så skarpt förstånd som d'Artagnans var denna skonsamhet en
dagöppning, genom hvilken han skådade en bättre framtid.
Dessutom hade han äfven skaffat sig en annan fiende, hvilken han
visserligen ansåg mindre farlig, men hvilken instinkten likväl sade
honom, att han ej borde förakta. Denne fiende var mylady.
Å andra sidan deremot var han i åtnjutande af drottningens beskydd och
ynnest; men drottningens ynnest var i dessa tider en orsak mer till
förföljelse, och man vet, att hennes beskydd ej förmådde mycket,
hvarpå Chalais och fru Bonacieux voro säkra bevis.
Hvad han egentligen vunnit på alltsammans, var således den till fem
eller sex tusen livres uppskattade diamanten, som han bar på sitt
finger; och likväl, förutsatt att d'Artagnan i sina ärelystna planer
ville behålla den för att en dag hafva ett igenkänningstecken hos
drottningen, hade denna diamant nu, då han ej kunde göra sig af med
den, icke större värde än de stenar, han trampade under sina fötter.
Vi säga de stenar, han trampade under sina fötter, ty d'Artagnan
anstälde dessa betraktelser, under det han helt allena vandrade på en
liten vacker väg, som förde från lägret till byn Angoutin; dessa
betraktelser hade fört honom längre, än han ämnade, och dagen började
sjunka, då han vid den nedgående solens sista strålar tyckte sig se en
muskötpipa glimma bakom en häck.
D'Artagnan hade ett qvickt öga och en snabb uppfattning; han insåg,
att musköten ej kommit dit af sig sjelf och att den, som bar den, ej i
vänliga afsigter gömde sig bakom häcken. Han beslöt derför att rymma
fältet, då han vid andra sidan af vägen bakom en sten varsnade änden
af en annan musköt.
Det var påtagligen ett försåt.
Den unge mannen kastade en blick på den första musköten och såg med en
viss oro, att den sänkte sig i riktning åt honom, men så snart han såg
mynningen af muskötpipan orörlig, kastade han sig framstupa till
marken. I samma ögonblick aflossades skottet, och han hörde en kula
hvina öfver sitt hufvud.
Här var ingen tid att förlora; d'Artagnan var med ett språng på benen;
i samma stund kringflögo stenarne på det ställe af vägen, der han
legat, träffade af kulan från den andra musköten.
D'Artagnan var icke en af dessa onödigtvis tappra män, som söka en
dåraktig död, endast på det man må säga om dem, att de ej rygga
tillbaka ett steg; för öfrigt gälde här icke mod; d'Artagnan hade
råkat i ett bakhåll.
--- Lossa de ett tredje skott, sade han till sig sjelf, så är jag en
dödens man.
Och läggande benen på ryggen, flydde han i riktning mot lägret, med
den vanliga snabbheten hos hans landsmän, hvilka äro så ryktbara för
sin rörlighet, men så fort han ock sprang, hade den förste, som
skjutit på honom, ändå haft tid att åter ladda sitt gevär; han
aflossade nu ett nytt skott, som denna gång riktades så väl, att kulan
genomträngde d'Artagnans hatt och kastade den tio steg bort från
honom.
Emellertid, som d'Artagnan icke hade någon annan hatt, upptog han sin,
under det han sprang, och kom mycket andtruten och mycket blek hem i
sitt qvarter, der han satte sig ned, utan att säga något, och började
anställa sina betraktelser.
Denna händelse kunde hafva tre särskilda orsaker.
Den första och naturligaste: det kunde vara ett bakhåll af
rochellarne, som ej skulle haft något emot att döda en af hans
majestäts drabanter, emedan de då haft en fiende mindre och denne
fiende kunnat hafva en väl försedd börs i sin ficka.
D'Artagnan tog sin hatt, betraktade hålet, som kulan gjort, och
skakade på hufvudet. Kulan var ingen muskötkula; den hade kommit från
en luntbössa; skottets säkra riktning hade redan fört honom på den
tanken, att det aflossats af någon enskild person; det var således
icke ett militäriskt bakhåll, efter kulan icke var af sådan kaliber.
Det kunde äfven vara en minnesbeta af kardinalen. Man påminner sig,
att i sjelfva det ögonblick, då d'Artagnan, tack vare den välgörande
solstrålen, varsnat bösspipan, hade han förvånats öfver hans eminens'
långmod mot honom.
Men d'Artagnan skakade på hufvudet. I fråga om personer, mot hvilka
kardinalen endast behöfde utsträcka handen, betjenade han sig sällan
af dylika medel.
Det kunde vara en hämd af mylady.
Denna gissning var sannolikare.
Förgäfves sökte han påminna sig lönmördarnes drägt eller anletsdrag;
han hade så hastigt aflägsnat sig från dem, att han ej haft tid att
gifva akt på något.
--- Ah, mina kära vänner, mumlade d'Artagnan, hvar ären I? Hvad jag
saknar eder!
D'Artagnan tillbragte en ganska svår natt. Tre eller fyra gånger
spratt han upp ur sömnen och inbillade sig, att någon närmade sig hans
säng för att stöta dolken i honom. Emellertid inbröt dagen, utan att
mörkret medfört någon olycka.
Men d'Artagnan trodde fullt och fast, att gömdt icke var glömdt.
Hela dagen stannade han qvar i sitt qvarter; han förebar såsom ursäkt
för sig sjelf, att det var så fult väder.
Klockan nio, dagen efter denna, slogs fältmarsch. Hertigen af Orléans
visiterade posterna. Drabanterne skyndade till vapen; d'Artagnan
intog sin plats i ledet bland sina kamrater.
Monsieur red fram för fronten, hvarefter alla de högre officerarne
närmade sig honom för att göra honom sin uppvaktning, bland dem äfven
kapten Desessarts, liksom de öfrige.
Efter ett ögonblick tyckte d'Artagnan, att kaptenen gaf honom en vink
att närma sig; af fruktan att hafva misstagit sig afbidade han en ny
vink af sin förman; när vinken förnyats, lemnade han ledet och steg
fram för att inhemta order.
--- Monsieur önskar sig några raska män för ett farligt uppdrag, som
skall lända dem till heder, hvilka utföra det, och jag vinkade åt
eder, på det ni skulle hålla eder i beredskap.
--- Jag tackar, min kapten, svarade d'Artagnan, som ej begärde bättre
än att få tillfälle att utmärka sig under öfverbefälhafvarens
ögon.
I sjelfva verket hade också rochellarne under natten gjort ett utfall
och återtagit en bastion, hvilken den kungliga armeen två dagar förut
bemäktigat sig; det var nu fråga om att verkställa en vågad
rekognoscering för att utröna, huru vida fienden hölle denna bastion
besatt.
Efter några ögonblick höjde monsieur rösten och sade:
--- Till det der uppdraget behöfde jag tre eller fyra frivillige,
anförda af en pålitlig man.
--- Hvad den senare angår, så har jag honom här till hands,
monseigneur, sade kapten Desessarts, i det han pekade på
d'Artagnan, och beträffande de fyra eller fem frivillige behöfver
monseigneur endast tillkännagifva sina afsigter, så skall det ej
fattas karlar.
--- Fyra modiga män för att låta döda sig med mig! sade d'Artagnan, i
det han lyfte sin värja.
Tvenne af hans kamrater vid drabanterne sprungo genast fram, och sedan
två soldater förenat sig med dessa, var antalet fullt. D'Artagnan
tillbakavisade derför de andra, som anmälde sig, då han ej ville göra
de först komne orätt.
Man visste icke, huru vida rochellarne efter bastionens intagande hade
utrymt den samma eller om de der lemnat någon garnison; man måste
derför nalkas stället på tillräckligt nära håll för att kunna utröna
förhållandet.
D'Artagnan begaf sig af med sina fyra kamrater och följde löpgrafven;
de två drabanterne marscherade i samma led som han, och soldaterne
gingo efter.
Sålunda ankommo de, under skydd af löpgrafvens vall, på ungefär hundra
stegs afstånd från platsen. Der märkte d'Artagnan, när han vände sig
om, att de båda soldaterna hade försvunnit.
Han trodde, att de af rädsla hade stannat bakefter, och fortsatte
marschen.
Vid hörnet af konterskarpen befunno de sig på ungefär sextio stegs
afstånd från bastionen.
Ingen syntes till; bastionen tycktes vara öfvergifven.
De tre våghalsarne rådgjorde sins emellan, om de skulle rycka vidare
framåt, då plötsligt en krans af rök lade sig omkring bastionen och
ett dussin kulor hördes hvina kring d'Artagnan och hans kamrater.
Mera behöfde de ej veta: bastionen var besatt; ett längre qvardröjande
på detta farliga ställe hade varit en öfverflödig oförsigtighet.
D'Artagnan och de tvenne drabanterne vände ryggen till och anträdde en
reträtt, som nära nog liknade en flykt.
När de kommit till vinkeln af löpgrafven, som skulle tjena dem till
skyddsvall, föll en af drabanterne; en kula hade träffat honom i
bröstet; den andre, som var oskadad, fortsatte sitt lopp åt lägret.
D'Artagnan ville icke strax öfvergifva sin kamrat; han lutade sig ned
för att resa honom upp och hjelpa honom fram till linien, men i detta
ögonblick aflossades två muskötskott; en kula krossade hufvudskålen på
den redan sårade drabanten, och en annan kula plattades mot klippan,
sedan den på två tums afstånd farit förbi d'Artagnan.
Den unge mannen vände sig hastigt om, ty detta anfall kunde ej komma
från bastionen, som var maskerad af löpgrafvens vinkel. Tanken föll
nu åter på de två soldaterne, som hade öfvergifvit honom, och han
erinrade sig nu mördarne sedan förra dagen. Han beslöt denna gång att
skaffa sig visshet om, hvad han borde tro om saken, och nedföll på sin
kamrats kropp, som om han varit död.
Strax såg han två hufvuden resa sig upp från ett öfvergifvet utanverk,
som låg en tretio steg derifrån. D'Artagnan hade icke bedragit sig;
det var våra båda soldater. Dessa män hade följt honom endast för att
mörda honom, i hopp att den unge mannens död skulle skrifvas på
fiendens räkning.
Men som han kunde vara blott sårad och i sådant fall angifva deras
brott, gingo de fram för att gifva honom döden. Lyckligtvis läto de
narra sig af d'Artagnans list och försummade att åter ladda sina
gevär.
När de voro tio steg från honom, reste sig d'Artagnan, som i fallet
varit mycket angelägen om att icke släppa sin värja, och störtade i
ett språng fram till dem.
Mördarne insågo, att om de flydde åt lägret till, utan att hafva dödat
honom, skulle han ställa dem till ansvar. Den ene af dem fattade sitt
gevär om pipan för att begagna kolfven som klubba; han måttade ett
förfärligt slag åt d'Artagnan, som undvek det samma derigenom, att han
kastade sig åt sidan, men genom denna rörelse lemnade han vägen öppen
för banditen, som strax rusade åt bastionen till. Som rochellarne,
hvilka bevakade den, icke visste, i hvad afsigt denne man kom till
dem, gåfvo de eld på honom, och han föll, träffad af en kula, som
krossat hans axel.
Under tiden hade d'Artagnan rusat på den andre soldaten och angripit
honom med sin värja. Striden vardt icke långvarig; den eländige hade
endast sin afskjutna muskedunder till försvarsvapen. Drabantens värja
slant mot det nu oskadliga eldgevärets pipa och trängde in i låret på
mördaren, som dervid föll. D'Artagnan satte strax värjspetsen på hans
strupe.
--- Döda mig icke! utropade banditen; nåd, nåd, min officer, så skall
jag säga eder allt!
--- Förtjenar då din hemlighet, att jag skänker dig lifvet? frågade
den unge mannen, dragande tillbaka sin arm.
--- Ja, om ni anser lifvet ega något värde, när man, som ni, är
tjugutvå år, vacker, tapper och derför kan vinna allt.
--- Usling! sade d'Artagnan, säg fort, hvem som gett dig uppdrag att
mörda mig?
--- Ett fruntimmer, som jag icke känner, men som kallades mylady.
--- Men om du icke känner detta fruntimmer, huru kan du då veta hennes
namn?
--- Min kamrat kände henne och kallade henne så; det var med honom hon
uppgjorde saken och icke med mig. Han bär just i sin ficka ett
bref från detta fruntimmer, hvilket bref lär vara af mycken vigt
för eder, efter hvad jag hört sägas.
--- Men huru kunde du taga del i detta försåt?
--- Han föreslog, att vi båda skulle verkställa saken, och jag gick in
derpå.
--- Och huru mycket gaf hon eder för detta vackra företag?
--- Hundra louisdorer.
--- Välan, sade den unge mannen leende, hon anser mig ändå vara värd
något. Hundra louisdorer äro en betydlig summa för två sådana
uslingar som I. Också undrar jag icke på, att du gick in på
affären, och jag benådar dig, men på ett vilkor.
--- Hvad då för vilkor? frågade soldagen orolig, då han märkte, att
allt ännu icke var förbi.
--- Att du går och tager det der brefvet, som ligger i din kamrats
ficka.
--- Men, utropade banditen, det vore ett annat sätt att döda mig.
Huru vill ni väl, att jag skall gå och taga det der brefvet midt
under elden från bastionen?
--- Du måste besluta dig för att göra det, eller svär jag, att du
skall dö för min hand.
--- Nåd, herre, förbarmande, i den unga dams namn, som ni älskar, som
ni kanske tror vara död, men som icke är det! utropade banditen, i
det han föll på knä och stödde sig mot handen, ty han började nu
genom blodförlusten förlora sina krafter.
--- Och huru vet du, att det fins en ung dam, som jag älskar och trott
vara död? frågade d'Artagnan.
--- Det vet jag genom brefvet, som min kamrat har i sin ficka.
--- Då finner du väl också, att jag måste hafva detta bref, sade
d'Artagnan. Således intet uppskof, ingen tvekan, eller också,
huru motbjudande det är mig att för andra gången söla min värja i
en sådan uslings blod, svär jag, så sant jag är en man af heder...
Vid dessa ord gjorde d'Artagnan en så hotande åtbörd, att den sårade
reste sig upp.
--- Håll, håll! utropade han, som genom förskräckelsen återfick mod;
jag går, jag går...
D'Artagnan tog soldatens muskedunder och jagade honom framför sig till
hans kamrat, i det han stack honom i ryggen med spetsen af sin värja.
Det var förfärligt att se, huru den olycklige, lemnande på vägen, som
han vandrade, ett långt spår af blod och blek af fruktan för den
annalkande döden, försökte släpa sig fram, utan att varda sedd, till
sin medbrottslings döda kropp, som låg tjugu steg derifrån.
Förskräckelsen stod så lifligt tecknad i hans af kallsvett betäckta
ansigte, att d'Artagnan fattade medlidande med honom och sade, i det
han med förakt blickade på honom:
--- Välan, jag skall visa dig, hvad skilnad det är mellan en behjertad
man och en feg usling som du. Stanna qvar, så går jag sjelf.
Med snabba steg, spejande blick, iakttagande fiendens alla rörelser
och betjenande sig af alla terrängens fördelar, lyckades d'Artagnan
framkomma ända till den andre soldaten.
Det gafs två vägar att vinna ändamålet: att visitera honom på platsen
eller att bära bort honom, i det han gjorde sig en sköld af hans
kropp, och att sedan visitera honom i löpgrafven.
D'Artagnan föredrog den senare utvägen och tog mördaren på sina axlar
i samma ögonblick, då fienden gaf eld.
En lindrig skakning, det dofva ljudet af tre kulor, som borrade sig in
i köttet, ett sista skrik, en dödsryckning öfvertygade d'Artagnan, att
den, som velat mörda honom, nu i stället räddat hans lif.
D'Artagnan kom åter fram till löpgrafven och kastade liket bredvid den
sårade, hvilken var lika blek som den döde.
Strax började han bouppteckningen: en plånbok af läder, en börs, hvari
påtagligen fans en del af den summa banditen fått, en bägare och
tärningar utgjorde den dödes qvarlåtenskap.
Han lemnade bägaren och tärningarna qvar, der de fallit, kastade
börsen åt den sårade och öppnade ifrigt plånboken.
Bland andra papper utan någon vigt fann han följande bref; det var
det, han med äfventyr af sitt lif hade sökt.
»Emedan ni tappat bort spåren af denna qvinna och då hon nu är i
säkerhet i det kloster, dit ni aldrig bort låta henne komma, så
bjud åtminstone till att ej förfela mannen; i annat fall vet ni,
att jag förmår mycket och att ni dyrt skall betala de hundra
louisdorer, ni af mig bekommit.«
Ingen underskrift fans, men det var icke desto mindre uppenbart, att
brefvet kommit från mylady. Han behöll det derför såsom ett bevis,
och i säkerhet bakom löpgrafvens vinkel började han förhöra den
sårade. Denne bekände, att han, tillika med sin kamrat, den samme,
som nyss dödats, åtagit sig att föra bort en ung qvinna, som skulle
lemna Paris genom La Villette-tullen, men att de råkat uppehålla sig
på en krog och kommit tio minuter senare än vagnen.
--- Hvar skulle ni då gjort af denna qvinna? frågade d'Artagnan med
ångest.
--- Vi skulle aflemnat henne i ett hotell vid Place royale, sade den
sårade.
--- Ja, ja, mumlade d'Artagnan, det slår in; hos mylady sjelf.
Då insåg den unge mannen bäfvande, hvilken förfärlig hämdlystnad dref
denna qvinna att störta både honom och dem, som älskade honom, och
huru noga hon kände, hvad som tilldrog sig på hofvet, emedan hon hade
upptäckt allt. Utan tvifvel hade hon kardinalen att tacka för dessa
underrätttelser.
Men deremot insåg han äfven med en känsla af verklig glädje, att
drottningen omsider hade upptäckt fängelset, der den arma fru
Bonacieux fick plikta för sin tillgifvenhet, och att hon hade befriat
henne derifrån. Nu kunde han ock för sig förklara brefvet, som han
mottagit från den unga frun, och att hon färdats fram på
chaillotvägen, hvilket han trott vara en synvilla.
Nu var det, såsom Atos hade förutsagt, möjligt att återfinna fru
Bonacieux, och ett kloster var ej ointagligt.
Denna tanke ingöt mildhet i hans hjerta. Han vände sig till den
sårade, som med ängslan följde alla de olika uttrycken i hans ansigte,
och sade, i det han räckte honom handen:
--- Välan, jag vill icke öfvergifva dig. Stöd dig på mig, så skola vi
återvända till lägret.
--- Ja, sade den sårade, som hade svårt för att tro på ett sådant
ädelmod, men är det inte för att låta hänga mig?
--- Du har mitt ord, sade han, och för andra gången skänker jag dig
lifvet.
Den sårade sjönk ned på knä och kysste åter sin räddares fötter, men
d'Artagnan, som ej längre hade något skäl att stanna så nära fienden,
afbröt sjelf dessa tacksamhetsyttringar.
Drabanten, som vändt tillbaka vid den första salvan, hade berättat
sina fyra kamraters död. Man vardt derför både förvånad och glad i
kåren, när man såg den unge mannen återkomma helbregda.
D'Artagnan förklarade sin kamrats värjsting genom ett föregifvet
utfall. Han omtalade, huru den andre soldaten stupat och hvilka faror
de lupit. Denna berättelse skänkte honom en verklig triumf. Hela
hären talade en dag om denna bragd, och monsieur lät framföra sin
lyckönskan till honom.
Då för öfrigt hvarje vacker handling medför sin belöning, hade ock
d'Artagnans till följd att återskänka honom det lugn han förlorat.
Den unge mannen trodde sig kunna vara lugn, då af hans två fiender den
ene var dödad och den andre hans sak hängifven.
Detta lugn bevisade, att d'Artagnan ännu icke kände mylady.
------------------------------------------------------------------------
Denna fil senast ändrad 17 Apr 2006