Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).
Stora brottslingar ledas av ett slags förutbestämmelse, som hjälper dem undanröja alla hinder och undvika alla faror ända till det ögonblick, vilket försynen, uttröttad, utsett till ett blindskär för deras genom brott ernådda lycka.
Ur filmen »D'Artagnan och de tre musketörerna«
(Sovjetunionen 1978).
LXI. Karmeliterklostret i Béthune.
Stora brottslingar ledas af ett slags förutbestämmelse, som hjelper dem
undanrödja alla hinder och undvika alla faror ända till det ögonblick,
hvilket försynen, uttröttad, utsett till ett blindskär för deras genom
brott ernådda lycka.
Så förhöll det sig äfven med mylady; hon banade sig väg genom båda
nationernas kryssare och anlände utan något äfventyr till Boulogne.
När hon landsteg i Portsmouth, var mylady en engelska, som af
fransmännens förföljelser jagades från La Rochelle; landstigen i
Boulogne, efter två dagars sjöresa, gaf hon sig ut för en franska,
hvilken engelsmännen, i sitt hat mot Frankrike, ofredat i Portsmouth.
Mylady var för öfrigt försedd med det bästa af alla pass, sin skönhet,
sitt förnäma utseende och den frikostighet, med hvilken hon strödde
pistoler omkring sig. Genom en gammal hamnkaptens vänliga leende och
artiga bemötande befriad från de vanliga formaliteterna, uppehöll hon
sig i Boulogne endast så lång tid, som fordrades för att lägga på
posten ett så lydande bref:
»Till hans eminens, monseigneur kardinal de Richelieu, i dess
läger vid La Rochelle.
Monseigneur! Eders eminens kan vara fullkomligt lugn. Hans
härlighet hertigen af Buckingham reser ej till Frankrike.
Boulogne den 25 på aftonen.
Mylady***
P.S. Efter eder eminens' önskan begifver jag mig nu till
karmeliterklostret i Béthune, der jag skall afbida edra order.«
Samma afton begaf sig också verkligen mylady på väg; natten
öfverraskade henne; hon stannade derför och tog nattqvarter i ett
värdshus, hvarpå hon följande dagen klockan fem på morgonen fortsatte
sin resa och efter tre timmar anlände till Béthune.
Hon lät visa sig till karmeliterklostret, der hon snart inträdde.
Abbedissan kom emot henne; mylady visade henne kardinalens order;
abbedissan lät strax gifva henne ett rum och servera henne frukost.
Hela det förflutna hade redan utplånats för denna qvinnas ögon, och
med blicken fäst på framtiden, såg hon endast den lysande lycka, som
kardinalen, hvilken hon så lyckligt hade tjenat, utan att hennes namn
i minsta mån blifvit inblandadt i denna blodiga affär, åt henne
förvarat. De ständigt nya passioner, som förtärde henne, gåfvo hennes
lif en likhet med dessa skyar, som sväfva på himlafästet, än skiftande
af azur, än af eldflammor, än af åskmolnets mörka färg, och hvilka ej
lemna andra spår efter sig på jorden än förhärjning och död.
Efter frukosten kom abbedissan och aflade sitt besök. I klostret
finnas få förströelser, och den goda abbedissan skyndade derför att
göra bekantskap med sin nya pensionär.
Mylady ville ställa sig in hos abbedissan. Det var en lätt sak för
denna så öfverlägsna qvinna; hon försökte att vara älskvärd; hon vardt
förtjusande och intog den goda abbedissan genom sin så omvexlande
konversation och det behag, som spred sig öfver hela hennes person.
Abbedissan, som var en adlig fröken, tyckte i synnerhet om
hofhistorier, hvilka så sällan nå rikets aflägsna delar och i
synnerhet hafva mycket svårt att öfverspringa klostermurarna, utanför
hvilka verldens rykten vanligtvis bortdö.
Mylady deremot kände ganska väl till alla aristokratiens intriger,
midt ibland hvilka hon oafbrutet i fem eller sex år hade lefvat; hon
började derför att underhålla den goda abbedissan med franska hofvets
alla verldsliga ränker, i hvilka hon inblandade kungens öfverdrifna
andaktsöfningar. Hon meddelade henne, hvad sqvallerkrönikan sade om
hofherrarne och hofdamerna, hvilka abbedissan ganska väl kände till
namnet, vidrörde i förbigående drottningens och Buckinghams
kärleksäfventyr och talade mycket för att få höra berättas något.
Men abbedissan nöjde sig med att höra och småle, allt utan att svara.
Dock, som mylady märkte, att detta slags berättelser mycket roade
henne, fortsatte hon, men vände nu talet på kardinalen.
Men hon var i stort bryderi; hon visste ej, om abbedissan var rojalist
eller kardinalist; hon höll derför en klok medelväg; men abbedissan, å
sin sida, iakttog en ännu klokare förbehållsamhet, inskränkande sig
till att göra en djup böjning med hufvudet, så ofta den resande
uttalade hans eminens' namn.
Mylady började tro, att hon skulle få mycket tråkigt i klostret. Hon
beslöt derför att våga något för att genast erfara, hvad hon hade att
rätta sig efter. Som hon ville se, huru långt denna goda abbedissas
tystlåtenhet skulle kunna drifvas, började hon först indirekt, men
sedan ganska omständligt tala illa om kardinalen, i det hon berättade
ministerns kärleksäfventyr med fru d'Aiguillon, med Marion de Lorme
och några andra galanta damer.
Abbedissan hörde henne med större uppmärksamhet, vardt efter hand
lifligare och smålog.
Godt! tänkte mylady, hon fattar tycke för mina berättelser. Är hon
kardinalist, så är hon åtminstone icke fanatisk i sin tillgifvenhet.
Nu öfvergick hon till kardinalens förföljelser mot sina fiende.
Abbedissan endast korsade sig utan att synas hvarken gilla eller
ogilla.
Detta styrkte myladys mening, att abbedissan snarare vore rojalist än
kardinalist. Mylady fortfor, i det hon gick allt längre och längre.
--- Jag är helt okunnig om allt det der, sade ändtligen abbedissan;
men huru långt vi än befinna oss från hofvet, huru långt utanför
alla verldsliga intressen, ha vi ändå ganska bedröfliga exempel på
sanningen af hvad ni berättar oss: en af våra pensionärer har
lidit ganska mycket af kardinalens hämd och förföljelse.
--- En af edra pensionärer? sade mylady; ack, min Gud! Stackars
qvinna, jag beklagar henne då!
--- Och ni har rätt, hon är ganska mycket att beklaga: fängelse,
hotelser, elak behandling, allt har hon måst uthärda. Men när
allt kommer omkring, återtog abbedissan, hade kardinalen kanske
likväl sina giltiga skäl att handla så, och fast hon ser ut som en
engel, får man aldrig döma menniskor efter ytan.
Godt! sade mylady för sig sjelf, hvem vet? Kanske lyckas jag här
upptäcka något; jag är på god väg.
Och hon sökte nu gifva sitt ansigte uttryck af en fullkomlig
öppenhjertighet.
--- Ack, sade mylady, jag vet det! Man säger så, att man icke bör tro
på fagra anleten, men på hvad bör man då tro, om ej på skaparens
skönaste verk? Beträffande mig, varder jag kanske bedragen hela
mitt lif, men jag kommer alltid att lita på en person, hvars
ansigte inger mig sympati.
--- Ni vore då böjd att tro, sade abbedissan, att den unga qvinnan är
oskyldig?
--- Herr kardinalen straffar endast brott, sade hon, men det ges vissa
dygder, hvilka han förföljer långt värre än vissa förbrytelser.
--- Tillåt mig, min fru, att för eder uttrycka min förvåning, sade
abbedissan.
--- Öfver hvad då? frågade mylady okonstladt.
--- Öfver det språk ni för.
--- Hvad finner ni för förvånande deri? frågade mylady småleende.
--- Ni är en vän af kardinalen, emedan han skickat eder hit, och
likväl....
--- Och likväl talar jag illa om honom, återtog mylady, i det hon
fullföljde abbedissans tanke.
--- Åtminstone talar ni icke väl om honom.
--- Det är så, att jag icke är hans vän, sade hon suckande, men väl
hans offer.
--- Men detta bref då, hvari han rekommenderar eder hos mig?
--- Är en befallning till mig att stanna i ett slags fängelse, ur
hvilket han låter befria mig genom några af sina handtlangare.
--- Men hvarför har ni icke flytt?
--- Hvart skulle jag fly? Tror ni, att det fins någon fläck på
jorden, dit kardinalen ej skulle hinna, om han blott ville göra
sig mödan att utsträcka handen? Vore jag karl, skulle det,
strängt taget, ändå vara möjligt, men en qvinna, hvad vill ni väl
att en qvinna skall göra? Denna unga pensionär, som fins här, har
hon väl försökt att fly, hon?
--- Nej, det är sant; men med henne är det helt annat; jag tror henne
qvarhållen i Frankrike af någon öm böjelse.
--- Då, sade mylady med en suck, om hon älskar, är hon ej så helt och
hållet olycklig.
--- Således, sade abbedissan, betraktande mylady med stigande
intresse, är det åter en stackars förföljd varelse jag ser?
--- Ack ja! svarade mylady.
Ett ögonblick betraktade abbedissan mylady med oro, liksom hade en ny
tanke uppstått i hennes sinne.
--- Ni är väl ingen fiende till vår heliga troslära? sade hon
stammande.
--- Jag! utropade mylady, jag protestant! O nej, jag tager till vitne
Gud, som hör oss, att jag tvärt om är en brinnande katolik!
--- Då, min fru, sade abbedissan småleende, kan ni vara tillfreds; det
hus, hvaruti ni befinner eder, skall ej blifva något svårt
fängelse för eder, och vi skola göra allt för att komma eder att
tycka om fångenskapen. Dessutom skall ni här träffa denna unga
qvinna, som tvifvelsutan är förföljd för någon hofintrig. Hon är
älskvärd och intagande.
--- Huru heter hon?
--- Hon vardt rekommenderad till mig af en mycket högt uppsatt person
under namn af Ketty. Jag har ej frågat efter hennes andra namn.
--- Ketty! utropade mylady; hvad, är ni säker derpå?
--- Att hon låter kalla sig så? Ja, min fru. Skulle ni kanske känna
henne?
Mylady smålog för sig sjelf vid den tanken, att det unga fruntimret
kunde vara hennes förra kammarjungfru. Till minnet af den unga
flickan knöt sig ett minne af vrede, och ett begär att hämnas
vanstälde myladys anletsdrag, hvilka likväl nästan genast återtogo det
lugna och välvilliga uttryck, som denna qvinna med hundra fysionomier
för ett ögonblick låtit dem förlora.
--- Och när får jag se den unga damen, för hvilken jag redan känner en
så liflig sympati? frågade mylady.
--- Jo, i afton, sade abbedissan, redan i afton. Men ni reser om fyra
dagar, har ni sagt mig; ni steg upp klockan fem i morse; ni måste
då känna behof af hvila; lägg eder derför och sof; vid
middagstiden skola vi väcka eder.
Ehuru mylady ganska väl kunnat umbära sömnen, upplifvad som hon var af
alla de retelser, som ett nytt äfventyr väckte i hennes på intriger så
begifna sinne, antog hon icke desto mindre abbedissans tillbud. På
tolf eller femton dagar hade hon utstått så många olika
sinnesrörelser, att om hennes jernhårda kropp ännu kunde uthärda
mödorna, kände dock hennes själ behof af hvila.
Hon tog derför afsked af abbedissan och lade sig, sakta vaggad af sina
hämdtankar, hvilka namnet Ketty helt naturligt hade återväckt hos
henne. Hon påminde sig det nästan obegränsade löfte kardinalen gifvit
henne, om hon lyckades i sitt företag. Hon hade lyckats, d'Artagnan
tillhörde således henne!
En enda sak förskräckte mylady; det var minnet af hennes man, grefve
de la Fère, hvilken hon trott vara död eller åtminstone landsflyktig,
men som hon återfunnit i Atos, d'Artagnans bäste vän.
Men också, om han var d'Artagnans vän, måste han ock hafva bistått
honom i alla de stämplingar, medelst hvilka drottningen hade
omintetgjort hans eminens' planer; var han d'Artagnans vän, så var han
också kardinalens ovän, och det skulle då utan tvifvel lyckas henne
att insnärja honom i det hämdnät, i hvars maskor hon hoppades kunna
qväfva den unge musketören.
Alla dessa förhoppningar voro för mylady ljufva tankar; invaggad i
dessa, somnade hon också snart.
Hon väcktes af en mild stämma, som ljöd vid foten af hennes säng. Hon
öppnade ögonen och såg abbedissan, åtföljd af ett ungt fruntimmer med
ljust hår och skär hy, och som betraktade mylady med en blick af
välvillig nyfikenhet.
Den unga qvinnans ansigte var henne alldeles obekant. Båda två
betraktade hvarandra med mycken uppmärksamhet, allt medan de vexlade
de vanliga artighetsbetygelserna. Båda voro mycket vackra, men af en
helt olika skönhet. Emellertid smålog mylady, då hon insåg, att hon
mycket öfverträffade den unga qvinnan i förnäm hållning och
aristokratiskt skick. Medgifvas måste likväl, att novisdrägten, som
den unga qvinnan bar, ej var särdeles fördelaktig för att bestå i en
täflan af detta slag.
Abbedissan förestälde dem för hvarandra; efter denna formalitet
lemnade hon de båda unga damerna ensamma, emedan pligten fordrade
hennes närvaro i kyrkan.
Novisen, som funnit mylady ännu liggande, ville följa abbedissans
exempel, men mylady höll henne qvar.
--- Huru, min fru, sade hon, jag har knapt sett eder, och redan vill
ni beröfva mig edert sällskap, hvarpå jag tillstår att jag räknat
en smula för att här kunna fördrifva tiden?
--- Nej, min fru, svarade novisen, jag endast fruktade att illa hafva
valt min tid. Ni sof nyss, ni är uttröttad.
--- Nå väl, sade mylady, hvad kunna väl de önska, som sofva? Ett
angenämt uppvaknande. Ett sådant har ni beredt mig; låt mig också
få njuta deraf efter behag.
Och fattande hennes hand, drog hon henne till en länstol, som stod vid
hennes säng.
Novisen satte sig.
--- Min Gud, sade hon, hvad jag är olycklig! Sex månader har jag nu
tillbragt här utan minsta skymt af förströelse; ni kommer hit,
eder närvaro kunde skänka mig ett angenämt sällskap, och nu skall
jag efter sannolikhet endera dagen lemna klostret.
--- Huru! sade mylady, far ni så snart härifrån?
--- Så hoppas jag åtminstone, sade novisen med ett uttryck af glädje,
hvilket hon ej i minsta mån sökte dölja.
--- Jag tror, jag hört sägas, att ni lidit för kardinalens skull,
fortfor mylady; det vore ett skäl mera till sympati mellan oss.
--- Det är då sant, hvad vår goda moder sade oss, att ni äfven är ett
offer för denne elake prest.
--- Tyst! sade mylady, låt oss ej ens här tala så om honom; alla mina
olyckor härflyta deraf, att jag yttrat ungefär, hvad ni nyss sade,
åt ett fruntimmer, som jag trodde vara min vän och som förrådt
mig. Och ni är äfven offer för ett förräderi?
--- Nej, sade novisen, men för min tillgifvenhet; för min
tillgifvenhet för en qvinna, som jag älskade, för hvilken jag
skulle offrat mitt lif, för hvilken jag ännu skulle offra det.
--- Och som öfvergaf eder, så går det!
--- Jag var nog orättvis att tro det, men för två eller tre dagar
sedan fick jag bevis på motsatsen, och jag tackar Gud derför.
Hvad det skulle kostat på mig att tro, att hon glömt mig! Men ni,
min fru, fortfor novisen, ni tycks vara fri; om ni ville fly,
skulle det väl endast bero af eder sjelf?
--- Hvart ville ni jag skulle taga vägen, utan vänner, utan penningar,
i en trakt af Frankrike, som är mig alldeles obekant, och der jag
aldrig varit.
--- Åh, utropade novisen, vänner får ni öfver allt, hvar ni visar
eder, ni tyckes vara såg god och är så vacker!
--- Det hindrar icke, tillade mylady med ett ännu mildare småleende,
liksom hon velat gifva sig ett uttryck af en engel, att jag är
ensam och förföljd.
--- Hör, sade novisen, ni måste sätta edert hopp till Gud, ser ni; den
stund kommer alltid, då det goda man gjort blir vår förespråkare
hos Gud; och vet ni, det är kanske ändå en lycka för eder, att ni
nu träffat mig, så ringa och obetydlig jag än är; ty om jag lemnar
detta kloster, har jag några mäktiga vänner, hvilka, sedan de
verkat för mig, äfven skola verka för eder.
--- Åh, då jag sade, att jag var ensam, svarade mylady, som hoppades
att genom att tala om sig sjelf kunna förmå novisen att tala, så
var det icke derför, att icke äfven jag hade några betydande
bekantskaper; men dessa darra sjelfva för kardinalen; sjelfva
drottningen vågar icke bistå mig mot den fruktansvärde ministern;
jag eger bevis på, att hennes majestät, oaktadt sitt ädla hjerta,
mer än en gång måst åt hans eminens' vrede uppoffra personer, som
tjenat henne.
--- Tro mig, min fru, att om ock drottningen synes hafva öfvergifvit
dessa personer, bör man ej sätta tro till det yttre skenet; ju
värre de förföljas, desto mera tänker hon på dem, och ofta i den
stund, då de minst tänka derpå, få de bevis på välvillig hågkomst.
--- Ack, sade mylady, jag tror det, drottningen är så god!
--- Ack, ni känner henne då, denna sköna, ädla drottning, efter ni
talar så om henne! utropade novisen med hänryckning.
--- Det vill säga, återtog mylady, dragande sig tillbaka inom sina
förskansningar, jag har ej den äran att känna henne personligen,
men jag känner ett stort antal af hennes intimaste vänner; jag
känner herr de Putange; jag kände i England herr Dujart; jag känner
herr de Tréville.
--- Herr de Tréville! utropade novisen; känner ni herr de Tréville?
--- Ja, fullkomligt, mycket till och med.
--- Kaptenen för kungens musketörer?
--- Kaptenen för kungens musketörer.
--- Ack, ni skall få se, utropade novisen, att vi snart finna oss vara
fullständiga bekanta, nästan vänner! Om ni känner herr de
Tréville, har ni väl också besökt honom?
--- Ofta, svarade mylady, som, då hon en gång beträdt denna väg och
märkte, att osanningen lyckades, nu ville drifva den ännu längre.
--- Hos honom bör ni också hafva träffat några af hans musketörer?
--- Alla dem han vanligtvis mottar, svarade mylady, för hvilken detta
samtal började få ett verkligt intresse.
--- Uppge för mig några af dem ni känner, så skall ni få se, att de
äro mina vänner.
--- Åh, sade mylady förlägen, jag känner herr de Souvigny, herr de
Coutivron, herr de Férrusac.
Novisen lät henne tala, men då hon såg henne hejda sig, sade hon:
--- Känner ni icke en ädling vid namn Atos?
Myladys ansigte vardt lika hvitt som lakanen, i hvilka hon låg, och
huru mycket hon än förmådde behärska sig, kunde hon ej afhålla sig
från att uppgifva ett rop, i det hon fattade novisens hand och slukade
henne med blicken.
--- Huru! Hvad fattas eder? O, min Gud! frågade denna arma qvinna;
har jag väl sagt något, som kunnat såra eder?
--- Nej, men det der namnet öfverraskade mig, emedan jag också har
känt denne ädling, och det föreföll mig besynnerligt att träffa
någon, som syntes känna honom mycket väl.
--- Ack, ja, mycket, mycket väl, och icke allenast honom, utan äfven
hans vänner, herrar Portos och Aramis!
--- Verkligen? Dem känner jag också, utropade mylady, som kände sitt
hjerta isas.
--- Nå väl, om ni känner dem, bör ni veta, att de äro hederliga och
modiga män. Hvarför vänder ni eder icke till dem, om ni behöfver
stöd?
--- Egentligen står jag ej i förbindelse med någon af dem, stammade
mylady; jag känner dem derigenom, att jag hört en af deras vänner,
herr d'Artagnan, mycket tala om dem.
--- Ni känner herr d'Artagnan! utropade novisen i sin ordning, i det
hon fattade myladys händer och slukade henne med ögonen.
När hon såg det besynnerliga uttrycket i myladys blick, fortfor hon:
--- Förlåt, min fru; ni känner honom, men på hvad sätt?
--- Kors, återtog mylady förlägen, såsom en vän.
--- Ni bedrar mig, min fru, svarade novisen; ni har varit hans
älskarinna!
--- Det är ni, som varit det, min fru! utropade mylady i sin ordning.
--- Jag! sade novisen.
--- Ja, just ni; nu känner jag eder; ni är fru Bonacieux.
Den unga qvinnan studsade förvånad och förskräckt tillbaka.
--- Åh, neka ej dertill; svara! återtog mylady.
--- Nå väl, ja, min fru, sade novisen; äro vi rivaler?
I myladys ansigte lågade en så vild eld, att fru Bonacieux under alla
andra förhållanden skulle af förskräckelse tagit till flykten; men hon
beherskades helt och hållet af sin svartsjuka.
--- Låt höra, säg mig, min fru, återtog fru Bonacieux med en styrka,
hvaraf man ej skulle trott henne mäktig, har ni varit hans
älskarinna?
--- O, nej! utropade mylady i en ton, som icke tillät något tvifvel om
sanningen; aldrig, aldrig!
--- Jag tror eder, sade fru Bonacieux, men hvarför då ett sådant
utrop?
--- Huru, förstår ni icke? sade mylady, som redan hemtat sig från sin
förvirring och återvunnit hela sin själsnärvaro.
--- Huru skulle jag kunna förstå? Jag vet ingenting.
--- Ni förstår icke, att då herr d'Artagnan var min vän, hade han
gjort mig till sin förtrogna?
--- Verkligen?
--- Ni förstår icke, att jag känner till allt; edert bortförande från
den lilla paviljongen i Saint-Germain, hans och hans vänners
förtviflan deröfver och deras allt sedan dess fruktlösa
efterspaningar. Och huru kunde jag väl undgå att bli förvånad, då
jag, utan att ana någon, befinner mig ansigte mot ansigte med
eder, med eder, om hvilken vi så ofta samtalat, med eder, som han
älskar af hela sin själ, med eder, som han förmådde mig att älska,
innan jag ännu sett eder! Ack, min kära Constance, jag finner
eder således, jag ser eder således slutligen!
Och mylady sträckte sin famn mot fru Bonacieux, som, af hvad den förra
yttrat, blifvit öfvertygad, att denna qvinna, hvilken hon några
ögonblick förut hade betraktat som sin rival, tvärt om var hennes
uppriktiga och tillgifna vän.
--- O, förlåt mig, förlåt, sade hon, i det hon lutade sig mot hennes
axel, jag älskar honom så högt!
De båda qvinnorna höllo hvarandra ett ögonblick omfamnade.
Säkerligen, om myladys krafter svarat mot hennes hat, hade fru
Bonacieux ej sluppit lefvande från denna omfamning.
Men då hon ej förmådde qväfva henne, smålog hon mot henne.
--- O, min söta, snälla lilla vän, sade mylady, hvad jag skattar mig
lycklig att hafva träffat eder! Låt mig då betrakta eder. Och i
det hon uttalade dessa ord, slukade hon henne med blicken. Ja,
det är verkligen ni. Ah, efter hvad man sagt mig, känner jag igen
eder nu, känner jag fullkomligt igen eder!
Den arma unga qvinnan kunde ej ana, hvilka grymma stämplingar
förehades bakom täckelset af denna rena panna och dessa så strålande
ögon, i hvilka hon läste endast medlidande och deltagande.
--- Ni vet då, huru mycket jag lidit, sade fru Bonacieux, emedan han
sagt eder, hvad han led; men att lida för honom är en sällhet.
Mylady upprepade mekaniskt:
--- Ja, det är en sällhet.
Hon tänkte på något helt annat.
--- Och för öfrigt, fortfor fru Bonacieux, är mitt lidande nära sitt
slut; i morgon, redan i afton kanske, får jag återse honom, och då
är det förflutna ej mera till.
--- I afton? I morgon? utropade mylady, som af dessa ord väcktes ur
sina drömmar; hvad vill ni dermed säga? Väntar ni någon
underrättelse från honom?
--- Jag väntar honom sjelf.
--- Honom sjelf, d'Artagnan, hit?
--- Honom sjelf.
--- Nej, det är omöjligt; han är med kardinalen vid La Rochelles
belägring och kommer ej tillbaka till Paris, förrän staden blifvit
intagen.
--- Ni tror så, ni; men gifves det väl något omöjligt för min
d'Artagnan, denne ädle och redlige adelsman?
--- Åh, jag kan icke tro eder!
--- Nå väl, läs då! sade den olyckliga unga qvinnan i öfvermåttet af
sin stolthet och sin glädje, i det hon räckte mylady ett bref.
Fru de Chevreuses handstil! sade mylady för sig sjelf. Ah, jag var
säker om, att de hade försänkningar på det hållet!
Hon läste girigt följande rader:
»Mitt kära barn! Håll dig i beredskap; vår vän träffar dig
snart; han uppsöker dig endast för att rycka dig ur ditt
fängelse, der din säkerhet fordrade att du hölls innesluten; laga
dig derför i ordning till afresan och tvifla aldrig på oss.
Vår präktige gaskognare har visat sig tapper och trofast som
alltid; säg honom, att man på ett visst håll är mycket tacksam
för den varning han gifvit.«
--- Ja, ja, sade mylady, brefvet är ganska tydligt; vet ni, hvad det
var för en varning?
--- Nej; jag endast förmodar, att han gifvit drottningen en vink om
någon ny stämpling af kardinalen.
--- Ja, så är det utan tvifvel, sade mylady, i det hon gaf fru
Bonacieux brefvet tillbaka och tankfull sänkte hufvudet ned mot
bröstet.
I detta ögonblick hörde man en häst galoppera.
--- O, utropade fru Bonacieux, i det hon störtade fram till fönstret,
skulle det väl vara han?
Orörlig af förvåning, låg mylady qvar i sin säng. I ett enda
ögonblick hade så många oväntade saker inträffat, att hon för första
gången i sin lefnad tappade hufvudet.
Han, han! mumlade hon. Skulle det verkligen vara han? Och hon låg
qvar i sin säng med stela blickar.
--- Ack nej, sade fru Bonacieux, det är en man, som jag inte känner,
och som emellertid synes komma hit. Ja, han saktar sin ridt, han
stannar vid porten, han ringer.
Mylady sprang upp ur sängen.
--- Är ni säker om, att det icke är han? frågade hon.
--- O, ja, fullkomligt säker.
--- Men ni har kanske sett galet?
--- O, om jag blott såge plymen på hans hatt eller fliken af hans
kappa, skulle jag strax känna igen honom!
Mylady klädde sig.
--- Lika godt; den der karlen kommer hit, säger ni?
--- Ja, han har redan gått in.
--- Han kommer antingen för eder eller för mig.
--- O, min Gud, hvad ni synes upprörd!
--- Ja, jag tillstår det; jag är icke så lugn som ni; jag fruktar allt
af kardinalen.
--- Tyst! sade fru Bonacieux, någon kommer.
Dörren öppnades verkligen, och abbedissan inträdde.
--- Är det ni, som kommit från Boulogne? frågade hon mylady.
--- Ja, det är jag, svarade den senare, i det hon sökte återvinna sin
kallblodighet; hvem frågar efter mig?
--- En man, som ej vill säga sitt namn, men som kommer å kardinalens
vägnar.
--- Och han vill tala med mig? frågade mylady.
--- Han vill tala med ett fruntimmer, som kommit från Boulogne.
--- Var då så god och bed honom stiga in.
--- Min Gud, min Gud! ropade fru Bonacieux, skulle det vara någon
ledsam underrättelse?
--- Jag nästan fruktar det.
--- Jag lemnar eder då med den främmande; men så snart han farit,
kommer jag tillbaka, om ni tillåter.
--- Bevars väl, jag ber eder derom!
Abbedissan och fru Bonacieux gingo ut.
Mylady stannade ensam qvar med ögonen riktade på dörren. Ett
ögonblick derefter hörde man sporrar slamra i trappan, stegen närmade
sig, dörren öppnades och en man inträdde.
Mylady gaf till ett glädjerop. Denne man var grefve de Rochefort,
hans eminens handtlangare.
------------------------------------------------------------------------
Denna fil senast ändrad 26 Jun 2006